martin berntson
1 Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, s. 189.
2 Kommentarsmaterial till kursplan i religionskunskap, s. 25.
3 Ibid.
i Sverige, kan vi se att i några av dessa kompliceras bilden av det förment enhetliga svenska riket. Det har i dessa sammanhang betonats att Sverige aldrig har varit enhet- ligt i etniskt och språkligt hänseende.5 I enstaka fall uppmärksammas också att även
religionsutövningen, även i äldre tider, präglats av mångfald.6
Det finns samtidigt översikter som passar väldigt väl in i den nämnda standardberät- telsen och påminner om formuleringen i Lgr11. Till de återkommande komponen- terna i denna berättelse hör att Sverige i religiöst avseende ”blev” homogent vid slutet av 1500-talet. Eftersom den svenska religiösa (liksom den etniska och kulturella) ho- mogeniteten ofta relateras till ”det lutherska enhetssamhället” har det blivit naturligt att sätta startpunkten för detta homogena samhälle till Uppsala möte år 1593, där be- slut fattades att bejaka den lutherska tron som norm för den officiella trostolkningen. 7
Dessutom framhålls att både den svenska ”kyrkan” och det svenska samhället uppvisat en rädsla för allt ”främmande”. Denna rädsla beskrivs till och med som en kollektiv xenofobi,8 som fick som följd att det svenska samhället blev enhetligt i både etniskt
och religiöst avseende. Till denna bild hör att Sverige genom en restriktiv religionslagstift- ning avsåg att skydda sig mot allt som var ”främmande” för att undvika inre splittring. 9
Det var dessutom inte bara så, att religionslagstiftningen var restriktiv, den fick också önskad effekt: Sverige blev ett ”homogent land med ett homogent folk med starka na- tionalitets- och enhetstankar”.10 Denna situation beskrivs som konstant i över 300 år,
från slutet av 1500-talet fram till början av 1900-talet. Ännu mot slutet av 1800-talet var Sverige enligt detta perspektiv ett i både etniskt och religiöst avseende ”mycket ho- mogent land”.11 Stundtals sträcks denna homogena tidsperiod ut ända till 1960-talet.12
En återkommande underton dessa beskrivningar är att Sverige skulle ha varit ett unikt land i dessa avseenden.13
5 Alwall (1994), s. 83; Svanberg & Tydén, s. 71; Larsson, s. 7; Gardell, s. 23.
6 Alwall (1994), s. 82, 88 f.; Svanberg & Tydén, s. 74.
7 Sander (1988a), s. 5; Alwall (1994), s. 82; Karlsson & Svanberg, s. 9–11;
Larsson & Sander, s. 44.
8 Sander (1995), s. 147.
9 Sander (1988a), s. 5; Sander (1988b), s. 1f.; Sander (1990a), s. 3; Sander (1990b),
s. 1 f.; Sander (1995), s. 146.
10 Sander (1988a), s. 5; Sander (1988b), s. 2; Sander (1990a), s. 3; Sander (1990b), s. 2.
11 Sander (1988a), s. 5; Sander (1988b), s. 2; Sander (1990a), s. 3; Sander (1990b),
s. 2; Larsson & Sander, s. 45; Andersson & Sander, s. 15.
12 Sander (1995), s. 1, 146 f.
Har kyrkan i Sverige någonsin varit enhetlig eller är den föreställningen baserad på en myt?
Denna berättelse har kunnat användas för att orsaksförklara den i samma texter negativt värderade samtida främlingsfientligheten i Sverige. Det är inflytandet från ett lutherskt kulturarv, vilket uppfattas alltjämt prägla ”svenskarnas” kultur, värderingar och normer, som bidragit till deras problem att skapa positiva relationer med invandrare.14
En likartad bild av det etniskt, kulturellt och religiöst homogena Sverige används i ett helt annat ideologiskt sammanhang, nämligen i den historieskrivning som åberopas av Sverigedemokraterna och av ideologiskt närliggande politiska grupper, där den tidi- gare förmenta enhetligheten utgör en positiv motbild till vad som uppfattas som samti- dens förfall. I Sverigedemokraternas ideologi har uppfattningen funnits, att det svenska riket sedan 1500-talet skulle varit rent lutherskt och att invandrares religioner därför är något främmande för den svenska nationella särarten. Denna enhet utmanades enligt detta synsätt först mot slutet av 1900-talet genom invandring från utomnordiska länder.15
Trots att det rör sig om helt olikartade politiska förtecken, används med andra ord samma historiebeskrivning inom diametralt åtskilda ideologiska sammanhang.
Den tidigmoderna europeiska konfessionalismen
Den kristna kyrkan i Sverige har under sin historia aldrig varit isolerad från omvärlden. Av den anledningen är det tveksamt att tala om den svenska kyrkan, något som kan tolkas som att den i sitt väsen skulle uppvisa några distinkta svenska särdrag. Såväl under kristnandeprocessen under tidig medeltid som under loppet av medeltiden var den så kallade Uppsaliensiska kyrkoprovinsen (som omfattade i stort sett hela det svenska riket samt några områden som i politiskt avseende hörde till Danmark och Norge) både for- mellt och i praktiken en del av den katolska kyrkan vars högsta (jordiska) överhuvud fanns i Rom. 1500-talets reformation i Sverige innebar visserligen att banden till Rom skars av, men den innebar inte att rikets kyrka lämnade sitt västkyrkliga sammanhang. I den så kallade konfessionaliseringsteori som utarbetades av några tyska historiker under 1980-talet och som sedan utövat ett enormt inflytande på reformationsforskning värl- den över, är utgångspunkten att alla europeiska stater som berördes av reformationen, oavsett vilken konfession det än rörde sig om, måste betraktas som olika delar i samma förändringsprocess. Förstärkningen av konfessionell åtskillnad i det tidigmoderna Eu- ropa var enligt detta perspektiv relaterad till det moderna statsbyggnadsprojektet. Upp- byggandet av en luthersk konfessionsstat sammanföll följaktligen med skapandet av den moderna statens skarpa territoriella gränser. I både katolska, anglikanska, lutherska
14 Sander (1988a), s. 6; Sander (1988b), 2, 6 f.; Sander (1990a), s. 3; Sander (1990b),
s. 3; Larsson & Sander (2007), s. 51 f.
och reformerta stater samverkade därför kyrka och världslig makt i syfte att genom lag- stiftning och folkfostran disciplinera folket till att bli bättre undersåtar och trosanför- vanter. Utmärkande för denna process var de bekännelsedokument – konfessioner – som slagits fast under 1500-talet (för lutheranernas del gällde det framför allt Confessio Augus- tana, som sammanställts år 1530, och den så kallade Konkordieboken, som samman- ställdes år 1580) och regleringen vid den augsburgska freden 1555, enligt vilken fursten skulle bestämma och ansvara för den konfession som skulle råda inom ett visst område. Principen ”ett folk, en tro” var knappast något unikt för det svenska riket utan utgjorde ett religionsideal i hela det västkyrkliga Europa. Genom den augsburgska religionsfre- den gavs för första gången möjlighet att välja religion, vilket kan betraktas som ett för- sta steg mot religionsfrihet. Det var visserligen fursten som bestämde religionen och undersåtarna förväntades tillhöra samma religion som fursten, men samtidigt betona- des att individer med annan trosuppfattning inte skulle förföljas utan att de fick lag- stadgad rätt att utvandra.16 Med utgångspunkt i denna historievetenskapliga teoribildning
blir det metodiskt betydelsefullt att ur ett sameuropeiskt perspektiv förstå den religions- lagstiftning och folkfostran som präglade Sverige under den aktuella tidsepoken.17
Istället för att betona 1593 års kyrkomötesbeslut som startpunkten på en enhets- kyrka (och ett enhetssamhälle) kan det finnas skäl att vända på resonemanget. Besluten vid Uppsala möte 1593 kan nämligen också betraktas som uttryck för att den tidigare rådande enheten hade börjat brytas upp.18 Sverige hade i likhet med andra europe-
iska länder blivit en del av ett mångkonfessionellt sammanhang. Både i Sverige och i Europa stod man i den nya situationen, att olika religionsformer levde tillsammans sida vid sida. Ur ett svenskt perspektiv går det därför att säga att enhetskyrkan upplöstes under 1600-talets första decennier.19 Den i vår tids ögon mycket stränga religionslag-
stiftning som i Sverige i varierande former präglade 1600- och det tidiga 1700-talet kan med andra ord förstås ur ett mångreligiöst perspektiv. Lagstiftningen utgjorde mer eller mindre lyckade försök att hantera den mångfald av religiösa uttrycksformer – konfes- sioner – i Sverige och Europa som blivit en följd av reformationen. Avsikten var inte bara att besegra eller stänga ute denna mångfald utan också att hitta sätt att tolerera den i landet befintliga mångfalden på ett för rikets säkerhet och i enlighet med rådande trosnorm rimligt sätt. Därtill är det av vikt att betona att alla sorters lagstiftning måste
16 Czaika, s. 137.
17 En översikt över konfessionaliseringsteorin och några av de viktigaste arbetena
finns i Berntson, s. 357 f.
18 Se diskussionen i Jarlert, s. 30 f.
förstås både utifrån de reella förhållanden som den utgör ett svar på och som ett ideal vilket som sådant inte ger någon tillförlitlig kunskap om den praktiska tillämpningen. Religionslagstiftningen kan utifrån dessa förutsättningar inte betraktas som uttryck för en stat som på grund av ett ”isolerat läge” och tillhörande ”främlingsrädsla” ville skydda sig från allt som var främmande. Tvärtom uppvisar den svenska religionslagstiftningen hur delaktigt det svenska riket var i den europeiska konfessionskulturen.
Den konfessionalism som vi möter i Sverige vilade å ena sidan på grundtanken att individens salighet var beroende av den rätta trosförmedlingen (eller snarare det rätta trostillägnandet), men å andra sidan hade vidmakthållandet av den luthersk ortodoxa konfessionalismen politiska undertoner. Den lutherskt präglade reformationen i Sve- rige hade inneburit att betydande resurser i form av gods, silver och annan materiel hade kommit statsmakten tillgodo. Dessutom hade kyrkans och prästerskapets tidi- gare ekonomiska, politiska och juridiska privilegier begränsats, vilket varit till fördel för statsmakten. Av den orsaken fanns det anledning för kungamakten att genom att slå vakt om rikets rådande konfessionstillhörighet bevara denna ordning inför framtiden. Dessutom bör man ha i åtanke att Karl IX:s och Gustav II Adolfs vidmakthållande av en luthersk konfession var nära anknuten till deras kungliga legitimitet. Karl IX hade kommit till makten genom att försvara riket mot den katolicerande politik som kung Sigismund hade fört. Från polsk sida gjordes anspråk på den svenska kronan fram till Sigismunds död år 1632. Vidmakthållandet av den lutherska traditionen innebar följ- aktligen en maktlegitimering i relation till särskilt den polska regimen. Dessa bevekel- segrunder är nödvändiga för att förstå både tillkomsten och tillämpningen av den till synes hårda religionslagstiftningen.20
Religionslagstiftning i Sverige under tidigare hälften av 1600-talet
Kulmen för den svenska reformationsprocessen brukar tidfästas till Gustav II Adolfs kungaför- säkran 1611. Där försäkrades rikets ständer att kungen skulle hålla dem vid deras religion, inte påtvinga dem någon annan och inte heller tillåta
någon annan religionsutövning i riket. Samtidigt betonades att utländska privatperso- ner med annan tro fick vistas och utöva näringsverksamhet i riket om de höll sig lugna och stilla, ”thy ingen öfwerheet är mächtig at råda eller regera öfwer eens samwete”.21