Samtliga respondenter berättade att de nu har lättare att summera och konkretisera vilka resultat de uppnår. Att kommunicera vidare samma resultat sågs dock inte som lika självklart, även om man har ambitionen att göra det. Flera menar att det är svårt att göra informationen om organisationens sammanställda resultat intressant och kommunicerbar, och att man därför väljer ut vissa delar eller fall att visa upp. Vad som är på agendan i Sverige och att man konkurrerar i ett konstant informationsflöde som gör det svårt att nå ut med sitt budskap påverkar också till att man inte alltid kan kommunicera det man vill. Konkurrensen med andra organisationer om att värva medlemmar och samla in pengar från allmänheten kräver att man når ut med sina resultat. När förtroendet för biståndet minskar, som efter Riksrevisionsrapporten, ställs ännu högre krav. Sammantaget uttrycker respondenterna en stark vilja att kommunicera sina resultat vara stark men alla har inte hittat de rätta metoderna för att göra detta.
När Dixon talar om hur man inom en organisations enheter själva ska äga och designa mätinstrumenten som ska ligga till grund för gemensam reflektion, analys och lärande menar hon att den grupp som ska skapa verktygen kan behöva hjälp av experter för att designa dessa. Att organisationer med små resurser inte har råd att ta hjälp av experter eller beställa utvärderingar är en klar nackdel för dessa. Den Sida-kurs om utvärdering av kommunikation jag fick tillfälle att delta i för skrivandet av den här uppsatsen och liknande kapacitetsutvecklande kurser är förmodligen till stor hjälp för flera organisationer både vad gäller handfasta tips på hur man kan resultatmäta och som ett utrymme för diskussion och
erfarenhetsutbyte med andra organisationer och Sida. En av de erfarenheter som jag fick med mig från kursen är att man även med små resurser kan utvärdera kommunikation kvalitativt genom enkäter och intervjuer bara man planerar rätt och lägger undan tid och resurser till utvärdering. Men det handlar då sällan, efter vad jag förstod, om särskilt djupa kunskaper om vad som verkligen sker med individen, utan snarare vad individerna uppfattar och tycker att kommunikationsinsatsen gett dem, vilket naturligtvis kan vara intressant i sig.
Dixons teori ger en bra, om än något fragmentiserad, bild av svårigheterna med resultatmätning vilket illustreras i figur 1 på sidan 11 ovan. Hennes resonemang är väldigt likt det respondenterna förde kring sin kommunikationsverksamhet under samtalsintervjuerna vad gäller att visa resultat av mer abstrakta saker såsom ihållande intresse, förändrad livsstil och ökat engagemang. I ovan nämnda figur illustrerar Dixon att man kan mäta huruvida en organisation underlättar lärande (box 1), huruvida individer lär sig under en viss period (box 2) samt ifall nytt beteende eller handling ger resultat, om än inte för organisationen som helhet (box 3). Men däremot ställer Dixon sig mycket tveksam till om det går att säkra sambanden mellan dessa faktorer. De problem respondenterna framhåller mer att mäta långsiktig och strukturell påverkan hos individer får alltså definitivt gehör hos Dixon.
Att följa upp individer under lång tid är naturligtvis svårt, liksom att säkra relationen mellan organisationens insats och den eventuella attitydförändringen. Att sedan se ifall personen engagerar sig för global rättvisa, ändrar sin livsstil etc. ligger ytterligare ett steg bort både vad gäller tid och orsaks- och verkanssamband. Samma svårigheter kan uppstå till exempel när en organisation under flera år har försökt påverka ett politiskt beslut som till slut fattas i linje med organisationens åsikt. Var det då resultatet av organisationens lobbying? Hur ska man avgöra hur mycket organisationen påverkat, om den ens påverkat?
Att organisationerna sprider vidare resultaten från sitt utvecklingssamarbete till allmänheten bör ses som en viktig del av kommunikationen. Att så är fallet uttrycks både av organisationerna som ingår i denna studie och av Sida, som i sin årsredovisning (2007) säger att ”Sida ska särskilt lyfta fram biståndets resultat i sin kommunikation” (Sida, 2008, s. 85). Resultatet av den opinionsundersökning som Sida låtit genomföra som pekar på att förtroendet för de svenska biståndsaktörerna minskar, bekräftar att organisationerna måste bli bättre på att visa den svenska befolkningen vart deras skattepengar tar vägen och vilken nytta de gör. Att ökat förtroende i samhället antagligen skulle leda till ökade chanser till medlemsvärvning och insamling är ju dessutom önskvärda bieffekter.
Det kommunikationsarbete som Sida stödjer ska syfta både till att ge fattiga människor röst i debatten och att skapa intresse och engagemang för globala utvecklingsfrågor i Sverige. För att skapa engagemang måste man kunna påvisa att det också är möjligt att bidra till förändring, vilket i sin tur kräver att man kan visa upp att biståndet gör någon nytta och faktiskt ger resultat. Det finns troligen en stark kopplig mellan biståndsaktörernas legitimitet och graden av engagemang hos allmänheten. Då flera enskilda organisationer nu har mer strategisk kommunikation och mer konkreta resultat att visa upp finns det anledning att hoppas att organisationerna med tiden kommer att fylla den ”legitimitets- lucka” som tycks finnas idag.
Man tycks ha lärt sig en hel del i organisationerna och många berättar att de bytt målgrupper, strategier, aktiviteter, målformuleringar m.m. för att göra kommunikationsarbetet mera mätbart. Ambitionen att alltid kunna mäta resultat är viktig
organisationen. Samtidigt är möjligheterna att mäta de långsiktiga resultaten av kommunikationsverksamheten begränsade, vilket jag har fått bekräftat åtskilliga gånger under arbetet med denna uppsats. Att sikta allt för högt på grund av kraven på resultatredovisning riskerar istället att bli kontraproduktivt. Biståndets legitimitet på ett bredare plan kan påverkas ifall organisationerna för den sakens skull undviker att informera brett om sina resultat till den stora allmänheten i tron om att man inte bör göra insatser vars resultat inte är mätbara.
Frågan som följer är då: Borde organisationerna över huvud taget göra några kommunikationsinsatser vars resultat inte säkert kan bevisas med mätsystem? Ett svarsalternativ är att de borde fortsätta att informera och försöka påverka brett, eller ”skjuta ut rätt ut i luften” som någon sa, men inte för skattepengar. Paradoxalt nog så kan ju denna typ av insatser handla om återrapportering av resultat till allmänheten, vilket är just vad både statliga aktörer och allmänheten tycks efterfråga. Svaret beror också på var Sida, ramorganisationer och de enskilda organisationerna bör lägga ribban för vilken typ av bevis de kräver för att visa att de verkligen når in i människor med sina budskap. Satt i relation till Dixons teori om komplexiteten i att bevisa sambandet mellan kommunikationsinsatser, ny eller förändrad kunskap och förändringar i beteenden, så kanske man borde lägga ribban lite lägre i vissa fall.