Genom sitt beroende av en stor industrikon-cern speglar Sandviken på ett tydligt sätt den 1900-talsstad som beskrevs av Anders Åman som en produkt av järnhanteringens omstruktu-rering i det sena 1800-talet. När Högbo bruk flyttade till Sandviken och ombildades till Sand-vikens bruk på 1860-talet hade bruksledningen en ambition att skapa ett mönstersamhälle.
Innanför bruksområdets staket uppfördes en regelbunden och enhetlig bruksbebyggelse. När Sandviken fick tågförbindelse 1875 satte den kommersiella utvecklingen fart. Utanför staketet växte en oreglerad bebyggelse fram, när hantver-kare och köpmän köpte tomter från de markä-gande bönderna och började uppföra byggnader för sina skilda verksamheter. Även om staketet revs en bit in på 1900-talet är det fortfarande en immateriell verklighet i Sandvikbornas medve-tande. Först 1912 bildades Sandvikens kommun, och därmed inleddes en medveten planering av den dittills oreglerade bebyggelsen utanför bru-kets gräns. Via köpingstatus 1927 fick Sandviken stadsrättigheter 1943.45
Medan den äldre bruksbebyggelsens kultur-historiska värde tidigt uppmärksammades har det dröjt till de sista decennierna innan 1900-ta-lets bebyggelse betraktats som kulturhistoriskt värdefull. Arkitekten Lars Israel Wahlman ritade kyrkan, som uppfördes 1931 med form- och ma-terialreferenser till medeltidens tegelarkitektur, och kyrkan erkändes också tidigt som en bygg-nad av kulturhistoriskt värde. Detsamma gäller Erik Alfred Hedins fornnordiskt inspirerade Valhalla, som uppfördes 1908 av bruksledningen som underhållningslokal för bruksarbetarna, ett alternativ till Folkets hus.46
mia geijer
Sandvikens stadsplan präglas av en regelbun-det utformad kvartersindelning i de centrala de-larna. Den framträdande offentliga bebyggelsen i Sandviken har tillkommit i ett senare skede än motsvarigheten i Karlskoga. Några av byggna-derna var inte ens uppförda när Anders Åmans artikel publicerades 1968. Ett särdrag i Sandviken är att de offentliga miljöerna bildar ett tydligt stråk, som binds samman av grönområden och torgbildningar. Flera av de publika byggnaderna är koncentrerade till Järntorget, som genom sin karaktär av ortens administrativa centrum bildar en motvikt till det industriella området kring bruket. Vid torget finns också kvartersbebyggel-se, ritad av arkitekten Ralph Erskine på 1960-ta-let, som innehåller en blandning av bostäder, butiker och andra lokaler. Erskines kvarter utgör en del av den kommersiella centrumbildningen i Sandviken. Butikerna ligger grupperade kring ett mindre salutorg, som fått en arkitektonisk ge-staltning genom skärmtak, som i sin tur hänger i de för kvarteret utmärkande hammarliknande betongbalkarna.47
Det ståtliga, vinkelformade Stadshuset från 1964 vänder sig mot en stenlagd torgbildning och speglar sig i en rektangulär vattenspegel.
Stadshusbyggnaden är resultatet av en lång till-komstperiod; strax efter stadsbildningen påbör-jades skissarbetet av arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdahl.48 Det var också Ahrbom och Zimdahl som föreslog att Järntorget, som anlagts 1928, skulle utgöra stadens administra-tiva centrum. Den slutliga byggnaden projekte-rades av Sven Wranér, stadsarkitekten i Gävle.
Stadshuset, med sina marmorklädda fasader, vittnar om den nya stadens arkitektoniska ambi-tioner vid 1900-talets mitt. Byggnadens karaktär är lätt, nästan som en paviljong i två våningar med stora, rektangulära fönsteröppningar med bröstningar i teak. Huvudentrén markeras av en högbyggnad, där marmorn har fått en konstnär-lig bearbetning i huvudvåningen.49
Snett emot Stadshuset, vid Järntorgets östra ända, ligger Sandvikens Tingshus, ritat av arki-tekten Ingemar Bergman och uppfört i mitten av 1970-talet, i slutskedet av brukssamhällenas in-figur 6. Skissförslag till stadshus i Sandviken, utfört av arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdahl.
Arkitekturmuseet.
bergslagens bruksorter dustriella expansionsfas. Tingshuset ligger något
indraget från torgbildningen, och huvudentrén nås via en stenramp. Dess allvarliga och slutna fasad kontrasterar mot det ljusa Stadshuset. Fa-sadmaterialet är mörkrött fasadtegel. Att teglet endast är fasadmaterial understryks av de deko-rativa förbanden mot torget. Dess rektangulära grundform har brutits upp genom att mindre byggnadsdelar med rundade hörn har adderats.
I byggnaden inreddes också lokaler för skatte-myndigheten och kronofogden. Granne med tingsrättens byggnad finns polisens och åklagar-myndighetens lokaler. Tingsrätten i Sandviken lades ned 2004 och utgör därmed ett exempel på hur förändringar i de administrativa systemen påverkar bruket av offentliga byggnader.50
Ett par kvarter närmare bruket ligger Folkets hus, som vänder sin betongfasad mot Jansasken. Den stränga fasaden samspelar med par-kens mjuka former och med vattenkaskaderna i den centralt belägna fontän som kan represente-ra den tämjda naturen i det represente-rationella samhället.
Folkets hus i Sandviken stod färdigt 1971 efter
ritningar av arkitekten Gösta Åberg, som ett par år tidigare också ritade Bessemerskolan nordost om centrum.51 Till skillnad från de referenser till regional arkitektur och materialtradition som präglar motsvarigheten i Karlskoga är Sandvi-kens Folkets hus en byggnad som återspeglar en internationell arkitekturströmning. Tillsam-mans exemplifierar dessa folkrörelsebyggnader förskjutningarna från det regionala till det in-ternationella som utgångspunkt för den svenska arkitekturen under efterkrigstiden.52
Även i Sandviken utgör parker och grönom-råden viktiga inslag i det offentliga rummet. Den nämnda Jansasparken binder samman det of-fentliga rummet från Järntorget till Folkets hus.
Parken fungerar samtidigt som en länk mellan det arkitektoniskt ordnade torget och den till synes vildare naturen upp mot Kyrkåsen, som visuellt avgränsar Sandvikens centrala delar åt öster. Väster om kyrkan förstärker de högvuxna träden kyrkobyggnadens nationalromantiska ka-raktär, medan kyrkogården i övrigt är stramare gestaltad. I Järntorgets förlängning i väster finns figur 7. I Stadshusets fullbordade plenisal, gestaltad av arkitekten Sven Wranér, utgör fondväggen i slaggsten en påtaglig påminnelse om järnhanteringens betydelse för Sandviken. foto: Olle Norling. Upplandsmuseet.
mia geijer
ännu ett grönområde, som via promenadstråket längs kanalen sätter torget i förbindelse med Stadsparken, som rymmer en scen för offentliga evenemang. Jämfört med Karlskoga är Sandvi-kens grönområden mångskiftande i sitt uttryck, de representerar rester av bruksarbetarnas nytto- och prydnadstäppor, välordnade parkanlägg-ningar, tuktad natur och stora områden utan fastare struktur.
Sandviken saknar liksom Karlskoga politiskt antaget kulturmiljöprogram, men en byggnads-inventering genomfördes 1976. Inom bruksom-rådet, som ägs av Sandvik AB, har en inventering genomförts av Länsmuseet i Gävleborg som lig-ger till grund för förhandlingar om vad som bör bevaras inom bruksområdet. Kommunens avsikt är att fullfölja 1900-talets kvalitetsmedvetande vid uppförande av ny bebyggelse i Sandvikens centrum. Men inte sällan sker nytillskotten på bekostnad av att viktiga länkar i ortens byggnads-historia rivs – byggnader från 1900-talet som re-presenterar just den kvalitetstradition man säger sig vilja upprätthålla. Länsstyrelsen i Gävleborgs län för löpande samtal med Sandvikens kom-mun för att uppkom-muntra hänsynstagande till de befintliga värdena genom den kommunala pla-neringen. Men hittills har kommunen avböjt att utvidga riksintresseområdet till att även omfatta den centrala staden.53
Samtidigt tycks ändå värderingen av 1900-ta-lets bebyggelse ha vaknat till liv i Sandviken.
Kommunen har börjat marknadsföra den
mo-derna bebyggelse som är kopplad till Ralph Erskine. Stadshuset har efter fasadrenoveringen fått en fasadbelysning, för att bidra till en trygga-re stadsmiljö men också för att lyfta fram själva byggnaden. Men ännu är det långt till att ta ett helhetsgrepp om stadsbilden som kulturmiljö.