Den mycket erfarne ledaren 78

Figur 13. Den mycket erfarne ledaren. Egen konstruktion.

Figur 13 illustrerar den ögonblicksbild som varit möjlig att analysera fram ifrån respondenterna

Alfa, Beta och Omega, och symboliserar den mycket erfarne ledaren. Att det enbart är tre stycken respondenter som är representerade i denna erfarenhetsnivå grundar sig i svårigheten att avgöra när respondenterna talat om sig själva som erfarna och/eller mycket erfarna. Utifrån den första kategorisering, som presenterades i 3.7.1, har vi snarare valt att koda meningsenheterna som den erfarne ledaren än den mycket erfarne. Det har med andra ord behövt vara tydligt att respondenterna talat om sig själva som exempelvis “övermogen” för att kategoriseras i denna erfarenhetsnivå. Omega exemplifierar det på ett tydligt sätt:

”Efter 10-15 sekunder känner jag i alla fall hur vissa medarbetare mår den här dagen. Och det beror väl på att man har jobbat ganska länge med några och en del är väldigt tydliga på att i sitt kroppsspråk att

berätta hur man mår och känner, vilket nog kan påverka mitt sätt att leda den dagen.”

Vad som tydligt går att se i figuren är att alla tre “jagen” i det närmaste är lika framhävande sinsemellan varandra i samtliga respondenters ögonblicksbild av den mycket erfarne ledaren. Det går även att se hur samverkan mellan de tre “jagen” i det närmaste är likartat respondenterna emellan. Denna erfarenhetsnivå visar därför tendenser till det likartat beroende i det sociala samspelet mellan de tre “jagen” som Simon (1997) talar om. Erfarenhetsnivån stämmer även bäst överens med det tredje sättet att se på de tre ”jagen” där de tillslut integreras i en enad modell av ens självbild, något som kan grundas i att alla respondenters tre “jag” ses som lika viktiga i förhållandet dem sinsemellan.

Hur de tre respondenterna har nått denna erfarenhetsnivå har kommit till uttryck på olika sätt även om resultatet är i det närmaste identiskt. Alfa beskriver det bland annat som att hon i denna nivå blivit en del av allt och därför inte ser någon anledning till att förändra sig. Det kan tyda på att alla tre “jag” anses vara lika viktiga, vilket har vuxit fram med tiden genom att Alfa har blivit tryggare i sig själv som ledare. Det går därför att se det som att hennes individuella “jag” har inkorporerat rollen som ledare men att den även accepterats och konstaterats av omgivningen i den sociala kontexten (DeRue & Ashford, 2010) när hon talar om sin mycket erfarne ledarskapsidentitet. För Alfa har de tre “jagen” med andra ord tydligt integrerats i denna erfarenhetsnivå likt hur de tre ”jagen” integreras i Brewer & Gardeners (1996), DeRue & Ashfords, (2010) och Simons, (1997) studier. Men det utan att förlora den hon själv är.

För Beta har det till stor del handlat om att acceptera sin roll i den sociala kontexten och att börja anamma sitt kollektiva “jag” med det individuella och relationella “jaget”. Beta uttrycker det här genom att poängtera hur han med erfarenheten insett att det är viktigt att han representerar Bank X och exempelvis försöker förstå en förändring själv först för att kunna få med sig sina medarbetare.

"Jag tror också att det är viktigt i min roll som ledare att företräda bankens vilja för att inte bara bli ett rundningsmärke som skyller ifrån sig. Är det så att jag inte kan förstå besluten så är det upp till mig att gå

tillbaka och jobba med det eller i värsta fall gå tillbaka till beslutsfattaren och argumentera"

Ett resonemang som visar på hur de tre “jagen” samverkar och anses vara lika viktiga för att uppnå en självbild som accepteras av andra i den breda sociala kontexten (Brewer & Gardener, 1996; DeRue & Ashford, 2010; Simon, 1997). I Omegas fall har det snarare handlat om att börja förändra sitt individuella “jag” i viss mån då han redan i den erfarne ledarens nivå hade en fullständig samverkan. Det är någonting Omega uttrycker genom att påpeka hur han borde bryta vissa mönster för att nästan skapa en friktion i den sociala kontexten. Det har därför snarare inneburit att Omega gett mer utrymme för sitt individuella “jag” och gått ifrån den fullständiga samverkan som rådde tidigare. I Omegas fall går det därför att se likheter med hur han återigen återfunnit en identitetsbalans i förhållandet mellan de tre “jagen” där han kan uttrycka sin identitet (Sveningsson & Alvesson, 2014; Lührmann & Eberls, 2007). Det gör att vi även kan se hur en för stark samverkan kan leda till identitetskonflikt då de tre “jagen” inte längre är enskilda. I Omegas fall att hans individuella “jag” försvinner i det relationella och kollektiva “jaget” och på så sätt inte kommer till uttryck. Vad samtliga respondenter sammanfattade därför belyser är vikten av att alla tre “jag” är lika viktiga, vilket har diskuteras i tidigare studier (Brewer & Gardener, 1996; DeRue & Ashford, 2010; Simon, 1997) och att denna insikt och likartade framhävning av de tre “jagen” grundar sig att vara trygg i sig själv.

För att sammanfatta den “mycket erfarne” ledaren går det att konstatera att samtliga respondenter uppnått ett stadie i sitt identitetsarbete där alla tre “jagen” anses vara lika viktiga för att accepteras av medarbetarna i den sociala kontexten. Denna erfarenhetsnivå går därför i linje med Brewer & Gardener (1996), DeRue & Ashford (2010) och Simon (1997). Vad som dock går att konstatera kring förhållandet mellan de tre “jagen” är att de inte samverkar fullt ut, utan att varje “jag” ändå fortfarande ges utrymme till att agera fritt i viss mån. Utifrån den analysen har vi även kunnat konstatera att denna erfarenhetsnivå präglas av identitetsuttryckande processen där det handlar om att balansera sina ledarskapssidentiteter. Den mycket erfarne ledarens nivå visar också på hur bägge grenarna från Stryker och Burkes (2000) studie existerar i en samverkan.