Frågan om det moderna kulturarvet fick ett defi-nitivt genomslag även i Sverige under 1990-talet.
Budskapet från de internationella nätverken och intresseorganisationerna spelade uppenbarligen en stor roll även för den svenska diskussionen, som på samma vis fördes i tidskrifter, vid kon-ferenser och i samband med räddningsaktioner och restaureringsprojekt. Även här var nätverks-byggande och gemensamma satsningar viktiga medel i opinionsarbetet, och det är påfallande
nittonhundratalet går till historien
hur myndigheter, institutioner och organisatio-ner gick samman i olika projekt i syfte att rikta uppmärksamhet mot den moderna bebyggelsen.
Några nedslag i de aktiviteter som ägde rum i Sverige under 1990-talet får belysa hur frågan om det moderna kulturarvet aktualiserades un-der decenniet.
En svensk Docomomo-grupp bildades redan 1990, alltså samma år som den internationella organisationen formaliserades. Verksamheten i Sverige var under hela decenniet kopplad till Ar-kitekturmuseet i Stockholm.13 En orsak till detta var att Eva Rudberg, initiativtagare och samord-nare för gruppen, var knuten till museet som forskare. Docomomos program och speciella inriktning mot modernismens arkitektur stämde också väl överens med museets verksamhet, som till stor del var fokuserad på det moderna svens-ka samhällsbygget.14 Rudbergs betydelse när det gällde att lyfta fram modernismens kulturarv i
Sverige kan knappast överskattas, och hennes medverkan utgör en gemensam nämnare för flertalet av de projekt som genomfördes under just 1990-talet.
År 1992 publicerade Svenska Docomomo-gruppen, med Eva Rudberg som redaktör, en skrift med titeln Funktionalismen – värd att vårda! Häftet behandlade den svenska moder-nismen – eller funktionalismen, som åtminstone dess tidiga skede vanligen benämndes – med ex-empel hämtade huvudsakligen från 1930-talet.15 Efter en inledande internationell och nationell överblick över den tidiga modernismen fördes en diskussion om i första hand periodens bo-stadsbyggande, dess speciella särdrag och kvali-teter. Syftet var att visa hur karakteristiska egen-skaper kunde bevaras i samband med underhåll och restaurering. Huvudexemplet var Kollektiv-huset på John Ericssonsgatan i Stockholm, ritat av Sven Markelius och byggt 1935. Byggnaden figur 2. Högre allmänna läroverket för flickor, ritat av Nils Ahrbom och Helge Zimdahl, invigdes 1936. Genom riksdagsbeslut under 1920-talet fick kvinnor tillträde till den högre allmänna skolutbildningen och till högre statliga tjänster. För att möta behovet byggdes läroverk speciellt för flickor, varav ett vid Sveaplan i Stockholm.
Fotografiet visar elevernas matsal. foto: B. Norberg. Stockholms stadsmuseum.
victor edman
hade nyligen genomgått en omfattande restau-rering med hög ambitionsnivå under ledning av Jan Lisinski. Skriften kan ses som ett tidigt in-lägg i diskussionen kring modernismens plats i det svenska kulturarvet.
Den tidiga modernismen, med tyngdpunkt på 1930-talet, var den period som först aktuali-serades när det gällde att etablera ett modernt kulturarv i Sverige, men så småningom utöka-des tidsperspektivet. Hösten 1995 arrangerade Arkitekturmuseet, Riksantikvarieämbetet, Stock-holms stadsmuseum och Svenska Docomomo en konferens i Årsta centrum med rubriken
”Femtiotalet: efterkrigstidens modernism”. Kon-ferensen utgjorde också temat i Arkitekturmuse-ets årsbok 1995. Det svenska 1950-talArkitekturmuse-ets byggda miljöer framstod i detta sammanhang som en utveckling av den tidiga modernismen, och perioden knöts till fullföljandet av det svenska välfärdsprojektet. Vid konferensen diskuterades
också olika slags problem med hanteringen av det moderna kulturarvet, till exempel upprust-ning av förortsmiljöer som Blackeberg och den aktuella ombyggnaden av Hötorgscity i Stock-holm.16
En av 1990-talets mest uppmärksammade restaureringar av modern bebyggelse gällde Sveaplans flickläroverk (Sveaplans gymnasium) i Stockholm, ett projekt som genomfördes av arkitektkontoret Arksam 1994–96 under ledning av Torbjörn Almqvist. Byggnaden, som var ritad av Nils Ahrbom och Helge Zimdahl och stod färdig 1936, var väl etablerad i en modern svensk kanon. Stockholms stads storslagna planer un-der 1980-talet på exploatering i grannskapet orsakade en debatt och ledde till att Riksantik-varieämbetet ställde krav på upprustning och be-varande av skolbyggnaden.17 Den följande restau-reringen hade som mål att bevara exteriören och delar av interiören samt att anpassa lokalerna till den nya hyresgästen, Socialhögskolan. Sveaplans flickläroverk blev ett exempel på hur man kunde hantera modern arkitektur som en kvalificerad restaureringsuppgift, med samma höga krav som när det gällde äldre monument. När projektet var genomfört presenterades det i flera olika pu-blikationer.18
Tidskriften Kulturmiljövård publicerade 1996 ett ambitiöst upplagt temanummer om
”Modernismens byggnader”, med Elina Antell som redaktör och Eva Rudberg som gästre-daktör.19 Numret gav en bred belysning av det moderna kulturarvet i Sverige och i övriga Nor-den. Författarna utgjorde en väl etablerad ex-pertis på området och bestod av både akade-miskt verksamma forskare och representanter för den offentliga kulturmiljövården. Förutom överblickande eller fördjupande artiklar med ar-kitekturhistoriskt perspektiv diskuterades bland annat bevarandeproblem, restaureringsexempel,
figur 3. Sveaplans flickläroverk genomgick en kvali-ficerad restaurering 1994–96. Arbetet presenterades i flera publikationer och blev något av ett föredöme för restaurering av moderna miljöer. En bidragande orsak var att byggnaden kunde fortsätta att använ-das för utbildning, även om det nu var en univer-sitetsinstitution som flyttade in. Markiserna på fa-saden mot Sveaplan är ett nytillskott. foto: Mats Håkanson.
nittonhundratalet går till historien inventeringsmetoder och lagstiftning. Dessutom
fanns utblickar mot den internationella scenen.
Fortfarande stod modernismen i fokus, men nu betraktad i ett ännu vidare perspektiv – från 1930-talet till det tidiga 1970-talets miljonpro-gram. Temanumret kan betraktas som en bekräf-telse på att frågan om det moderna kulturarvet hade blivit etablerad i Sverige, åtminstone i pro-fessionella kretsar.
En höjdpunkt i 1990-talets engagemang för det moderna kulturarvet var Docomomos femte internationella konferens, som hölls i Stockholm 1998. Värd för arrangemanget var Arkitekturmu-seet och svenska Docomomo-gruppen i samar-bete med andra nordiska ledamöter. Ämnet för konferensen var den moderna arkitekturens och stadsplaneringens sociala aspekter.20 Konferen-sen innehöll bland annat ett nordiskt tema och ett tema kring socialt bostadsbyggande. Vid eve-nemanget deltog 270 ledamöter från 40 länder.21 Efter avslutad konferens erbjöds deltagarna en rundtur i Stockholmstrakten. Främst var det mil-jöer från 1930-talet som visades upp, till exempel bostadsbebyggelse på Gärdet och i Södra Ängby samt kårhuset vid KTH. De nyrestaurerade bygg-naderna Sveaplans flickläroverk och kollektivhu-set på John Ericssonsgatan ingick i turen. Även några miljöer från 1950-talet var inkluderade, som Vällingby, Blackeberg och Italienska kultur-institutet.22
Det moderna kulturarvet gjorde mot slutet av 1990-talet även en inbrytning i Konsthögskolans kurs i restaureringskonst, en utbildning som hu-vudsakligen hade ägnat sig åt att undersöka och tolka det äldre svenska byggnadsbeståndet in-klusive 1800-talet. Temat för läsåret 1998–99 var
”Att restaurera modernismen”, och studenternas projektarbeten inom ämnet redovisades i en ut-ställning på Arkitekturmuseet under sommaren 1999.23 Som en följd av detta ägnade tidskriften
Byggnadskultur ett nummer under hösten åt samma tema, och bland författarna fanns lärare och deltagare i Konsthögskolans kurs.24 I och med att tidskriften var organ för Svenska fören-ingen för byggnadsvård innebar temanumret att det moderna kulturarvet nådde inte bara den professionella kulturmiljövården utan även en bred publik med intresse för frågor kring bygg-nadsvård.
Även om man kan tala om ett genombrott för det moderna kulturarvet under 1990-talet, betyder detta inte att frågan dominerade tidens allmänna diskussion om restaurering och kultur-miljövård. Årtiondets mest omtalade restaure-ringsprojekt var sannolikt Katarina kyrka i Stock-holm, som hade skadats svårt vid en brand våren 1990 och vars återuppbyggnad pågick under en femårsperiod. Ove Hidemark, som ledde restau-reringen och som var tidens främsta expert på området, hörde inte till dem som engagerade sig
figur 4. Aulan i Sveaplans flickläroverk. De unga arkitekterna Ahrbom och Zimdahl hämtade inspira-tion till sin skolbyggnad från modernismens pionjär-verk i Europa. Aulan bildar en egen byggnadsvolym, och rummet utformades med tanke på akustik och ljusföring. Den ursprungliga bänkinredningen i ek behölls och kompletterades vid 1990-talets restaure-ring. foto: Mats Håkanson.
victor edman
särskilt för den moderna bebyggelsen. Katarina kyrka var för övrigt det enda rubricerade res-taureringsexempel från hela 1900-talet som togs upp i katalogen till översiktsverket Att bygga ett land 1998.25