I detta kapitel presenteras och kritiseras den teori som har legat till grund för den empiriska framställningen och analys i avhandlingen. Jag har också försökt att tydliggöra hur jag använder olika teoretiska begrepp i avhandlingen.
Avhandlingen har en socialkonstruktivistisk ansats, som präglar min beskrivning av gruvarbetaren i en modern arbetsorganisation och ställer frågor om hur kön och framförallt maskulinitet konstrueras och praktiseras i sociala relationer. Burr (1995) som lyfter fyra centrala teman i en socialkonstruktivistisk analys. För det första, kunskap är konstruerad genom handling/praktiker och våra tolkningar är baserade på internalisering av vår kulturs konstruerade kunskap. Det andra är att kunskap är knuten till historisk tid och kultur, en viss kontext, och kan främst användas där. För det tredje, kunskap upprätthålls genom sociala processer, därför är all social interaktion av intresse och i synnerhet språket med vilket vi skapar bilder av världen. För det fjärde poängteras ett emancipatoriskt drag som manar till handling och förändring, vilket kan vävas samman med studiens interaktiva ansats.
Tre huvudsakliga teoretiska fält används för att diskutera hur maskulinitet befäst och upprätthålls genom gruvarbete, men också hur det förändras. För det första, en förståelse av kön som ett situerat handlande i sociala interaktioner, enligt forskartraditionen ’doing gender’ (jmf. West & Zimmerman 1987; Fenstermaker & West, 2002, Gunnarsson m.fl., 2003). Ackers (1990; 1999) teori om könsprocesser i organisationer finns inom detta fält, vilka även varit ett viktigt bidrag i forskningsprocessens interaktiva plattform. För det andra, tar jag spjärn mot Connell (1987; 1995) förståelse av maskuliniteter i pluralis, vilket innebär att även maskulina uttryck, följer ett mönster över- och underordning. Hierarkier och positionering mellan män och maskuliniteter diskuteras också utifrån manliga homosociala mönster (Holgersson, 2006; Lindgren 1999). För det tredje vill jag koppla samman den könsteoretiska förståelsen av manlighet med en klassisk arbetsvetenskaplig tradition, och därmed väva samman uttryck av kön och klass. Här synliggörs normer i industriarbetarkollektiv som maskulinintetsprojekt (jmf. Willis, 1977, Lysgaard, 1961; Lindgren 1985) med fokus på föreställningar om säkerhet och risk i relation till maskulina uttryck (Barrett, 2001,Monaghan, 2002), vilket ger ytterligare förståelser för maskulinitets i en industrikontext som gruvarbetet.
KÖN - VÅR FÖRSTÅELSE AV KVINNOR OCH MÄN
I denna avhandling finns kön och framförallt en analys kring maskulinitet som en röd tråd i beskrivning och analys av gruvarbetare i en modern industriorganisation. Det perspektiv eller den förståelse av kön som anläggs, påverkar i högsta grad hur forskningsfrågorna blir besvarade och kanske framförallt vilka frågor som ställs. De
akademiska bidragen till fältet organisation och kön, eller könsaspekter i arbetslivsforskning, har inte minst i Skandinavien utvecklats under senare år, där många olika synsätt samsas på en växande arena. Jag vill inledningsvis belysa några vitt skilda perspektiv på kön för att skapa förståelse för utgångspunkter i avhandlingen. Jag lutar mig på den norska sociologiprofessorn och genusforskaren Elin Kvande (2003; 15 - 39) som använder metaforerna; kön som substantiv, kön som adjektiv och kön som verb (se även Davies 1995; Kvande 1999; Saetnan 2000), för att reda ut olika könsperspektiv. Med denna utgångspunkt, vill jag ge en komprimerad tillbakablick på feministisk- och kvinnoforskning, diskutera hur förståelsen av kön har utvecklats och uppmärksamma kritik.
Det första perspektivet, enligt Kvande (2003) förklarar kön som ett substantiv – du föds som en man eller en kvinna, vilket i sin tur förutsätter alla aspekter i ditt fortsatta liv. Perspektivet kan kallas essentialistiskt, för att det grundas på en uppfattning av en universell innersta natur för män och kvinnor, med tydlig koppling till biologi. Essentialismens anhängare uppfattar kultur, etnicitet och kön som något statiskt, oföränderligt och färdigt, något som individer föds in i, en människas innersta natur. Essentialism kan ställas i motsats till konstruktivism med en utgångshypotes att varje människa konstruerar sin subjektiva verklighet, förnimmelser och förståelse ger inte trogna avbildningar av omvärlden, snarare konstruktioner, vars utfall kan variera allt efter erfarenheter, kunskaper och normer, enligt Kvande. John Grays omåttligt populärvetenskapliga bok ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” behandlar begreppet essentialism på kön utifrån ett tankeexperiment om att kvinnor och män ursprungligen har helt olika känslor, språk och behov. När de båda varelserna kom till jorden skulle alla deras kommunikations- och könsrelaterade problem kunna lösas om de bara förstod att de i grunden var olika. I genusforskning kan det essentialistiska perspektivet också kallas ’särartsfeminism’, vilken understryker biologiska skillnader mellan män och kvinnor och anser att samhället utifrån detta bör behandla människor olika beroende av kön.
En essentialistisk förståelse av kön i min studie skulle innebära att exempelvis mansdominansen i gruvindustri och gruvarbetare kan analyseras med utgångspunkt i just skillnader i en manlig och kvinnlig natur/biologi. Att gruvindustrin idag befolkas av många män, skulle kunna förklaras genom att den manliga kroppen helt enkelt är överlägsen, eller att män skulle ha fallenhet eller kognitivt försprång i jämförelse med kvinnor i denna typ av arbete. Jag har svårt att förlika mig med detta synsätt på dagens moderna arbetsliv. På vilket annat område är det rimligt att utgå från biologi/natur som enda förklaringsmodell för en människas egenskaper, kunskaper och livsval? Samtidigt är det inte heller en slump att vi återfinner så många män i gruvarbete. Det behövs en alternativ förståelse kring kön och en annan förklaringsmodell till varför gruvarbete så starkt kan relateras till män och inte kvinnor. Kvande (2003) menar på samma sätt att kvinnoforskningens pionjärer utmanade den deterministiska syn på kön som förutsatte olikheter mellan könen, likt biologiska dikotomier, men att denna diskurs var och är fortfarande starkt rådande och fokus för kritik mot genusteoretisk forskning.
Det andra könsperspektivet bygger på synen på människan som social varelse, skapad och konstruerad i och genom sin omgivning. Vi är alla barn av vår miljö; socialisation,
adverb, enligt Kvande (2003) en beskrivning på den samling beteenden vi får lära oss under livets gång. Inom detta fält och forskningstradition på kön finns flera riktningar. Kvande (2003) lyfter fram en gemensam utgångspunkt; kritiken av mannen som norm, så också i den akademiska kunskapsproduktionen. Det blir därmed viktigt att lyfta fram kvinnors röst i en verklighet som tar sin utgångspunkt i mannen, (male biased). Det kan handlar om att göra kvinnor synliga, att beskriva och tolka verkligheten utifrån kvinnors erfarenheter (jmf. Gilligan, 1982), med utgångspunkten att kvinnor är bärare av en annan, men lika värdefull kunskap, som männen. Detta perspektiv inom kvinnoforskning har etiketterats feministisk (the feminist standpoint), enligt Kvande, för att visa på att sociala fenomen studeras från ett kritiskt feministiskt perspektiv (jmf. Harding 1986, Hartstock 1984).
Enligt detta perspektiv står kvinnor för en alternativ förståelse av verkligheten, men med samma tyngd som männen. Vilket i sig förutsätter att män och kvinnor socialiserat till två olika kategorier – ibland direkta motsatser. Just olikheten mellan män och kvinnor kan tillföra mångfald i olika sammanhang. Kvande (2003) menar vidare att skillnaden mellan könen och kvinnors speciella förmågor och kvalitéer är i fokus för forskning kring ledarskap och arbetsorganisation, i denna genre. Kvinnor ses som annorlunda men värdefulla för organisationer och ett flitigt använt argument för att övertyga företag att anställa kvinnor på ledande positioner (jmf. Billing & Alvesson, 1989).
Men förståelsen av kön som adjektiv eller adverb kan bli lika problematiskt som en essentialistisk förståelse av kön. Inte heller här bryts kategoriseringen av kön upp, de ges bara samma värde. Det sociala könet blir lika deterministiskt som det biologiska könet, vilket förutsätter att det manliga är något alla män är bärare av och det kvinnliga är något alla kvinnor är bärare av (Kvande, 2003). Variationen inom kategorierna man och kvinna och varierande uttryck för kön överskuggas och därmed utsikten att förstå rörelse och förändring. Möjligheten att se likheter bland män och kvinnor, på grund av annan typ av kategorisering, exempelvis klass, etnicitet eller sexuell läggning uteblir (Acker, 1997).
Utifrån ett kritiskt feministiskt perspektiv skulle jag kunna förklara den manliga koncentreringen kring gruvarbete som en effekt av manlig socialisation och makt, där kvinnor som träder in på denna manliga arena kan bidra med andra men lika värdefulla erfarenheter, vilket skulle kunna leda till utmaning och kritik av mannen som norm. Problemet för mig blir att förståelsen kring kvinnor som lika eller olika i förhållande till männen, i gruvarbete, leder till nya konstruktioner av enhetliga kategorier, stereotyper och dikotomier mellan könen. I min studie vill jag också lyfta fram en analysdimension av klass/kultur i form av dominerande kollektiva normer och praktiker bland gruvarbete. Möjligheten att urskilja de manliga gruvarbetarna från andra män, och uppmärksamma dominerande och olika maskulina uttryck, uteblir enligt detta perspektiv. Kvande (2003) menar med referens till Harding (1987) att genusforskningen har lite att vinna på nya paradigm för en universell manlighet och kvinnlighet, istället bör förståelsen av kön acceptera teoretisk och empirisk instabilitet.
DOING GENDER – KÖN SOM ETT HANDLANDE
Låt oss gå tillbaka till de grammatiska metaforerna för kön som substantiv, som adjektiv och nu slutligen som verb. Verb innebär som bekant ett handlande, en aktivitet, en process, med andra ord; något vi gör – kan man göra kön? Det framträdande perspektivet i denna avhandling och min förståelse av kön är just att kön är något vi oavbrutet hänger oss åt på livets alla arenor, så också i arbetslivet. Kön ses med andra ord inte som något vi är (substantiv) eller blir (adjektiv/adverb) utan något som hela tiden måste upprätthållas genom handling (verb) (Kvande 2003, sid 15-39). Detta könsperspektiv tillika forskningstradition brukar benämnas; ’att göra kön’, ’könsgörande’ eller direkt från engelskan; doing gender. Jag använder växelvis dessa olika begrepp, men också ’könspraktiker’, en diskussion som utvecklas i avsnittet om förändring i den könade organisationen.
Ett tidigt akademiskt bidrag i denna tradition ges av Kessler & McKenna (1978) som menar att kön är något som uppnås genom sociala handlingar, med hänvisning till en studie av Garfinkel, 1967. Garfinkels fallstudie om Agnes, en biologisk man som ville genomföra ett könsbyte, illustrerar kön som ett handlande. Här får vi följa hur Agnes försöker uttrycka sig själv som kvinna och att Agnes nyfunna kvinnlighet är ett resultat av hårt arbete, ett görande av kön, samma prestationer som alla unga flickor företar sig, men som ofta inte uppmärksammas som annat än naturligheter. Studien visar också hur de synligt stabila strukturerna kring det biologiska könet (sex), kan förändras genom utförande av det sociala könet (gender). I svenska språket finns inte denna språkliga skillnad, däremot används översättningen genus för att just beskriva sociala praktiker kring det biologiska könet. Jag använder dock uteslutande begreppet kön, för att poängtera att sociala praktiker är en stor och mycket betydande del av våra föreställningar om det biologiska könet. Garfinkels studie illustrerar just hur kön (som en social praktik), förhandlas och omförhandlas i relationer, det är instabilt och föränderligt. Biologiska män kan med andra ord göra både manlighet och kvinnlighet, samtidigt som kvinnor kan göra både kvinnlighet och manlighet.
Ett av de mest tongivande bidragen till fältet doing gender är sociologerna Candace West och Don H Zimmerman med en numer klassiska artikel ”Doing Gender” (1987). Författarna skriver att vi bör förskjuta perspektivet på kön från maskulina och feminina naturligheter mot en förståelse som omfattas av perceptuella, mikropolitiska och interaktiva handlingar - våra vardagliga sociala praktiker. De menar vidare att kön görs genom hela livet och att individer och olika sociala grupperingar kontinuerligt måste upprätthålla en könsstatus, som man eller kvinna, vilket också ger utrymme för spänningar och förändring. Varje dag och i en otalig mängd situationer gör vi kön (we do gender) och denna process både ger och normaliserar skillnader mellan män och kvinnor (West & Zimmerman, 1987). Kön ses med andra ord här inte som statiskt, utan människor gör/konstruera kön i alla social situationer, på ett sätt som både kan reproducera och förändra sociala strukturer. Författarna menar vidare att görandet av kön inte sker vid sidan av andra aktiviteter och praktiker, utan mitt i. Allt vi företar oss, sker efter kön som måttstock, även när vi agerar inkorrekt utifrån kön (West & Zimmerman, 1987). Det vill säga, vare sig det handlar om könsuppdelade uppgifter i hemmets sfär eller bland kollegor på en arbetsplats, försöker vi hela tiden att hantera
Författarna lyfter också; att trots att könsgörandet kan ses som en personlig eller individuell aktivitet sker könsgörandet framförallt som ett situerat kollektivt handlande, virtuellt eller i faktiska möten. Jag tolkar detta som individens ständiga spegling av sig själv, direkt i andras sällskap eller mer abstrakt med hänsyn och åtanke på andra människor. Författarna menar vidare att kön är både ett resultat av och en rationalitet för sociala situationer. Vilket gör att könsgörandet blir både ett resultat av, samt ett element i, olika ritualer och ett sätt att legitimera en av de mest fundamentala uppdelningarna i samhället (West & Zimmerman, 1987). Författarna stödjer sin argumentation på Goffman (1976) och hans koncept ’gender display’, när de förtydligar att könsgörande inte innebär att se skillnader mellan män och kvinnor som grundläggande eller biologiska, utan som skapade mellan pojkar och flickor, män och kvinnor. Men de poängterar dock att, när skillnader väl skapas, kan de i nästa sväng, stödja grundläggande skillnader. Jag förstår detta som att; om pojkar och flickor i tidig ålder gör kön som förstärker deras olikhet, kanske i rak motsats till varandra, kommer också dessa olikheter underbyggas och sedimenteras till verkliga skillnader mellan män och kvinnor. Detta förklarar den vardagsförståelse vi ofta har av mäns och kvinnors olika beteenden och förutsättningar, inte minst i arbetslivet.
Doing gender ger förståelse för hur kön och könsrelationer kontinuerligt skapas i
interaktion mellan människor. Men också hur ojämlika strukturer bibehålls, genom normaliserade återkonstruktioner av könsskillnader. Samtidigt vill jag poängtera att en förståelse utifrån doing gender, gör oss alla till aktörer, nytänkare eller traditionalister, kanske både och? Vi kan välja att utmana ojämlika förhållanden genom aktiv handling, eller för den delen acceptera trygga roller. Men som bekant sker brott och förändring av sociala strukturer/ideologier varken oproblematiskt eller utan repressalier. Kvande (2003) påpekar att den vardagliga konstruktionen av kön sker inom materiella och ideologiska ramar som sätter gränser för våra möjligheter till förändring. Men hon tillägger att kön, för män och kvinnor, konstrueras i relation till en specifik social och historisk kontext, som kan vara begränsande samtidigt som den faktiskt ger utrymme för radikal förändring.
Doing gender och traditionell könsordning
Doing gender kan kritiseras för att överbetona mikronivån på en bekostnad av
makronivån och för att vara överdrivet deterministiskt genom att undervärdera individers handlingsutrymme och motstånd (Moloney & Fenstermaker, 2002). Som svar på denna kritik framhåller Giddens (1984) att teoretiska analyser inte bör särskilja de handlingar som utförts på mikronivå från den långsiktiga institutionella utvecklingen i samhället. Han ser att potentialen för förändring av strukturer på en makronivå är inbyggd i varje tillfälle av social interaktion på mikronivå. Även Fenstermaker & West (2002) ger utryck för en liknande syn när de påpekar att mikro och makronivåerna är svåra att hålla isär i analyser av hur kön görs, eftersom dessa nivåer samspelar med varandra. ”It is a relationship between the realities of social structure as it limits choices for what members may say, may do, and may be, and the autonomy of individuals to shape their interactions in seemingly unbounded ways” (Fenstermaker & West 2002 s. 218). Med andra ord, vi kan inte frångå dominerande ideologier och strukturer, trots att vi uppfattar vårt handlande som personligt, frivilligt och ibland slumpartat. Kvande (2003) diskuterar på liknande sätt att det finns en stark påverkan från strukturer och
symboler på könspraktiker och integrerar därmed aktör och struktur. Hon menar att handlandet görs i vardagliga praktiker som i sin tur kopplas till ett större system av mening.
Jag vill också uppmärksamma att analys av könsrelationer, enligt doing gender, kan löpa risk att bli allt för lokala, bundna till en bestämd situation eller personligt möte, det kan bli svårt att uppfatta strukturer, mönster eller dominerande diskurser och förbise ett maktperspektiv. En sådan diskurs kan vara ett samhälles dominerande föreställningar om kön. Hirdman (1998; 2001) menar att i varje samhälle finns ett historiskt konstruerat och systematiskt mönster av relationer mellan män och kvinnor, samt kulturella föreställningar om detta mönster, hon kallar detta; könsordning. Könsordningen består av föreställningar och åsikter om vad som kvinnligt och manligt, exempelvis hur relationen mellan könen bör vara, vilka intressen, uppgifter och arbeten kvinnor respektive män bör ha. Lindgren (1999) skriver om genusordningen som vårt invanda ’superschema’ om kön. Hirdman (1998) menar vidare att mönstret i samhällets genusordning tar sin utgångspunkt i två principer;
1) I-särhållandet av könen
2) Hierarki mellan könen, generell överordning av män och underordning av kvinnor.
Den första principen, i-särhållandets princip, innebär segregering och fungerar som en horisontell uppdelning mellan män och kvinnor. Den andra principen handlar om maktrelationer, en hierarkisk princip, och fungerar som en vertikal ordning där män generellt och systematiskt överordnas och kvinnor underordnas. Mannen blir följaktligen norm för människan och det normala, kvinnan ses som det andra. Det som män gör, anses mer värt än det som kvinnor gör. Hirdman (1998) menar vidare att en liknande generell genusordning kan existera, trots att det finns motsättningar lokalt eller i specifika situationer.
Idén om genusordning kan fungera som ett analytiskt redskap för att poängtera det stabila i görandet av kön. Jag använder mig av begreppet ’traditionell könsordning’, vilken fungerar enligt Hirdmans princip, för att visa på sega strukturer även i nya konstruktioner av kön. Den traditionella könsordningen ses här som en dominerande diskurs eller en vardagsförståelse om kön, samt som en vanlig organiserande princip i arbetslivet. Samtidigt vill jag poängtera att liknande systemperspektiv kan riskera att kön blir fastlåst i endast strukturella termer – det blir svårt att upptäcka fönster för variation och förändring, även själva aktörerna tappas bort. Ett doing gender perspektiv blir för mig fruktbart, dels för att det framhåller att könsgörandet skapas situationellt, men också som en spegling av dominerande diskurser som en traditionell könsordning, som nya könspraktiker förstärker eller motsätter.
I avhandlingen ses kön, dvs. man och kvinna, manligt och kvinnligt framförallt från ett
doing gender perspektiv. Doing gender erbjuder en dynamisk syn på kön till skillnad från
tidigare förståelse, där medlemmar i en organisation oavbrutet gör kön för att upprätthålla sin status som man eller kvinna. Att gruvarbete attraherar främst män och bibehåller en stark övervikt av män, kan enligt denna analysmodell förklaras av en
intresse för kön blir följaktligen hur detta könsgörande går till, hur bilder av manlighet/maskulinitet ser ut, hur de förändras, samt vad könsgörandet ger för konsekvenser för individ och organisation.
Förståelsen av kön utifrån ett doing gender, sätter fokus på specifika situationer; arbetspraktiker och sociala möten i en organisation, vilken tillåter oss att se variationer mellan olika möten och rum. Att kön och manlighet kan uttryckas, göras och konstrueras på ett sätt i en arbetsgrupp av manliga gruvarbetare och på något helt annat sätt i en nära relation mellan den civila mannen i en familjesituation, är inte en långt dragen slutsats. Könsgörande handlar till stor del om att hantera situationer och sociala interaktion så att den blir ”passande” utifrån kön. Vilket betyder att vi individuellt och kollektiv försöker koda in oss efter könstillhörighet och kalibrera enligt den aktuella situationen. Även i situationer där kön inte direkt behöver förhandlas eller ens passar in uppstår interaktion som skapar kön. En sådan plats är yrkesarbete, där vi på många sätt förutsätts att vara professionella individer, långt ifrån våra biologiska kroppar, tidiga erfarenheter och exempelvis sexualitet.
Men könsgörandet kan inte stängas av eller utebli, utan pågår i högsta grad i arbetslivets sociala situationer. Det enda vi kan göra är att uppmärksamma hur detta könsgörande går till. Könsgörandet inom en organisation sker inte i ett vakuum utan i ständig relation till omgivande samhällsnormer. Med andra ord, macronivå och micronivå interagerar. Här bli speglingen i en traditionell könsordning ett analytiskt redskap för att beskriva könsgörande med utgångspunkt i könsskillnader och ojämlika könsrelationer. Kanske ett svar på en vardagsförståelse om kön i samhället. Jag ser könsgörandet i