Allt eftersom jag fick framgång i mitt författarskap, blev naturligtvis min ekonomiska ställning bättre och min
horisont vidgades. Jag inskränkte mig till att skriva tusen ord om dagen, sön- och helgdagar medräknade. Jag fortsatte också mina studier, dock inte så intensivt som förr, utan offrade fem och en halv timmar åt sömnen;
denna extrahalvtimme därför att jag helt enkelt var tvungen därtill. Min ekonomiska framgång tillät mig också att offra någon tid på motion och kroppsövningar. Jag åkte cykel, huvudsakligen därför att den numera aldrig behövde vara hos pantlånaren, jag boxade och fäktade, gick på händerna, gjorde höjd- och längdhopp, simmade och så vidare. Och jag kom underfund med att det behövs mera sömn för kroppsövningar än för hjärnarbete.
Somliga nätter, då jag var riktigt kroppsligt trött, kunde jag sova ända till sex timmar, till och med sju, men det hände ytterst sällan. Jag hade så mycket att lära, så mycket att uträtta, att jag riktigt kände mig brottslig, när jag sov i sju timmar. Och jag välsignade den man som uppfunnit väckarklockan.
Jag hade fortfarande intet begär efter att dricka. Det var så mycket vackert jag trodde på. Jag varsocialist, ville frälsa världen, och spriten kunde inte hos mig tända samma eld som mina idéer och ideal. Tack vare min framgång som författare, hade min stämma fått ökad vikt, eller jag trodde så åtminstone. Mitt rykte som skriftställare skaffade mig i alla fall ett auditorium, som mitt rykte som talare aldrig skulle ha gjort. Jag blev bjuden till klubbar och föreningar av alla möjliga slag för att förkunna mitt evangelium. Jag kämpade en god kamp, fortfor att studera och skriva och hade alltid mycket brådtom.
Hittills hade jag haft endast helt få umgängesvänner. Men nu började jag gå ut. Jag var ofta bortbjuden, särskilt till middagar, och jag fick många vänner och bekanta, vilkas ekonomiska ställning var mera bekymmerfri än min hade varit. Och många av dem drucko. I sina egna hem drucko de och bjödo mig också. De drucko mycket måttligt, voro alls inga drinkare, och jag drack måttligt tillsammans med dem för sällskapets och
gästvänlighetens skull. Alltsammans var mig fullkomligt likgiltigt, jag varken ville eller inte ville ha ett glas, och så föga intryck gjorde det på mig, att jag inte minns min första cocktail eller grogg.
Nu hade jag också ett hem. När man blir bjuden, måste man naturligtvis bjuda igen — det blir en följd av förbättrade existensvillkor. Och när jag blivit bjuden på alkohol i andra hem, kunde jag naturligtvis inte annat än bjuda på alkohol igen hemma hos mig. Och så skaffade jag mig ett litet förråd av öl, whisky och rödvin. Sedan dess har mitt hus alltid varit välförsett.
Men ändå brydde jag mig hela tiden inte det ringasteom John Finkelman. Jag drack med andra när de drucko, som ett slags sällskapsfunktion. Valde de whisky, blev det whisky också för mig. Om de drucko läkritsöl eller sarsaparilla, drack också jag lakritsöl och sarsaparilla med dem. Och när jag inte hade gäster, ja, då drack jag ingenting alls. Whiskykaraffen stod alltid i rummet där jag satt och skrev, och jag kan inte erinra mig att jag någonsin under åratal tog mig ett glas när jag var ensam.
När jag var borta på middag lade jag märke till hur behagligt det var med en cocktail före maten. Men så litet satte jag ändå värde på den att det aldrig skulle ha fallit mig in att ta en, när jag åt ensam.
Men å andra sidan kommer jag mycket väl ihåg en utmärkt präktig man, något äldre än jag, som ibland kom och hälsade på mig. Han tyckte om whisky och jag minns hur vi kunde sitta hela eftermiddagen i mitt rum och dricka whisky, tills han var lätt berusad och jag själv kände att jag hade druckit litet. Varför gjorde jag nu detta? Jag vet inte, så framt det inte berodde på den gamla vanan från forna dagar, då jag natt och dag stod med glaset i hand bland drinkare.
För övrigt var jag nu inte längre rädd för John Finkelman. Jag hade nått det farligaste stadiet då man tror sig vara John Finkelmans herre. Jag hade bevisat det under långa år av arbete och studier. Jag kunde dricka när jag ville, låta bli när jag ville, dricka utan att bli rusig och — som kronan på alltsammans — jag var fullt och fast
medveten om att jag inte hade någon smak för alkohol. Under denna period drack jag alldeles av samma orsak som när jagen gång pokulerade med Scotty, harpuneraren och tjuvfiskarna — därför att det var bruket hos män, bland vilka jag ville uppföra mig som en man. Nå, när nu mina nya präktiga vänner drucko, varför skulle inte jag också göra det — jag som så bestämt visste att jag ingenting hade att frukta av John Finkelman.
Detta var och förblev min ställning till alkoholfrågan under många år. Nog kunde det någon gång hända, att jag
tog mig för mycket till bästa, men mycket sällan var det. Ty sådant störde mitt arbete. Jag kommer ihåg den tiden, då jag tillbragte flera månader i East End i Eondon och skrev en bok om förhållandena där. Jag umgicks då dagligen med de uslaste stackare och det värsta slödder. Då drack jag mig flera gånger rusig och var ursinnig på mig själv därför att jag sedan inte kunde skriva. Men det var därför att jag på nytt var ute på äventyrsstigen, där alltid John Finkelman är till finnandes.
Jag hade ju lång träning i att dricka och det kom nog tillfällen då jag gick med i riktiga dryckeslag. Det var naturligtvis på äventyrsstigen i olika delar av världen, och det var en ambitionssak. Det är ju en egendomlig ambition hos en man, som tvingar honom att dricka med andra män för att visa att han tål lika mycket som de.
Men denna märkvärdiga ambition är inte någon teori, den är ett faktum.
Vid ett tillfälle blev jag till exempel inbjuden som hedersgäst till ett sällskap av unga revolutionärer. Det skulle bli vad tyskarna kalla en »Bier-Abend». Det är den enda verkliga »ölafton», jag varit med om. Jag hade ingen föreställning om vad en sådan egentligen betydde, när jag mottog inbjudningen. Jag
John Finkelman. 12.trodde att där skulle hållas vilda och högröstade tal och att naturligtvis en och annan skulle dricka mer än han hade godt av. Men jag skulle ta det försiktigt. Jag fann att de där »ölaftnarna» voro en omtyckt förströelse för dessa unga sprakfålar, varigenom de försökte plåna ut något av tillvarons ledsamhet. Som jag fick veta efteråt, hade de supit en föregående hedersgäst, en begåvad ung radikal, alldeles oövad i konsten att dricka, fullkomligt dödfull.
När jag nu satt ibland dem och situationen blev klar för mig, reste sig min egendomliga manliga stolthet. Jag skulle minsann visa de unga gloparna. Jag skulle visa dem vad en verklig karl var för något, vad hans huvud och mage dugde till, de skulle nog få märka vem som först skulle bli ett svin. Så’na osnutna valpar, som trodde att de skulle kunna dricka mig under bordet!
Det var helt enkelt en uthållighetstävlan, och i en sådan tycker ju ingen om att bli slagen. Bah! Det var fatöl och jag hade smakat starkare drycker. På åratal hade jag inte druckit fatöl, men när jag gjort det, hade jag druckit med män, och jag skulle visa de här pojkarna hur det går till att kolka öl. Vi började och jag måste först dricka med de flesta av laget. En och annan av dem kunde förstås skolka, men det kunde inte hedersgästen.
Och alla mina hårda nätter med flitens lampa brinnande, alla mina böcker, alla de kunskaper jag förvärvat stego skimrande fram för apan och tigern inom mig, vilka kravlade sig upp ur djupet av mina ärftliga anlag, atavistiskt och brutalt, med liderlighetens styrka och begär att bli mer svinaktiga än själva svinet.Och när samkvämet var slut, stod jag fortfarande på mina båda fötter; jag gick utan att ragla, vilket var mer än som kunde sägas om flera av mina värdar. Jag kommer ihåg hur en av dem i ett gathörn grät förtrytelsens tårar över att jag var så nykter.
Föga anade han det järngrepp varmed jag av gammal vana höll fast medvetandet i min böljande hjärna,
kontrollerade mina muskler och kväljningar, gjorde min röst obruten och lugn och mina tankar följdriktiga. Och jag nästan skrattade för mig själv, var stolt över att de inte lyckats »fylla» mig. Tänk, jag var stolt! Så
märkvärdigt är verkligen människan skapad.
Men nästa morgon kunde jag inte skriva mina tusen ord. Jag var sjuk, förgiftad och hela dagen vid dåligt humör.
På kvällen måste jag tala offentligt. Jag gjorde det visserligen, men jag är viss om att jag talade lika uselt som jag kände mig själv dålig. Flera av mina värdar från föregående afton sutto på de första bänkarna för att iakttaga om det syntes någonting på mig. Jag vet inte om det gjorde det, men jag såg nog hur det var fatt med dem och fick ett slags tröst av att de voro minst lika sjuka som jag själv.
Aldrig mera, svor jag. Och jag har hållit min ed, vad sådana där »ölaftnar» angår. Det var för övrigt min sista verkliga orgie. Jag har nog druckit många gånger sedan, men med mera förstånd, mera beräkning, och aldrig har jag vidare brytt mig om något slags uthållighetstävlan. Det är på detta sätt en drinkare blir vad man kallar måttlig.
För att visa, hur under denna tid glaset för mig endast betydde sällskaplighet och kamratskap, kanjag nämna ett tillfälle, då jag for över Atlanten med gamla Teutonic. Jag råkade redan vid avresan bli bekant med en engelsk telegraftjänsteman och en delägare i en spansk skeppsredarefirma. Det enda de drucko var någonting de kallade
»svanhalsar», en mycket mild, kylande dryck av apelsinsaft. Och under hela resan drack jag inte annat än
»svanhalsar» med mina båda reskamrater. Men om de druckit whisky, skulle jag också ha gjort det. Att jag drack apelsinsaft och sodavatten berodde inte alls på att jag ville vara försiktig eller att mitt samvete på något sätt var med i spelet. Nej, jag brydde mig inte alls om alkohol; den var för mig någonting fullkomligt likgiltigt.