Förbättringsområden i konceptet

Flera av deltagarna upplevde dokumentationen runt MIG-verksamheten som oklar och krånglig. MIG-remissen som användes för att dokumentera aktuella MEWS-poäng och föreslagna åtgärder ansågs rörig och sökorden i datajournalen upplevdes som otydliga. Avsaknad av feedback och utvärdering från ansvariga i MIG-verksamheten påtalades också. Det sågs som ett lärorikt utbildningstillfälle där IVA-personalen kunde få återkoppling på om de handlat rätt vid olika patientfall samt då också ha möjlighet att bidra med förslag till hur verksamheten skulle kunna vidareutvecklas. En del påpekade att mätvärdena i MEWS kunde vara vilseledande. Om personalen på vårdavdelningen enbart bedömde patienten efter antal MEWS-poäng så fanns risken att de inte sökte MIG-teamet trots att svikt i vitala funktioner var överhängande. De ansåg därför att det var viktigt att personalen på vårdavdelningen också behärskade kunskapen om att kunna bedöma patientens kliniska tecken. ”… patienterna kan ju vara väldigt dåliga ändå, men inte hunnit fått några poäng… det bygger mycket på en klinisk värdering…man tycker att patienten är väldigt dålig kliniskt men inte uppfyller poängen då kan man falla emellan och det kanske inte blir någon sökning på grund av det” (I:14).

4. Diskussion

4.1 Huvudresultat

I resultatet framkom det hur IVA-personalen upplevde MIG-verksamheten, men även hur den har utvecklats sedan den startade för fem år sedan. Alla tre personalkategorierna gav sin syn på upplägget, samarbetet i teamet samt mot personalen på vårdavdelningen. De ansåg att de positiva fördelarna för patienterna resulterade i att patientsäkerheten ökade. Men deltagarna påpekade också risken för att MIG-verksamheten kunde missbrukas om inte alla tog sitt ansvar runt patienten. De flesta var eniga om att det var dags att vidareutveckla verksamheten men att det skulle kräva extra resurser i form av att MIG-teamet frikopplades från övrig verksamhet. Det framkom även förslag till förbättringsåtgärder som; förenklad

dokumentation, återkoppling samt utvärdering för att MIG-verksamheten skulle bli optimal.

4.2 Resultatdiskussion

De två teman som växte fram under analysarbetets gång beskriver hur IVA-personalen upplevde MIG-verksamhetens betydelse för samverkan mellan professioner och

patientsäkerheten på sjukhuset. Men intervjudeltagarna påpekade också att ansvarig personal inte alltid var närvarande då MIG-teamet kom till vårdavdelningen, vilket påverkade det tänkta samarbetet kring patienten. De ansåg att mycket av informationen om patienten då uteblev och försvårade handläggningen vid MIG-uppdraget. Men de tillfällen alla

professioner var på plats upplevdes som mycket positivt, lärorikt och förbättrade patientomhändertagandet.

Leape (2009) beskriver i sin teori att patientsäkerheten på sjukhus förbättras om

vårdpersonalen arbetar tillsammans i team. Men i föreliggande studies resultat framkom brister i det interprofessionella samarbetet runt patienten. När personal som arbetade runt patienten inte var samstämmiga och hade samsyn upplevde IVA-personalen det som ett hinder till ett bra samarbete. Kvarnström (2008) beskriver också i sin studie att tillfällen där alla teammedlemmar inte hade eller gavs möjlighet att ge sin syn på situationen, gav

konsekvenser för teamets arbete och den förväntade helhetssynen på patientens problem. Även bristande samsyn mellan professioner, närvaron av olika professioner och hierarkiska värderingar i teamet påverkade samarbetet. Eftersom MIG-teamet i huvudsak ska arbeta

konsultativt och inte ta över något ansvar för patienten på vårdavdelningen ansågs det viktigt i föreliggande studie att ansvarig sjuksköterska och läkare fanns på plats när den gemensamma bedömningen av patienten utfördes. Det är dessutom de som innehar kännedom om patientens anamnes, sjukdomsförlopp och aktuellt tillstånd. Det framkom också att den ansvarige läkaren på vårdavdelningen ofta saknades, vilket tolkades som att denne inte hade tid, tog sig tid eller hade tillräckligt med kunskap om den försämrade patienten på vårdavdelningen. Läkaren hade då ”ordinerat” kontakt med MIG-teamet utan att själv ha bedömt patienten först. Detta

uppfattades som att ansvaret lades över på MIG-teamet i stället. Samma resultat framkom i Chellel et al. (2006) studie, där det visade sig att en negativ bieffekt av MIG-verksamheten var att ansvariga på vårdavdelningen la över ansvaret på MIG-teamet när patienten behövde lite extra medicinska åtgärder. Författaren till föreliggande studie hade inte förväntat sig att de faktorer som IVA-personalen ansåg inte fungerade även betraktades som problem i många andra studier nationellt och internationellt. Det verkar vara ett globalt problem för MIG-verksamheten, något som kanske kunde åtgärdas i internationella nätverk för verksamheten. I föreliggande studie framkom också att en mer erfaren läkare (specialist) sällan var kontaktad. Anestesiläkarna misstänkte att det berodde på att den mindre erfarne läkaren (AT-läkare) då ofta blev avspisad av den mer erfarne läkaren och trots behov av hjälp inte fick det. Detta ansågs också påverka den medicinska bedömningen av patienten eftersom det då saknades en yrkeserfarenhet som var med och diskuterade. I en studie av Nordlund och Joelsson-Alm (2009) framkom också brister i ansvarsförhållandet runt patienten. Den patientansvarige läkaren var ofta inte närvarande vid MIG-bedömningen trots att så var meningen. I föreliggande studie diskuterades även samarbete i MIG-teamet, där speciellt

IVA-sjuksköterskorna påpekade att samsynen med MIG-läkaren var viktig för ett bra samarbete. Liknade resultat visar Adler-Milstein et al. (2011) i deras studie där sjuksköterskorna uppgav ett större samband mellan samsyn i teamet och ett gott samarbete, än vad läkarna i studien gjorde. Flertalet av sjuksköterskorna och undersköterskorna i föreliggande studie diskuterade också fördelningen av MIG-sökaren. Alla tyckte det var viktigt att det blev så rättvist som möjligt och att den som fick sökaren verkligen hade patienter med låg vårdtyngd. Men en del påpekade också att det inte var alla sjuksköterskor som ville ha sökaren. Det framkom också i Scott och Elliott (2009) studie, d.v.s. vikten av att MIG-sjuksköterskan har de stabilaste patienterna så att hon/han känner att det är säkert att lämna dem för ett uppdrag.

Det hörs allt oftare diskussioner om bra och mindre bra kommunikation i olika sammanhang. I sjukvården har flera verksamheter anammat SBAR (Situation, Bakgrund, Aktuellt tillstånd och Rekommendation), som är ett verktyg för att förenkla och säkerställa kommunikationen mellan vårdpersonal (Wallin & Thor 2008). I föreliggande studie har flertalet av personalen gått SBAR-utbildning, och en kortare variant ingår nu också i MIG-utbildningen. Flera studier (Chellel et al. 2006, Daly et al. 2007, Salamonson et al. 2006) har visat att det strukturerade arbetssättet i MIG-verksamheten ger en bättre kommunikation och minskar missförstånd och därmed misstag i vårdandet. Om interprofessionellt teamarbete på sjukhus ska fungera så måste alla inblandade prata samma språk, d.v.s. kunna kommunicera med varandra så att alla förstår. Och i föreliggande studie framkom att IVA-personalen upplevde att

MIG-verksamheten har förbättrat kommunikationen mellan personalen på vårdavdelningarna och IVA samt mellan olika professioner på sjukhuset. Det bidrog också till att sjuksköterskan på vårdavdelningen förmedlade problemet bättre vilket resulterade i att denne snabbare fick hjälp med patienten. Detta anser författaren till föreliggande studie vara väldigt intressant då det har framkommit först nu efter att MIG införts, vilken brist i kommunikationen det tidigare har varit mellan personal på IVA och vårdavdelningar. Att veta hur man ska kommunicera på ett säkert sätt är en del i ett ökat patientsäkerhetskoncept enligt Leape (2009). Han menar att användandet av standardiserade riktlinjer för kommunikation är nödvändigt inom sjukvården. Det framkom i resultatet att MIG-verksamheten skapade både positiva och negativa känslor hos IVA-personalen. Upplevelsen av de positiva känslorna stod för begrepp som rolig arbetsuppgift, tillfredsställelse och positiv feedback. Många beskrev att den glädje och tacksamhet som de möttes av från personalen på vårdavdelningarna när MIG-teamet kom, gjorde så att den extra arbetsuppgift som MIG-verksamheten ändå är, kändes bekräftande. Flera av intervjudeltagarna upplevde också en utmaning och spänning när de fick en MIG-sökning. I en studie av Daly et al. (2007) beskrivs också hur MIG-sjuksköterskorna möttes av tacksamhet på vårdavdelningen. Samt att de sågs som ambassadörer för ett ökat medicinskt säkerhetstänk då de spred sina IVA-kunskaper på vårdavdelningen. Det överensstämmer med IVA-personalens upplevelser av tillfredsställelse i föreliggande studie när de får visa upp för andra hur väl teamarbete fungerar samt vilken kunskapsbank IVA-personalen besitter. I en studie av Rafferty et al. (2001) beskrivs också hur personal och framför allt sjuksköterskor är mer tillfredsställda med sin arbetsinsats när teamsamarbetet är välfungerande. Det leder i sin tur till att de vill vara mer delaktiga i diskussioner vad gäller patientens fortsatta vård. Flera av intervjudeltagarna ansåg också det nyttigt att få komma ut från IVA och se verkligheten på

vårdavdelningarna. Enligt Thomas et al. (2007) så ger det IVA-personalen en ny syn och respekt för patienten och för arbetsbelastningen på vårdavdelningen. Men författarna beskriver också att det kan vara en utmaning för IVA-sjuksköterskorna att lämna sina egna patienter för att gå på en sökning utan att känna att de har övergivit dem. Det överensstämmer med vad IVA-personalen upplevde vara den negativa känslan för MIG-verksamheten d.v.s. riskera få tidsbrist, oro över att lämna sina egna patienter och att inte veta vad som skulle hända på vårdavdelningen samt att lämna sin trygga ruta på IVA. IVA-personalen beskrev att, för att kunna hjälpa och stödja andra på ett bra sätt, så måste de själva känna sig trygga i och ha kontroll på situationen. Det var inte alltid som MIG-teamet behövde bedöma patienten på vårdavdelningen utan det kunde räcka med bara en sjuksköterskekonsultation, där

sjuksköterskan på vårdavdelningen fick tips och råd på telefon. Flertalet uttryckte att det måste vara en trygghet för personalen på vårdavdelningen när de har MIG att vända sig till. Även i studier av Benin et al. (2012) och Salamonson et al. (2006) framkom att MIG-teamet fungerade som ett back up system för vårdavdelningarna när de behövde hjälp med patienter och inte fick det av den ansvarige läkaren. Uttryck som “peace of mind” samt “sence of security knowing there’s always a back up” nämns i studierna. IVA-personalen i denna studie tyckte det kändes bra att kunna stödja personalen på vårdavdelningarna på det sättet d.v.s. genom telefonrådgivning och då också slippa lämna sina IVA-patienter. Thomas et al. (2007) beskriver också hur sjuksköterskor på vårdavdelning tyckte det var värdefullt att få ”bolla” problem med en IVA-sjuksköterska. Det gjorde dem både tryggare och säkrare i bedömningen av patienten. En del IVA-undersköterskor i föreliggande studie nämnde dock oro över att bli lämnade ensam med patienterna när sjuksköterskan gick iväg, speciellt om de inte visste vart de kunde vända sig om de behövde hjälp. Men de flesta ansåg att det inte var något större problem eftersom det ofta fanns hjälp att få om något skulle hända. Detta var något som förvånade författaren till föreliggande studie. Författaren trodde innan studien gjordes att de flesta undersköterskor skulle tycka att det var ett problem när sjuksköterskan försvann iväg på ett MIG-uppdrag.

Flertalet av IVA-personalen ansåg att patientsäkerheten höjdes på vårdavdelningen efter införande av MIG-verksamhet och att det var viktigt med MIG-utbildning.

IVA-sjuksköterskorna som fick en introducerande utbildning innan de fick arbeta i MIG-teamet ansåg att den var nödvändig och gav dem bra förutsättningar för att klara av MIG-uppdraget. I Cziraki et al. (2008) studie framkom också deltagarnas utbildningsbehov i kommunikation, teamwork och konflikthantering för att kunna bedriva säker vård. Läkarna, i föreliggande

studie, som inte hade fått någon utbildning eller introduktion ansåg att de saknade kunskap från början, fram för allt i skrivna kriterier och riktlinjer för verksamheten samt

ansvarsförhållanden. A-E bedömning ansåg de att de behärskade, däremot nämns ett behov av att få information om vad andra personalkategorier besitter för kunskaper i ämnet samt vilka befogenheter de har. Det här är något som författaren till föreliggande studie kommer att ta med sig vidare till framtida utbildningsinsatser för MIG-verksamheten. De undersköterskor med längre erfarenhet av intensivvård ansåg inte att de behövde en regelrätt MIG-utbildning men de saknade däremot information om verksamheten. De åsikterna skiljer sig från det som Salamonson et al. (2006) fick fram i sin studie, där ingen skillnad kunde påvisas vad gäller förhållandet erfarenhet och utbildningsbehov. Flera av IVA-personalen, speciellt läkarna, upplevde att personalen på vårdavdelningarna hade ökat sin kunskapsnivå efter att de gått in i MIG-verksamheten. Både genom utbildningsinsatsen men också genom att varje MIG-tillfälle var som en utbildning för personalen där de handleddes av MIG-teamet i bedömningen av patienten. Flera studier (Endacott & Chaboyer 2006, Chellel et al. 2006, Thomas et al. 2007) beskriver fenomenet ”bedside-undervisning” i samband med MIG-sökning, där MIG-teamet tar den handledande rollen både i omvårdnaden och i den medicinska behandlingen av den kritiskt sjuke patienten. Även handledning inom teamet beskrevs av deltagare i föreliggande studie, där det ibland oavsett yrkeskategori var den mest erfarne som initierade bedömningen av patienten och förde diskussionen framåt. Enligt Leape’s teori (2009) så bör det vara situationen som avgör vem som är mest erfaren och lämpad att vara den som leder och inte hierarkin. De lite minde erfarna läkarna i denna studie tyckte att det kändes skönt att ha med sig en erfaren IVA-sjuksköterska på MIG-sökningarna. MIG-uppdragen upplevdes också som utvecklande för många IVA-sjuksköterskor, då de fick möjligheten att arbeta

interprofessionellt i andra miljöer och med avsaknad av medicinsk utrustning, vilket ansågs som berikande för den personliga utvecklingen. Det framkom också i Daly et al. (2007) studie som visade att MIG-verksamheten gav IVA-personalen en ökad motivation och professionell utveckling.

Resultatet visade att alla upplevde att MIG-verksamheten förbättrade patientsäkerheten på sjukhuset. IVA-personalen ansåg att MIG-verksamheten bidrog till ökad utbildningsinsats för all vårdpersonal, vilket resulterade i en ökad patientsäkerhet på vårdavdelningarna. Och när sedan MIG-teamet kallades till den försämrade patienten så höjdes kompetensen ytterligare. Verksamheten gav ett mer strukturerat arbetssätt för alla inblandade. Sjuksköterskan på vårdavdelningen fick ett verktyg (MEWS) där hon/han lättare kunde bedöma patientens

tillstånd och då också kalla på hjälp i ett tidigare skede. Enligt Endacott och Chaboyer (2006) och Thomas et al. (2007) kan en objektiv fysiologisk skala så som MEWS ge stöd åt

sjuksköterskornas känsla av att det är något som inte stämmer med patienten s.k. intuitionen. Detta ansåg personalen i MIG-teamet som A och O för verksamheten, ”att mota Olle i grind” d.v.s. att kunna förebygga fortsatt försämring och behov av intensivvård. MIG-teamet

arbetade för att optimera behandlingen på vårdavdelningen, men ansåg de att patienten var i behov av intensivvård så fördes den omedelbart dit av teamet. Det överensstämmer med resultaten som framkom från Benin et al. (2012) och Shapiro et al. (2010) studier, att

upplevelsen var att patienten kom snabbare till IVA med hjälp av MIG än innan verksamheten fanns. Scott och Elliott (2009) påpekar också i sin studie, att om patientens tillstånd inte förbättras med teamets insats så måste de ta med sig patienten till IVA för ytterligare åtgärder och inte lämna patienten på vårdavdelningen. IVA-personalen i föreliggande studie upplevde att MIG-verksamheten bidrog till att rätt patient kom till IVA i rätt tid. Alla deltagare var enig i att MIG-verksamheten behövdes på sjukhuset för det fanns fortfarande brister i

omhändertagandet av den kritiskt sjuke patienten på vårdavdelningen. Själva upplägget av MIG-verksamheten upplevde IVA-personalen som bra. IVA-sjuksköterskorna kände att deras roll stärktes genom att det var de som var ansvariga för MIG-sökaren. Det gjorde att det blev en tydligare skillnad i vad som var MIG-sökning och vad som var akut- eller konsultsökning till en anestesiolog. De fick då också en bättre inblick i hur ”läget” var på sjukhuset och kunde bättre planera bemanning och arbetsuppgifter på IVA.

I resultatet framkom också att de flesta av IVA-personalen tyckte det var dags att

vidareutveckla verksamheten. Många önskade att teamet skulle vara mer frikopplat från andra arbetsuppgifter så att de rutinmässigt kunde röra sig mer på vårdavdelningarna och titta till vissa patientkategorier där det fanns risk för svikt i vitala funktioner. Även att kunna besöka patienter som har legat på IVA ansåg man vara en fördel för att kunna förebygga behov av återinläggning. I Baker-McClearn och Carmel (2008) studie beskrivs också fördelarna med ett team som besöker patienter på vårdavdelningar efter att de har vårdats på IVA. De upplevde att det kändes säkrare att flytta patienterna från IVA då MIG-teamet kunde stödja

sjuksköterskan på vårdavdelningen med t.ex. trakeostomi skötsel. Men även den feedback som teamet då också kunde återge till IVA angående patientens förbättring eller tillstånd, ansågs vara väldigt värdefull för övrig IVA-personal. Men om detta ska vara genomförbart så ansåg IVA-personalen i föreliggande studie att bemanningen på IVA behövde höjas. På dagtid fanns en extra sjuksköterska som inte har några egna patienter, vilket resulterade i att

MIG-verksamheten inte upplevdes belastande för IVA just då. IVA-personalen påpekade att patientsäkerheten på IVA inte fick påverkas för att MIG-verksamheten skulle skötas. Scott och Elliott (2009) belyser också problemet att samma personal både ska sköta IVA-patienter samt gå på MIG-sökningar och därmed sänka bemanningen på IVA. I deras studie framkom att ett frikopplat team från övrig verksamhet var ett måste om inte personal skulle tas från IVA-patienterna. I föreliggande studies resultat framkom också några förslag på

förbättringsåtgärder. Dokumentationen runt MIG-uppdraget tyckte många var krånglig. Remisserna som MIG-teamet dokumenterade på kändes röriga och sökorden i datajournalen upplevdes otydliga. Flera efterlyste också uppföljning och återkoppling på MIG-uppdragen av ansvariga i MIG-verksamheten. Det framkom också att några av deltagarna upplevde att poängbedömningen i MEWS inte alltid stämde överens med verkligheten. Eftersom risken fanns att patienten inte fick behandling i tid, när poängsumman var låg, föreslogs det att bättre information om MEWS och kliniskbedömning skulle spridas till personalen på

vårdavdelningarna. Endacott och Chaboyer (2006) beskriver också en situation där

poängsumman skiljde sig från patientens försämrade tillstånd men där god kommunikation mellan vårdavdelning och MIG-team ändå gjorde så att patienten kom under uppsikt och fick optimerad behandling.

4.3 Metoddiskussion

Syftet med studien var att beskriva intensivvårdspersonalens reflektioner kring MIG-verksamheten. Enligt Graneheim och Lundman (2004) samt Polit och Beck (2010) bör studiens trovärdighet granskas utifrån följande definitioner; giltighet, tillförlitlighet och överförbarhet.

För att stärka giltigheten för studien valde författaren att datainsamlingen skulle ske med s.k. semistrukturerade intervjuer. IVA-personalen fick då fritt reflektera kring MIG-verksamheten utifrån en utformad intervjuguide av författaren. För att författaren skulle kunna försäkra sig om att förstått deltagaren rätt, så ställdes även kompletterade frågor. Enligt Polit och Beck (2010) försäkrar den tekniken att författaren erhåller så mycket information som möjligt men ger ändå deltagarna frihet att berätta så mycket de vill. Författaren har inte hittat några andra studier där undersköterskor på IVA har deltagit. Eftersom denna studie var först med det så fanns behov av att testa intervjuguiden för att förvissa sig om att den var tillräcklig och svarade mot syftet. Därför så utförde författaren två testintervjuer. Intervjuerna spelades in

med en digital diktafon vilket kan ha påverkat både författaren och deltagaren. För att försöka minimera denna risk så startades inspelningsutrustningen direkt då deltagaren kommit in i rummet och fick sedan ligga orörd på bordet under hela intervjutiden. Intervjuerna föregicks alltid av lite småprat för att deltagaren skulle känna sig trygg och förberedd inför intervjun. Granskär och Höglind-Nielsen (2008, kap. 10) påpekar att valet av deltagare också har betydelse för resultatets giltighet. För att få så stor variation som möjligt inkluderades tre olika personalkategorier, både män och kvinnor, spridning i ålder, antal år inom yrket samt olika erfarenheter inom MIG-verksamheten. För att det inte skulle bli för lite information från varje personalkategori intervjuades fem personer från varje yrke. Detta för att få ämnet belyst