Denna uppsats syfte och fokus har framför allt kommit ur ett intresse för språkets feminisering och feminiseringens uttrycksformer men också hur detta regleras av språkliga normauktoriteter. Jag placerar min undersökning huvudsakligen inom forskningsfältet språk och kön, och utifrån denna forskningsposition intresserar jag mig för språkliggörandet av kön, hur kön konstrueras, relevantgörs och samspelar med andra sociala ordningar. Av tidigare korpusstudier framgår att kvinnliga yrkestitlar kännetecknas av en avtagande produktivitet och att feminina personbe-teckningar är på väg ut ur svenskan, men exakt hur det moderna bruket formas och normeras av offentliga språkplaneringsaktörer är betydligt mindre utforskat. Genom de två delunder-sökningar som presenteras i kapitel 4 och 5 har jag velat ställa mina empiriska observationer i relation till språkpolitiska kontextuella faktorer som kan antas relevanta för bruket idag. Att jag valt att fokusera på just de feminina formerna hänger samman med min feministiska utgångs-punkt. Först genom att kvantitativt mäta bruket av feminina personbetecknande former blir det möjligt att komma med utsagor om hur kvinnligt kön konstrueras och kommer till uttryck ge-nom språket, något som länge varit centralt ige-nom den feministiska lingvistiken.
Resultaten av den korpusbaserade språkbruksanalysen kan sammanfattas som så att avled-ningssuffixet -(er)ska, med -sköterska-formerna i spetsen, dominerar undersökningen med 28 796 träffar (av totalt 38 718 träffar). På en andra plats kommer yrkesbeteckningar med adjek-tivet kvinnlig som framförställt attribut, och sett till andelen varianter är denna uttrycksform, föga förvånande, också den mest mångfaldiga. Beträffande -(ar)inna och -kvinna kännetecknas språkanvändningen däremot av fallande frekvenssiffror, även om det särskilt inom -(ar)inna-gruppen återfinns en del synnerligen kontextbetingade och därigenom stabila varianter.
Den genomgripande kvinnliga emancipationen under 1900-talet innebar bland annat att kvinnor fick ökad synlighet på den svenska arbetsmarknaden. Samtidigt har vi, paradoxalt nog, kunnat observera en stadig minskning i användningen av kvinnosynliggörande yrkesord. Något hände, något som bidrog till att den offentliga svenska språkvården ensidigt började rekommen-dera bruket av könsneutrala benämningspraktiker istället för det konsekventa framskrivandet av kön som förordas av tyska språkplaneringsaktörer. Bruket av feminina yrkesbeteckningar är en könspolitiskt laddad fråga som i sin tur aktualiserar frågor om inkluderande och exklude-rande språk, språklig diskriminering och inte minst språknormering. Dessa strukturer kan då blottläggas med ett feministiskt, emancipatoriskt perspektiv. Det jag särskilt vill lyfta fram här är ensidigheten i språkvårdens rekommendationer, liksom det asymmetriska i att språkvården länge stödjer användningen av -man som könsneutral form medan de feminina bildningarna gång på gång likställs med könsbundenhet. Som framgår av analysen ger normkällorna uttryck för en språkvårdspraktik i vilken traditionellt maskulina ordformer placeras i normens mitt. Motsvarande feminina uttryckssätt avfärdas däremot som allt för könsmarkerade, exotiska och otidsenliga, ett dysfunktionellt språkbruk som präglas av ojämställdhet och som är oförenligt med det samhälle vi lever i idag. I sina rekommendationer tycks språkvårdarna ibland orientera sig mot ett slags jämställdhetsideal, men som jag närmare belyser i kapitel 2 har implemen-teringen av en könsneutral språkstrategi i detta fall emellertid inneburit att kvinnor i det all-männa språket inkluderas i former med (mer eller mindre) manliga associationer – och denna typ av manlig generiskhet motsvarar exakt det som feministisk språkkritik varit centrerad kring och satt ljus på genom åren.
Att normkällorna så sent som på 90-talet uppvisar en närmast oproblematiserande inställ-ning till former bildade med -man är anmärkinställ-ningsvärt. Analysen visar att en gräns tycks gå vid millennieskiftet; i Språkriktighetsboken (2005) föreslås några alternativa uttryck till beteck-ningar med -man som sista led och Milles (2008) uppmuntrar läsaren till att arbeta fram egna, könsneutralt utformade, språkliga nyordningar. Sammantaget ger normkällorna prov på ett tudelat perspektiv. Fram till 2000-talet är det som implicit eftersträvas en könsneutralisering av -man, och därefter utmärks normkällorna av en större benägenhet att lyfta fram -person som efterled. I båda fall är den gemensamma nämnaren att de feminina yrkesbeteckningarna pre-senteras som raka motsatsen av ett modernt (könsneutralt) språkbruk.
Hur ska man då förstå det faktum att den könsneutrala linje som språkvården argumenterar för innebär att de yrkesbeteckningar som premieras är manligt konnoterade, det vill säga an-spelar på värden som av många uppfattas som typiskt manliga eller rentav utmärkande för män? Frågor kring pronomenbruk och personbenämningar är som sagt centrala inom den feministiskt orienterade lingvistiken (Pauwels 1998, Hornscheidt 2003, Milles 2002, 2013). Tidigare forsk-ning indikerar dock att dessa frågor inte primärt behandlats som feministiska av den offentliga svenska språkvården (Lind Palicki & Milles 2015:157, jfr Hornscheidt 1998:95). Detta stäm-mer väl med resultaten även i denna undersökning. Språkvårdarnas förespråkande av köns-neutrala former skulle kunna tolkas som ett feministiskt grundat försök att luckra upp tvåköns-normen och undvika en binär könsordning. Huruvida rekommendationerna är förbundna med ett sådant intresse framgår dock inte. Tvärtom är rekommendationerna påtagligt två-könade. I sin rådgivning utgår språkvårdarna hela tiden från dikotomin kvinnor och män – något som visserligen är förståeligt med tanke på att femininformerna har sin grund i ett
ordbildnings-mönster och personbeteckningssystem där kategoriseringarna män och kvinnor tas för givna. Vidare kan språkvårdens tendens att i första hand behandla de feminina beteckningarna som ett språkriktighetsproblem ses som ett sätt att försöka avpolitisera denna könsrelaterade språkfråga och göra den fri från ideologiska inslag (jfr Bylin, Lind Palicki & Karlsson 2015:191). Detta går då helt stick i stäv med feministiska språkförändringsförsök, vilka per definition alltid är politiskt motiverade.
Tillsammans kan normkällorna, som samtliga är negativa i frågan om de feminina for-merna, sägas skapa föreställningar av att de maskulina beteckningarna är mer naturliga än sina feminina motsvarigheter (jfr Pauwels 1998:41 f, 2003:553). Språkvårdsyttranden, som följande utdrag från Språkriktighetsboken, stärker verkligen en sådan tolkning:
Det ursprungligen feminina sjuksköterska (med kortformen sköterska och andra sammansätt-ningar som undersköterska, narkossköterska m.fl.) liksom barnmorska samt det mindre kända
husfru har alla kommit att användas även om män och har alltså lanserats som könsneutrala. Dessa
beteckningar har dock svårare att bli accepterade som yrkestitlar för män än exempelvis lärare som yrkestitel för kvinnor. Språkvårdare brukar framhålla att det vore mer naturligt att ersätta
(sjuk)sköterska med (sjuk)skötare, så som redan skett i finlandssvenskan. (Språkriktighetsboken
2005:84)
Normföreställningarna får kontinuerlig spridning och förankring genom de språkvårdande pub-likationer som av språkbrukarna är att betrakta som normkällor. Upprepningen av konventiona-liserade språkliga ordningar får till följd att de feminina avledningarna allt mer marginaliseras och särskiljs från den språkliga normen. Normkällorna präglas av en konstans, något som därtill kommer till uttryck i den språkliga utformningen av rekommendationerna, där samma eller lik-nande värderande formuleringar hela tiden återkommer. Det statiska i riktlinjerna och rekom-mendationerna är intressant, eftersom det så tydligt synliggör språkvårdens hållning och argu-mentation i frågan. Här är det dock värt att nämna att den empiriskt härledda språkbruksana-lysen pekade ut formen sjuksköterska som den överlägset största av alla i undersökningen ingående varianter. Analysen kunde också visa att formen långt översteg det mer neutrala
sjuk-skötare, för att koppla till ovanstående yttrande om att sjuksköterska inte har något naturligt
fäste i bruket (se även Lorentzon 2002:24 f., Himanen 1990:40, Holmberg 1995:70 för en dis-kussion om sköterska-ordens status).
Svaret på frågan om de feminina yrkesbeteckningarna framträder som så självklart när man läser språkvårdens normkällor att den nästan börjar likna en icke-fråga. Det allmänna budskapet har varit att de kvinnobetecknande suffixen aldrig kan fungera framgångsrikt i könsneutrala sammanhang, men mansbeteckningar som tjänsteman, kameraman och brandman, som från början endast avsåg män, får vi helt enkelt fortsätta leva med. Att språkvården idag i högre utsträckning väljer att rekommendera efterledet -person och problematisera användningen av -man kan emellertid tolkas som ett försök att göra ändringar i en rådande mottagaranpass-ningsstrategi. Det går inte att blunda för sociala mediers framfart; vi lever idag i en tid som kännetecknas av stor flerstämmighet, något som också innebär att den offentliga språkvården har många olika röster att ta hänsyn till. I de allra senaste rekommendationerna som finns publicerade på Språkrådets webbplats kan man skönja en mer liberal inställning till norm-brytande språkformer, som exempelvis hen och en.13 Samma sak går också att urskilja i fråga
13 Hämtat den 16 mars 2016 från <www.sprakochfolkminnen.se/sprak/sprakradgivning/frageladan>. De sökord som användes var ”hen” respektive ”en”.
om -person, som sannolikt kan beskrivas som en normering underifrån. Detta visar att språk-vårdsorganens rådgivningsverksamhet i högsta grad ändå präglas av dynamik och att arbetet med ett mer inkluderande språk fortgår.