Den empiriska studien visar dock på att graden om generell positivism gentemot PIM inte speglas i samma utsträckning när det kommer till att inspirera lärarna och få dem att förändra sitt sätt att undervisa genom IT och media. Det är en lärare av sex som sticker ut och som på allvar har låtit sig inspireras av något i innehållet i PIM. Det ska nämnas att denna lärare har examinerats på en förhållandevis hög nivå i PIM vilket naturligtvis är en inflytelserik faktor vid granskning av fortbildningens påverkan hos olika individer. Låt mig för en stund rikta analysens fokus till just ämnet PIM-nivå. Den anledning som nämns oftast till att till en fördjupad IT och mediekompetens inte uppnåtts bland de intervjuade lärarna är på grund av att individerna som har den uppfattningen inte upplever sig möta något nytt inom IT och media. De upplever vidare att de inte finner nog med tid till att ägna sig mer åt fortbildningen även om tron på att ytterligare fördjupning hade kunnat nås om de lade ner mer tid i PIM. Denna erfarenhet är en starkt bidragande orsak till den mest genomgripande kritiken mot PIM. Kritiken består i att innehållet och de olika handledningarna är låsta på olika nivåer som man inte kommer åt förrän man examinerats på föregående nivå. Detta tycker en majoritet av de intervjuade lärarna hämmar deras entusiasm för PIM och bidrar starkt till att de inte tagit del av mer material än de individuellt ännu har gjort. En lärare uttrycker sin åsikt om detta med andemeningen att PIM har fokus på examinationsnivåer när det istället borde sättas fokus på vad som förändras i klassrummet. I detta avseende vill jag återigen referera tillbaka till Hargreaves (1998) som pekar på faran med att påtvinga för strikt styrning och kontroll vid förändringsarbeten i skolan. Denna aspekt är även intressant att jämföra utifrån tidigare erfarenheter med ITiS (Delegationen för IT i skolan, 2000:3-12). Det är intressant därför att ITiS-projektet organiserades nästintill på motsatt sätt från PIM vad gäller synen på förändringsarbete och hur studieinnehållet valdes ut. ITiS lät för det första varje lärare utgå från sin egen, individuella erfarenhetsnivå inom IT med andemeningen om att läraren skulle utvecklas vidare från sin egen nivå. Vidare gav ITiS mycket fria tyglar till lärarna att själv bestämma vilken typ av IT-verktyg som skulle inkorporeras i deras fortbildning. ITiS tydliggjorde även att projektet inte enbart fokuserade på IT utan även på pedagogik och
41
förändring av lärarnas sätt att möta eleverna i klassrummet (Delegationen för IT i skolan, 2000:3-12).
Upplevelse om höjd undervisningskvalitet
Jag vill i detta sammanhang igen peka på tidigare redovisad litteratur för att söka stöd i min vidare analys. I avsnittet som har rubriken Mejl- och messengerkultur redovisas hur Håkan Selg (Pålsson, 2010) ser på olika generationers sätt att förhålla sig till IT och media. Avsnittet är intressant att ha i baktanken när man betraktar det empiriska resultaten som visar hur lärarna ser på utvecklingen av sin undervisningskvalité med härledelse till deras deltagande i PIM. Återigen är det enbart en lärare som upplever att hon kan härleda att hennes undervisningskvalité blivit högre på grund av hennes medverkan. Detta är samma lärare som uttrycker att det hon ser som ett betydande negativt inslag hos PIM är att fortbildningen inte innehåller handledningar om hur man gör IT och media relevant i ett pedagogiskt och didaktiskt perspektiv. Andemeningen i resonemanget är att det är en sak att lära sig vad en blogg är men en helt annan sak att förstå hur man använder en blogg för att nå kursplanemålen i ett visst ämne. Håkan Selg har i artikeln identifierat två olika kulturer som han kallar mejl- respektive messengerkulturen. Vad som åtskiljer de två är att personer som grupperas i den förstnämnda företrädesvis använder Internet genom envägskommunikation. Med detta menas att denna grupp är enbart konsumenter av Internet medan den andra kulturgrupperingen är både konsumenter och producenter. Just att uppmuntra eleverna till att producera något på Internet som läses, ses eller lyssnas på av någon annan är en viktig faktor som skiljer ut läraren som tycker sig ha nått högre undervisningskvalitet från de andra lärarna. Hon tycker sig märka att lärmomenten under denna typ av didaktik ökar då samspelet mellan henne och eleverna intensifieras. Eleverna är kort sagt mer noga med sitt skolarbete vilket främjar kommunikationen gentemot läraren vilket i sig främjar inlärningen. Motivet till detta kan vara att läraren genom hennes didaktiska upplägg där eleverna får ”sända” ut sitt arbete från skolan via Internet, absorberar den IT och mediekultur som eleverna själva befinner sig i. En kultur som motiverar och inspirerar dem. Jag hittar inga belägg i min empiriska studie som talar för
42
PIM i betydelsen av att lärarna upplever innehållet som berikande i ett pedagogiskt och didaktiskt perspektiv för deras vardagssituation i klassrummet. Tvärtom visar intervjustudien på kritik mot att den pedagogiska diskussionen och nyttoperspektivet i samma kontext saknas i PIM. Min tolkning av vad som saknas i PIM i sammanhanget av denna kritik är handledningar och övningar i digital läskunnighet som beskrivs tidigare i uppsatsen. Erstad (2008) beskriver digital läskunnighet som att vara en förståelse av att använda IT och media på sätt som går bortom läsandet, skrivandet och det aritmetiska. När lärare 1 beskriver att hon hittar effektivare lärmoment genom att skifta från redovisning framför klassen till att göra bloggar eller Podcasts är detta på grund av att hon lyckats fånga elevernas motivation. Motivationen har med stor sannolikhet kommit från att hon lyckats stimulera elevernas digitala läskunnighet som talar om att det på många nivåer är skillnad mellan att skriva en skoluppsats som redovisas för klassen och att blogga inför en global värld. Detta tolkas därför som ett exempel på att förstå hur användningen av IT och media, via digital läskunnighet, i det här fallet går bortom läsandet och skrivandet.
43