Vid val och uppsättning av experimentmiljö tog vi hänsyn till principerna inom kontrollerat experiment [17]. Eftersom att den största faktorn som kan påverka förändringar i omgivningstemperatur ansågs vara vind bestämde vi att utföra experimentet i en isolerad miljö där vindfaktorn eliminerades likt S. Bagavathiappan et al. [15]. Vad som bör tas i åtanke är att eftersom vi ströp lufttillförseln till rummet började omgivningstemperaturen stiga långsamt ju längre testpersonerna och forskarna befann sig i rummet. Detta visade sig påverka kamerasensorns temperatur vilket resulterade i att en variation uppstod i mätningarna. Denna variation uppstår när omgivningstemperaturen är olik den omgivningstemperaturen vid kalibreringsmätningarna av svartkroppen.
Det hade varit väldigt intressant att se hur resultatet hade påverkats i en mer optimal experimentmiljö där omgivningstemperaturen reglerades bättre. Till exempel att man utförde temperaturmätningarna av testpersonerna i ett rum som inte var helt luftisolerat, utan möjliggör ventilation samtidigt som omgivningstemperaturen regleras till att hålla samma temperatur konstant. Med mer strikt kontroll på vilka faktorer i experimentmiljön som tilläts påverka testpersonerna eller värmekameran hade möjligtvis validiteten på resultaten kunnat höjas. Exempel på dessa faktorer är luftfuktighet och varma eller kalla källor som S. Bagavathiappan [15] skriver.
7.2 Kalibrering
Metoderna och teknikerna för att kalibrera en kamera togs från liknande projekt från olika forskningsarbeten. Dessa visade sig vara väldigt användbara med avseende för korrigering av variationer av signalvärde, elektriska fluktuationer och andra felfaktorer som kan påverka experimentet.
Likt S. N. Torres [26] och P. Goyal [1] utfördes två-punktskalibrering med en svartkropp som likformig temperaturkälla för att använda som referens vid andra mätningar. Eftersom att svartkroppen vi använde inte täckte värmekamerans alla pixlar kunde inte alla pixlar kalibreras. Detta hade kunnat åtgärdas genom att använda en lins med längre fokallängd eller en svartkropp med större yta.
Från resultatet (se figurer 6, 7) kan man även utläsa att genom medelvärdesbildning kan man erhålla en bättre bild av genomsnittstemperaturen i en värmebild. Precis som M. Burton [1] visar att bilder av ansikten efter medelvärdesbildning är lättare att känna igen är det lättare att peka ut en specifik temperatur i en värmebild efter medelvärdesbildning.
Det hade dock kunnat gynna arbetet med en annan metod för att kalibrera värmekameran. Vi utförde två-punktskalibrering på svartkroppen. Utifrån värdena som lagrades vid två- punktskalibreringen testades kameran genom provmätningar av svartkroppen vid 25.0, 30.0, och 35.0°C för att utvärdera kalibreringen och sedan utfördes experimentet. Istället hade man kunnat till exempel utföra kalibreringen och experimenten samtidigt. Med utgångspunkt att en hands temperatur generellt befinner sig runt 33–34°C hade man kunnat utföra en svartkroppsmätning på 20°C. Därefter en annan på 25 och 30°C för att sedan göra en mätning på en hand och till sist slutföra kalibreringen på 35 och 40°C. Genom att utföra kalibrering parallellt med experimenten skulle risken att omgivningstemperaturen stiger och påverkar resultatet minimeras. Detta eftersom kalibreringen och experimenten är utförda under hyfsat lika förutsättningar och är nära varandra tidsmässigt. Problemet här är dock att detta kan resultera i att resultaten riskerar att inte vara reliabla då kalibreringen inte är utförd och färdigställd innan experimenten påbörjas.
Trots detta valdes metoden för att kalibrera värmekameran med respekt för arbetets syfte vilket är att hitta metoder och tekniker som kan användas för kalibrering av värmekamera. Det vill säga, de metoder som använts i tidigare studier (se tex [1, 19, 26]) bedöms vara lämpliga att använda.
7.3 Mätresultat
Från mätresultatet (se avsnitt 5.5.3) avläses temperaturmätningar med värmekamerorna AXIS Q1942- E och AXIS Q2901-E. Likt S. N. Torres [26] reduceras förstärkningen på värmebilderna. Skillnaden här är att vi inte kunde reducera förskjutningen av signalen i värmekameran. En reducering av förskjutningen hade kunnat gynna resultatet men var inget vi kunde ändra i värmekameran. Detta på grund av att förskjutningen hanteras i en del av kameran som inte är tillgänglig för omprogrammering. Eftersom förskjutningen inte kunde reduceras och hanteras därför automatiskt av värmekameran leder detta till att bilderna som tas vid mätningar blir svårtydda. Trots detta prioriterades inte en förbättring av bilden eftersom att mätvärdena var viktigare än kvaliteten på värmebilden.
7.4 Metoddiskussion
För att öka validiteten på resultatet utökades arbetet med ett kontrollerat experiment [17]. Processen i ett kontrollerat experiment bygger i huvudsak på att man definierar i förväg vad som ska testas, vilka faktorer som tillåts påverka experimentet och även vilka testpersoner som ska väljas. Det ligger väldigt stor vikt vid kontroll.
Vi definierade i förväg att vi skulle kalibrera en värmekamera för att mäta noggrannare temperaturer och för att kunna jämföra detta på något sätt så valde vi att utföra ett experiment på 2-3 testpersoner. En testperson valdes med Raynauds syndrom för att visa att värmekameran kan mäta skillnader i temperaturer på händer för att, i enlighet med arbetets syfte, kunna använda forskningen i medicinskt syfte.
Genom val av denna metod kunde vi strukturera upp en process för att stegvis kunna besvara våra forskningsfrågor. Med hjälp av denna metod kunde vi tydligt definiera vad som behövde göras för varje steg vilket gjorde att risken för att komma ifrån ämnet minimerades och en röd tråd kunde följas.
Vad som hade kunnat göras bättre är att fler testpersoner hade kunnat användas i experimentet. Detta hade kunnat öka validiteten i forskningen. Det går inte att påstå att resultatet av vår forskning är generellt eftersom det finns en risk att resultatet (och insamlade data) kan variera om samma experiment skulle utföras på ett större antal testpersoner.