Europadomstolens domslut

Avseende artikel 2 konstaterade domstolen att artikeln skall skydda rätten till liv, och att de omständigheter som tillåter tagandet av liv har inskränkts av domstolen genom praxis. Stater skall avhålla sig från avsiktligt dödande, men även vidta nödvändiga åtgärder för att skydda liv inom deras territoriella gränser.

Domstolen var inte övertygad om att rätten till liv enligt artikel 2 kunde tolkas så att den även innehöll en positiv aspekt avseende rätten att få assistans med att dö. En parallell drogs till artikel 11 om rätten till organisationsfrihet, innebärande rätten att själv bestämma vilka organisationer en individ vill eller inte vill vara medlem i. Artikel 2 kan inte tolkas så att den innehåller motsvarande rättighet. Domstolen fann därmed att artikel 2 inte kan tolkas som innehållande rättigheten att få dö, vare sig med hjälp av en tredje person eller myndigheterna. Sökanden, Pretty, påstod att om Storbritannien inte bryter mot artikel 2 i konventionen, så innebär det att de länder som tillåter medhjälp till självmord bryter mot konventionsbestämmelsen. Europadomstolen fann att det inte var deras skyldighet att i det aktuella fallet avgöra om en annan stats lag bryter mot rätten till liv. Dock var domstolen uppmärksam på det faktum att en sådan rätt kunde bryta mot aktuell artikel, men att denna fråga endast kunde avgöras från fall till fall. Även om domstolen i ett liknande fall skulle ha funnit att lagstiftning som tillåter medhjälp till självmord skulle vara förenlig med artikel 2,

159

Case of Pretty v. The United Kingdom, application no 2346/02, p. 20 ff 41

skulle det inte i det här aktuella fallet hjälpa Pretty. Hon har inte inför domstolen kunnat bevisa att Storbritannien bryter mot artikel 2 genom att inte tillåta hennes man att assistera henne vid ett eventuellt självmordsförsök. Domstolen fann därmed att Storbritannien inte har brutit mot artikel 2 i Europakonventionen.

Angående frågan huruvida Storbritannien skulle ha brutit mot bestämmelserna i artikel 8 började domstolen med att konstatera att stater har rätt att i viss utsträckning använda sig av tvångsmedel för att förhindra individer från att tillfoga sig själva skada. Dock har detta länge varit en moraliskt och juridiskt omdiskuterad fråga då det kan ses som ett intrång i den personliga sfären. Denna rätt skall dock inte inskränkas så långt att den innebär att en individ inte har rätt att neka medicinsk behandling, även om detta skulle få som resultat att individen dör. Att påtvinga en mentalt kapabel patient medicinsk behandling, är att anse som ett intrång i den individuella fysiska integriteten och då även ett brott mot artikel 8 (1) i konventionen. Domstolen fann att även om den aktuella frågan inte handlade om rätten till medicinsk behandling eller rätten att neka till sådan behandling, led Pretty av en sjukdom som gjorde att hon själv vill avgöra hur och när hon skall dö för att undvika fysisk och psykiskt lidande. Precis som Lord Hope konstaterade är det en del av hennes vilja att framleva sitt liv hur hon även väljer att avsluta det. Pretty har därmed en rätt att få denna åsikt respekterad. Europadomstolen ansåg att Storbritanniens lagstiftning kunde vara ett intrång i Prettys rätt till privatliv i enlighet med artikel 8. Domstolen konstaterade att de inte var beredda att direkt exkludera detta som ett intrång i Prettys privatliv.

Domstolen menade att en stat som genom sin lagstiftning väljer att bryta mot artikel 8 endast kan göra så om lagstiftningen inte samtidigt är ett brott mot artikel 8 (2). Detta innebär att intrånget i privatlivet måste vara ”in accordance with the law”, samt att syftet med bestämmelsen inte utgör ett brott mot artikeln och att det är ”necessary in a democratic

society”. I enlighet med etablerad praxis måste intrånget motsvara ett pressande socialt behov

och särskilt att det är proportionellt till det avsedda syftet. När domstolen har att avgöra om en åtgärd varit eller är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, kommer den att ta i beaktande att stater har rätt att till viss del själva bestämma inom vilka gränser ett intrång är tillåtet. Detta kallas även ”the margin of appreciation”.

Storbritannien hade inför Europadomstolen hävdat att sökanden Pretty var en sårbar person eftersom hon både funderade på självmord och samtidigt var svårt handikappad. Domstolen delade inte denna bedömning utan menade att sökanden inte var sårbar, precis som de inhemska domstolarna tidigare hade kommit fram till. Domstolen kunde även konstatera att även om enskilda individer inte är sårbara, har Storbritannien som stat rätt att stifta lagar med syfte att skydda andra (sårbara) individers liv och hälsa. Om den skada som riskerar att uppstå kan anses som stor, måste man lägga större vikt vid samhällets säkerhet och risken för skada, än det intrång som drabbar en specifik individs personliga autonomi.

Domstolen underströk att dess domslut endast skall basera sig på fakta i det enskilda fallet, men ville inte samtidigt genom praxis ge alltför vidsträckta rättigheter och befogenheter, då domstolen befarade att det i liknande situationer skulle kunna framföras som bevis. Det ansågs därmed fastställt att det absoluta förbudet mot assisterat självmord som uppställts i 1961 Suicide Act inte var orimligt, samt att det dessutom inte var DPPs skyldighet att besluta om åtalsimmunitet och därmed var inte heller deras agerande att betrakta som orimligt.

Europadomstolens slutsats innebar att det intrång som skett i Prettys privatliv är rättfärdigat som ”necessary in a democratic society”, för att skydda andra individers rättigheter och därmed har inte Storbritannien brutit mot artikel 8.