3. Mål för den nationella klimatpolitiken
3.3 Energipolitiska perspektiv på svensk klimatpolitik
politiken tydliga målsättningar av klimatpolitisk relevans. Det övergripande målet för den nu gällande svenska energipolitiken är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Detta framgår av den energipolitiska propositionen Samverkan för en trygg,
effektiv och miljövänlig energiförsörjning som antogs av Riksdagen i juni 2002
(prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17, rksr. 2001/02:317). Av det energipoli- tiska beslutet framgår även att energipolitiken skall bidra till ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete i Östersjöregionen. Vidare skall den svenska energi- politiken utformas under beaktande av svenska miljö- och klimatmål, vilket inne- bär satsningar på att hålla den inhemska användningen av fossila bränslen på en
låg nivå och i ökande utsträckning få energiförsörjningen baserad på förnybar energi.
I energipropositionen föreslogs en klimatstrategi på energiområdet, som i stora drag följer den strategi som Riksdagen beslutade om 1997. I korthet innebär denna strategi att utsläppen av koldioxid inom energiområdet skall begränsas så långt det är möjligt med hänsyn till konkurrenskraft, sysselsättning och välfärd. För att undvika att lägga en väsentligt större börda på den svenska industrin än vad konkurrentländerna lägger på sin industri gäller även att den energipolitiska klimatstrategin skall utformas mot bakgrund av jämförelser med faktiskt vidtagna åtgärder i andra länder.
Beträffande klimatrelaterade styrmedel på energiområdet infördes en koldioxid- skatt i Sverige motsvarande 25 öre per kg utsläppt koldioxid. Energi- och kol- dioxidbeskattningen har successivt skärpts sedan dess, och skattesystemet är föremål för en fortsatt ökad miljörelatering genom en grön skatteväxling. Sedan 2001 har en skatteväxling om totalt åtta miljarder kronor genomförts. Idag ligger koldioxidskatten för hushållen och servicesektorn på 91 öre per kg utsläppt kol- dioxid. Vid sidan om skatter har statliga stöd till el- och värmeproduktion baserad på förnybara energislag använts som styrmedel för att nå de miljörelaterade målen i klimatpolitiken. För drygt ett år sedan infördes en ny lag om elcertifikat för att främja ökad elproduktion baserad på förnybara energislag. Under våren 2004 beslutades även att torv skulle berättiga till elcertifikat. Utbyggnad av
torvproducerad el bidrar inte till att klimatmålen skall uppnås eftersom utsläppen från torv räknas in bland de utsläpp som omfattas av Kyotoåtagandet. På det hela taget har energi- och koldioxidskatter, i kombination med statliga insatser för att främja förnybar energi, lett till en stadigt minskande oljeanvändning och en ökad användning av el och förnybar energi, främst biobränsle. 2003 stod bioenergi för ungefär 16 procent av den totala energitillförseln nationellt.
Vid sidan om de nationellt inriktade insatserna att främja förnybar energi omfattar den energipolitiska klimatstrategin även internationell samverkan. Hösten 1992 initierades ett internationellt energirelaterat klimatinvesteringsprogram som syftade till att bidra till ett miljöanpassat energisystem i Östersjöregionen, i första hand i Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Polen. Programmet är mest känt under beteckningen EAES-programmet, Programme for an Environmentally Adapted Energy System. I anslutning till att Klimatkonventionens parter vid det första partsmötet, COP1 i Berlin, beslutade om att inrätta en pilotfas för
gemensamt genomförda åtgärder (Activities Implemented Jointly - AIJ) i såväl Östeuropa som i utvecklingsländer anpassades EAES-programmet till kraven för AIJ-fasen. Sammantaget omfattar EAES-programmet 65 projekt och av dessa har 52 genomförts i de baltiska staterna, 12 i Ryssland och 1 i Polen. Ca 40 av
projekten avser konvertering av värmeproduktionsanläggningar från användning av fossila bränslen till biobränslen. Samtliga projekt i de baltiska staterna har rapporterats till FN:s Klimatsekretariat och finns med på dess lista över genomförda AIJ-projekt.
Inom ramen för 1997 års energipolitiska beslut avsattes 350 miljoner kronor för internationella klimatpolitiska insatser för perioden 1997-2004. En del av dessa medel är öronmärkta för multilateralt samarbete inom ramarna för FN:s
ramkonvention om klimatförändringar (UN Framework Convention on Climate Change, UNFCCC) och Kyotoprotokollet, dvs. dess mekanismer för ren
utveckling (CDM) och gemensamt genomförande (JI). Energimyndigheten är huvudansvarig för dessa investeringar genom programmet Swedish International Climate Investment Programme (SICLIP). Programmet omfattar två typer av klimatinvesteringar, CDM och JI. Den sistnämnda inkluderar även Testing Ground Facility (TGF), en fond som avser regionalt klimatsamarbete i Östersjöregionen. För närvarande är myndigheten involverad i projekt i Latin Amerika, Afrika, Asien och Central- och Östeuropa. SICLIP-programmets huvudsyfte är att bidra till utvecklingen av mekanismerna och att bygga upp kunskap och erfarenhet av att utveckla och driva CDM- och JI projekt hos både svenska myndigheter och myndigheter i värdländerna. Erfarenheten från
programmet är en mycket viktig tillgång när Energimyndigheten i framtiden ska stötta och vägleda svenska företag som är intresserade av att investera i CDM- och JI-projekt.
Under 2003 etablerades inom ramen för BASRECs klimatarbetsgrupp en fond, ”Testing Ground Facility", som de nordiska energiministrarna vid möte i
Haugesund i juni 2002 beslutade upprätta. Syftet med fonden är att den skall svara för finansieringen av klimatprojekt enligt Kyotoprotokollets mekanism för
gemensamt genomförande, Joint Implementation, och således förvärva utsläppsreduktionsenheter. Det nordiska sammanlagda bidraget till fonden motsvarar 10 miljoner EUR. Regeringen har uppdragit åt Energimyndigheten att svara för det svenska deltagandet i fonden och inbetalningen av den svenska andelen i fonden, 4 miljoner EUR. Uppdraget innebär också att
Energimyndigheten skall delta i fondens styrgrupp, Investors’ Committee. Fondens riktlinjer fastställdes i början av december 2003. Det Nordiska
Miljöfinansieringsbolaget – Nordic Environment Finance Corporation, NEFCO, har fått i uppdrag att administrera fondens verksamhet. Investors' Committe hade sitt första konstituerande möte i mars 2004.