Afrika har mer än 700 språk. Många talas av små samhällen. Någ ra talas av stora befolkningar, ofta uppdelade i olika dia lek ter: yorubaspråket i Nigeria är exempel på det, liksom de olika grenarna av akan eller twi i Ghana. Ett fåtal språk talas av några eller många angränsande folk. Viktiga i den sistnämnda grup pen är arabiskan i Nordafrika och Sudan, swahili i Östafrika och hausa i Västafrika.
Ett antal afrikanska folk hade vid självständigheten länge använt ett ge mensamt språk, som arabiska, swahili eller hausa för handel och diskus-sioner. Men eftersom de fl esta länder hade många språk måste de nya staterna i allmänhet fortsätta att använda de europeiska språken, som deras forna härskare hade introducerat. Kanske denna situation kommer att förändras i framtiden. Men än så länge måste de fl esta ele ver, åtminstone efter de första skolåren (och ofta under dem) läsa sina läxor på något europeiskt språk. I några fall kunde man dock börja arbeta för en annorlunda lösning, som till ex em pel när det gällde swa hili och somali.
Swahili, som har varit i bruk under århundraden längs Afri kas östkust, är ett stort och fl exibelt afrikanskt språk med inslag av arabiska former och ord. Själva namnet visar detta — ’swa hili’ härleds ur det arabiska ordet för kustland. Undan för undan spreds swahili in över landet och blev ett andra språk hos många folk i Kenya och Tanzania. När självständigheten kom kunde de nya regeringarna i dessa länder nästan genast besluta sig för att välja swahili till nationalspråk, och man kunde börja övergå till swahili som undervisningsspråk i sko lorna.
Historien börjar på nytt 193
I likhet med arabiskan i Nordafrika (och i övriga islamska områden) hade swahili länge haft ett eget skriftspråk. Det ara bi ska skriftspråket date rar sig från islams första år. Swahili bör ja de skrivas för åtskilliga århundraden sedan med en form av arabiska bokstäver, men under kolonialtiden började det skrivas med det västerländska (latinska) alfabetet. Använd ningen av swa hili som nationalspråk skapade alltså inte några problem när det gällde skriftspråket.
Somali skilde sig på ett intressant sätt från swahili. Kolonial härskarna hade för det mesta ignorerat det somaliska språket. Italie narna hade härskat på italienska och britterna på engelska. När Somalia blev självständigt 1960 var det inte svårt att be stämma sig för somali som national språk, ty nästan alla invånare i Somalia är somalier. Svårigheterna infann sig när det gällde sättet att skriva somali.
Lärda somaliska muslimer hade försökt skriva sitt språk med arabiska bokstäver, men det gick dåligt på grund av de språkliga skillnaderna mellan somali och arabiska. Men hur skulle man då kunna skriva det? Slutligen, 1972, kom Somalias regering och landets akademiker överens om att utforma ett skriftspråk ut ifrån det västerländska (latinska) alfabetet. De fann att detta funge rade bra. Somali blev nationalspråk, i tal såväl som skrift, och också i det här fallet kunde man börja an vända somali som undervisnings språk.
Dock har man inte stor användning av ett språk om inte många människor kan läsa det. Förmågan att läsa och skriva var sällsynt under kolonial-tiden, bara de utbildade ägde den. Med självständigheten kom behovet, och också möjligheterna, att änd ra på detta förhållande. Många alfabetiseringskam panjer drogs igång, ofta i förening med undervisning i elementär ma te matik.
Med tanke på alla besvärligheter var resultaten av dessa kampanjer impo-nerande. Mellan 1961 och 1970 sjönk stadigt an delen analfabeter, dvs män-niskor som varken kan läsa eller skri va, över största delen av kontinen ten. Men naturligtvis förblev antalet analfabeter högt. Ty problemet med alfabetise ring in skrän ker sig inte till hur man går till väga för att lära människor skriva och läsa. Det handlar också om att skapa så dana om stän digheter att människorna utvecklar en vana att läsa och skriva, och sedan fortsätter med det.
1970 var det troligtvis bara omkring 27 procent av afrika nerna som hade utvecklat en varaktig läs- och skrivkunnighet. Stora områden som Angola och Moçambique väntade fortfa ran de vid den tiden på att befrias ur kolo nialtidens mörker. Där efter börja de befolkningstillväxten överfl ygla alfabetise rings-kampanjerna och förnyade ansträngningar krävdes.
194 Historien börjar på nytt
Utbildning: en sammanfattning
Redan i början av 1980-talet hade man nått längre inom under visning och alfabetisering än någonsin tidigare. I vissa fall, som i Nigeria och Ghana, eller i Öst- och Centralafrika, hade man nått uppseendeväckande bra resultat. I Angola, för att ta ett annat exem pel, gick färre än 350.000 afrikaner i folk-skola före själv stän digheten 1975. 1980 gick omkring 1.500.000 angolaner i grund skola med ny kursplan och nya läroböcker.
Vi kan sammanfatta framstegen inom utbildningsområdet på föl jande sätt. 1960 när självständighetsvågen började rulla in över större delen av kon tinenten uppgick andelen afrikanska barn i folkskolan söder om Sahara till omkring 36 procent av alla afrikaner i skolåldern. Den siffran är naturligt-vis en grov upp skatt ning, antagligen för hög, och andelen i några kolonier var mycket mindre än i andra. Men det ger oss en ungefärlig ut gångs punkt. Vi kan använda den när vi mäter framgångarna på utbildningsområdet. Ty 1981, runt tjugo år senare, uppgick den andelen till 78 procent. Samtidigt hade grundskoleunder vis ning en innehållsmässigt förbättrats. Unga afrikaner behövde inte längre lära sig sina forna herrars historia, nu fi ck de i stället lära sig sitt eget folks historia. Gymnasieundervisningen och den högre ut-bildningen hade på motsvarande sätt förbättrats och byggts ut. Det koloniala Afrika hade nästan inga universi tet; i det oberoende Afrika fanns det många, liksom också yr kes skolor.
Har fl ickor givits sämre möjligheter än pojkar att tillgodo göra sig denna förbättrade undervisning? Svaret är ja. Kvinnor i Afrika har alltid utsatts för männens förtryck och det har fort satt efter självständigheten. Men det har blivit bättre. 1960 vi sade siffror för Afrika söder om Sahara att bara 24 procent av fl ickor i skolåldern fi ck gå i skola, men 1981 var denna andel 64 procent.
Återigen var arvet från det förfl utna en svår belastning. I allmänhet har kolonialtiden försvårat de fl esta kvinnors situa tion, både i det dagliga livet och i arbetet. De utnyttjades ännu hårdare än tidigare. När männen och brö-derna tvingades ge sig av hemifrån på tvångsarbete, eller som migrantarbetare, för att tjäna ihop pengar till skatter och för att köpa nödvändiga saker som jordbruksredskap, lämnades deras fruar och systrar kvar med en större ar-bets-börda i trädgårdarna, på åkrarna, i hem men. Genom hela den utdragna sociala krisen under den stora depressionen och andra världskriget var det kvinnorna som bar de tyngsta bördorna i form av fat tigdom och förtryck.
De grova orättvisorna mellan män och kvinnor har i allmän het bestått. Men man har arbetat och arbetar fortfarande på att förbättra situationen. Inte bara fl ickor och unga kvinnor har fått möjlighet att utbilda sig, också vuxna kvinnor deltar i utbild ningskampanjerna. De lär sig läsa och skriva och de får prak tisk undervisning inom olika områden, samtidigt som fl er arbe ten har
Historien börjar på nytt 195
blivit tillgängliga för dem i städerna. Dessutom har kvinnor börjat gå sam-man för att kräva, och i vissa fall få, bättre villkor. På 1980-talet hade fl era afrikanska länder livs kraftiga organi sa tioner som arbetade för att förbättra kvinnor nas situation, orga nisationer som helt och hållet sköttes av kvinnor och som utarbetade sina egna program för att tillvarata kvinnornas in tres sen. Allt detta hade varit fullständigt omöjligt under kolo nial tiden.