Anledningen till att jag ville undersöka konsekvenserna av just de externa kraven på resultatredovisning var att då jag närmade mig ämnet fick intrycket av att externa krav skapade problem för organisationerna. Efter att jag har genomfört intervjuerna inser jag att gränsen mellan vad som är extern påverkan och egna idéer inte alls är tydlig för de flesta, som beskrivs ovan. Att ge ett tydligt svar på frågan ”Vad har ökade externa krav på resultatredovisning lett till för konsekvenser för organisationerna?” är därför svårt. Jag fann dock att det ändå fanns en hel del intressant att ta fasta på från intervjuerna.
Konsekvenserna av höjda externa krav för biståndets och kommunikationsverksamhetens effektivitet var svårt för respondenterna att avgöra. Några trodde inte att effektiviteten påverkats, medan andra trodde att det mycket väl kunde vara så, men att det inte var möjligt att avgöra precis hur. Att biståndet professionaliserats som en följd av att organisationerna fokuserar mer på att mäta resultat kommenterades av några respondenter, varav två upplevde detta som negativt eftersom gemene man inte längre har samma möjligheter till omvärldskontakt och engagemang som tidigare. En uttryckte rädsla för att mindre organisationer ska stötas bort från biståndet vilket av respondenten ses som negativt för målgrupperna i Syd.
En konsekvens av ökad resultatmätning är att relationerna både ”uppåt” och ”nedåt” i resultatrapporteringskedjan har påverkats, och flera uppger att det ibland har varit svårt att förankra det nya tankesättet både inom den egna organisationen och hos samarbetspartners. Den maktrelation som automatiskt uppstår mellan givare och mottagare när nya krav ställs har ibland varit besvärande och fått negativ inverkan på dialog och öppenhet, uppger några respondenter.
Kommunikation är en central del av Dixons teori om organisatoriskt lärande. Dixon förespråkar organisationer med en så horisontell maktdelning som möjligt där varje person som är en del av organisationen är delaktig i och tar ansvar för dess utveckling. Det handlar om att varje deltagare måste veta i vilket syfte man gör varje enskild uppgift och att varje person likaså har möjlighet att utvärdera och reflektera över sin arbetsinsats och aktivt få medverka till förändring och förbättring. I respondenternas resonemang kring kommunikation märktes en klar vilja att förankra syftet med resutaltredovisning både bland sina egna medarbetare och bland samarbetsorganisationerna. Denna process beskrevs som långsam och svår.
Att organisationerna tycks har denna inställning kring förankring och deltagande i resultatmätning ligger helt i led med Dixons teori. Konsekvenserna i form av problem och missförstånd i relationerna mellan Sida, svenska organisationer och
samarbetsorganisationer i Syd har förmodligen mildrats väsentligt som följd av denna positiva inställning till dialog och förankring. Dock tycks en hel del meningsskiljaktigheter finnas kvar mellan Sida och de enskilda organisationerna. Det ökade behovet dialog med olika aktörer både inom och utanför organisationen för att kunna förstå varandras förväntningar och syften med det man gör eller borde göra har även visat sig mycket tidskrävande, uppger flera.
Nya behov av resurser i form av personal, kunskap, tid och pengar har uppstått, vilket tas upp som en negativ konsekvens av resultatredovisningskraven av flera respondenter. Att man nu lägger så mycket tid på administration, att lära sig nya regler, att planera resultatmätning redan i ansökningsstadiet och att rapportera på det sätt som Sida eller ramorganisation efterlyser – men utan motsvarande ökning i resurser – medför naturligtvis att någonting annat inom organisationen måste prioriteras bort. Flera respondenter nämnde till exempel att tid man tidigare spenderat i fält blivit lidande som en konsekvens av ökade externa krav på resultatredovisning. Att ta del av vad ens medarbetare och även samarbetspartners sysslar med, att planera och utvärdera tillsammans och att sprida vidare kunskap inom organisationen kräver tid som många av de intervjuade tycks sakna. Rapporteringsdeadlines blir allt svårare att leva upp i det mera komplexa arbete som organisationerna nu utför.
Ökningar i kostnader, tid och personal har enligt forskarna Jacobsson och Sundström (2001), vars huvudsakliga resultat har redovisats i kapitel fyra ovan, varit en konsekvens av införandet av resultatstyrning inom statsförvaltningen sedan slutet på 1980-talet. Jag vet inte hur regeringen och Sida ställer sig till att finansiera de enskilda organisationernas ökade personalkostnader, och kan därför heller inte avgöra sanningshalten i en av respondenternas påstående om att man ”jagat organisationer med ljus och lykta för att de inte ska expandera i personal”. Oavsett hur det förhåller sig ser jag det som en välgrundad slutsats att samma ökade resursbehov som uppstått inom den offentliga förvaltningen är en logisk följd även inom den ideella sektorn. Vem som sedan ska ansvara för att tillgodose de ökade resurskraven är en annan fråga.
Ett av de hinder för kollektivt lärande som Dixon nämner är just organisationsenheter som är för upptagna för att ha tid att lära sig av sina erfarenheter. Stark press att redovisa positiva resultat till en finansiär kan leda till att resultatmätningens syfte blir att leverera bevis på vad man åstadkommit snarare än att ta tillvara på lärdomar. Detta riskerar att bli, eller kanske redan är, ett hinder för organisatoriskt lärande inom den ideella sektorn eftersom majoriteten av dessa organisationer har ett stort behov av statligt stöd.
Jacobsson och Sundström har funnit att denna konsekvens av resultatstyrning är framträdande inom den statliga förvaltningen. Idén med resultatstyrning är att man ska styra och reformera på basis av erfarenheter av verksamhetens resultat. Jacobssons och Sundströms forskning visar dock att statens förmåga att ta tillvara på lärande i resultatstyrningens framväxt inte har varit särskilt stor. Vad gäller organisatoriskt lärande tycks statsförvaltningen med andra ord inte vara någon direkt förebild, om man väljer att förlita sig på denna forskning. Sett utifrån Dixons syn på lärande organisationer så är utvecklingen av en organisation oskiljaktig från utvecklingen av de organisationer som utgör dess övergripande systen och sub-system i vilka organisationen ingår. Erfarenheter från den statliga sektorn är därför relevanta att ta med i denna analys.
Mitt intryck är att dialogen till Sida är relativt öppen och konstruktiv. Sida är dock en stor myndighet som själva tampas med att kvalitetssäkra sin verksamhet och tycks ha en hel del
lärandeprocessen och respektera de enskilda organisationernas olika åsikter och förutsättningar, så har myndigheten själv ett intresse av att de enskilda organisationerna agerar på ett visst sätt för att Sida ska kunna återrapportera så bra resultat som möjligt till UD och regeringen och minska riskerna att få mer kritik av Riksrevisionen. Enskilda organisationers rädsla att inte få pengar om man misslyckas med sitt ”uppdrag” skapar onekligen en viss press och kan inte bortses ifrån i deras utveckling och lärande.
Ideella organisationer har dock många fördelar framför den statliga förvaltningen. De är mindre och därför mer anpassningsbara. Därför är det knappast troligt att kostnaderna för resultatstyrning skulle öka i motsvarande storlek för enskilda organisationer som de gjort inom statsförvaltningen. De är dessutom mer flexibla i sitt styrsätt och beslutssätten är ofta mer horisontella vilket torde underlätta både dialog, lärande och implementering av lärande. Att man, som beskrivs av flera respondenter, har ett nära samarbete, dialog och förtroende där man uppmuntrat samarbetspartners att finna sina egna former för utvärdering underbygger lärande enligt Dixon. Att Sida, UD och regeringen har ett ödmjukt förhållningssätt inför det civila samhällets organisationers egna förutsättningar och arbetssätt är nödvändigt för att resultatrapporteringskraven inte ska innebära negativa konsekvenser i form av påtvingade metoder.
Även om de flesta konsekvenser som relaterades till Sidas krav är negativa, fanns också positiva exempel. Det kom fram en hel del klagomål på dialogen till Sida, men det sades också att dialogen ofta varit konstruktiv, givande och lärorik och att man ofta har kunnat få erkännande från Sida om man trott på sin sak, även om det ofta har krävts vissa kompromisser och envishet. Det sades även att externa krav på resultatredovisning har ”tvingat” organisationerna att sammanställa resultaten av sin verksamhet på det sätt Sida vill, vilket har gett en annan slags överblick av verksamheten. De många möten och kurser som anordnats av Sida och ramorganisationer för att utvecklas inom resultatmätning har setts som givande.