Ersättning vid avtalad bearbetning
Avseende de avtalade fallen av bearbetning är ersättningsfrågorna ofta relativt okomplicerade. Beställaren har i de fall äganderätten behållits enligt resonemangen i ovanstående avsnitt såväl ett obligationsrättsligt anspråk på att överta den bearbetade egendomen, som en sakrättslig separationsrätt. Med anledning av detta torde dessa scenarier sällan resultera i svårigheter att utreda ersättningsskyldigheten. Har beställaren betalat tillverkaren i förskott kan den bearbetade egendomen separeras och fås ut, och för de fall någon betalning inte erlagts har konkursboet en retentionsrätt gentemot beställaren. I båda dessa situationer kan beställaren genomdriva avtalet i sin helhet utan att påverkas av tillverkarens konkurs. De krav som ställs för att bearbetaren ska anses ha förvärvat äganderätten innebär att sådana situationer innebär ett beställningsköp, varför traditionsprincipen gäller. I en sådan situation har beställaren alltjämt ett obligationsrättsligt anspråk på att överta egendomen, men saknar sakrättsligt skydd. Resultatet blir då att beställaren får nöja sig med en oprioriterad fordran för det fall tillverkaren blir insolvent innan beställaren får egendomen i sin besittning.
Förutsättningarna förändras dock för de fall egendomen inte längre finns kvar i tillverkarens besittning. Tillverkaren kan exempelvis försökt förhindra sin insolvens genom att sälja den tillverkade saken till tredje man. Är tredje man i ett sådant scenario i god tro, står sig överlåtelsen om rekvisiten i 2 § GfvL är uppfyllda. 2 § GfvL ställer krav på kvalificerat god tro, vilket innebär att förvärvaren inte borde ha misstänkt att överlåtaren inte var egendomens rätte ägare. Det rör sig således om ett krav på objektiv god tro. Endast det faktum att köparen rent faktiskt var i god tro är inte tillräckligt, denna goda tro måste ha
24
varit motiverad på objektiva grunder. Givet att rekvisiten i 2 § GfvL är uppfyllda, har den nya köparen förvärvat äganderätten till egendomen. Denna kan då inte vindiceras tillbaka till beställaren, som istället får ett skadeståndsanspråk riktat mot tillverkaren. Det bör här noteras att detta inte är en separat fråga för bearbetad egendom, utan gäller alla situationer där personer förfogar över anförtrodd egendom utan medgivande från ägaren.
Frågan blir då vilken möjlighet beställaren har att separera något ur tillverkarens konkurs när materialet inte längre finns kvar. Är tillverkaren solvent är beställaren väl skyddad eftersom överlåtelsen medför ett obligationsrättsligt giltigt anspråk mot tillverkaren. För de fall tillverkaren gått i konkurs, blir saken en annan. Ett separat skadeståndsanspråk blir oprioriterat i konkursen, och därmed allt som oftast värdelös. Istället blir frågan om beställaren kan erhålla ett surrogat till sitt sakrättsligt skyddade anspråk i materialet. Närmast till hands skulle här ligga den köpeskilling som tillverkaren erhållit vid överlåtelsen av materialet.
För det fall köpeskillingen influtit efter konkursutbrottet, har beställaren rätt att få ut betalningen från konkursboet enligt 7 kap 23 st 2 § KL. Paragrafen ger vidare beställaren rätt att överta anspråket på köpeskillingen om denna inte ännu betalats in till konkursboet.56 Har betalning erlagts till bearbetaren innan konkursen är lagen inte tillämplig.
Givet att beställaren inte godkänt att tillverkaren förfogar över egendomen, uppstår frågan huruvida köpeskillingen ändå kan separeras såsom surrogat.57 Surrogation tillåts generellt när det rör sig om lätt urskiljbar egendom, med ett
56 Se 7 kap 23 § st 2 men 2 KL.
57 Har beställaren medgivit förfogande rör det sig troligen om en försträckning, varför någon separationsrätt inte kan göras gällande. Se avsnitt 1.3 ovan.
25
okomplicerat samband till den ursprungliga saken.58 När det rör sig om en köpeskilling är egendomen av sin natur oftast inte lätt urskiljbar, eftersom det vanligen rör sig om pengar. Pengar och annan fungibel egendom är endast urskiljbar om det hålls avskilt från gäldenärens övriga förmögenhetsmassa, eftersom sådan egendom inte har några individuella kännetecken. Givet att försäljningen i vår situation sker olovligen, har tillverkaren antagligen inte bemödat sig med att hålla köpeskillingen avskild. Möjligheten till separationsrätt för beställaren är dock därmed inte utesluten. Om betalningen uppfyller rekvisiten för separationsrätt i RedovL, har beställaren separationsrätt.
Ersättning vid olovlig bearbetning 4.2.1 Skadestånd
Avseende specifikationsfallen är frågan om ersättning mer komplicerad. I dessa situationer finns ingen kontraktuell grund att falla tillbaka på, vilket innebär att frågan får lösas i enlighet med regler om utomobligatoriska ersättningar. Här torde skadestånd vara det mest aktuella. Ersättningsfrågan har fått sparsam uppmärksamhet i doktrinen och praxis, men vissa uttalanden har trots allt gjorts.
Om tillverkaren vinner äganderätten har enligt Undén materialägaren vindikationsrätt till den nya saken, alternativt ett skadeståndsanspråk. Vid god tro hos tillverkaren ska ett sådant anspråk uppgå till materialets värde, medan det ondtroende tillverkare blir ersättningsskyldigt till ”all skada”
materialägaren ådrar sig.59 Någon rättsgrund för materialägarens vindikationsrätt erbjuder Undén emellertid inte. Vad som ingår i begreppet ”all skada” definieras inte heller. Möjligheten för någon att genom vindikation
58 Håstad, s 168.
59 Undén, s 88.
26
återbära egendom som en successor erhållit sakrättsligt skyddad äganderätt till genom ett originärt, tillika laga, fång synes sakna stöd i svensk rätt.60
En möjlig lösning på frågan är att istället utgå från 2 kap 1 § SkL om ersättning vid sakskada. Givet att materialets identitet förändrats och äganderätten övergått till bearbetaren, kan detta möjligen jämställas med en total sakskada på materialägarens egendom. Sakskada föreligger vid permanent förlust av egendom, vilket med tanke på äganderättsövergången skulle kunna ligga för handen i specifikationsfallen.61 Definitionen av sakskada behandlades av Skadeståndskommissionen, inför framtagandet av SkL. Kommissionen konstaterade där att något krav på en faktisk fysisk skada på egendomen inte föreligger. Även situationer där egendomen frånhänds genom tillgrepp, eller på annat sätt resulterar i en förlust av egendomen omfattas av rekvisitet.62
Enligt Hellner och Radetzki föreligger emellertid sakskada inte vid förskingring, i vart fall inte vid förskingring av pengar.63 Argumentet får stöd av Skadeståndskommittén, som hävdar samma sak.64 Rekvisiten för förskingring enligt 10 kap 1 § BrB är att någon ska inneha egendom som tillhör annan, till följd av avtal eller enskild tjänst. Vidare ska personen ha skyldighet att utgiva egendomen, men istället tillägna sig denna eller åsidosätta vad han har att iakttaga för att fullgöra sin skyldighet. Givet dessa förutsättningar är det möjligt att specifikationstillägnelse i vissa fall uppfyller rekvisiten för förskingring. Detta torde dock kunna lösas med att basera skadeståndsanspråket på 2 kap 2 § SkL om ren förmögenhetsskada genom brott istället.
60 Jfr GfvL 3 §:s rekvisit består om äganderätten. Vid sådan vindikationsrätt har förvärvaren aldrig erhållit någon äganderätt i rättslig mening. Se också 3 § 2 men, där det vid utgången av tidsfristen stadgas att förvärvaren ”får […] äganderätt till egendomen”.
61 Se Hellner & Radetzki, s 99.
62 SOU 1964:31 s 81
63 Hellner & Radetzki, s 99.
64 SOU 1964:31 s 81.
27
Agell tycks lämna öppet i vilken utsträckning olovliga förfoganden över annans egendom kan klassificeras som sakskada. Förfoganden som sker i samband med avtal skulle dock enligt Agell inte i något fall omfattas av rekvisitet. 65 Sådana situationer löses istället genom tillämpning av 2 kap 2 § SkL analogt.
Givet att bearbetaren varit culpös, kan ansvar enligt 2 kap 1 § eller 2 § SkL således bli aktuell. När bearbetaren är i ond tro om materialets ägare torde culpabedömningen vara okomplicerad. Att medvetet bearbeta annans egendom utan lov torde alltid vara oaktsamt, även om tillägnelseuppsåt inte kan styrkas i straffrättslig mening. När bearbetaren är i god tro om äganderätten till materialet är det inte lika givet att oaktsamhet föreligger, även om så kan vara fallet. I de flesta fall bör man kunna förvänta sig att bearbetaren känner till vilket material som tillhör denne, även om det inte kan styrkas att så är fallet. Oaktsamhet i skadeståndsrättslig mening torde då föreligga, även om uppsåt inte kan styrkas.
Det är dock möjligt att tänka sig situationer där bearbetaren haft goda skäl att anta att hen är ägare till material som tillhör annan. Vid sådana fall kan skadestånd enligt 2 kap 1 § inte utgå, eftersom sådan ersättning kräver culpa.66
Vid beräkningen av ersättningens storlek när bearbetaren förfarit oaktsamt finns olika möjligheter.67 Vid uppsåt eller oaktsamhet om äganderätten bör beräkningen utgå från de principer för ersättning som används vid tillämpningen av skadeståndslagen. Vanligast synes vara att beräkna skadan i enlighet med ersättningsvärdet, det vill säga den kostnad som föreligger för att anskaffa likvärdig egendom som den som frånhänts ägaren.68 Utöver sådan ersättning ska enligt 5 kap 7 § SkL ersättning för ”annan kostnad till följd av skadan” utgå. I
65 Agell, s 39 ff.
66 Se följande avsnitt avseende dessa situationer.
67 Hellner & Radetzki, s 382.
68 A.a.s. s 382.
28
detta ingår såväl ytterligare kostnader som ägaren dragit på sig på grund av skadan såväl som redan befintliga kostnader som på grund av skadan blivit onyttiga.69 Dessa kostnader kan också yttra sig i form av utebliven vinst till följd av att egendomen inte kunnat användas i näringsverksamhet.70
Sammanfattningsvis kan konstateras att en möjlig lösning för ersättningen till materialägaren vid äganderättsförvärv genom specifikation utgörs av de skadeståndsrättsliga principer som regleras i skadeståndslagen, åtminstone för de fall där bearbetaren agerat culpöst. Ersättningen skulle då uppgå till återanskaffningskostnaden för materialet jämte eventuella följdförluster. En sådan lösning överensstämmer väl med de ändamål som ligger bakom specifikationsinstitutet som sådant. De argument som framförts till grund för en möjlighet för specifikanten att förvärva äganderätt utgår till stor del från att en annan lösning hade kunnat leda till oskäliga resultat till nackdel för bearbetaren, för det fall relativt billigt material genom omfattande arbete omvandlas till en värdefull ny sak. Genom att definiera ersättningsansvaret utifrån materialägarens förlust behöver bearbetaren inte avhända sig det ytterligare värde som tillförts genom sitt eget arbete, samtidigt som materialägaren tillgodoses full ersättning för sin skada.
Eftersom praxis, och till stor del även uttalanden i doktrinen, saknas i frågan är det svårt att slå fast vad som utgör gällande rätt. Från författarens synvinkel tycks det dock vara rimligt att argumentera för en tillämpning av de befintliga regler som redan finns vid utomobligatoriska skadeståndsståndsansvar. På så sätt upprätthålls en symmetri i ersättningsansvaret vid utomkontraktuella skador.
69 A.a.s. s 386.
70 Se t.ex. NJA 1965 s 165.
29
Mot en sådan lösning kan dock invändas att det inte är säkert att bearbetning utgör en sakskada i enlighet med 2 kap 1 § SkL. Redan det faktum att förskingring undantagits från lagens tillämplighet talar i denna riktning. Rent semantiskt kan det dessutom tyckas svårförenligt att likställa vad som oftast vid specifikation är en omfattande förbättring av egendom med begreppet skada.
Den skada som materialägaren lider utgörs ju främst av att äganderätten förloras, snarare än att materialet tappar i värde. Å andra sidan bör man vara försiktig med att definiera rekvisitet skada utifrån allmänt språkbruk. Det faktum att t.ex. sakskada kan utgöras av att tillfälligt undandras möjligheten att nyttja en egendom, utan något krav på åverkan på själva saken, talar emot en restriktiv tolkning av rekvisitet. Avseende de fall där brott föreligger torde det dock under alla omständigheter vara klart att 2 kap 2 § SkL är tillämplig.
4.2.2 Obehörig vinst
För det fall bearbetaren inte förfarit vårdslöst vid bearbetningen, blir saken mer intrikat. Likaså blir fallet om bedömningen mot bakgrund av ovanstående avsnitt blir att 2 kap 1 § inte är tillämplig vid specifikation, och något brott inte föreligger. Bearbetaren kanske inte kände till71 att material deponerats i hens lager, eller på annat sätt inte kunnat förväntas känna till att någon annan var ägare till materialet. Sådana situationer är troligen vanligast förekommande vid deponering av generiskt gods, av vilken deponenten äger samma egendomstyp.72 Något ersättningsansvar med stöd av SkL kan med anledning av ovanstående resonemang inte utgå i ett sådant scenario. Frågan blir då om materialägaren ska ställas helt utan ersättning, eller om någon annan rättsprincip kan grunda ett ansvar för bearbetaren.
71 Och inte heller bort känna till.
72 T.ex. virke.
30
En möjlig lösning på situationen skulle i dessa fall vara principen om obehörig vinst. Till skillnad från SkL:s krav på oaktsamhet krävs någon sådan inte för att ersättning för obehörig vinst ska kunna utgå.73 Historiskt sett har regler om obehörig vinst behandlats med viss skepsis i den svenska doktrinen, medan den i andra länder utgör ett självklart inslag i civilrätten.74 I Kontinentaleuropa har principen en väl befäst ställning. Den europeiska modellagen DCFR innehåller en obehörig vinst-artikel: ”A person who obtains an unjustified enrichment which is attributable to another’s disadvantage is obliged to that other to reverse the enrichment”.75 Obehörig vinst är också kodifierat i tysk rätt, se 812
§ BGB. I svensk rätt saknas direkt lagstöd för principen, även om vissa lagregler genom analog tolkning kan ge viss ledning.76 Inom doktrinen är det framförallt Hellner och Karlgren som varit tongivande i diskussionen om obehörig vinst.77
I Sverige har emellertid obehörig vinst-institutet fått större utrymme i rättstillämpningen på senare år.78 Detta kan illustreras med två avgöranden från högsta domstolen rörande hyresersättning när hyresgästen stannat kvar i lokaler utan att betala hyra till hyresvärden. NJA 1993 s 13 rörde en underhyresgäst som kvarstannat i en lokal trots att hyresförhållandet mellan fastighetsägaren och dennes avtalspart upphört. HD konstaterade att något brott inte förelåg, och därmed avfärdades den av fastighetsägaren åberopade rättsgrunden 2 kap 2 § SkL. Domstolen gick dock vidare och fann att nyttjandet av lokalerna utan stöd i avtal medförde en skyldighet för hyresgästen att ersätta fastighetsägaren med skälig hyra. Noterbart är att HD i domskälen inte motiverar varför sådan skyldighet uppkommit, och att ersättningen inte baseras på någon av fastighetsägaren styrkt skada. Det andra avgörandet, NJA 2007 s 519, rörde ett
73 Hellner & Radetzki, s 390.
74 Schultz, SvJT 2009 s 947 ff.
75 VII. - 1:101, Draft Common Frame of Reference.
76 Här avses främst Föräldrabalken 9 kap 7 §.
77 Se Hellner, Om obehörig vinst och Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning.
78 Se härom Schultz, SvJT 2009 s 954.
31
konkursbo som kvarstannat i konkursgäldenärens hyreslokal efter att avtalet mellan hyresvärden och konkursgäldenären upphört att gälla. HD refererade till sitt avgörande i NJA 1993 s 13 och tillade därtill att ”utgången får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst”. Även i detta avgörande menade HD att ersättningsskyldighet uppkommit för konkursboet som nyttjat lokalen utan stöd i avtal.
En analys av rättsfallen, tillsammans med de diskussioner som förts i doktrinen, ger vid handen att en liknande konstruktion skulle kunna användas vid obehörig bearbetning. Även i dessa fall har en part nyttjat annans egendom utan stöd i avtal. Ur ett rättspolitiskt perspektiv synes det också rimligt att bearbetaren får finna sig i att utge någon form av ersättning till materialägaren, även i de fall någon oaktsamhet inte kan läggas bearbetaren till last.
Återstår då frågan hur ersättningen i dessa fall ska beräknas. Även här är det viktigt att understryka vilken funktion specifikationsinstitutet innehar. En ersättningsberäkning där värdet på den färdigställda saken utgör grunden för ansvaret rimmar illa med det faktum att tillerkännandet av äganderätt för bearbetaren utgår ifrån att det vore oskäligt att frånhända denne värdet av den nya saken. Det kan också konstateras att en sådan lösning medför, eller åtminstone kan medföra, en betydande värdeöverföring till materialägaren. En sådan värdeöverföring innebär per definition en överkompensation av materialägaren, eftersom denne erhåller ersättning motsvarande en sak som överstiger värdet av det material hen förlorat. Mer ändamålsenligt vore istället att grunda ersättningen på värdet av materialet som frånhänts den ursprunglige ägaren. Det är, hävdar jag, trots allt endast detta värde som bearbetaren har tillskansat sig på ett obehörigt sätt. Den efterföljande värdeökningen beror endast på bearbetarens eget arbete, något som rättsordningen genom äganderättsövergången velat skydda. En ytterligare fördel med en sådan konstruktion är att den till stora delar överensstämmer med
32
ersättningsberäkningen vid sakskada enligt SkL. Visserligen skulle materialägaren inte i samma utsträckning få någon möjlighet till ersättning för följdskador, men med tanke på att detta enbart blir aktuellt vid fall där bearbetaren inte förfarit oaktsamt är det möjligen en rimlig riskfördelning att sådana skador får bäras av materialets ursprunglige ägare.
Det kan noteras att Hellner, en uttalad skeptiker till obehörig vinst-institutet, tycks ha förespråkat en liknande lösning när specifikanten är i god tro om äganderätten till materialet. Hellner menar att en besittare som konsumerat material i god tro bör förpliktigas att ersätta den ursprungliga ägaren med
”gängse priset av den egendom, som besittaren i god tro om att han var ägare tillgodogjort sig”. Något ansvar för materialägarens övriga eventuella förluster skulle endast komma ifråga för det fall besittaren varit i ond tro.79
Här bör påpekas att ond tro och oaktsamhet inte nödvändigtvis överensstämmer, men vid fall av kvalificerad god tro synes bedömningarna ofta vara likartade.
Att besittaren inte bort inse att hen inte var ägare till egendomen, bör i de flesta fall vara synonymt med att någon oaktsamhet inte kan läggas denne till last.
Syftet med Hellners lösning är enligt honom att ”utforma förfogarens ansvar så, att det står i god överensstämmelse med ansvaret så länge egendomen finns kvar (i specifikationsfallen innan identitetsförändrande bearbetning skett, min anm.)”. Då ansvaret i dessa fall utgörs av att på uppmaning av deponenten utge materialet, är det i enlighet med detta resonemang rimligt att vid specifikation utge ersättning för materialets värde.
Karlgren menar att obehörig vinst-institutet inte bör användas vid specifikation, det är istället en ”vedertagen uppfattning” att det istället ska utgå
79 Hellner, s 270. I texten används uttrycket lucrum cessans. Sådant ansvar torde ligga nära det skadeståndsrättsliga ansvaret för följdskador, främst utebliven vinst.
33
värdeersättning.80 Värdeersättningen uppgår enligt Karlgren till egendomens
”gängse genomsnittsvärde”. Något ansvar för följdskador såsom utebliven vinst eller andra förluster utgår inte.81 Sådant ansvar är enligt Karlgren strängare mot bearbetaren än vinstersättning, men mildare än skadeståndsansvar för det fall det objektiva värdet är större än vinsten.82 Vid specifikationsfallen bör emellertid värde och vinst i allt väsentligt vara likvärdiga. Givet att vinsten utgörs av den besparing bearbetaren gör när denne använder annans material istället för sitt eget, måste denna vinst i de flesta fall rimligen uppgå till samma belopp som materialets ”gängse genomsnittsvärde”.
Hellner menar dock att förfogarens övriga förutsättningar bör tas i beaktande vid en beräkning av vinsten som utgår från besparingen. Detta illustrerade han genom ett klassiskt exempel om vin. I exemplet gör en person som upphittar en vinflaska och konsumerar denna inte någon besparing om personen i vanliga fall inte dricker vin.83 Enligt denna idé skulle en bearbetare, som hade avstått att förbruka egendomen om den inte funnits tillgänglig för honom inte gjort någon besparing och därigenom ingen vinst. Någon ersättning skulle då inte kunna utgå enligt obehörig vinstinstitutet. Detta kritiseras dock av Karlgren, som invänder att i fall där egendomen återfinns i annan form och ersättning in natura inte kan ges är besparingsregeln inte tillämpligt.84 Så är ju också fallet vid specifikation. Karlgren invänder vidare mot Hellners resonemang med argumentet att den nytta som förfogandet medför föreligger oavsett om någon
Hellner menar dock att förfogarens övriga förutsättningar bör tas i beaktande vid en beräkning av vinsten som utgår från besparingen. Detta illustrerade han genom ett klassiskt exempel om vin. I exemplet gör en person som upphittar en vinflaska och konsumerar denna inte någon besparing om personen i vanliga fall inte dricker vin.83 Enligt denna idé skulle en bearbetare, som hade avstått att förbruka egendomen om den inte funnits tillgänglig för honom inte gjort någon besparing och därigenom ingen vinst. Någon ersättning skulle då inte kunna utgå enligt obehörig vinstinstitutet. Detta kritiseras dock av Karlgren, som invänder att i fall där egendomen återfinns i annan form och ersättning in natura inte kan ges är besparingsregeln inte tillämpligt.84 Så är ju också fallet vid specifikation. Karlgren invänder vidare mot Hellners resonemang med argumentet att den nytta som förfogandet medför föreligger oavsett om någon