Aktiv Dödshjälp : En komparativ och filosofisk analys av svensk och holländsk praxis

Örebro Universitet

Institutionen för beteende-, social och rättsvetenskap Rättsvetenskap med internationell inriktning

D-uppsats 10 p Termin: HT 2005

Aktiv dödshjälp

– En komparativ och filosofisk analys av svensk

och holländsk praxis

Författare: Sandra Nilsson Handledare: Claes Lernestedt

“Socrates said that a good life consists in self-knowledge, Aristotle that it

consists in the perfection of skill and talent, the Catholic philosophers that it

consists in devotion and the love of God, Hume in the satisfaction of what one

genuinely and naturally wants, Bentham in as much pleasure as possible. Others

have taken a more negative view of the idea of a good life. Sceptics say that the

very idea that one life could really be any better than another is sanctimonius

nonsense”.

(Ronald Dworkin, Life’s Dominion, 1994, s. 200)

Författaren vill rikta sitt varmaste tack till Claes Lernestedt för alla goda råd och

uppmuntrande ord längs vägen.

Därtill vill författaren tacka alla andra som stöttat, uppmuntrat och uthärdat under dessa

tio veckor – ingen nämnd och ingen glömd.

Sammanfattning

Denna uppsats behandlar frågan om rätten till eutanasi och läkarassisterade självmord. Den svenska lagstiftningen och praxisen på området har jämförts med den holländska motsvarigheten, då Holland 2001 blev det första landet i världen som legaliserade eutanasi och läkarassisterade självmord.

Frågan om rätten till självvalt livsavslut är ingenting nytt men ändock är frågan kontroversiell och ger upphov till fler frågor än den kan ge svar på. Frågorna som skall besvaras i den här uppsatsen lyder:

Vilka likheter respektive skillnader finns mellan den svenska rättsliga hållningen avseende eutanasi och den holländska Termination of Life on Request and Assisted Suicide (Review Procedures) Act (2001)? Vilka filosofiska spörsmål och konsekvenser bör man ta ställning till innan en legalisering sker och hur skulle en svensk lagstiftning kunna utformas?

I Sverige är det inte olagligt att begå självmord eftersom det är ett angrepp mot den egna rättssfären. Således är det inte heller olagligt att hjälpa någon att ta sitt eget liv. Genom domstolsavgöranden innebär medhjälp att man ger den som vill dö tabletter eller giftdryck som personen själv måste svälja. Den som vill dö måste själv utföra den dödande handlingen, annars riskerar medhjälparen att dömas för dråp. Svensk lagstiftning förbjuder någon ur den medicinska professionen att assistera vid ett självmord, dock är detta tillåtet för anhöriga eller nära vänner.

Hollands lagstiftning grundar sig på trettio år av domstolsavgöranden. Successivt har domstolarna byggt upp olika rekvisit eller due care-kriterier som måste vara uppfyllda för att en läkare som utfört eutanasi eller assisterat självmord skall gå fri från ansvar. Den holländska lagstiftningen kräver även att det skall finnas fem regionala kommittéer som skall granska inkomna rapporter om eutanasi. De har sedan att avgöra huruvida due care-kriterierna blivit mötta eller om ärendet skall överlämnas till åklagaren. En kontroversiell aspekt med den holländska lagstiftningen är att den tillåter minderåriga att begära eutanasi eller assisterat självmord.

Europadomstolen har i ett avgörande beslutat att det inte strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna att förneka någon assistans med att ta sitt liv. Domstolen tolkade artikel 2 och 8 så att det är viktigare för en stat att skydda alla individer i samhället än att ge en enskild individ rätt till assistans vid självmord.

Slutligen har ett förslag till svensk lagstiftning utformats, liknande den holländska lagstiftningen. Förslaget innebär att individen skall ha rätt att få eutanasi eller assisterat självmord utfört av en läkare och inte vara hänvisad till att någon anhörig vill och vågar agera medhjälpare. Frågan är inte när utan om en svensk lagstiftning kan bli realitet i Sverige, då den styrande makten inte anser att en lagstiftning liknande den holländska är önskvärd i Sverige. Enligt svensk lag är det idag tillåtet att svälta ihjäl en människa genom passiv dödshjälp eller att assistera någon att begå självmord. Däremot är det inte tillåtet för beslutskompetenta individer att själva välja när de vill avsluta livet och ett outhärdligt lidande, genom att använda eutanasi eller läkarassisterat självmord. Det borde vara en rättighet att i liknande situationer kunna välja att dö i en för individen trygg miljö omgärdad av sina närmaste.

Innehållsförteckning

FÖRKORTNINGAR, FÖRKLARINGAR OCH DEFINITIONER ... 6

1 INLEDNING... 8

1.1 BAKGRUND... 8

1.2 SYFTE... 10

1.3 PROBLEMFORMULERING... 10

1.4 METOD OCH MATERIAL... 10

1.5 AVGRÄNSNING... 11

1.6 DISPOSITION... 11

2 SVERIGE ... 13

2.1 HISTORISK BAKGRUND TILL SVENSK RÄTT... 13

2.2 OM BROTT MOT LIV OCH HÄLSA –3 KAP BRB ... 15

2.2.1 Mord ... 15

2.2.2 Dråp ... 15

2.2.3 Medhjälp till självmord ... 16

2.3 ANSVARSFRIHET –24 KAP BRB ... 17

2.3.1 Angrepp på egen rättssfär ... 17

2.3.2 Samtycke... 17

2.3.3 Förutsättningar för ett giltigt samtycke ... 20

2.3.3 Social Adekvans... 21 2.4 SVENSK PRAXIS... 22 2.4.1 Hedebymålet... 22 2.4.2 Solnafallet ... 23 2.4.3 Falumålet ... 24 3 HOLLAND... 26 3.1 BAKGRUND... 26 3.2 ALLMÄNT OM HOLLÄNDSK STRAFFRÄTT... 27

3.3 HOLLÄNDSK PRAXIS FÖRE 2001 ... 29

3.3.1 Uppbyggnaden av Due care - kriterierna ... 29

3.3.2 Inrapportering av dödsfall orsakade av eutanasi innan lagändring ... 31

3.4 NUVARANDE HOLLÄNDSK LAGSTIFTNING... 32

3.4.1 Due care- kriterierna i 2001 års lagstiftning ... 33

3.4.2 Underårigas rätt till eutanasi... 34

3.4.3 Regionala kommittéer ... 35

4 EUROPAKONVENTIONEN OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA... 36

4.1 ART 2 ... 36

4.2 ART 8 ... 36

4.3 CASE OF PRETTY V.THE UNITED KINGDOM... 37

4.3.1 Bakgrund i målet ... 37

4.3.2 House of Lords domslut... 38

4.3.3 Europadomstolens domslut ... 39

5 ANALYS ... 42

5.1INLEDANDE KOMMENTARER... 42

5.2DÖDANDE MED SAMTYCKE... 42

5.3MEDHJÄLP TILL SJÄLVMORD... 44

5.4UNDERÅRIGAS RÄTT TILL EUTANASI... 46

5.5DE DÖMANDE OCH KONTROLLERANDE ORGANEN... 46

5.6EUROPAKONVENTIONEN OCH FALLET PRETTY... 47

5.7FILOSOFISKA FRÅGESTÄLLNINGAR OCH KONSEKVENSER AV EUTANASI... 49

6 SLUTSATS ... 53

6.1FÖRSLAG TILL SVENSK LAGSTIFTNING... 53

Kommentar till förslaget på svensk lagstiftning ... 53

6.2AVSLUTANDE KOMMENTARER... 54

7 KÄLLFÖRTECKNING ... 57

Förkortningar, Förklaringar och Definitioner

BrB Brottsbalken

DPP Director of public prosecutions

HD Högsta Domstolen

RF Regeringsformen

SL Strafflagen

Aktiv dödshjälp

Åtgärder som direkt leder till patientens död, t.ex. en överdos av sömnmedel.

Assisterat självmord

Att på direkt uppmaning från en svårt sjuk person ge denne en dödande dos medicin och inte tillkalla hjälp förrän döden inträtt.

Bijkomende straffen (Additional punishments)

Används oftast som sanktion för mindre allvarliga uppsåtliga brott och vissa allvarliga culpösa brott. Straffets längd kan variera från en dag till ett år. Hit räknas återtagande av specifika rättigheter som exempelvis indraget körkort.

Coroner

Förundersökningsdomare som har att bedöma huruvida ett dödsfall berott på en kriminell handling eller naturlig orsak.

Deelneming/Medeplegen/Medeplichtigheid

Inom holländsk straffrätt tre olika termer för delaktighet/medhjälp i en straffbar handling.

Detention

En form av kvarhållande i häkte.

Forfeiture/sequestration

Innebär att man belastar någon med något. Inom juridiken innebär det att man blir fråntagen en rättighet som påföljd för ett begånget brott, exempelvis indraget körkort. Forfeiture är den viktigaste formen av bijkomende straffen..

Frivillig dödshjälp

Innebär att läkaren på patientens egen begäran vidtar åtgärder för att förkorta dennes liv.

Hoofdstraffen (Principal punishments)

Inom holländsk straffrätt de centrala straffarterna. Innebär oftast frihetsberövande straff eller villkorlig dom.

Icke frivillig dödshjälp

Patientens vilja är okänd.

Infanticide

Innebär att man vidtar aktiva åtgärder för att ett svårt fysiskt eller mentalt handikappat spädbarn skall avlida.

Living wills

Innebär att en person i ett testamentsliknande dokument uttrycker önskemål om hur de vill att anhöriga och behandlande medicinsk personal skall agera ifall de inte själva kan uttrycka sin vilja.

Misdrijven

Straffrättslig beteckning i Holland på brott av mer allvarlig karaktär, exempelvis brott mot person eller egendom.

Mutatis mutandis

Betyder ”upon changing what needs to be changed”. “Needs to be changed” är underförstått ett tidigare uttalande som läsaren skall förstå. Läsaren skall rikta särskild uppmärksamhet på de motstående skillnaderna mellan aktuellt uttalande och ett föregående uttalande trots att de är analoga.1

Ofrivillig dödshjälp

Obotligt sjuka, skadade eller handikappade dödas mot sina viljor. Detta var vanligt förekommande i Nazityskland under 1930- och 40 talet.

Overmacht

Force majeure, term inom holländsk straffrätt som kan användas för att hävda ansvarsfrihet, straffnedsättning eller ogillande av åtal.

Overtredingen

Straffrättslig term i Holland för brott av mindre allvarlig karaktär.

Passiv dödshjälp

Innebär att man i vården av en svårt och obotligt sjuk avstår att vidta åtgärder som syftar till att förlänga livet. Beslut om passiv dödshjälp fattas av läkaren i samråd med patienten eller dennes anhöriga.

Palliativ vård

Vård i livets slutskede, det vill säga vård av svårt sjuka och döende individer. Mot slutet ges den sjuke endast smärtstillande och vätska, föda förekommer inte.

Termerna aktiv dödshjälp och eutanasi används synonymt genom uppsatsen. Begreppen medhjälp inkluderar även i de relevanta fallen läkarassisterat självmord. Termerna målet och fallet används också synonymt genom uppsatsen.

1

http://en.wikipedia.org/wiki/Mutatis_mutandis, 2005-12-12

1 Inledning

1.1 Bakgrund

”Här har 453 valt att begå självmord”.2

”Joakim, 35 tog sitt liv. Dödskliniken blev hans enda utväg”.3

Debatten rörande aktiv dödshjälp eller eutanasi och rätten att bestämma över sin egen död är för mänskligheten inget nytt. Tvärtom har det sedan lång tid tillbaka varit en ständig diskussionsfråga inom religionen, politiken och filosofin. Tidningsrubrikerna som citerats ovan visar att debatten om rätten till sin egen död ånyo är aktuell.

De rättsliga regleringar som ett land väljer att införa angående självvalt livsavslut avslöjar något om vilken syn samhället har på förhållandet mellan samhället och individen, samt vilken roll rättssystemet skall ha.4

I dagens västerländska samhälle har läkarvetenskapen tillgång till medicinsk teknologi som kan hålla människor vid liv – både i veckor och år. Människor i ett kroniskt vegetativt tillstånd utan möjlighet till förbättring är kopplade till maskiner som tillgodoser de fundamentala kroppsfunktionerna.5 Lagstiftningen i dessa länder tillåter ofta patienterna att själva bestämma om de vill fortsätta med behandling eller välja att aldrig påbörja behandling. Dessa länder förbjuder patienter att be den medicinska professionen om en snabb och smärtfri död. Istället tvingas de att kvävas eller svälta till döds när behandlingen avbryts.6

Sedan Israel valde att legalisera aktiv dödshjälp i början av december 2005,7 finns det idag fem länder i världen som avkriminaliserat aktiv dödshjälp eller läkarassisterat självmord. Först ut var Holland som 2001 valde att under vissa förutsättningar legalisera både aktiv och passiv dödshjälp. Belgien blev det andra landet med en legalisering liknande den holländska lagstiftningen. Läkarassisterade självmord är tillåtna i Schweiz, där icke vinstdrivande organisationer bistår svårt sjuka människor att dö. Dock är inte aktiv dödshjälp legaliserat i

Schweiz.8 Delstaten Oregon i USA introducerade 1997 Death with Dignity Act. Denna

lagstiftning blev starkt kritiserad och 2001 prövades den av U.S District Court som erkände att det enligt den amerikanska konstitutionen finns en rätt till läkarassisterat självmord, men att aktiv dödshjälp inte är förenligt med konstitutionen.9 Attorney General John Ashcroft, drev ärendet vidare till USA: s högsta domstol som beslutade att en muntlig förhandling skulle hållas. Förhandlingen hölls i oktober 2005, dock har inget avgörande ännu offentliggjorts.10

I realiteten var Holland inte först med att införa en lagstiftning som reglerade rätten till eutanasi. Delstaten Northern Territory i Australien var först med att introducera en

2 http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,715546,00.html, 2005-10-19 3 http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,715541,00.html, 2005-10-19 4

HusabØ, Erling Johannes, Rett till sjØlvvalt livsavslutning? (1994), s. 41 5

Dworkin, Ronald, Life’s Dominion (1994), s. 180

6 A.a. s. 184 7 Nerikes Allehanda, 2005-12-07, s. 12 8 http://www3.ur.se/Veteran/templates/ArticlePage__3699.aspx, 2005-09-19 9

Tulloch, Gail, Euthanasia – choice and death (2005), s. 95

10

http://egov.oregon.gov/DHS/ph/pas/faqs.shtml#lawsuit 2005-12-20

lagstiftning på området. Lagen tillämpades under två års tid innan det federala parlamentet 1997 valde att återkalla lagstiftningen och återigen förbjuda aktiv dödshjälp.11

Hur regleras då frågan om eutanasi i de länder där ingen särreglering på området finns? Sverige är ett av de länder som saknar sådan särreglering, och för svensk del blir det avgörande om det i det enskilda fallet skall bedömas som gärningsmannaskap eller medhjälp

till självmord. Ur juridisk synvinkel är gränsen hårfin och oftast svävande.12 Vad som

generellt kan sägas i frågan är att har ”medhjälparen” stått för den dödande handlingen klassificeras det som gärningsmannaskap och personen har gjort sig skyldig till dråp. Har den som vill dö själv utfört den dödande handlingen är det fråga om medhjälp till självmord, något som inte är belagt med straff.13

Inom svensk sjukvård har en beslutskompetent patient rätt att neka till behandling och även till livsuppehållande åtgärder. Kan patienten inte själv uttrycka sin vilja skall behandling ske i enlighet med tidigare uttalade önskemål.14 Självbestämmandet är inte absolut och begränsas i dödshjälpssituationer. Läkare och sjuksköterskor verksamma inom sjukvården behöver aldrig och skall aldrig efterkomma en förfrågan från en svårt sjuk människa om hjälp med att beröva sig själv livet. 15

Enligt Tak är det ett missförstånd att den nya holländska lagstiftningen legaliserat alla former av eutanasi, det är fortfarandet ett brott att avsluta någons liv även om personen i fråga har samtyckt till gärningen. 16 I Holland skall eutanasi förstås som avslutande av liv med hjälp av en doktor på patientens uttryckliga begäran. I strafflagen finns numera en ansvarsfrihetsgrund för läkare som utfört eutanasi eller assisterat vid självmord, som innebär att denne inte kan bli åtalad för ett brott så länge som de i lag uppställda kraven uppfylls.17 Till skillnad från Schweiz är det i Holland inte möjligt för utländska medborgare att söka hjälp för att få läkarassisterat självmord eller eutanasi. 18

Det svenska samhällets inställning till självmord och rätten att bestämma över sitt eget liv är tvetydig, då självmord är tillåtet men att det samtidigt inte tillhandahålls någon hjälp för de som vill dö. För varje enskild individ är gränsen olika för när livet har passerat det outhärdliga. Borde inte då individen få bestämmanderätten om sitt eget livsavslut? Eller skall lagstiftarna ha denna yttersta rättighet över vilka liv som är värda eller inte värda att rädda? Är inte det svenska systemet inkonsekvent om den som är riktigt svag förvägras rätten till sin död, medan den som är starkare tillerkänns en sådan rätt eftersom vederbörande själv kan avsluta livet, samtidigt som det finns läkarregler som strider mot svensk lag.19 Vidare har Sverige avvisat tanken på att jurister genom egna moraliska bedömningar skall avgöra liknande fall med hänsyn till individens rättssäkerhet.20

Vad skulle det innebära för Sverige att formellt legalisera eutanasi och rätten till läkarassisterat självmord? Vilka konsekvenser skulle det medföra och skulle det vara ett första

11

http://seattlepi.nwsource.com/opinion/218890_newangle06.html, 2005-10-27

12

Erenius, Gillis, Svensk Juristtidning 1980 s. 146

13

HusabØ, Erling Johannes a.a. s. 276ff 14

SOU 2000: 6, s. 85

15

Proposition 1981/82:97, s. 117f

16

Tak, Peter J.P, Essays on Dutch Criminal Policy (2002), s. 89

17

A guide to the Dutch Termination of Life on Request and Assisted Suicide (Review Procedures) Act, s 4

18

A.a. s 18

19

Se bland annat, Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2, Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede, s. 21

20

Tännsjö, Torbjörn, Moderna Tider mars 1996, s. 15 ff 20, noten syftar till hela stycket

steg mot ett accepterande av att senare avliva svårt fysiskt eller mentalt handikappade patienter eller patienter i koma? 21

1.2 Syfte

Uppsatsens primära syfte är att jämföra svensk gällande rätt avseende aktiv dödshjälp och medhjälp till självmord med den holländska lagstiftningen från 2001. Analysen påvisar både likheter och skillnader mellan ländernas lagstiftning, men ger samtidigt en djupare insikt i och en förståelse för bakomliggande juridiska och filosofiska aspekter av problematiken.

Uppsatsen skall vidare ge en filosofisk överblick av fenomenet legalisering av eutanasi och vilka konsekvenser som skulle kunna följa i dess kölvatten. Vikt läggs vid att beskriva den historiska utvecklingen av synen på självmord i de båda länderna samt verkan av ett giltigt samtycke från den individ som eftersträvar döden. Ambitionen är att visa vilken väg den svenska rättsutvecklingen har tagit, samt att genom en de lege ferenda analys visa hur lagstiftning skulle komma att se ut i framtiden.

1.3 Problemformulering

Vilka likheter respektive skillnader finns mellan den svenska rättsliga hållningen avseende eutanasi och den holländska Termination of Life on Request and Assisted Suicide (Review Procedures) Act (2001)? Vilka filosofiska spörsmål och konsekvenser bör man ta ställning till innan en legalisering sker och hur skulle en svensk lagstiftning kunna utformas?

1.4 Metod och material

Uppsatsen präglas av ett positivistiskt synsätt vilket inom rättsvetenskap innebär att man inriktar sig på lag, förarbeten, praxis och annat material vars existens med enkla medel kan

påvisas.22 Då ämnet även omfattar spörsmål av mer filosofisk natur kan uppsatsen också

sägas vara filosofiskt inriktad.

Komparation görs med ett utländskt rättssystem som fått stå som förebild, inte bara för liknande lagstiftning, utan som ofta används som slagträ i den juridiska debatten avseende eutanasi.

Ett rättsfall berörs från Europadomstolen i Strasbourg, där domstolen hade att ta ställning till om engelsk lag stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Detta har gjorts i syftet att i den komparativa analysen mellan det svenska och holländska rättssystemet kunna diskutera huruvida något lands lagstiftning kan sägas strida mot konventionens syfte och i sådant fall hur och varför.

Både svensk och holländsk juridisk doktrin har använts för att förklara och ge en inblick i hur de olika straffrättsliga systemen är sammansatta, samt när straffrättslig ansvarsfrihet inträder för den som assisterar en person att dö eller dödar en annan människa med dennes samtycke. Av samma skäl har även praxis från de båda länderna använts för att konkretisera lagstiftningen och påvisa uppbyggnaden av kriterierna för ansvarsfrihet. Uppsatsen har

21

Tak, Peter J.P a.a. s. 86

22

Hellner, Jan, Metodproblem i rättsvetenskapen (2001), s. 118

kompletterats med för eutanasidebatten relevanta artiklar av både juridisk, politisk, filosofisk och medicinsk karaktär.

Den litteratur som behandlar ämnet eutanasi i Sverige och Holland är mer än tillräcklig för att ge en sakenlig inblick i den aktuella situationen. Den litteratur som använts i denna uppsats består främst av olika offentliga utredningar, men även vetenskapliga artiklar och doktrin ingår. Den holländska regeringen och ansvarigt departement gav ut en ”guide” som förklarar lagstiftningens syfte samt de bakomliggande orsakerna till lagens olika bestämmelser. Denna ”guide” har använts för att konkretisera de olika paragraferna och för att ge lagstiftarens synvinkel på lagen och dess tillkomst.

Stor vikt har lagts vid källkritik och utvärdering av de aktuella källorna. Då en del av materialet är hämtat från databaser på Internet är det viktigt att vara medveten om att det kan innehålla felaktigheter. Att en stor del av materialet inte är objektivt utan vinklat både för och emot eutanasi har inneburit att det varit viktigt att skilja propagandan från relevant material. Dock har ”provocerande” material använts för bidragande med diskussionsunderlag och frågeställningar till analysen.

Uppsatsen avslutas med en jämförande analys av de bägge ländernas reglering, vidare ges en filosofisk inblick i problematiken med eutanasi och diskuteras hur en svensk lagstiftning skulle kunna gestalta sig.

1.5 Avgränsning

En uppsats av denna karaktär kan lätt bli oöverskådlig och beröra aspekter av ämnet som ligger utanför denna uppsats syfte. Uppsatsen kommer djupare beröra verkan av samtycke, när ett giltigt samtycke föreligger, samt de rättsliga konsekvenser som uppstår vid medverkan till självmord och aktiv dödshjälp i Sverige och Holland. Därtill kommer frågan om underårigas rätt till eutanasi att behandlas, samt vilken roll domstolsväsendet skall spela som kontrollerande organ.

Uppsatsen behandlar inte lagstiftningen i de fyra andra länder som valt att införa legalisering av eutanasi eller läkarassisterat själmord, utom där det förefaller omotiverat att göra det. Det förefaller rimligt att göra en komparativ studie och analys av den holländska lagstiftningen då det är denna som agerat förebild för liknande lagstiftning och då det är denna lagstiftning som flitigast har förekommit och analyserats i debatten om eutanasi.

Uppsatsen berör inte Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna djupare än de frågeställningar som det aktuella rättsfallet har berört.

Det är inte aktuellt att i den här uppsatsen behandla frågor avseende eutanasi på svårt handikappade och sjuka spädbarn (infanticide), eller frågan om vuxna svårt mentalt handikappade patienter skall utsättas för dödshjälp.

Uppsatsen förutsätter att läsaren har grundläggande kunskaper i straffrätt och filosofi.

1.6 Disposition

Uppsatsen är uppdelad i sex olika kapitel för att ge en lättförståelig och överskådlig bild över den svenska och holländska lagstiftningen. Kapitel två behandlar svensk lagstiftning och

praxis avseende eutanasi och medhjälp till självmord samt verkan av samtycke. Kapitel tre behandlar den holländska regleringen. Kapitel fyra behandlar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna samt fallet Pretty v United Kingdom. Kapitel fem innehåller en komparativ och filosofisk analys av de bägge ländernas lagstiftning. Kapitel sex innehåller ett förslag till en svensk lagtext samt en diskussion om konsekvenser av en eventuell legalisering.

2 Sverige

2.1 Historisk bakgrund till svensk rätt

Rätten att avsluta sitt eget liv eller hjälpa en annan individ att dö är ingen ny men dock en kontroversiell fråga. Denna frågeställning har debatterats och behandlats olika genom historien beroende på tidsepok, religionens relevans och den härskande livsfilosofin.

De Asatroende nordborna såg det som en stor ära att få dö i krig, vinna hjältestatus och därmed få sitta med Oden i Valhall och framleva ett evigt liv. Troligtvis fick även den som begick självmord rätt att komma till Valhall som en hjälte. I skriften Havamal antyds till och med att Oden begick självmord.23

I det förkristna norden var det många gånger tillåtet med självmord och under vissa omständigheter sågs det som en värdig handling. Det verkar även ha förekommit att människor tog livet av sig för att undvika sjukdomar och ålderdom. Inte heller var det ovanligt att familjen tog livet av sina gamla och sjuka för att de inte skulle bli en tung börda för de närmaste och för samhället.24

Traditionellt i den kristna historien var inte allt lidande av ondo, lidande sågs även som en prövningarnas väg mot en starkare Gudstro. På 300- talet kan man börja skönja att kyrkan klart och tydligt fördömer självmord som en allvarlig synd och ett brott mot femte Guds bud25.

I de svenska och danska landskapslagarna från 1200- och 1300- talet saknades särbestämmelser om gravrestriktioner för självmördare. Under reformationen avvek inte Luther nämnvärt från den katolska kyrkans lära avseende självmördare. Luther var mer liberal och tillät att självmördare begravdes innanför kyrkogårdsmuren, så länge inte kyrkan var inblandad i jordfästningen. Under svenskt 1600- tal började man åter begrava ”sinnessjuka” självmördare på kyrkogårdarna, och dylika begravningar skulle ske ”i stillhet”.26

1734 reglerades i Missgärningabalkens 8 kap 4 § självmordsförsök som ett särskilt brott i svensk lag. Straffet var ”fängelse vid vatn och bröd, spö eller ris, efter omständigheterna”. Dock började man snart tvivla på lagens tillämpbarhet och effektivitet. I en lag från samma år underströks att medhjälp till självmord var generellt straffbart och att den som inte ingrep för att avbryta ett självmordsförsök skulle straffas kännbart. I Missgärningabalken 8 kap 2 § stod:

”kan någor frälsa hans lif, som sig sielf uphängdt hafver, eller å annat fätt sig förgiöra vil, och frälsar honom ej; plichte efter omständigheterna”.27

I början av 1830- talet påbörjades en utredning om en ny strafflag i Sverige och Norge. De båda kommittéerna var tillsagda att samarbeta och särregleringar avseende självmord och självmordsförsök var föreslagna i båda länderna. Särreglering var föreslaget i de svenska utkasten från 1832, 1839 och 1844. Inte heller i den antagna Strafflagen (SL) från 1864 intogs

23

HusabØ, Erling Johannes a.a. s. 62 24 A.a. s. 61 f 25 A.a. s. 56 ff 26 A.a. s. 65 ff 27 A.a. s. 79 ff 13

en särreglering,28 och medverkan till självmord har i princip varit straffritt i Sverige sedan 1864 års SL.29

Inför tillkomsten av den nya Brottsbalken (BrB) ansåg 1953 års Straffrättskommitté att medverkan till självmord och dödande med samtycke skulle behandlas lika. De ansåg att det inte fanns någon avgörande skillnad mellan att ”medverka till självmord genom att räcka den

andre giftbägaren eller mordvapnet och på hans begäran föra giftbägaren till hans läppar eller utdela dödsstöten”. Kommittén ansåg vidare att det efter gärningens art,

bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt borde vara möjligt att sätta ned straffet eller helt fria från ansvar.30

Straffrättskommittén övervägde även om det var möjligt att tillämpa straffnedsättning eller helt fria från ansvar vid fall av dödande där samtycke inte förelåg men att man av altruistiska motiv dödat en annan person. Kommittén avstod från att lägga fram ett sådant förslag på grund av rädsla för att ”barmhärtighetsmord” eller aktiv dödshjälp skulle anses tillåtet i lag. Detta uteslöt inte att det fanns en möjlighet till straffnedsättning i dylika fall, men då med utgångspunkt från de allmänna bestämmelserna om straffnedsättning.31

I ett betänkande från 1988 fastslogs att aktiv dödshjälp i princip är en brottslig handling, men att det borde finnas en möjlighet för domstolarna att i vissa fall underlåta att utdöma straff i situationer där någon tagit en annans liv i samtycke. Dock skulle det vara fråga om mycket exceptionella fall där det annars skulle vara stötande för den allmänna rättskänslan att döma till ansvar. 32

I direktiven till den relativt nya Hälso- och sjukvårdslagen slog regeringen fast att en legalisering av dödshjälp skulle underminera förtroendet för svensk sjukvård, varför detta inte vore önskvärt i Sverige. Regeringen ansåg att brister i sjukvården inte skall kompenseras med en legalisering av dödshjälp, istället skall den palliativa vården förbättras. 33

I svensk nutidshistoria har tre fall av aktiv dödshjälp behandlats av domstolarna. Det mest kända och omdebatterade fallet är det så kallade Hedebymålet. En kvinnlig journalist medverkade och hjälpte en MS-sjuk man att begå självmord. Fallet var komplicerat då den tilltalade vid tre olika tillfällen varit behjälplig vid självmordsförsöken och de två tidigare försöken hade misslyckats. Alla tre självmordsförsök gick till så att den tilltalade stoppade in tabletter i munnen på mannen och gav honom sedan sockerdricka i en pipmugg. Vid det sista försöket injicerade även den tilltalade snabbverkande insulin i mannen. Det gick inte att fastställa om dödsfallet berott på tabletterna, insulinet eller de båda i kombination. HD slog slutligen fast att den tilltalade skulle dömas för dråp. Straffet sattes ned till ett års fängelse då domstolen tog hänsyn till att hon endast följt mannens önskemål och hade hans samtycke samt att hon, sett ur hennes perspektiv, gjort en humanitär insats.34

Det andra fallet av aktiv dödshjälp är det så kallade Solnafallet. Den tilltalade hade på Karolinska sjukhuset i Solna kvävt sin sambo med en kudde. Sambon var, efter ett misslyckat

28

HusabØ, Erling Johannes a.a. s. 101 29 A.a. s. 157 30 SOU 1953:14, s. 103 f 31 A. bet. s. 149 32 SOU 1988:7, s. 123 f 33 Direktiv 1997:147, s. 3 34 NJA 1979 s 802, Hedebymålet 14

självmordsförsök, medvetslös och det var oklart om hon skulle vakna upp igen. Självmordsförsöket var kulmen på en lång tids svår sjukdom. Åklagaren yrkade ansvar för dråp, gärningsmannen erkände gärningen men hävdade ansvarsfrihet på grund av samtycke. Hovrätten dömde slutligen för dråp med påföljden villkorlig dom.35

Det tredje och sista fallet som behandlats i svensk domstol är det så kallade Falumålet36. En mor hjälpte sin svårt sjuka dotter att begå självmord genom att mata henne med tabletter som hon själv svalde med hjälp av vatten. Modern har därefter även gett dottern lättvin att dricka. Åklagaren yrkade på ansvar för dråp och modern erkände gärningen men hävdade att den var straffri då det rörde sig om medhjälp till självmord. Både tingsrätten och hovrätten ogillade åtalet med motiveringen att modern endast möjliggjort för dottern att ta sitt eget liv och att medhjälp i dylika situationer inte är belagda med straff.37

2.2 Om brott mot liv och hälsa – 3 kap BrB

3 kap 1 § BrB stadgar:

”Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid”.38

För att någon skall dömas för mord krävs inget direkt uppsåt, det räcker med ett indirekt eller ett eventuellt uppsåt. Detta innebär att gärningsmannen måste ha insett att dennes agerande

skulle kunna leda till att offret dör. Gränsdragningen mellan mord och dråp definierades i gamla SL utifrån huruvida gärningen

begåtts med hastigt eller berått mod. I dagens BrB har hänsyn tagits till hur grovt brottet är efter en sammantagen bedömning av alla omständigheter.39 Straffrättskommittén ansåg det tidigare kriteriet att mordet måste vara planerat eller föregåtts av överläggning är mindre lämpligt, då det kan finnas omständigheter som talar för att en lindrigare bedömning skall göras trots att planering eller överläggning har skett innan gärningen begåtts.40

2.2.2 Dråp

3 kap 2 § BrB stadgar:

”Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år”.41

Dråp är ett uppsåtligt dödande som anses vara mindre grovt. Ett sådant skäl kan vara att någon berövar en person livet för att befria denne från lidande – så kallat barmhärtighetsdödande. Om en person under längre tid utsatts för psykiskt eller fysiskt lidande och sedermera tar livet

35

RH 1989: 19, Solnafallet

36

Författarens eget namn på domen

37

RH 1996: 69, Falumålet

38

Författarens kursivering och fetstil markering

39

Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, Brottsbalken en kommentar Del I (1-12 kap), s. 3:2, samt stycket ovanför

40

A.a. s. 3:17, noten syftar även till stycket ovanför

41

Författarens kursivering och fetstil markering

av sin plågoande, kan detta också utgöra sådan förmildrande omständighet som gör att brottet hänförs som mindre grovt.42

2.2.3 Medhjälp till självmord

De allmänna medverkansbestämmelserna återfinns i BrB 23 kap 4 § och innebär att alla som främjat en gärning med råd eller dåd kan dömas som medverkande, även om de inte uppfyller hela brottsbeskrivningen för straffbarhet.43

För att dömas för medhjälp till ett brott krävs inte att medhjälparen eftersträvat att brott skall begås, utan det räcker med att han insett att han främjat en viss gärning. Främjande kan rent fysiskt innebära att man tillhandahåller tillhyggen eller fordon som underlättar den brottsliga gärningen. Psykiskt kan det innebära att medhjälparen fungerar som stöd och ingjuter mod i gärningsmannen. Medhjälpshandling kan utföras både före, under eller strax efter brottets utförande.44

Medelbart gärningsmannaskap innebär att en person kan dömas som gärningsman ifall denne övertalat ett barn eller en annan person i beroendeställning att utföra ett brott eller exempelvis begå självmord.45 Kan medhjälparen inte karakteriseras som medelbar gärningsman, kommer den avgörande gränsdragningen ske mellan ”gärningsmannaskap” och ”medhjälp”. 46

Eftersom BrB 3 kap 1 och 2 § § endast straffbelägger dödande av annan, medför detta att medhjälp till självmord eller självmordsförsök är straffritt. Detta gäller dock inte dödande med samtycke. 47

Inställningen till medhjälp till självmord har inte förändrats markant genom årtiondena. I 1953 års betänkande fastslog Straffrättskommittén att försök, förberedelse och stämpling till medverkan i annans självmord inte är belagt med straff. Kommittén ansåg vidare att så länge en individ själv är kapabel att utföra den dödande handlingen, är det inte heller brottsligt att tillhandahålla medel för dess utförande.48

Straffrättskommittén såg inte heller någon avgörande skillnad mellan att medverka till självmord och att på någons uttryckliga begäran beröva personen livet. Kommitténs förslag var att straffet borde – efter en sammanvägning av gärningens art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt – kunna nedsättas eller helt falla bort.49

Fysisk medverkan i någons självmord föreligger exempelvis när man anskaffar medel att utföra självmordet med. Det är även medhjälp när medhjälparen närvarar vid själva handlingen och hjälper självmördaren få in tabletter i munnen, eller håller i en bägare med giftdryck. Det är fortfarande medhjälp om hjälparen håller i en ampull med gift och den som önskar att ta livet av sig, själv drar upp gift i en spruta och injicerar det i sig själv. Huruvida det är medhjälp att ge självmördaren en spruta som är färdig att injicera är oklart. 50

42

Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg a.a. s. 3:20

43

Leijonhufvud Madeleine, Wennberg Suzanne, Straffansvar (2005), s. 125

44

A.a. s. 129

45

A.a. s. 126

46

HusabØ, Erling Johannes a.a. s. 158 47

Strahl, Ivar, Allmän straffrätt – i vad angår brotten (1976), s. 278 f

48

SOU 1953:14, s. 149

49

SOU 1953:14, s. 103

50

HusabØ, Erling Johannes A.a. s. 293ff

Skillnaden i den straffrättsliga bedömningen mellan medhjälp till självmord och dödande med samtycke är enligt Strahl inte alltid sakligt motiverad, utan varierar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.51

2.3 Ansvarsfrihet – 24 kap BrB

Ansvarsfrihet för ett brott kan inträda även om både objektiva och subjektiva rekvisit för brottet är uppfyllda. Detta tillstånd kännetecknas av att det föreligger ett kolliderande intresse som ”rättfärdigar” en i sig straffbelagd gärning. Om rekvisiten för ansvarsfrihet är uppfyllda skall inte gärningsmannen bära ansvar för sin handling, och således utgör den inte ett brott. Det mest välkända exemplet på ansvarsfrihet är nödvärn, där exempelvis den som utsätts för en våldshandling har rätt till motvåld.52

2.3.1 Angrepp på egen rättssfär

En allmän ansvarsfrihetsgrund som inte är särskilt reglerad är angrepp på egen rättssfär, (självmord eller annat tillfogande av kroppsskada). Denna ansvarsfrihetsgrund behöver sällan användas eftersom brotten är så konstruerade att de avser angrepp på annans rättssfär. Ingen skall kunna drabbas av ansvar för en gärning riktad endast mot sig själv.53

Resonemanget om angrepp på egen rättssfär grundar sig i ett integritetstänkande, där individen har rätt att själv bestämma över sin rättssfär så länge inget utomstående intresse kränks.54

Konsekvensen av att angrepp på egen rättssfär inte är straffbelagt är att medhjälp till självmord inte heller är straffbelagt. Däremot kan den som förmått en annan person att ta sitt liv riskera att dömas för dråp. Eftersom försök och/eller medhjälp till självmord inte föranleder ansvar behöver ingen ansvarsfrihetsgrund åberopas. 55

Lagstiftning vars syfte är att förhindra att en individ skadar sig själv kallas för paternalistisk lagstiftning. I allmänhet anses det inte lämpligt att kriminalisera gärningar som individen riktar mot sig själv, om dess enda syfte är att hindra individen från att begå sådan handling. 56

2.3.2 Samtycke

24 kap 7 § BrB lyder som följer:

”En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig.”

Verkan av samtycke har sin praktiska betydelse främst vid brott som riktar sig mot enskild person. Genom praxis har det i svensk rätt fastslagits att samtycke rättfärdigar lindrigare

51

Strahl, Ivar a.a. s. 279

52

Leijonhufvud Madeleine, Wennberg Suzanne a.a. s. 81

53

Proposition 1993/94:130, s. 79 (Bilaga 1)

54

Leijonhufvud Madeleine, Wennberg Suzanne a.a. s. 98

55

A.a. s. 98

56

SOU 1988:7, s. 125

former av misshandel, medan motsvarande inte gäller för de mer allvarliga brotten, misshandel, dråp eller mord.57

Frågan om en lagreglering av ansvarsfrihet genom samtycke från den mot vilken gärning riktas, var aktuell redan 1929 när dåvarande Strafflagskommissionen lade fram sitt förslag till ny strafflag. Den föreslagna samtyckesklausulen innebar inte ansvarsbefrielse för uppsåtligt dödande och svår misshandel. 58

1953 aktualiserade Straffrättskommittén ännu en gång frågan om ansvarsfrihet genom samtycke. Förslaget innebar att ett lämnat samtycke kunde medföra frihet från ansvar efter en bedömning av gärningens art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt. 59 I frågan om samtycke till misshandel och dödande med samtycke, ansåg kommittén att även om förhållandena i det enskilda fallet var sådana att den samtyckande godtagit så långtgående åtgärder, skulle man ändå komma att beröra ett område där den allmänna uppfattningen i mycket begränsad utsträckning skulle medge att sådana handlingar fick företas. Ett tidigare avlagt förslag från Strafflagskommissionen, om en allmän bestämmelse om verkan av samtycke avslogs. Motiveringen var att den inte skulle fylla någon praktisk betydelse, utan endast medföra svårigheter i tillämpningen då en dylik reglering skulle behöva vara fullständig i sin utformning. Det ansågs att det även fortsättningsvis borde ankomma på rättstillämpningen att lösa dessa spörsmål. 60

Förslaget omfattade även frågan om samtycke till dödande och i vilka fall ansvarsfrihet skulle kunna inträda. I betänkandet ansåg kommittén att ”frågan om dödande med samtycke intager

i viss mån en särställning. Det är endast med tvekan kommittén ansett sig böra föreslå att den med hänsyn till ämnets natur allmänt hållna bestämmelsen om straffrihet göres tillämpligt även i detta fall. Kommittén har emellertid ansett att den föreslagna bestämmelsen i särskilda undantagsfall bör kunna tjäna som grundval för straffrihet för en anhörig eller närstående som efterkommit en begäran från en döende eller svårt sjuk att förkorta dennes liv”.61

I den fortsatta argumentationen framkom att om en gärningsman handlat av medlidande eller att omständigheterna starkt talade för ett ingripande från gärningsmannens sida, kunde det inte anses som att gärningen innefattade den grad av ”farlighet” som straffbestämmelserna annars förutsätter och att det i dylika fall skulle ”kunna framstå såsom stötande att möjlighet till

straffnedsättning eller straffrihet ej stod till buds”. Kommittén antog en annan inställning

avseende läkares rätt att utföra ”barmhärtighetsmord” då det skulle kunna medföra risk för missbruk samt att intresset att skydda allmänheten från skada, skall väga tyngre än individens rätt att bestämma över sin egen kropp.62

Förslaget diskuterade inte bara införandet av särreglering avseende påföljdseftergift eller straffnedsättning för dödande med samtycke utan även sådana fall där den som utan samtycke men av altruistiska motiv uppsåtligen dödat annan. Kommittén avvisade detta förslag med motiveringen att fara skulle föreligga för att ”barmhärtighetsdödande” eller aktiv dödshjälp skulle anses som lagligt, och därmed kunna leda till missförstånd eller missbruk. De allmänna

57

SOU 1953:14, s 144

58

Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, Brottsbalken en kommentar Del II (13-24 kap), s. 614 f

59 A.a. s. 615 60 SOU 1953:14, s. 145 f 61 SOU 1988:7, s. 113, jfr SOU 1953:14, s. 147 62 SOU 1953:14, s. 147 18

bestämmelserna om straffrihet eller straffnedsättning ansågs som fullt tillräckliga för att bedöma påföljden vid dylika brott.63

I remissbehandlingen blev kommitténs förslag starkt kritiserade och en särreglering infördes aldrig. Motiveringen var bland annat rädslan för att en dylik reglering skulle kunna medföra missförstånd och ryktesspridning, samt att döende och svårt sjuka patienter skulle kunna förlora förtroendet för sjukvården och inte känna sig säkra till livet, om deras läkare innehade en rätt att utföra så kallad dödshjälp. 64

I sitt betänkande från 1988 anförde Fängelsestraffkommittén att respekten för människolivet skall väga tyngre än individens intresse att själv bestämma över sitt eget liv. Samtyckets betydelse för misshandel eller dödande är typiskt sett att gärningens straffvärde minskar, därför ligger det nära till hands, menade kommittén, att jämföra dödande med samtycke och medhjälp till självmord. Ett lämnat samtycke i liknande fall innebär att det i regel står klart för parterna hur skadan kommer att te sig.65

Fängelsestraffkommittén ansåg att det borde finnas en möjlighet för domstolarna att i vissa situationer underlåta att straffa den som med samtycke tagit en annans liv. Vid en avvägning av omständigheterna i det enskilda fallet borde det inte medföra påföljdseftergift utan istället påverka straffvärdet och leda till ansvarsfrihet. Dock skulle detta endast gälla under vissa exceptionella situationer. Givetvis skulle det i förekommande situationer föreligga ett giltigt samtycke och därtill måste det vara ställt utom allt tvivel att personen vill dö. Vederbörande skall inte själv kunna eller ha ytterst begränsade möjligheter att ta sitt eget liv. Därtill ansågs det att även dödande med samtycke borde omfattas av den föreslagna lagregeln om straffrättslig verkan av samtycke.66

Inte heller Fängelsestraffkommitténs förslag ledde till att särreglering infördes. En stor majoritet av remissinstanserna var negativa till att samtycke till dråp skulle befria från straffrättsligt ansvar. Det ansågs att gärningar av den karaktären är av så allvarlig art att de aldrig bör befria från ansvar även om det skett på uppmaning av någon som inte längre vill leva. Bestämmelserna i 29 kap 1 och 3 §§ BrB om möjlighet till straffreducering för gärningar som föranletts av stark mänsklig medkänsla och med giltigt samtycke, ansågs fullt tillräckliga för att lösa situationer av aktuellt slag.67

Den åsikt som regeringen sedermera anslöt sig till innebar att bestämmelsen skulle tolkas så att gränsen för ansvarsfriande verkan av samtycke, vid uppsåtligt tillfogande av kroppsskada skall dras på samma sätt som gränsen mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel, och att denna tolkning inte skall ge utrymme för ansvarfrihet vid grov misshandel eller uppsåtligt dödande.68 Samtycke skulle endast ha ansvarsfriande verkan om ”gärningen

med hänsyn till den skada eller fara som den innebär, dess syfte och övriga omständigheter är försvarlig.”69 63 SOU 1953:14, s. 149 64 A.bet. s. 102 65 SOU 1988:7, s. 99 ff 66 A.bet. s. 123 f 67 Proposition 1993/94:130, s. 43 68 A.prop. s. 42 69 A.prop. s. 79 (Bilaga 1) 19

2.3.3 Förutsättningar för ett giltigt samtycke

Att godta en viss gärning är det samma som att tillåta den. Ett samtycke kan vara kategoriskt (man får göra X), men även villkorat eller begränsat. Dock måste åtskillnad göras mellan ett villkorat och ett begränsat samtycke. För att de tidigare skall vara giltigt måste ett villkor vara uppfyllt innan gärningen företas. Det begränsade samtycket innebär att man har ett kategoriskt samtycke inom vissa givna ramar.70

Samtycket måste ha en viss form, det vill säga det måste manifesteras för omvärlden, genom meddelande till gärningsmannen eller på annat direkt eller indirekt sätt visa att samtycke har givits. Emellertid uppställs inte något sådant krav, utan samtycke kan även ges genom ett inre samtycke som inte förevisas omvärlden. Denna uppfattning kallas för viljeinriktningsteorin och har godtagits i svensk praxis.71 Bevissvårigheter uppstår eftersom det i efterhand kan vara svårt att avgöra vad samtycket egentligen omfattade.72

Samtycke måste föreligga vid tiden för själva gärningen.73 Om gärningen är utsträckt i tiden måste samtycket gälla under hela tidsperioden och så länge gärningsmannen har kontroll över händelseförloppet. Samtycke som givits före en gärning måste fortfarande kvarstå när gärningen påbörjas. Återkallande av givet samtycke kan ske och frånträdas när som helst, även återkallande kan ske i tysthet. Samtycke i efterhand (ratihabering) har ingen ansvarsfriande verkan för gärningsmannen men kan få rättslig återkoppling om den samtyckande väljer att inte anmäla gärningen.74

För att ett giltigt samtycke skall föreligga måste följande fyra rekvisit vara uppfyllda: • Samtycket skall lämnas av den som är behörig att förfoga över det intresse som

gärningen skyddar. Samtyckeslämnaren måste vara den person mot vilket brottet

riktar sig mot.75 Dock har en vårdnadshavare rätt att samtycka till vissa åtgärder som annars skulle vara att anse som brott mot barn.76

• Samtycket måste lämnas av en person som har rättskapacitet. Det vill säga att personen i fråga måste förstå innebörden av det lämnade samtycket.77 Ett samtycke från en omyndig person kan få ansvarsfriande verkan, men frågan får då bedömas från fall till fall och utifrån allmänna rättsgrundsatser.78 Ju allvarligare ett ingrepp är desto högre krav måste ställas på mognaden hos den samtyckande. Än större krav ställs på samtyckande som är sjuk eller berusad.79

• Samtycket skall vara lämnat frivilligt och med en god insikt om vad handlingen innebär. Villfarelse eller okunnighet rörande någon omständighet gör det givna samtycket ogiltigt. För att samtycke skall bli ogiltigt behöver det inte vara samma person som utövat tvånget eller agerat vilseledande som sedermera utför själva

70

Jareborg, Nils, Allmän Kriminalrätt (2001), s. 282

71

SOU 1988:7, s. 107

72

Jareborg, Nils ovan not 70 a.a. s. 282

73

Leijonhufvud Madeleine, Wennberg Suzanne a.a. s. 97

74

Jareborg, Nils ovan not 72 a.a. s. 282 f

75

Leijonhufvud Madeleine, Wennberg Suzanne a.a. s. 96

76

Jareborg, Nils ovan not 74 a.a. s. 284

77

SOU 1988:7, s. 105, jfr Proposition 1993/94:130, s. 39

78

Leijonhufvud Madeleine, Wennberg Suzanne a.a. s. 97

79

SOU 1988:7, s. 106

handlingen.80

• Samtycket måste vara allvarligt menat. Skämt, uttalande av repliker i pjäs eller vid provokation föranleder inte ett giltigt samtycke.81

Förarbetena diskuterar frågan om hypotetiskt samtycke. Med det skall förstås att ett egentligt samtycke inte föreligger, men att omständigheterna är sådana att man objektivt sett kan anta att den som förfogar över intresset inte skulle ha några invändningar mot intrånget i rättssfären om denne haft möjlighet att ta ställning.82 Hypotetiskt samtycke har inte godtagits som ansvarsfrihetsgrund i svensk rätt, då det skulle kunna innebära en förminskning i det skydd som strafflagstiftningen skall ge. Dock innebär inte detta att ett hypotetiskt samtycke alltid är uteslutet som ansvarsfrihetsgrund, det kan komma att användas i mer bagatell liknande mål med hänvisning till ”livets regel” eller ”social adekvans”.83

2.3.3 Social Adekvans

Social adekvans innebär att en viss gärning är tillåten därför att en oskriven undantagsregel är tillämplig. Social adekvans kan sägas utgöra en ”säkerhetsventil” som gör det möjligt att fria från ansvar i de fall där det inte går att finna stöd i givna rättsregler men där det skulle framstå som orimligt att utdöma straff, exempelvis i frågor rörande individens egen rättssfär. Beteckningen är en juridisk slutsats innebärande att brott inte skall anses föreligga, och är alltså inte ett argument för att brott inte föreligger.

Omskärelse av pojkar på grund av religiösa skäl har av HD bedömts som ett socialt adekvat handlande och fallet är det första där domstolen uttryckligen godtagit en argumentation i termer av social adekvans.84

Slutsatsen kan även vinna tillämplighet i situationer av så kallat rättslig nöd, innebärande att en person inte kan undvika att begå brott oavsett hur vederbörande agerar. I en sådan situation åligger det personen att välja det ”lindrigaste” brottet. Rättslig nöd friar inte från ansvar vid uppsåtliga brott.

Typexemplet för social adekvans är utövandet av sport och åtgärder inom sjukvården. Avseende utövande av sport anses det föreligga en allmän regel om ansvarsfrihet om man frivilligt deltager i aktiviteten. Om någon under en fotbollsmatch avsiktligt sparkar en motståndare på benet blir man inte ansvarig för misshandel. Omständigheterna blir dock annorlunda om man med uppsåt orsakar exempelvis ett benbrott, då föreligger ansvar för misshandel.85 Detta kan förklaras genom att jämföra skillnaden med spelets ide och spelets regler. Spelets ide omfattar exempelvis utövandet av amatörboxning i vilket rekvisiten för misshandel uppfylls, eller i utövandet av fotboll eller ishockey där det är vanligt förekommande att olika våldshandlingar sker under spelets gång. Spelets regler innefattar då det regelverk som ställts upp för idrotten ifråga, inom vissa givna ramar är det tillåtet att gå utanför dessa regler och även i viss mån tillfoga en motspelare kroppsskada. Följaktligen om

80

Jareborg, Nils ovan not 76 a.a. s. 284

81 A.a. s. 284 82 Proposition 1993/94:130, s. 39 83 A.prop. s. 42 84 NJA 1997 s. 636 85

Jareborg, Nils, Straffrättens ansvarslära (1994), s. 180 ff 186, samt styckena ovanför

man inom en lagidrott använder våld som är otillåten enligt spelets regler men inte strider mot spelets ide, behöver inte den som utsätts för våldet lämna sitt samtycke. Så länge som idrottsutövandet sker frivilligt är alla gärningar som inte innebär ett otillåtet risktagande socialadekvata.86

Åtgärder inom sjukvården uppfyller oftast rekvisiten för misshandel, främst vid operationer och liknande ingrepp. I vissa fall kan bestämmelsen om nöd åberopas om patientens hälsotillstånd var så allvarligt att det var försvarligt att genomföra visst ingreppet. För att ett giltigt samtycke skall föreligga inom sjukvården måste vårdtagaren vara införstådd i omständigheterna och förekommande risker med behandling.

Reglerna om social adekvans inom sjukvården möter ett hinder i regeringsformens (RF) bestämmelser om att envar är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp (RF 2 kap 6 § och12 §). Sådana kan innefatta medicinering, behandling, tvångsmatning eller livsuppehållande åtgärder. Det råder delade meningar om när en läkare på rättsenligt sätt kan förkorta en människas liv. Situationer när detta är motiverat är när livsuppehållande åtgärder inte tjänar något syfte och åtgärder avbryts eller aldrig påbörjas, detta kallas även passiv dödshjälp. Därtill har en läkare rätt att företa gärning som genom biverkan påskyndar döden, exempelvis ordinera högre doser av morfin. Slutligen kan en läkare välja att avsluta behandling av en person som är i ett kroniskt ”vegetativt” tillstånd. Andra åtgärder av aktiv dödshjälp än de två sist nämnda är inte tillåtna i Sverige idag och således inte social adekvata.87

2.4 Svensk

praxis

I det aktuella fallet hade en kvinnlig journalist vid namn Hedeby hjälpt en MS-sjuk man att begå självmord. Hedeby försökte vid två olika tillfällen att hjälpa mannen genom att mata honom med tabletter och sedan ge honom vätska att svälja ned tabletterna med. De två första försöken misslyckades varvid Hedeby försökte en tredje gång. Denna gång matade hon inte bara mannen med tabletter utan gav honom även en spruta med snabbverkande insulin. Det gick inte att fastställa om mannen dött av tabletterna, insulinet eller de båda i kombination. Domstolarna hade främst att avgöra var gränsen mellan dråp med samtycke och medhjälp till självmord skall dras. Fallet var komplicerat då Hedeby medverkat vid tre olika självmordsförsök och synes ha tagit till allt mer desperata metoder för att hjälpa mannen att dö.

Tingsrätten konstaterade att de handlingar som Hedeby företog när hon stoppade tabletterna i munnen på mannen, gav honom vätska att svälja ned tabletterna med och sedan injicerade honom med insulin, skulle ses som gärningar i ett led, detta oaktat att mannen själv valde att svälja tabletterna. Den omständigheten att han själv önskade dö gör att gärningen skall bedömas som dråp och inte som mord.

Även hovrätten ansåg i uppsåtsfrågan att Hedeby var att anse som gärningsman och skulle dömas för dråp. Det ansågs att Hedeby när hon gav mannen tabletterna agerat med uppsåt och dessutom självständigt injicerat honom med insulin.

86

Morawski, Viktor, Straffrättsligt ansvar vid idrottsutövning (2004), s. 321 f

87

Jareborg, Nils ovan not 85 a.a. s. 186 ff 192, samt styckena ovanför

88

NJA 1979: 802

HD menade att Hedebys handlande var att klassificera som dråp. Visserligen hade mannen själv medverkat i ett av leden i gärningen genom att svälja tabletterna, men att Hedeby när

hon injicerade honom med insulin agerade på ett sådant, från henne, självständigt sätt att hela gärningen skall bedömas i ett led. Hedeby dömdes såsom gärningsman för dråp.Ett av justitieråden var skiljaktig och menade att var och en av handlingarna – tabletter och insulin – för sig skulle klassificeras som gärningsmannaskap. I övrigt instämde justitierådet med de andra ledamöterna.

Avseende medhjälpsfrågan konstaterade hovrätten, att när en obotligt sjuk människa vill dö men inte kan vidta de nödvändiga åtgärderna själv är det ”angeläget att medhjälpsbegreppet

inte ges en alltför vidsträckt tolkning”. I det aktuella fallet ansåg både hovrätten och HD att

Hedeby gått längre än vad medhjälpsbegreppet tillåter. Detta genom att hon inte bara berett mannen möjlighet att begå självmord utan även vidtagit den åtgärd (injicerandet av insulin) som varit avgörande för att mannen skulle dö. Detta agerande präglades av så stor grad av självständighet att det gått utöver medhjälp och korsat den hårfina gränsen till gärningsmannaskap. Handlandet var inte längre att anse som medhjälp till självmord utan dråp.

Den tredje centrala frågeställningen som domstolarna hade att ta ställning till var samtyckesfrågan. Hovrätten fann att den tilltalades handlande avseende anskaffandet av tabletterna inte var att anse som annat än medhjälp. Det förhållandet att mannen frivilligt svalt tabletterna kunde inte uppfattas som annat än att han in i det sista samtyckt till gärningen. HD kunde även konstatera att det inte fanns några omständigheter som tydde på att Hedeby skulle ha påverkat mannens vilja att dö, således fanns det samtycke till hjälp med intagandet av tabletter. Domstolen konstaterade ännu en gång att det är en uppsåtlig handling att beröva en annan människa livet, även om detta sker med vederbörandes samtycke.

Även för påföljdsfrågan fick verkan av samtycke en central betydelse. Hovrätten ansåg att gärningen företagits med mannens samtycke och att det i vart fall ur Hedebys synpunkt var en handling av humanitär karaktär. Det ansågs dock vara ett stort avsteg från rådande rättsuppfattning att fria Hedeby för den gärning hon företagit. Utan lagstiftning eller i samhället starkt förankrade riktlinjer, fanns det ingen möjlighet att luckra upp rådande praxis och godta aktiv dödshjälp. Hovrätten ansåg att någon annan påföljd än fängelsestraff inte var möjlig, oaktat att 33 kap BrB skulle vinna tillämpning i målet. HD anslöt sig till hovrättens allmänna bedömningar i påföljdsfrågan.

2.4.2 Solnafallet 89

Ifrågavarande fall handlade om en man som på Karolinska sjukhuset i Solna kvävde sin sambo med en kudde. Sambon hade under en månads tid varit djupt medvetslös efter ett misslyckat självmordsförsök och det var oklart ifall hon skulle vakna upp igen. Självmordsförsöket hade föregåtts av en lång tids svår sjukdom.

I Solnafallet ansågs sambon ha gjort sig skyldig till dråp, bland annat då gärningen skett i ett skede när offret var medvetslös och inte utsatt för något lidande som var angeläget att förkorta. Tingsrätten utvecklade sin ståndpunkt ytterligare under påföljdsfrågan och menade att fängelsestraff var påkallat för gärningen på grund av ”den planering, som föregick

gärningen, och den kallblodighet, varmed den utfördes”.

89

RH 1989:19

Varken tingsrätt eller hovrätt fann att agerandet var att anse som medhjälp till självmord. Det var ställt utom allt tvivel att den tilltalade hade orsakat sin sambos död genom att kväva henne med en kudde. Gränsen för medhjälp till gärningsmannaskap överskreds då en månad förflutit mellan gärningen och sambons självmordsförsök. Tingsrätten konstaterade i domskälen att situationen skulle ha varit annorlunda om mannen istället underlåtit att tillkalla ambulans när han funnit sambon efter självmordsförsöket.

Avseende frågan om samtycke konstaterade tingsrätten att mannen utfört gärningen utan ont uppsåt och i samförstånd med kvinnans släktingar. Därtill stod handlingen även i överensstämmelse med vad som får ha antagits varit kvinnans vilja och önskan om dödshjälp i en situation som den föreliggande. Hovrätten, å sin sida, konstaterade att sambon genom sin handling hade infriat ett till kvinnan tidigare givet löfte om hjälp att befria henne från fortsatt lidande. Därtill fann bägge instanser att det fanns ett samtycke till den av sambon företagna gärningen.

I påföljdsfrågan valde hovrätten att grunda sin bedömning på ett uttalande från propositionen till ny BrB. Av detta uttalande framgick att endast i mycket exceptionella fall, där det annars skulle vara stötande för den allmänna rättskänslan, inte borde vara möjligt att efterge påföljd vid dödande med samtycke. Rätten konstaterade att det aktuella fallet inte var ett fall av dylik karaktär. Hovrätten ansåg att det även fanns en risk för att brott med inslag av ”barmhärtighetskaraktär” skulle uppfattas som mindre allvarliga eller sakna straffvärde om man eftergav påföljd. Sambon ansågs skyldig till dråp och dömdes till villkorlig dom.

2.4.3 Falumålet90

Falumålet handlade om en mor som hjälpt sin dotter att begå självmord genom att mata henne med tabletter som dottern sedan själv svalde genom att dricka vätska från en pipmugg. Efter ett tag hade även modern gett dottern ett par centiliter lättvin att dricka. Dottern avled av förgiftning på grund av tablettintaget.

I detta avgörande från 1996 gav tingsrätten en ingående redogörelse av rådande rättsläge och grundade domen på de uttalanden som gjorts i Hedebymålet.

Tingsrätten kunde slutligen konstatera att moderns agerande inte var att anse som gärningsmannaskap, då hennes handlande inte hade konstituerats av tillräcklig grad av självständighet för att uppfylla rekvisiten. Istället skulle hennes handlande karakteriseras som medhjälp till självmord och åtalet för dråp ogillas. Även hovrätten ogillade åtalet då det inte var styrkt att hennes åtgärder ensamma varit tillräckliga för att beröva dottern livet. Hennes agerande hade inte inneburit annat än att hon möjliggjort för dottern att begå självmord.

Den avgörande skillnaden mellan de två föregående fallen och Falumålet är att i det senare konstaterade båda instanserna att modern när hon matade sin dotter med tabletter, agerat osjälvständigt i förhållande till dotterns eget handlande (att svälja tabletterna). Modern hade inte berövat sin dotter livet såsom gärningsman utan hennes handlande var istället att klassificera såsom medhjälp. Tingsrätten noterade att det skiljaktiga justitierådet från HD i Hedebymålet ansett det vara gärningsmannaskap att stoppa in tabletter i munnen på personen som vill dö. Falu tingsrätt gjorde istället en jämförelse med ett annat tillvägagångssätt

90

RH 1996: 69

innebärande att tabletterna lösts upp i en mugg med vätska som sedan ställts inom räckhåll för dottern. Vilket skulle medföra straffri medverkan om dottern då på egen hand lyckats begå självmord. Tingsrätten menade att inget av de två tillvägagångssätten kunde utgöra straffbar medverkan då de inte nämnvärt skiljer sig åt i handlingssätt utan endast utgör led i en klar och uttalad viljeförklaring.

Det var i fallet även ställt utom allt tvivel att dotterns intellekt och vilja var intakta och att det var hennes bestämda önskan att få dö och att det varit så under en längre tid. Dessutom hade modern vid upprepade tillfällen frågat om dottern ville avbryta självmordsförsöket, men dottern hade upprepade gånger svarat att så inte var fallet. Detta måste således tolkas som att samtycke förelåg under hela gärningen. Därtill hade dottern förmåga att vägra ta emot tabletter eller spotta ut de tabletter som placerades i hennes mun. Att hon inte gjorde detta tyder även på att samtycke till gärningen förelåg.

3 Holland

3.1 Bakgrund

Eutanasi eller aktiv dödshjälp har sedan 1970- talet varit en omdebatterad samhällelig och juridisk fråga i Holland. Domstolarna har genom praxis givit läkare en legitimerad rätt att med medicinska medel avsluta sina patienters liv på deras uttryckliga begäran. Vissa kritiska röster menar att den rätt som läkare vunnit genom bland annat domstolsavgöranden, har givit dem en makt som inte ens staten har, då dödsstraffet sedan länge är borttaget ur holländsk straffrätt. 91

På grund av det omdebatterade Postmafallet92 bildades i februari 1973 det holländska

sällskapet för frivillig eutanasi. Sällskapets mål var att sprida den sociala acceptansen av frivillig dödshjälp och slutligen få eutanasi legaliserat. 93

Först 1978 blev eutanasi en politiskfråga i Holland. Majoriteten av de politiska partierna i den holländska riksdagen krävde att dåvarande hälsoministern skulle bilda en nationell kommitté, som skulle ha till syfte att utveckla riktlinjer för hur eutanasi skulle kunna praktiseras av den medicinska professionen. Det var dock inte förrän 1982 som kommittén slutligen bildades, och dess rapport lades fram tre år senare. Rapporten innehöll en definition av eutanasi som sedermera har kommit att kallas för Hollands officiella definition. Den löd: ”euthanasia is the

intentional termination of the life of a person by someone other than that person, at the latter’s request”.94

I slutet av 1980-talet stod det klart att holländska läkare inte följde de uppsatta riktlinjerna för eutanasi. Bland annat framkom det uppgifter om att många fall av dödshjälp inte föregåtts av en uttrycklig önskan från patientens sida. Dessa uppgifter skapade inte någon stor debatt varken från samhällets eller den medicinska professionens sida. I de fall där läkare hade avslutat patienters liv utan deras uttryckliga önskan, dömde domstolarna oftast ut villkorliga domar eller detention. 95 I verkligheten har inte en enda holländsk läkare blivit dömd till fängelse och tvingats att avtjäna straffet för att ha utfört eutanasi, med eller utan patientens samtycke. 96

1990 blev det holländska kristdemokratiska partiet uteslutet från regeringssamarbetet och i samband med detta påbörjades arbetet med en ny lagstiftning som skulle legalisera eutanasi.97 Slutligen, i april 2001, antog den holländska riksdagen den lag som sedermera kom att kallas

the Termination of Life on Request and Assisted Suicide (Review Procedures) Act.98

Lagstiftningen är i huvudsak identisk med den domstolspraxis som utvecklats under närmare trettio år och man har i huvudsak omvandlat praxis till skriven lag.

Den nya lagen skulle ha som främsta syfte att få doktorer som utfört eutanasi att bli mer benägna att rapportera detta till myndigheterna. Undersökningar har visat att så inte är fallet –

91

Ten Have, Henk, Welie, Jos, Death and medical power (2005), s. 6 f

92

Se nedan, 3.3.1

93

Ten Have, Henk, Welie, Jos, Death and medical power (2005), s. 9

94 A.a. s. 12 95 A.a. s. 12 f 96 A.a. s. 92 97 A.a. s. 13 98

Tak, Peter J.P a.a. s. 57