Etiska värden på flera nivåer
Den svenska fattigvårdens, socialvårdens och socialtjänstens ”värdehistoria” är berät- telsen om hur mellanmänskliga värden, med religiösa och existentiella dimensioner, har använts för att bygga upp, förvalta och utveckla offentliga lösningar.
Det har varit en komplex och ingalunda okomplicerad utveckling som berört etiska frågor på olika nivåer. På samhällsnivån har den grundläggande frågan varit vilka värden
som samhället ska verka för genom stödet och stödformerna – och vilka värden som ska beaktas i arbetet för att göra det. På givarnivån eller (i senare tid) den professionella nivån har den
grundläggande frågan handlat om vilka värden som jag ska sträva efter att uppnå i arbetet med att ge stöd – och vilka värden som jag ska beakta i det arbetet. På mottagarnivån eller (i senare tid) medborgarnivån har den grundläggande frågan handlat om vilka individuella och
gemensamma värden som jag själv förväntas bidra till att uppnå – och vilket stöd som jag kan förvänta mig att samhället bidrar med.
Gränserna och samspelen mellan dessa nivåer har varit ständigt återkommande frågor som lett till skilda politiska och juridiska lösningar.
Officiella texter om fattigvården, socialvården och socialtjänsten har främst avsett värden på samhällsnivån och mottagar- eller medborgarnivån. Den professionella nivån berörs sällan direkt, men är åtminstone i det senaste seklets material en underförstådd förutsättning för det som anges i lagar och beskrivs i förarbeten.
Inledningsvis ställde jag ett antal frågor som utgångspunkter för denna studie. Flera av dem har berörts och delvis besvarats i de föregående kapitlens avslutande avsnitt med slutsatser och diskussion. Men det återstår att summera och kommentera vad studien visar om etikens roll i socialtjänstens lagar och dess förarbeten. I denna avslutande diskussion ska jag beröra den frågan med exempel från de tidigare kapitlen.
En människosyn – flera värdegrunder
Den bräckliga människan
Som jag konstaterade i början av denna studie hör det till människans livsvillkor att inte alltid kunna klara sig själv. Ändå har de officiella texterna om fattigvården, socialvården och socialtjänsten ytterst sällan berört den utsatthet och det lidande som stödbehovet ofta utgått från och ibland förlängt eller till och med ökat. Istället för att gå in på frågor om människans bräcklighet och stödbehovet som sådan har fokus legat på administra- tion, moralism och så småningom positivt formulerade mål för stödet. Detta lite kalla intryck är dock inte hela sanningen. De officiella texterna bör ses som delar av samlade föreställningsvärldar vid olika tidpunkter, med olika språkliga och symboliska uttryck för existentiella och mer praktiska perspektiv på människors stödbehov.
Under lång tid tolkades och hanterades fattigdom inom ramen för en kristen världsbild och livsåskådning. Kristendomen gjordes till och med ansvarig för att det överhuvudta- get fanns fattigdom genom att acceptera svaghet och förhindra självmord och dödande av fattiga. Även efter att stödet till de fattiga blev en statlig angelägenhet i samband
med reformationen bestod utgångspunkten i kristna dygder. Dygderna vävdes dock in i förpliktelser som skrevs in i lagar och andra regler. För samhället handlade det om att av kristlig barmhärtighet tillhandahålla ett visst stöd på vissa villkor åt vissa behövande. För enskilda bestod plikterna av krav på att så långt möjligt klara sig själva och att vid behov av stöd visa ödmjukhet och tacksamhet. Efter hand kompletterades barmhärtigheten med vissa framåtsyftande nyttoargument och den enskildes förpliktelser med en rätt till stöd under de förhållanden som lagstiftaren preciserade. Fram till början av 1900-talet vilade verksamheten ändå på en påbjuden och förment fast värdestruktur med den luthersk- evangeliska läran och det hierarkiska ståndssamhället i botten.
Variationerna inom den kristna uppfattningen var dock betydande. Från medeltidens katolska tankevärld, där fattigdomsideal blandades med en högst varierande vilja att hjälpa enskilda fattiga i lokalsamhället, gick de kristna dygderna barmhärtighet och medlidande vidare till det lutherska Sverige, där staten och kyrkan var hopsvetsade. Religionens roll var länge så självklar att den inte alltid behövde nämnas i äldre svenska texter om fattigvården. Religionen kunde ge tröst och försoning med ett hårt livsöde och motivera välgörenhet bland de välbeställda. Men den kunde också användas för att legitimera den hierarkiska samhällsordning som ansågs kräva hårda regler mot tiggeri och lösdriveri och skuldbelägga många av dem som inte klarade sig själva. Det var människans ringhet inför Gud som Olaus Petri syftade på när han inledde den svenska mässan med orden ”Jag, fattig syndig människa”, men syndabekännelsen kunde suggerera ett samband mellan fattigdom och synd som ekat genom seklerna.
När lagstiftaren i början av 1900-talet slutade att hänvisa till kristlig barmhärtighet som grunden för fattigvården, hade en ny form av socialt arbete börjat utvecklas för att omsätta den kristna kärleken i ett professionellt bemötande. Religionen var också en stark drivkraft hos flera av den tidens liberala reformivrare. Efter hand föll de uttalade religiösa motiveringarna bort från det sociala arbetet, som anammade en mer generell humanism som grund för sin praktik. Denna humanism finns också inlagd i SoL:s portalparagraf och i de övergripande målen i LSS, men lagstiftaren har avstått från mer detaljerade krav på exempelvis bemötandet inom socialtjänsten.
De förändringar som vi sett i den här studien hänger alltså samman med en långsiktig sekularisering. Det har inneburit ett bemyndigande av människor med stödbehov och ett erkännande av deras rättigheter, men också risker för att den fattige skuldbeläggs som ovillig eller oförmögen att ta vara på de livsmöjligheter som det moderna samhället erbjuder. Även om dessa perspektiv sällan direkt berörs i de lagar och förarbeten som behandlas i denna studie så är de viktiga att komma ihåg. För en förståelse av tankar och upplevelser bland beslutsfattare och fattiga människor krävs fler källor och perspektiv än vad jag använt här.
Den spräckliga människan
Fattigvårdens, socialvårdens och socialtjänstens människosyn har skiftat avsevärt över tid. Det ligger nära till hands att betona socialtjänstreformens betydelse för att demokrati, jämlikhet och frivillighet blev bärande värden för verksamheten. De tidiga förslagen och reglerna under 1800-talet om en uttrycklig rätt till fattigvård, och det tidiga 1900-talets återgång till rättighetstanken, var dock principiellt intressanta steg på vägen
mot ett bemyndigande av individen i förhållande till det offentliga. Och under kraven på försörjningsplikt och allmän skötsamhet i 1918 års fattigvårdslag gick det att ana en positiv förväntan på människors karaktärsutveckling och ansvarstagande för det egna livet. Denna uppdaterade och försiktigt utvecklingsinriktade moralism hämtades från de liberala socialpolitiker som verkade för att de förödmjukande inslagen i fattigvården skulle tas bort.
I dag förväntas socialtjänsten utgå från en människosyn som anges genom olika värden i lagar och förarbeten. Denna människosyn kan ringas in med begreppen individualitet, möjligheter och behov.
Värden som främst avser den enskildes individualitet är integritet, självbestämmande, fri
vilja, människans ansvar, den enskildes egna resurser samt värdighet för äldre människor. Den enskildes möjligheter anges genom värden som frigörande av egna resurser, ansvar för
egen och andras sociala situation samt deltagande respektive delaktighet i samhällslivet. I gruppen med värden som berör den enskildes behov finns bland annat ekonomisk och
social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor, barnets bästa, välbefinnande för äldre samt skälig levnadsnivå respektive goda levnadsvillkor. Ytterligare värden som rör den enskil- des behov finns i tvångslagarna och avser barns och ungas hälsa och utveckling samt missbrukares hälsa och risker att skada sig själv eller närstående.
Det kan tilläggas att människovärde bara nämns på ett ställe i socialtjänstlagarna, i början av LVU, och utan närmare motivering till att det bara förekommer där. Efter- som formuleringen infördes som ett led i anpassningen av svensk lagstiftning till FN:s barnkonvention har människovärdet också en relativt snäv etisk grund i detta samman- hang. Skillnaden är stor mot hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Människovärdesprinci- pen är central vid prioriteringar enligt HSL och via förarbetena förankrad i en beskriv- ning som Ingemar Hedenius gjort av principen.
De värden som anger människosynen har förändrats också under de senaste decen- nierna. Genom de nya uppgifter som socialtjänsten fick under 1990-talet tillkom också bestämmelser med nya mål och krav, inte minst genom LSS. Hur förändringen påverkade socialtjänsten som helhet diskuterades inte närmare inför och efter dessa förändringar. Ett resultat blev i varje fall att värdeuppsättningen utökades och blev mer komplex, med viktiga skillnader i formuleringar och val av värden för de individer och grupper som socialtjänsten nu skulle möta. Efter hand har det också gått att se en allt tydligare skill- nad mellan hur värdefrågor behandlas för olika målgrupper. Några grupper omfattas av juridiskt profilerade ”rättighetsdiskurser” medan andra omfattas av en mer reflekterande ”etikdiskurs”. I socialtjänsten är människan således en spräcklig varelse som antar varie- rande skepnader utifrån exempelvis ålder och stödbehov.
Sammantaget har socialtjänstens människosyn fortsatt att bygga på värden som gäller den enskildes individualitet, möjligheter och behov. Ett sådant synsätt är grundläggande i SoL lika väl som i LSS och i LVU och LVM. De sätt som utvecklats för att behandla värdefrågor avseende barn, äldre människor och människor som omfattas av person- kretsen i LSS har gjort dessa grupper synligare i lagtexten utifrån deras olika förutsätt- ningar. Frågan är ändå om inte människosynen i dag bygger på ytterligare värdegrunder som skiljer sig åt på viktiga punkter för vissa grupper. I varje fall är det uppenbart att
socialtjänsten måste hantera en komplex uppsättning värden som ömsom överlappar varandra och ömsom går isär för grupper och individer.
En del skillnader kan förklaras utifrån förutsättningarna för grupper som tidigare inte varit subjekt i lagstiftningen och samhället, bland annat barn och människor med intel- lektuella funktionsnedsättningar (utvecklingsstörning). Andra variationer och olikhe- ter går tillbaka på ändringar av lagstiftningen utifrån behov som identifierats för vissa grupper utan att analyseras i förhållande till vad som gäller för andra. Så borde exempel- vis en del av målen och kraven i LSS kunna diskuteras också vid stöd för livsföringen (men inte försörjningen) enligt SoL. På motsvarande sätt borde delar av äldreomsorgens värdegrund kunna diskuteras också för andra som har rätt till stöd enligt någon av socialtjänstlagarna. Överhuvudtaget finns det skäl att diskutera sammanhanget mellan människosynen och de olika värdegrunder som utvecklats eller är på väg att utvecklas för olika grupper i socialtjänsten.
Oberoende – ett underliggande basvärde
Trots att beroenden av andra människor hör till människans – och därmed samhällets – grundläggande förutsättningar, är det som om det svenska språket inte riktigt vill kännas vid det. ”Beroende” associerar i första hand till skadliga relationer och missbruk som sätter den egna viljan och förmågan ur spel, det vill säga något som inte minst socialtjäns- ten ska bidra till att förebygga och motverka. ”Oberoende” har på ett helt annat sätt en positiv klang i svenskan – och i socialtjänsten.
Oberoende, eller autonomi, nämns visserligen inte direkt i socialtjänstens lagar och knappast alls i förarbetena till dessa. Ändå är oberoende kanske det mest avgörande värdet inom socialtjänstområdet. Integritet, självbestämmande och fri vilja utgör en yttersta gräns för socialtjänstens arbete med undantag för de situationer som anges i LVU och LVM, och även vid tvångsvård ska dessa värden eftersträvas så långt möjligt. Övriga värden som avser människosynen har den oberoende individen som utgångspunkt och får inte uppnås med stöd av SoL på bekostnad av de värden som gäller den enskildes oberoende. För barn har det handlat om ökat oberoende med stigande ålder, men under senare alltmer om att vara subjekt och rättighetsbärare. Personer med nedsatt besluts- förmåga särskiljs inte utan förutsätts få sina intressen tillgodosedda som andra individer genom företrädare av olika slag.
Bakom oberoendets starka ställning ligger det skydd som den enskilde har genom grundlagarna i förhållande till det offentliga. Betoningen på oberoendet understryker också att individen ytterst är det subjekt som socialtjänsten ska vända sig till, inte familjen eller någon annan grupp där den enskilde ingår.522
Om oberoendet ses i relation till det som står om eget ansvar i SoL och kriterierna för bistånd anar vi ett samband med försörjningsplikten, som var stadfäst i äldre lagar inom området. SoLs skrivningar tassar runt den enskildes ”plikter” och anger dem mer indirekt och positivt. Trots det gäller fortfarande de grundläggande tankar om den enskil- des arbete och försörjning som Luther formulerade för snart femhundra år sedan och som införlivades i det svenska statsbygget efter reformationen. När försörjningsansvaret
522 Jfr Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs beskrivning av den särskilda relation mellan staten och individen som vuxit fram i Sverige i Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige från 2006.
inte gäller så leder det till särskilda formuleringar, såsom goda levnadsvillkor enligt LSS istället för skälig levnadsnivå enligt SoL.
Oberoendets centrala roll kan verka paradoxal i texter som i så hög grad gäller samhällets ansvar för människor som är beroende av tillgången till service, stöd, vård eller omsorg. Just därför bör oberoendet här uppfattas som ett tydliggörande av att dessa behov inte i grunden ska påverka den enskildes relation till det offentliga eller andra delar av samhället (utom när rekvisiten för tvångsingripanden är uppfyllda).
Det kan också verka paradoxalt att oberoendet fått en så stark ställning med tanke på de gemenskapsrelaterade värden som hör till socialtjänstens övergripande mål. Särskilt gäller det solidaritet och deltagande i samhällslivet. Men kanske ska oberoende i dessa sammanhang uppfattas som ett sätt att säkerställa nya förutsättningar för ömsesidigheten mellan individ och samhälle. Historiskt har den relationen präglats av en grundläggande maktobalans, särskilt mellan personer med behov av stöd för att klara sitt dagliga liv och det offentligas företrädare. Betoningen av oberoendet ger medborgaren ett nytt bemyn- digande, men det syftar inte till en atomisering av samhället i självtillräckliga individer. Tvärtom är oberoendet en uppfordran till den enskilde att ta ansvar för sin egen situation och sitt ansvar för det samhälle som personen är en del av.
Även om oberoende var ett centralt värde i 1980 års SoL, så kan det ha kommit att bli viktigare än vad som var tänkt när lagen arbetades fram. Socialutredningen ägnade mycket tid åt diskussioner om social kontroll, men tonade ned och fasade ut termen till förmån för mer positiva och individuellt orienterade värden i socialtjänstens målstruk- tur. Bakom dessa värden låg ändå tanken på en samhällsgemenskap med en positiv och informell social kontroll som ”möjliggör samspel mellan människor och som minskar förekomsten av brott och andra avvikelser från ett önskvärt socialt beteende”, för att citera en formulering av Paul Lindblom som letade sig in i Socialutredningens principbetän- kande.523 Någon närmare diskussion om vad som krävs för samspelet mellan människor utöver individens oberoende och mindre patriarkala samhällsinstitutioner förs dock inte i förarbetena till SoL, och i senare utredningar, propositioner och utskottsbetänkanden har frågan helt försvunnit. Tvångslagarna har i huvudsak analyserats och utformats utifrån individens behov och rättssäkerhet. Och i förarbetena till LSS är individens frigörelse från en förtryckande och exkluderande social kontroll en dominerande fråga. Sammanta- get framstår oberoende därför som ett mer enskilt dominerande basvärde än vad som var avsikten när grunderna i SoL lades fast.
Intressanta diskussioner har dock börjat uppkomma kring oberoendets betydelse inom socialtjänsten. Forskare har påpekat att ingen är helt oberoende och normen om självständighet och oberoende är en konstruktion som kan gå ut över människor i sårbara situationer eller med funktionsnedsättningar som gör det svårt att leca upp till idealet.524 Som nämns ovan finns det internationellt en forskning om relational autonomy som pekar
på människors grundläggande sårbarhet och beroende av varandra. Den diskussionen
523 PM 27/70, SE/RA/323015/3, Riksarkivet, s. 15 och SOU 1974:39, s. 275.
524 Se t.ex. Veronica Lövgren, Villkorat vuxenskap: levd erfarenhet av intellektuellt funktionshinder, kön och ålder (Diss. Umeå) Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet, 2013, s. 183.
har bara berörts i enstaka svenska studier av socialtjänstlagarna, som i Pernilla Leviners problematisering av samtyckesreglerna i LVU.525
Ett försök att utifrån svensk terminologi fördjupa analysen har Lottie Giertz gjort. Hon refererar en undersökning av Titti Matsson, där barnet uppmärksammas som autonomt ”rättighetssubjekt” respektive ”omsorgsobjekt”, det senare med likhetstecken mellan omsorg och ett omhändertagande utifrån vuxnas intressen och objektifiering av barn. Giertz har studerat inflytande och självbestämmande med stöd och service enligt LSS och föreslår att uppdelningen kompletteras med en tredje position, ”omsorgssub- jekt”. I den positionen är den enskilde beroende av kompensatoriskt stöd från exempel- vis socialtjänsten för att kunna vara oberoende, ”ett oberoende beroende”. Det gör det möjligt att skilja mellan att vara beroende av stöd och upplevelsen av att vara oberoende och ha självbestämmande.526
Få värden som rör välbefinnande eller upplevelsen av att leva med stöd
Värden som avser den enskildes subjektiva upplevelse har inte varit i fokus för lagar om fattigvård, socialvård och socialtjänst. I äldre tid var statsmaktens intresse för den enskilda individen inte alltför stort, och det var inte önskvärt att den som behövde fattigvårdens insatser blev alltför nöjd och tillfreds med tillvaron. Så till vida följde fattigvården den väg som Luther stakade ut när han pläderade för en offentligt organiserad men högst basal stödform för de fattiga. I modern tid har uppdelningen mellan socialt stöd och hälso- och sjukvård i olika sektorer och lagområden gjort att mål om subjektivt välbefinnande kopplades till hälsa medan mål om utveckling och användning av människors resurser blev sociala frågor. Mer eller mindre medvetet har lagstiftaren hållit fast vid det gamla motståndet mot att socialt stöd ska ge människor välbefinnande och inte bara rimliga levnadsvillkor.
Trygghet förekommer visserligen som ett överordnat värde i SoLs portalparagraf, men i första hand på gruppnivå (”människornas…ekonomiska och sociala trygghet”) där trygghet kan beskrivas utifrån tillgång till resurser som inkomst, boende och sociala nätverk. Men generella mål om välbefinnande och ett gott liv har inte formulerats. Kanske har det funnits en oro för att sådana mål skulle kunna tolkas som en höjning av ambitionsnivån utöver den skäliga levnadsnivå som anges i SoLs biståndsparagraf. Som vi såg i kapitlet om socialtjänstens målgrupper har välbefinnande dock införts som en del av äldreomsorgens särskilda värdegrund. I samband med det framhöll regering och riksdag att den nya bestämmelsen inte kunde vara en direkt grund för den enskilde att få ett visst bistånd beviljat..
I LSS finns inte trygghetsmålet, men väl ett annat mål som förutsätter en subjektiv upplevelse hos den enskilde. Det gäller målet om full delaktighet i samhällslivet. Delak- tighet definieras i dag ofta som den enskildes engagemang i aktiviteter enligt vad som anges i WHO:s klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa.527 På det sättet skiljer sig delaktighet från deltagande i samhällslivet, som hör till de mål som anges
525 Leviner 2017.
526 Lottie Giertz. Erkännande, makt och möten: en studie av inflytande och självbestämmande med LSS. (Diss. Växjö: Linné- universitetet) 2012, s. 216 ff.
527 Socialstyrelsen och World Health Organization. Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. Svensk version av International Classification of Functioning, Dsiability and Health (ICF). 2003.. s. 14.