I kapitel 1 definierades den evangelikala väckelsen som protestantiska rörelser med rötter i 1600-talets pietism, vilka läromässigt betonade den personliga omvändelsen och som utvecklade former och metoder för att främja denna. Denna kategori innefattar en rad olika samfund och rö-relser, exempelvis pietism, herrnhutism, metodism och helgelserörelsen.
Att placera en person inom den evangelikala rörelsen är att påstå nå-got om dennes referensramar. Det innebär att denna person inte enbart rör sig inom sitt konkreta samfund utan inom en bredare rörelse eller
106 Problemet är att när Gustafson anger att en sång är en översättning från engelskan så anges oftast inte ursprunget. Det tycks viktigare för honom att inte framstå som upphovs-man till sånger han inte skrivit än att ge uppgifter om den verklige författaren. I några fall har emellertid den engelska förlagan kunnat identifieras. »Jesus kallar« i Sånghäfte 1893, F5:8, HFA, ACÖ är en översättning av »Jesus is tenderly calling thee home«. »Fullkom-lig frid« i Sånghäfte 1899a, F5:8, HFA, ACÖ är en översättning av »Peace, perfect peace«.
»Hvit såsom snö« i Sånghäfte 1899b, F5:8, HFA, ACÖ är en översättning av »Whiter than snow«. »På elden väntar jag« i samma sånghäfte är en översättning av sången »My Spirit, Soul and Body«, även kallad »Consecration«.
107 Det är möjligt att Nelly Hall, som tidigare hade arbetat som bland annat lärare i engelska, assisterade Gustafson. Hon undervisade bland annat missionärer i engelska, se TS 7 (1896), s 316.
108 Sånghäfte u å 2, F5:8, HFA, ACÖ. Den fulla titeln för de två första sångböckerna lyder Pentecostal Hymns. No 1. A Winnowed Collection for Evangelistic Services, Young People’s Societies and Sunday-Schools selected by Henry Date och The Finest of the Wheat: Hymns New and old, For Missionary and Revival Meetings, and Sabbath-schools. Den sångbok som Gustafson kallar Consecration of Faith är möjligen Hymns of Consecration and Faith for Use at General Christian Conferences, Meetings for the Deepening of the Spiritual Life, and Consecration Meetings (1895).
Bebbington beskriver detta som den brittiska keswickrörelsens sångbok, Bebbington 2000a (1989), s 174.
till och med en tradition. Gustafsons primära teologiska kontext var hel-gelserörelsen, men denna måste förstås som en ström i den evangelikala floden. Hans referensramar dominerades, som visats ovan, av författare och förkunnare från den evangelikala rörelsen. Detta var den religiösa sfär som han rörde sig i, idémässigt och teologiskt. Han tänkte tillsam-mans med och lät sig inspireras av personer ur den evangelikala rörelsen.
Gustafson själv identifierade en rörelse av vad han kallade »levande kristendom« genom historien. Denna hotades ständigt av död och stag-nation, men förnyades också regelbundet genom Anden. I en artikel från 1895 pekade han på vad han uppfattade som föregångarna till sitt eget sammanhang:
Liksom Israel ha våra fäder varit öfverlemnade i fiendehand. Guds församling har genomgått mörka tidsperioder, då en lefvande kristen-dom varit både korsfäst och begrafven, men förnyad genom Kristi Ande har den sprängt grafvens bommar. I dessa mörka tider har alltid funnits någon, som gråtit inför Herrens ansigte, liksom Daniel för sitt folk, och Herren har hört deras bönerop. En profet har kommit, liksom lärkan om våren, och i brinnande kärleks nitälskan förkunnat lagens ord, och många vaknade upp ur syndasömnen. Denna tid var föga evangelisk, men djup-gående och allvarlig. Det var plöjning för sådden.109
Kristendomen började inte med helgelserörelsen eller nyevangelismen, enligt Gustafson, utan har djupare historiska rötter. Den rörelse som ver-kade i »mörka tider« genom att förkunna »lagens ord« är pietismen.110 I citatet ovan markerar han både brott och kontinuitet i förhållande till den äldre pietismen: de kallas »fäder«, samtidigt som den »lagiskhet«
som präglade dem beskrivs som något man övergett. Men han förkastar inte denna överdrift helt: varje sammanhang har, och behöver också ha, sin betoning. Tillsammans gestaltar de olika rörelserna evangeliets full-het. Gustafson knyter an till detta perspektiv i ett avsnitt som tycks vara en kommenterar till den waldenströmska försoningsläran, en stridsfråga som han annars aldrig berör:
Såväl frälsningen som lifvet i Guds son kan betraktas från olika synpunk-ter, men det fins [sic] en uppgång till Herrens altare från hvilken sida man [än] kommer, antingen man betraktar Kristus såsom vårt skuldoffer eller 109 TS 6 (1895), s 233f.
110 Att referenserna ska tolkas på detta sätt blir tydligt vid en jämförelse med Helgelse-förbundets ålderman August Carlesons (1833–1919) reflexioner kring den äldre pietistiska väckelsen, se SP 19 (1891), s 129; TS 2 (1891), s 135; TS 5 (1894), s 213. Åberg menar att detta var den generella förståelsen av pietismen inom nyevangelismen, se Åberg 1968, s 25f.
vårt lif. För en allsidig kännedom af Kristus har Gud genom sin Ande gif-vit församlingen personer med djup insigt och erfarenhet i den ena eller andra sidan af återlösningsverket, såsom försoningen, rättfärdiggörelsen, helgelsen, Herrens ankomst o.s.v. Om församlingen rätt förstod, att såväl den ena som den andra sanningen är olika sidor af samma sak, skulle den aldrig ensidigt fatta uppenbarelsen, utan vinna en omfattande kunskap i Herren.111
Här beskrivs olika kristna rörelser i historien som kompletterande sna-rare än konkurrerande. Var och en bidrar till en fullare bild av sanning-en.112 Denna attityd gör det naturligt för Gustafson att gå utöver speci-fika samfundsgränser, mot en vidare gemenskap. I huvudsak utgjordes denna gemenskap av den evangelikala rörelsen, men den kunde även gå bortom den.113
Sammanfattning
Emil Gustafson föddes år 1862 i Kräcklinge socken i västra Närke. Han växte upp på en relativt välmående gård. Under 1870-talet påverkades han av den nyevangeliska rörelsen, och i slutet av 1880-talet blev han en del av Helgelseförbundet. Organisationen hade sin huvudsakliga förank-ring på landsbygden. Teologiskt tog Gustafson intryck från den anglo-saxiska evangelikala rörelsen, och i synnerhet den internationella hel-gelserörelsen. Samtidigt fanns, inte minst genom hans sångförfattande, en förankring i den svenska evangelikala rörelsen. Han identifierade sig som del av en tradition av »levande kristendom« som åtminstone gick tillbaka till 1700-talets pietism.
111 Anteckningsbok 1897, »Såväl frälsningen som lifvet…«, F5:8, HFA, ACÖ.
112 Se även Anteckningsbok 1896b, »Weckans erfarenhet«, F5:8, HFA, ACÖ där Gus-tafson med utgångspunkt i tanken på att alla samfund har sin sanning varnar för vad som händer om man inte låter dessa sanningar komma tillsammans: »I allmänhet är det så, att hvarje samfund har sig anförtrott af Gud en särskild sanning och de hafva samlat lärjungar omkring ljuset. Att så hårdt inskränka sig till sitt eget samfund, att man aldrig går öfver andras tröskel eller hör andra predikanter än sina egna är hemmande för lifvets fria utveckling och gör en kristen ensidig och trångbröstad. Ack, att vi finge släppa fåren tillsammans och vi slapp den der fårkätten, hvars rörelse bestämmes af en mindre frigjord styrelse.«
113 Referenserna till Thomas a Kempis, Luther, Origenes och Paulinus är indikationer på detta.
del I
»För cirka 25 år tillbaka war ogudaktigheten här så allmän, att de kristna wid sina sammankomster, t.ex. på Riseberga, talade, under djupa suckar till Gud, om det mörka ’Kräklinge’. Men andra tider hafwa kommit…«1
Begreppet omvändelse har djupa rötter i den kristna traditionen, men har förståtts och använts på olika sätt.2 I medeltidens romersk-katolska kyrka var omvändelsen knuten till bikt och botgöring. Den innebar en uppgörelse med syndfulla handlingar och praktiserades livet igenom, under vägledning av kyrkan. Luther beskrev omvändelsen som att män-niskan satte sin tilltro till Guds löften om nåd. Detta var inte ett stadium att genomgå och lämna bakom sig, utan människan behövde omvända sig dagligen. Den evangelikala rörelsen satte omvändelsen i centrum på ett annat sätt. Här förstods omvändelsen som en punktuell erfarenhet i individens liv som gärna skulle vara möjlig att datera. Genom om-vändelsen ansågs människan tillägna sig frälsningen; hon blev född på nytt.3 Denna inre erfarenhet ersatte i viss mån dopet, som av många evangelikaler kom att ses som en bekräftelse av frälsningen snarare än frälsningsförmedlande.4
Den evangelikala rörelsens förståelse av begreppet utgör bakgrunden till Gustafsons uppfattning om och erfarenhet av omvändelsen. Han använder själv begreppet omvändelse, med uttrycken »pånyttfödelse«
och »den nya födelsen« som synonymer.5 Uppgiften i detta kapitel är att undersöka hur omvändelsen i Gustafsons liv och teologi samspelar
1 SP 19 (1891), s 59.
2 Ordet omvändelse går tillbaka på grekiskans epistrophe och metanoia som båda kan över-sättas »att vända sig om«. Epistrophe används i Apg. 15:3 och metanoia i t.ex. Mark. 1:15.
3 Ward 1999, s 74, 88; Ward 2004, s 21ff; Dayton 2005 (1976), s 138; Dayton 2007a, s 258.
4 Wagner 1980a.
5 Jfr Almanacka 1888, 26.3.1888, F5:9, HFA, ACÖ. I sångboken Hjärtesånger från år 1892 har den första och största avdelningen rubriken »Väckelse- och Inbjudningssånger«. Här återfinns ett stort antal sånger på temat omvändelse t.ex. nr 3 »Den nya födelsen« och nr 9 »Vänd om«. Se Gustafson 1892b, s 5ff.