En accessionsnära företeelse – det tysta presumerade förvärvet

I NJA 1986 s. 513 hade diverse egendom anbragts en fastighet som ägdes av anbringarens före detta sambo. Egendomen, varibland ingick en infogad gjuten yttertrappa, betongtaktegel samt ett staket av trä, hade anbragts fastigheten under den tid då samboförhållandet varade, samt även bekostats av den anbringande ex-sambon. Frågan i målet var vem äganderätten till de anbringade föremålen tillkom. Fastighetsägaren hävdade att hennes före detta sambo överlåtit äganderätten av dessa till henne. Högsta domstolen framhöll att anbringarens åtgärder avsåg föremål som kunde utgöra fastighetstillbehör (potentiella tillbehör) enligt 2 kap. 1 eller 2 §§ JB, samt att åtgärderna

396 _{Se Strömgren, Tillbehör och accession s. 197, varvid Strömgren dock poängterar att ideella värden inte}

torde vara av relevans.

397 _{Se vidare bl.a. SOU 1988:63 s. 274 f, Gustafsson, Jordabalkens tillbehörsreglering s. 57 ff, Möller,}

Fastighetstillbehör de lege ferenda s. 232, Jensen, Fastighetstillbehör och bostadsrätter s. 191 ff samt särskilt Strömgren, tillbehör och accession s. 201 ff. Strömgren menar att begreppet värdeförstörelse inte ska anses kopplat till den värdeförstörelse som ett särskiljande skulle resultera i, utan snarare är inriktat på uppkomst av transaktionskostnader och effektivitetsförluster till följd av en inoptimal resursfördelning, s. 206. Enligt Gustafsson handlar det ytterst om att göra en skönsmässig bedömning, varvid skadan ska framstå som oproportionerlig i relation till nyttan av separationen, s. 57. Därutöver har även förekomsten av ett bristande positivt helhetsresultat som följd av särskiljande framhållits som potentiellt avgörande, se Larsson & Synnergren, Upplåtelser för ledningar i praktiken s. 25. Jfr även, Smørdal, Utskiljingsrett til delar og tilhøyrsle s. 33 ff, särskilt s. 48 ff, om motsvarande värdeförstörelsebegrepp i norsk rätt. Det bör vidare noteras att posten (oproportionerliga) kostnader ofta framhålls som ett kriterium separat från värdeförstöring, se exempelvis Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 47, Undén, Svensk sakrätt I s. 88 samt Persson, Förbehållsklausuler s. 343 ff; jfr även 3 § st. 2 i förslaget till Lag om separationsrätt i vissa fall i SOU 1988:63 s. 37, samt dess specialmotivering på s. 274 f. För det fall kostnader inte skulle anses innefattas i begreppet värdeförstörelse så torde det dock helt klart utgöra en annan viktig omständighet som alltjämt är av intresse.

398 _{Dessförinnan kom accessionsfrågan även att bli aktuell i NJA 2008 s. 282, vari vikt lades vid om}

avskiljande kunde ske utan väsentlig skada på huvudsaken. Målet rörde dock sammanfogande med lös egendom.

97

var sådana att de uppfyllda kraven för en fullbordad gåva. Egendomen ansågs vidare ha anpassats till en viss fastighet på sådant sätt att den nästan undantagslöst kvarblir på fastigheten. Därefter uttalades att:

”När egendom av detta slag har tillförts en fastighet under i målet aktuella förhållanden framstår det som naturligt att den kommer i fastighetsägarens ägo; att den som anbragt egendomen skulle behålla äganderätten skulle [...] vara både opraktiskt och från allmän synpunkt olämpligt. I sådana fall får därför en överlåtelse till fastighetsägaren antas ha skett, om inte särskilda omständigheter föranleder annat.”399

Brattström framhåller att en tillämpning av accessionsreglerna kunde ha övervägts i målet, medan Persson anger att accessionsreglerna möjligen faktiskt tillämpades av Högsta domstolen.400 Något uttryckligt omnämnande av accessionsreglerna sker dock inte, och rättsfallet bör rimligen inte heller ses som ett renodlat accessionsfall. Det bör i sammanhanget noteras att en accessionsmotivering kraftigt försvårats med anledning av parternas processföring; de hade i hovrätten enats om att föremålen kunde lösgöras utan uppkomst av väsentlig skada på byggnaden eller fastigheten.401

Vad Högsta domstolen de facto gör är istället att uppställa en överlåtelsepresumtion avseende den i fastigheten infogade egendomen, en presumtion som anbringaren inte ansågs ha brutit.402 Av detta synes kunna slutas att rättsfallet rätteligen bör ses som ett fall där en ”tyst överlåtelse” utläses av omständigheterna. Som framgått framhölls i förarbetena till 1966 års lag även det som ett sätt genom vilket fastighetsägaren kunde förvärva äganderätten till potentiella fastighetstillbehör.403 Av rättsfallet följer att en sådan överlåtelse i vissa fall alltså ska presumeras ha skett.404

399 _{Min kursiveringar.}

400 _{Brattström, Fastighetstillbehör och familjeförhållanden s. 19 och 22 ff, Persson, Förbehållsklausuler s.}

341 f.

401 _{Fastighetsägaren vidhöll dock att fastigheten skulle drabbas av en funktionsnedsättning om lösgörande}

skedde.

402 _{Hovrätten hade istället lagt bevisbördan på fastighetsägaren, vilken i enlighet med allmänna}

förmögenhetsrättsliga regler hade att visa att äganderätten till föremålen hade övergått till henne från hennes anbringande före detta sambo. Se vidare Almgren, Ett spörsmål om fastighetstillbehör, som frågar sig vad som krävs för att presumtionen ska anses bruten, varvid han når slutsatsen att så åtminstone måste vara fallet om anbringaren förbehållit sig äganderätten till föremålen eller på annat sätt gett uttryck för att han inte avsåg avhända sig äganderätten till dessa.

403 _{Se NJA II 1966 s. 69 samt avsnitt 4.3.3.2 ovan.}

404 _{Se även RÅ 1987 ref. 166, gällande den skatterättsliga klassificeringen av ett ”leasingavtal” som avsåg}

en täckdikningsanläggning. Av avgörande vikt för klassificeringsfrågan var om leasetagaren åsyftades bli ägare till anläggningen (Jfr 2:5 JB). HFD lade vid denna bedömning avgörande vikt vid att anläggningen

98

Likheten mellan det tysta (presumerade) förvärvet och accessionsfånget är relativt påtaglig. Grunden för presumtionens uppställande tycks till stor del ha varit just det starka mekaniska samband som rådde mellan föremål och fastighet, och olämpligheten i brytandet av detta samband.405 Den avgörande skillnaden förvärvsformerna emellan torde ligga i att någon överlåtelseavsikt inte måste kunna konstateras, eller presumeras, i accessionsfallet. Där följer det direkt av omständigheterna/sammanfogandet att ett förvärv sker, inte indirekt som vid det tysta förvärvet, där omständigheterna indikerar en överlåtelseavsikt från infogarens sida. Då vad som kan antas i fråga om överlåtelseavsikt möjligen, som utvecklas ytterligare nedan, smugit in som en faktor av relevans i en accessionsbedömning förefaller dock gränsen vara något suddig.