Prolog
Underlaget till berättelsen om Gustavs bana är dels några intervjuer som ägde rum 1999 i samband med att jag skrev min c-uppsats, dels några intervjuer 2002 och 2003. Berättelsen har jag konfigurerat så att jag ibland, då jag sett det som relevant, skrivit fram de olika tidrumsliga sammanhangen för Gustavs berättande. Situationen då de två intervjuserierna ägde rum ramades in av olika förhållanden eller omständigheter och jag har därför sett det som på sin plats att skriva en prolog.
Under vår första serie samtalsintervjuer 1999 diskuterade vi Gustavs yrkesliv och undervisning på komvux från 1974 och framåt, den period han varit verk-sam. Därtill diskuterade vi en hel del då dagsaktuella frågor – två år hade då gått av statens omfattande utbildningsprojekt Kunskapslyftet. Det handlade om hur Kunskapslyftet påverkade formandet av kommunens vuxenutbildning. Med denna satsning fanns följder som Gustav ställde sig frågande inför, såsom följderna av en mångfald utbildningsanordnare och det han såg som ”ett ökat marknadstänkande”. Vad ska hända på sikt, hur kommer de olika verksam-heterna att påverkas, hur många kollegor kommer att få gå under de närmaste åren, vad kommer det att innebära för eleverna? Detta var frågor som Gustav lyfte i samband med de samtalsintervjuer som ägde rum 1999.
I augusti 2002 påbörjade vi en serie uppföljande intervjuer. Tiden sammanföll med den första upphandlingen av anbud med före detta komvux som ett bolag – numera alltså en anordnare bland andra, på, som det hette, lika villkor i ett köpa-sälj-förfarande. Upphandlingsprocessen hade påbörjats under våren och hade dragit ut på tiden och inte blivit klar. Mot slutet av den serie träffar som vi hade under höstterminens början 2002 kom beskedet att beställarnämnden inte upphandlat grundläggande och gymnasial vuxenutbildning (samt sfi) från den egna anordnaren. Gustavs projekt som lärare inom kommunal vuxenutbildning kom därmed att kvaddas.
Om projekt och kvaddade projekt skriver Nilsson (1994): ”I ett projekt samverkar individen med andra individer, institutioner och ting och olika moment måste utföras i en viss ordning – annars blir det inte ’detta’ projekt.
Projektet måste också ha en viss motståndskraft mot avbrott och det måste kunna fortsätta trots störningar. Men många projekt går inte att genomföra, utan de kan ’kvadda’.” (ibid., s. 40). Men, som Nilsson också skriver, ”har kvaddade
projekt onekligen också sitt intresse och kan många gånger förklaras tidsgeogra-fiskt” (ibid.).
Gustavs lärarbana i den svenska vuxenutbildningen slutar med att han packar ihop sitt arbetsmaterial i en 100-literslåda och efter det har hans bana ändrat riktning. Vad han har jobbat med efter sin lärarbana i den kommunala vuxen-utbildningen framkommer i det avslutande dioramat. Men det är ett antal sidor kvar tills denna berättelse, som börjar nu, är slut …
Gustavs banas början
- Skolan betydde mycket för mig. Skolan och min bästa kompis föräldrar.
Hans pappa som var min lärare. Det påverkade nog mitt yrkesval.
Berättelsen om Gustavs bana börjar med en pojke med jordbrukarbakgrund på 50-talet. Han växte upp på landet, hade tre syskon och är den första i sin familj och från sin by som tog studenten. Skolan som han gick i var en byskola, en så kallad B-skola, där läraren undervisade flera årskurser i samma grupp. Gustavs bästa kompis bodde med sina föräldrar i lärarbostaden i närheten av skolan och Gustav berättar om hur de lekte i skolan efter skoltid. Ofta var de kvar till klockan sex på kvällen. De lekte i gympasalen och ”höll på” på vinden och tyckte att det var självklart att få vara där. Städerskan som kom på efter-middagarna var ett dagligt inslag.
Gustavs gudmor, som inte hade några egna barn och stod familjen mycket nära, hade varit hans mammas lärare. Hon arbetade som lärare i en närliggande by.
- Jag var alltid med på hennes skolavslutningar. Hon fyllde år den 14 juni och vi firade alltid henne vid skolavslutningarna. Det var bara så.
En kusin till Gustav, vars familj bodde i den större staden i närheten, tog studenten ett tiotal år före Gustav och Gustav minns detta studentfirande väl.
Han säger att det är möjligt att det är sådana tillfällen som man präglas av och berättar om föräldrarna som uppmuntrade honom att ta studenten och studera vidare.
- De såg läraryrket som ett bra yrke och var mycket positiva till det.
Gustavs lärarbanas början: ”När det var läge för att bygga ut komvux”
Gustav har arbetat på komvux större delen av sitt yrkesverksamma liv i en av landets större kommuner. Han tog examen som gymnasielärare i matematik och fysik som tjugotreåring 1972. Efter lärarexamen gjorde Gustav lumpen och arbetade det följande året på en grundskola. Året därpå hade han bara anställ-ning på halvtid och därför såg han sig omkring för att fylla upp sin tjänst. Detta var anledningen till att han sökte sig till komvux.
- Jag tog en rövare för att se om det fanns något och slog en signal. Det var väldigt många elever som hade sökt, så det var många i klasserna. Man behövde dela gruppen i två och det var därför jag kom in.
Att han skulle ägna en stor del av sitt yrkesliv åt kommunal vuxenutbildning var inget som han planerade för när han började undervisa på komvux 1974. Den första terminen hade han två kvällskurser, en matematikklass motsvarande grundskolenivå och en klass på gymnasienivå. Gustav beskriver sig själv då som ”en av de yngsta i klassen” – 25 år gammal. Eleverna minns han som
”motiverade” och ”duktiga” – ”en begåvningsreserv som gått realskola och börjat jobba direkt efter det”.
- De hade inte särskilt gott självförtroende men de var motiverade och duktiga.
De flesta jobbade på dagtid och i klassen fanns också en hel del hemmafruar.
Kanske förstorar jag upp det där med begåvningsreserv men i alla fall var det så med de kvällselever som jag hade då. 70-talet präglades av att gymnasie-skolan började bli ett allmänt krav för att få jobb och det fanns ett behov överlag av att läsa vidare. Och jag råkade komma in just då, när det var läge för att bygga ut komvux. Det var detta som gjorde mig påtagligt intresserad av komvux, att det fanns en slags begåvningsreserv som det liksom sprudlade om. Det var det som var så spännande.
Gustavs ordval ”begåvningsreserv” visar hur begreppet med dess ursprung i Huséns och Härnqvists forskning från 50-talet och framåt62 kom att bli en benämning för många av dem som studerade på komvux. Och Gustavs beskriv-ning av sin och kollegornas syn på sitt arbete samspelar med förväntbeskriv-ningar från dessa vuxna elever:
- Komvux hade en otrolig kraft i och med att vi hade så välutbildade och duktiga lärare och det var en tid när allting byggdes upp. Vi lärare såg det som viktigt att kunna hålla en hög nivå så att eleverna skulle klara av att
62 För omfattande introduktion till begreppet, se Härnqvist & Husén (2000). (Jfr också denna avhandlings kapitel 2.)
komma vidare och göra bra ifrån sig där. Det var en fråga om kvalitet, helt enkelt, de ville ha ut maximalt av lektionerna. Dessa elever studerade för att de ville studera, de hade ambitioner och lärarna såg det som sin roll att göra studierna effektiva och intressanta.
Alla skulle dock inte vidare till högskolan. Han drar sig till minnes en av de första dagklasserna som han hade:
- Det var 30 elever och alla ville prestera. De var en grupp med många kvinnor. De gick på ekonomisk linje och på avslutningen kom de och hämtade mig i en limousin och band en bindel för mina ögon och körde iväg mig till en fest. De var kreativa, idérika, målinriktade människor och de flesta fick nya jobb direkt. Inte många gick till högskolan. De hade arbetslivs-erfarenhet, var målinriktade, intensiva, och de ville verkligen förstå, och de tog stort ansvar.
”Det här vill jag göra” – ett meningsfullt projekt tar form
- Det inledande året satt jag och räknade hemma om nätterna och tänkte på hur jag skulle förklara. Jag tyckte att det var roligt, det fanns ett intresse från eleverna hela tiden och man fick en respons. Jag blev själv lite taggad av detta att jag var tvungen att jobba vidare med matematiken och hela tiden tänka vidare. Det var en stor utmaning och stimulans att förklara och förmedla.
När han berättar om den dagen som han fick fast anställning kommer minnet av ett starkt känslotillstånd:
- Jag minns att jag tyckte att det var en av de bästa dagarna i mitt liv när jag fick besked om att jag fått fast anställning. Jag kände att ”det här vill jag göra”.
Han fick anställning efter det första läsåret och de inledande åren på komvux talar han om som ”mycket stimulerande”. Flera av hans kollegor på stadens olika komvux var lärare som han själv hade haft på universitetet och en hade varit hans metodiklektor.
- Det var en hög ambitionsnivå och lärarna såg det som viktigt att lektionstiden skulle utnyttjas ordentligt. Det var hela tiden intressanta diskussioner på skolan – en ständig dialog. Man kan säga att jag lärde mig genom att vara där hela dagarna. Man gick runt och kollade, pratade, fick tips, och det var ett
När Gustav redogör för dessa inledande år och lärarnas inställning till komvux och jobbet, talar han återkommande och i skilda uttryck om en ”anda” Han refererar till Olof Palme som han säger betydde mycket för många komvuxlärare och säger att det fanns ”en anda”, ”en tidens anda”, ”en bildningsanda”, ”en kunskapsanda” ”som genomsyrade uppbyggnaden av komvux”. Med tidsgeogra-fiska begrepp (Hägerstrand, 1991; Nilsson 1994) kan det sägas vara i detta tidrum och i denna situation med dessa kontaktytor som Gustavs projekt som komvuxlärare tar form. Gustav jobbade på samma arbetsplats i närmare femton år. Vuxengymnasiet låg centralt i staden och med Gustavs ord hade skolan ”en tydlig identitet och hög status” och ”var mycket viktig för lärare och elever”.
Han visar bilder ur ett album där han samlat foton och andra dokument från sin tid som lärare. Han berättar om de olika eleverna på bilderna och berättar om de nya grupperna som kom under 80-talet, i sina klasser hade han många chilenare och iranier. Han visar andra bilder, bilder på kollegor, och kommenterar olika aktiviteter och människor på bilderna.
Vid slutet av åttiotalet stängdes skolan för att det skulle byggas lokaler för annan verksamhet. Han visar bilder på demonstrationståg med många elever och lärare och visar tidningsklipp med upprörda insändare. Hans komvux verksamhet delades upp i nya enheter, förlades till flera andra byggnader och byggdes ut.
Men för Gustav är den första arbetsplatsen och det han där var delaktig i något mycket betydelsefullt, inte bara för hans egen del utan också för uppbyggnaden av stadens komvux:
- Det var på den skolan som vi formades, det var där komvux tog sin form. Vi visste att det vi gjorde var viktigt och mycket bra. Vi hade dynamiska och mycket kunniga skolledare. De var med och formade svensk vuxenutbild-ning, deltog i debatter, drev debatter. De var mycket engagerade och det var ett antal av lärarna också som var mycket engagerade – det var en hög medvetenhet och nivå på skolan.
Komvux didaktiska praktik
Under våra samtalsintervjuer 1999 pratade Gustav om det som var specifikt för komvux:
- Komvux är mycket kurstillvaro. Vi har ju inga friluftsdagar och sådant som man har i den obligatoriska skolan. Vi ser eleverna där, då, i den efter-middan, det är en kurs. Målet för de allra flesta är fortfarande att man ska komma vidare. Man ska bli godkänd på sina kurser. De har själva sina mål – för eleverna i fysik och matte handlar det oftast om att komma in på hög-skola. De har oftast VG och MVG som mål. De är inriktade på att de ska ha
sin utbildning. Dessa elever har klara uppfattningar om att det ska vara effektivt och de vill ha ut mycket av en lektion. De vill ha sin kurs och de har sina mål. De vill ha hjälp, helt enkelt, med sina studier och de vill känna att de har lärt sig mycket. De vill utnyttja mig så mycket som möjligt och vill ha hjälp att plocka ut det viktigaste.
Vi diskuterade huruvida satsningen Kunskapslyftet medfört en förändring avseende ’kurstillvaron’ och Gustav formulerade sig i följande:
- Många läser nu för att man måste ha sin kärnämneskompetens. Man kommer inte särskilt långt om man inte har det. För dessa elever är det inte riktigt samma sak som för de som läser till exempel matte och fysik i enstaka kurser – de kanske inte har samma tydliga mål. Men även för dem som studerar för att få kärnämnesbehörigheten är det så för de allra flesta att man oftast är där för att man vill vidare på något sätt. Det är också så för dessa att det är en kurstillvaro för de allra flesta – det är kurser med mål och betygskriterier.
Gustavs verksamhet som lärare betingas av kurser med mål och betyg. Det kan utryckas i termer av en didaktisk praktik där det inte rör sig om ’vilket lärande som helst’. Nästföljande avsnitt handlar om hans lärarbana knutet till denna didaktiska praktik, om olika situationer, projekt och kontaktytor.
Om undervisning, dess drivkrafter och om förändring av undervisning
När Gustav blickar tillbaka på sin lärarbanas början minns han inte att kollegorna vid 70-talets mitt påverkade varandra vad gällde hur man under-visade:
- Det var liksom självklart och varje lärares ensak. Det pratade man just inte om. Då diskuterade man vilka moment som skulle tas upp i de olika kurserna, innehållet och utformningen av de gemensamma proven. Det var först under 90-talet som en mer allmän övergripande diskussion om kunskapssyn och arbetsformer började komma.
Gustav jämför detta med hur det var när han gick på lärarhögskolan. På den tiden, det vill säga på 70-talets början, hade man inte heller på lärarhögskolan några fördjupande diskussioner om kunskapssyn, menar Gustav och summerar utbildningen så här:
- Hur förbereder man, hur planerar man en bra lektion? På lärarhögskolan talade man mest om att man skulle ha lektioner som var tillräckligt bra,
gäller undervisningsinnehåll, eller så – utan sättet att undervisa på var det som var i fokus. Overhead, variera, tavlan – olika färger på pennorna – och så fanns det något som hette MAKIS63… Det har hänt mycket vad det gäller undervisning och kunskapssyn även på lärarhögskolan, tror jag. Lärarhög-skolan på den tiden sa: Såhär ska du göra. Du ska ha en bra taveldisposition, du ska ha noggrant förberedda experiment. Dispositionen av lektionen, det var A och O. Det var mycket tydliga signaler: Så här ska du göra!
De första årens jobb handlade i stort om att lära sig så att det skulle bli ”bra”:
- De första åren lade man mycket tid på att lära sig det man skulle hålla på med: att hitta bra förklaringar, bra övningsexempel, eller i fysiken att hitta bra laborationsuppsättningar. Man hade inte så mycket tid att göra allt annat i början utan det kom med tiden när man hade kört kurserna ett tag.
Utvecklingen av undervisningen och de personliga drivkrafterna bakom den identifierar han i följande.
- Man vill att det ska vara stimulerande, både för eleverna och för en själv.
Man vill också göra något eller några nya saker varje termin, utifrån det man har gjort tidigare och utveckla utifrån det. Det är väl en drivkraft, kan man säga, och det har funnits där från början.
Med tiden som man jobbar blir man också enligt Gustav insatt i olika saker, och förändrar sig och breddar sin kompetens. Att undervisning förändras är alltså inte alls något som enbart kommer ’inifrån’. Som exempel på förändringar som kommit ’utifrån’ och som påverkat honom ger han olika exempel: ”att man får en annan typ av kurs” eller ”en annan grupp av elever till exempel i olika utbild-ningsformer eller i uppdragsutbildning”. Gustav menar att både samhället och eleverna har förändrats från den tiden då han började sin lärarbana, vilket också förändrat hans sätt att vara i klassrummet:
- Överhuvudtaget är eleverna mer aktiva nu och de är yngre än de som var elever när jag började jobba på komvux. De som går nu vill inte bara sitta och lyssna, de vill göra saker också. Kanske är det väl det att de har fått den inskolningen – redan från låg- och mellanstadiet. Många av de elever som jag har nu började sin skolgång i slutet av 70-talet och de har nog definitivt påverkats av sin skolgång. Vi har tvingats söka andra arbetsformer, dels till exempel med sånt som uppdragsutbildning för företag, eller för att andra kräver det. Men vi har faktiskt utvecklats hela tiden för att eleverna har blivit
63 MAKIS, som Gustav refererar till, är en förkortning av de principer för arbetssätt och arbetsformer som anvisades i läroplanerna Lgr 62 och Lgr 69. Förkortningen står för Motivation, Aktivitet, Konkretition, Individuellt arbete och Samarbete.
annorlunda. Det är många som har det jobbigare nuförtiden och de är dess-utom mer aktiva. Man får arbeta på ett annat sätt för att nå dem.
Nya läroplaner och styrdokument nämner han också:
- Nya läroplaner är ju starka drivkrafter för förändring som man får anpassa sig till.
Han beskriver hur lärarna på hans skola i samband med införandet av läro-planerna Lvux 82 och Lpf – 94 hade diskussioner i kollegiet och möten mellan skolorna i staden om hur man kunde lägga upp undervisningen och kurserna.
Lvux 82 och införandet av det nya etappsystemet var en reform som förändrade både upplägg, innehåll och elevsammansättning i grupperna:
- Det är ju föregångaren till det kurssystem som vi har nu och det innebär att man ska starta på en viss nivå och sedan ska de som vill gå vidare gå vidare till nästa etapp. Alla har alltså samma utgångskurs och det är det som vi fort-farande brottas med. Förut så var det olika böcker, till exempel för N och för S, för man valde ju olika linjer. Tvåårig social linje, t ex, hade en helt annan matte än den för treåriga linjer. De som gick på N läste svårare matte redan från början och det var väldigt bra, för då hade de grunden att stå på, när de kom in på den svårare matematiken. Vi fick ändra oss men tyckte inte att etappsystemet var en pedagogisk reform, utan det var mest en politiker-reform. Det var en formell eller organisatorisk reform för att på ett enklare sätt hantera kurssystemet, istället för att ha flera paralleller.
Men Gustav ger också exempel på lokala handlingsutrymmen som utvecklades efter Lvux 82 och etappsystemet. Han och hans kollegor sjösatte ett utbildnings-paket som fanns i två varianter, ett utbildnings-paket på två terminer som var en intensiv variant, och ett på tre terminer. Eleverna i paketet läste matematik och fysik i samma grupp.
- Det blev en mycket lyckad brygga för elever som ville vidare till naturveten-skapliga och tekniska högskolestudier. FyMa, som vi kallade paketet, har nog varit det roligaste under min tid som lärare på komvux … Det är en enorm utvecklig som eleverna går igenom under de terminerna. Studietekniken och förmågan att resonera och tänka naturvetenskapligt utvecklas oerhört mycket
… Jag vill förmedla och diskutera det som är vetenskap. Hur resonerar man när man skall genomföra ett bevis? Hur skall man göra vetenskapliga mätningar i fysik och analysera resultaten? Hur skall man tänka när man håller på med problemlösning? Eleverna lär sig alltmer av detta under kursens gång och det är en stor tillfredsställelse för mig att få vara med om denna utveckling … Jag glömmer aldrig när jag kört min första termin med
FyMa – den känslan att jag kunde genomföra det och svara på alla frågorna.
Efter det kunde man jobba med att förfina och förbättra allt.
Med åren har mötet med klassen eller gruppen allt mer kommit att forma
Med åren har mötet med klassen eller gruppen allt mer kommit att forma