NORDEN BÖR DRIVA PÅ HÅRT I KLIMATFRÅGAN
Norden har en nyckelroll i klimatfrågan, skri- ver svenska Föreningen Nordens ordförande Kristina Persson.
Artikelförfattaren, som är civilekonom, har varit riksdagsledamot (S), medlem i Europa- parlamentet, landshövding i Jämtlands län och vice riksbankschef.
anstränger sig att göra – utan också engagera sig i ett ambitiöst arbete med att energieffektivisera och ställa om till hållbara teknologier i u-länderna.
Därför är det glädjande att de ansträngningar som gjorts från både Nordiska rådet och Föreningarna Nordens Förbund att rädda Nordic Development Fund verkar bära frukt. I december tog styrelsen beslutet att rekommendera reger- ingarna att behålla fonden och rikta dess resurser till klimatinsatser i u-länder. Nu gäller det att få till en kraftfull samordning och ledning av arbetet så att bra insatser kan genomföras tillräckligt snabbt.
De nordiska ländernas regeringar strävar alla efter ett brett och ambitiöst globalt avtal. Det kommer att bli ett tufft jobb att få med alla EU:s 27 länder på den föreslagna färdvägen och det kommer förstås att bli ännu svårare att få till ett avtal med åtaganden som omfattar i stort sett alla jordens länder. Men på sikt är det precis det som måste ske för att det ska gå att bromsa uppvärm- ningen innan man når två grader. Kanske är det för sent, men ju högre ökning desto större risker för de framtida livsvillkoren på jorden. Det är vår moraliska skyldighet att göra allt som vi förmår.
Här finns stort utrymme och behov av nordisk aktivism, både inom EU och i förhållande till andra länder. Att inte alla tillhör EU är ingen anledning att inte agera nordiskt. Det finns gott om informella sammanhang och möjligheter att agera. Men samarbetet och samordningen mellan de nordiska länderna är för svagt, för att inte säga obefintligt. Det finns en nordisk s.k. COP 15-grupp men den är uttryckligen tillsagd att inte försöka samordna sina strategier inför förhandlingarna. Den har heller inte tilldelats särskilt mycket resurser för att kunna göra skillnad. Den politiska samordningen verkar inskränka sig till de gamla vanliga miljöministermötena. Klimatfrågan är ingen sektors- eller mil- jöfråga. När ska egentligen statsministrarna ta ledningen i arbetet för omställ- ningen till ett fossilfritt samhälle?
Föreningen Norden har låtit ställa samman samtliga nordiska länders klimatmål och internationella klimatinsatser. Rapporten Klimatpolitik i Norden avslöjar att trots gemensamma syften och sammanfallande intressen blir intrycket spretigt och inte särskilt kraftfullt. Sverige har t.ex. slagit fast som mål att den globala genomsnittstemperaturen inte får stiga mer än högst två grader och att koncentrationen av partiklar i atmosfären inte får tillåtas överstiga 450 miljoner.
Norges mål är att ”koncentration av klimatgaser ska stabiliseras på en nivå som förhindrar farlig påverkan på klimatsystemet påverkade av människan.” Men Norge saknar en gräns för hur stor koncentrationen av klimatgaser kan tillåtas bli och slår fast att Norge ska vara klimatneutralt 2050.
Danmark har varken satt temperaturmål eller mål för koncentration av gaser utan väljer en helt nationell satsning – att Danmark ska bli helt fritt från fossila bränslen – utan att ange när det ska ske.
Finland nöjer sig med att klimatförändringarna ska stävjas och Island vill förhindra de värsta effekterna av mänskligt orsakade klimatförändringar. Island ”lyckades” till och med förhandla till sig en rätt att öka sina utsläpp med 10 procent i Kyoto-protokollet!
Att länderna har omsatt sina ambitioner i helt olika utsläppsmål på kort sikt är förståeligt (allt från + 10 procent till – 21 procent) eftersom våra utgångs- punkter skiljer sig åt. Men hur kan det komma sig att det långsiktiga målet för 2050 varierar mellan minus 75-90 procent (Sverige), minus 50-75 procent (Island) och minus 100 procent (Norge) till inget mål alls (Danmark och Finland)? Om man ser till åtgärderna finns dessutom stora industripolitiska fördelar av ett samarbete.
Norden skulle i ett paket kunna erbjuda spetsteknologi inom vindkraft, vattenkraft, kärnkraft, geotermik, olja och gas förutom en lång erfarenhet av miljöpolitik i form av försök med miljöskatter, energisubventioner, osv. * Island har unik expertis på geotermik.
* Norge är ett oljeland med enastående kunskap inom framtidshoppet CCS, lagring av koldioxid.
* Sverige har inte bara kunskap om t.ex. hållbar vattenkraft och fjärrvärme men också lång teknisk och politisk erfarenhet av något som många europe- iska länder för första gången ska ge sig i kast med – att energieffektivisera bostäder genom statliga subventioner.
* Danmark är världsledande inom vindkraft med allt vad det innebär av inno- vationer, som t.ex. att med hjälp av ”överskottsvindar” pumpa norskt vatten uppströms, för att sedan utvinna el en andra gång när vattnet åter faller. * Finland har förutom egen kompetens inom t.ex. vattenkraft och isolering en unik kompetens vad gäller Ryssland, en av världens största leverantörer av olja och gas.
Förutsättningarna för att Norden ska kunna utöva inflytande är goda. Det är inte kapital eller kunskap, dvs. de tekniska lösningarna, som är den knappa faktorn i klimatkampen utan den politiska förmågan och viljan till ett globalt ansvarstagande. Kort sagt, vad som fattas är politiskt ledarskap och mognad. Om vi kunde enas om gemensamma positioner och representation skulle vi kunna utöva ett inflytande väl i klass med de gamla europeiska stormakternas.
De nordiska ekonomierna befinner sig i god fart på väg in i en recession. Och för första gången i världshistorien befinner sig hela världsekonomin i en kraftig inbromsning; Prognoserna visar på en global minskning av BNP år 2009. De nordiska länderna har i utgångsläget starka statsfinanser och överskott i bytesbalanserna. Förutsättningarna för att vi ska kunna sätta in betydande stimulanspaket är med andra ord mycket goda. Dessutom handlar vi mycket med varandra vilket ger extra utväxling av stimulansen, särskilt om den samordnas.
Detta ger också ett gyllene tillfälle för att klimatanpassa Norden. Kombinationen av klimathot och recession skapar ett slags hävstångseffekt där det ena problemet blir det andras lösning. Anpassningen av bilindustrin till hybrid- och elbilar är ett exempel, men också behoven att göra stora inves- teringar i kollektivtrafik och annan infrastruktur.
De norska och svenska Föreningarna Norden vill att regeringarna i Norge och Sverige omgående sätter av de miljarder som krävs för att vi ska få snabbtåg mellan Oslo, Göteborg och Stockholm samt elektrifiering med sikte på snabbtåg från Trondheim via Östersund till Stockholm. Det är framförallt på den norska sidan som behovet av investeringar är stort. Men med den enorma förmögenhet som oljan har skapat i Norge och den skarpa uppgång av arbetslösheten som förväntas finns, vad jag kan förstå, absolut ingenting som hindrar en stor satsning. Det skulle ersätta många högutsläppande flyg- och bilresor med klimatvänliga tågresor och knyta samman våra länders arbets- marknader och näringsliv till gemensam nytta och glädje.
Nordens regeringar har än så länge inte försökt axla ett ledarskap i klimat- frågan. Föreningen Norden föreslår att regeringarna i samarbete med närings- livet sätter av betydande ekonomiska och personella resurser för att bidra till klimatfrågans långsiktiga lösning. I detta bör ingå att:
1) Formulera en strategi för hur globala förhandlingslösningar ska kunna utformas och inom EU verka för denna så att Köpenhamnsmötet 2009 blir en framgång.
2) Snabba upp sin egen omställning med sikte på att till 2020 ha uppnått en minskning av utsläppen med minst 40 procent. Det behövs en nordisk hand- lingsplan för att uppnå detta mål.
3) Satsa betydande resurser på forskning, utveckling och innovationer i samverkan.
4) Verka genom folkbildning och dialog för att medvetandegöra nordborna på bred basis om omställningsbehoven och ta tillvara människors kreativitet och förmåga till ansvar.
5) Rikta sina biståndsinsatser till omställning och hantering av de problem som klimatuppvärmningen skapar i fattiga länder.
6) Aktivt sprida sina erfarenheter, ”best-practice” från omställningsarbetet till andra länder och regioner. Detta kan gälla både klimat och energi och mjuka lösningar som samhällsorganisation.
Föreningen Norden uppmanar den svenska regeringen att ta initiativ till nordiskt ledarskap och aktivitet i klimatpolitiken. Låt inte gammal konkurrens och inbillade kortsiktiga fördelar stå i vägen!