Som vi har sett tidigare återvann det gamla kejsardömet Etio pien sin själv-ständighet 1941 under andra världskriget. Men detta var en självsjälv-ständighet inom ramarna för en regerings struk tur och enligt regler för ett landägande som hade funnits före Italiens invasion 1935. Efter kriget ut vidgade kejsar Haile Selassie detta minoritetsstyre, väsentligen ett aristo krat iskt sys tem under kejsarens personliga ledning, men under lät att införa reformer som kunde motsvara folkets krav på lik ställdhet och rättvisa. En revolution utbröt 1974, delvis fram kal lad av svår hungersnöd i några av Etiopiens provinser. Fattiga bönder tog land från aristokratin. Haile Selassie av sat tes. Ett nytt styrande råd, känt under namnet derg (kommittén), dekla rerade att Etio pien dergderg
skulle bli en socialistisk stat. En djup gående social revo lu tions process gav löfte om nya och demo kratiska former inom utbildning, hälsovård, handel och förvalt ning. Var och en av Etiopiens stora etniska minoriteter utlovades federal jämlikhet och rättvisa.
Men löftet hölls inte, eller i bästa fall bara delvis. 1976 grep överste Meng-istu Haile Mariam, en av medlemmarna i dergen, befälet över den. MengMeng-istu, som förvandlade landet till en mili tärdiktatur, vände sig från USA som hade varit Haile Selassies kejserliga regims främste beskyd dare, och sökte ekono-miskt, militärt och politiskt stöd hos Sovjetunionen, ett stöd som han också fi ck inom alla dessa tre områden. I början av 1980-talet hade denna i högsta grad despotiska regim kommit en bit på vägen mot en etiopisk version av det sovjetiska kommunistiska systemet, samma system, kort sagt, som generalse-kreteraren Michail Gorbatjov kämpade för att re formera med motive ringen att det inte hade klarat av att tillvarata det sovje tiska folkets intressen. Men om det stalinistiska systemet inte hade lyckats i Sovjet, vad hade det då för utsikter att lyckas i Etio pien?
Mengistu som verkade enligt dessa principer underlät att ta upp det största problemet. Detta var de växande protesterna och det öppna motståndet från * Den förvirrade situationen i Liberia fortsatte under 1990-talets senare del. ECOMOG-styrkan kunde, trots att den satts upp av ECOWAS-stater inte göra särskilt mycket utom att kontrollera Monrovia. Förhandlingar i Nigeria om ett eldupphör 1995 avslutades med tillsät-tandet av ett Council of State med en interimistisk ledare, W. Sankawuolo. En f.d. senator, Ruth Perry, efterträdde Sankawuolo augusti 1996. Vid allmänna val 1997 med 13 partier blev Charles Taylor president. Liberia lider fortfarande av förödelsen under inbördeskriget och är starkt beroende av livsmedelsbistånd. (Red:s anm.)
112 Avkoloniseringens villkor
stora etniska minoriteter, som i många fall mot sin vilja hade inneslutits i det etiopiska kejsar dömet. Haile Selassie hade grundat sin makt på den amhariska minoriteten och Mengistu fortsatte med det. I sin avsky för detta amhariska herravälde började andra minoriteter bekämpa det. Mengistu, som antog denna utmaning i stället för att för söka avleda den genom att sprida den politiska makten, kas tade ut enorma mängder pengar och offrade många liv i hän synslösa krig mot de upproriska nationaliteterna, som sam man taget var långt fl er än amhara. Medan fattigdomen fördju pa des och sväl ten spreds fortsatte Etiopiens militärutgifter att öka. 1976 när Mengistu tog befälet låg de utgifterna på omkring 103,4 miljoner dollar. 1979 var de 526 miljoner dollar.
Sovjetunionen som stödde denna ofruktbara militarism leve rerade fl yg plan och stora mängder krigsmateriel för trupperna. Gång på gång kastades dergens militärstyrkor in i stora offen siver mot eritreaner, somalier, tigray, afarer, tigrayer, tigray er och andra. Allt detta misslyckades dock. Under den hatade amhariska diktaturen led den allt mer demoraliserade etiopiska armén 1988 fl era förkrossande nederlag på slagfältet mot det eritreanska folkets befrielsearmé (Eritrean
People’s Liberation Front, EPLF). Den ytterligt patriotiska befrielserörelsen,
som verkade för demokratisk frihet, började nu skörda frukterna av sin politik för tolerans och försoning. Eritreanerna hade blivit herrar i sitt eget land och de fi ck nu stöd av en liknande folklig rörelse i Tigray, i norra Etiopien. En koalition av etiopiska anti-imperialistiska styrkor bildades, och det visade sig snart att den var starkare än diktaturens vacklande armé. Denna koalition (som kallades Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front, Ethiopian
People’s Revolutionary Democratic Front, EPRDF) och var nära allierad med
EPLF, närmade sig nu Addis Abeba, Etiopiens gamla kejserliga huvudstad. Befrielsestyrkorna tog kontroll över de stora provinserna Gonder och Gojam i februari 1991 och fortsatte mot den etiopiska huvudstaden. Diktatorn Mengistu fl ydde i maj 1991 (och fi ck till slut en fristad i Zimbabwe). EPRDF tog itu med att sätta stopp för alla fi entligheter.
Detta var med nödvändighet en svår uppgift, som inte gick att genomföra i en hast. Men liksom EPLF i Eritrea ansåg EPRDF i Etiopien att man hade nyckeln till framgång, och den bestod i att gottgöra det brutna löftet om ett förbund av stater som hade avlagts 1974 — ett löfte som Mengistudiktaturen hade svikit. Det första steget var att ge alla etiopier demokratiska rättigheter, det andra att skapa sådana förhållanden att man kunde försvara den nya friheten. (Mer om händelserna i Eritrea på sid. 118–119.)
I väntan på en återgång till normala, fredliga omständigheter framlade EPRDF i juli 1991 en ”övergångsdeklaration” som innehöll politiska reformer. Artikel 1 i detta dokument stadfäste alla etiopiers rätt ”att utan inskränkning
Avkoloniseringens villkor 113
delta i politisk verksamhet”. Artikel 2 proklamerade ”självbestämmanderätt för nationer, nationaliteter och folk” inom ett demokratiserat Etiopien. Alla dessa grupper skulle ges frihet ”att administrera sina egna angelägenheter inom sina egna avgränsade territorier, och att aktivt deltaga i den centrala regeringsmakten, i frihet och med utgångspunkt i en riktig och rättvis repre-sentation”. Naturligtvis skulle svårigheter uppstå efter så många år av oreda och förtryck, men perspektivet framåt var ändå hoppfullt.
114 Nationsfl aggor hissas: Nordöstra Afrika
Detta kapitel och de sex följande redogör för hur nationalis terna kämpade sig fram till självständighet och därigenom inledde en ny era i kontinentens historia.
Eftersom befrielsen av några av de nordliga länderna kom något tidigare, och för att göra det litet enklare att skildra en komp licerad historia, börjar vi i norr och rör oss i följande kapi tel steg för steg söderut.