FÖRDJUPAD REFLEKTION

Med en striktare definition rörande transkribering i bemärkelsen nedtecknande av klingande musik i noter tenderar transkribering att bli en avancerad metod. Detta då metoden ställer höga krav både på teoretiska kunskaper, så väl som ett tränat gehör och en gedigen kompetens på sitt instrument. Att utan hjälpmedel eller rätt kunskap bli

ombedd att transkribera ett stycke musik kan därför bli en övermäktig uppgift för en elev. Positivt för undersökningen och metodens validitet var att elev C, trots mycket begränsade teoretiska kunskaper utan större bekymmer lyckades både fylla i ackord och kompfigur korrekt, med endast några strategier hen fick med sig från lektionstillfälle 1. Med det sagt så fick eleven stor hjälp i sitt arbetsblad och det är precis som eleven uttrycker mycket möjligt att detta inte på samma sätt hade gått att genomföra annars. Intressant är dock att eleven C var den enda av respondenterna som inte upplevde nedteckningen som ett problem utan direkt kopplade de spelade ackorden till dess namn och grepp. Detta kan som tidigare nämnts ha att göra med att gitarrister idag oftare läser ackordsbeteckningar än noter. Med det sagt så är kan men se tendenser till ett intressant mönster i att de elever med större kunskaper på sitt instrument tenderar att förlita sig på dessa snarare än sina teoretiska kunskaper och då bli hämmade i transkribering och analys av vad som faktiskt spelas. En elev som inte på samma sätt hittar på sitt instrument kan därför tänkas lägga större fokus vid att med hjälp av den teori hen besitter (oavsett hur mycket eller lite det är) lösa uppgiften. Dessa tendenser kan också tolkas in då Elev A uttrycker att de teoretiska kopplingarna mellan de spelade tonerna och det underliggande ackordet eventuellt blivit tydligare på ett piano, även om man kan anta att eleven inte är lika stark på det instrumentet. Detta står dock i rak motsats till Johanssons (2002) studie som visade att musiker med högre utbildning och teoretiska kunskaper i högre grad transkriberade helt utan instrument än de utan formell musikutbildning, som istället till stor del helt eller delvis förlitade sig på sitt instrument. Något som dock står tydligt hos Elev A och B är att det tycks ha svårt att separera vad som är teoretiska kunskaper från vad som är gehör. De tycks trots att de är medvetna om vilka toner som ingår i ett visst ackord inte koppla ihop dessa med det underliggande ackordet då de spelas på instrumentet. En förklaring här är att gitarren som instrument är mindre överskådligt än till exempel ett piano, vilket bland annat blir tydligt genom att de olika ackordsgreppen variera mycket beroende på oktav och omvändning. Samma toner i samma ordning kan också förekomma på flera ställen på gitarrhalsen men då med nya grepp för var varje position. För den som inte kommit fullt så långt på instrumentet kan det därför bli svårt att direkt upptäcka dessa kopplingar. En följd av detta är att man under teorilektionerna ofta utgår ifrån pianot, vilket resulterar i att många gitarrister inte får möjlighet att skapa kopplingar mellan teorin och sitt instrument så vida detta inte görs under gitarrlektionen. Då många moment ska hinnas med under terminen är risken stor att detta blir bortglömt.

Detta blir tydligt då Elev A påpekar att det skulle vara lättare att koppla den tonartsfrämmande tonen i musikexemplet till det underliggande ackordet om hen gjort uppgiften på ett piano och menar att hen där tydligt ser de olika funktionerna i ackordet när det spelas.

Mot bakgrund av Levine (1995) och Coker (1964) är det rimligt att anta att större rutin inom transkriberingen skulle lägga grunder för tydligare kopplingar mellan instrument, ackord, toner och teori. Ett musikexempel med rörigare produktion, svårare harmonik, mer varierande rytmik eller flera paralleller stämmor skulle förmodligen resultera i att behovet av dessa kopplingar skulle bli större. I ett parti med flera gitarrstämmor skulle det rimligtvis bli svårare att separera de olika stämmorna och därmed öka behovet av att med logik och teoretisk kunskap nå fram till vilka intervaller eller toner det handlar om. Det är således möjligt att arbetsuppgiftens något grundläggande karaktär inte skapade behovet för teoretisk reflektion hos eleverna, vilket då också kan ha lett till att detta uteblev. Det kan inte heller i nuläget uteslutas att eleverna uteslutande använt sig av sitt gehör för att lokalisera tonerna på sitt instrument helt utan att göra några teoretiska kopplingar över huvud taget innan frågan kom i intervjun och att man där och då ville framstå som mer erfaren. Det som talar för detta är att elevernas svar angående vilka strategier de använt skiljer sig något beroende på om frågan ställdes i en musikteoretisk kontext eller om det uppkom ur frågan om hur de gått till väga i transkriberingen. Både Elev A och B har också vid enstaka tillfällen valt att skriva ner mer avancerade ackord än vad som spelades, vilket också skulle kunna peka på att man önskar att visa sig kunnig. Även här är det för tidigt att dra några slutsatser då de olika svaren och de ambitiösa ackordsbeteckningarna också helt enkelt kan berott på osäkerhet, och en ovana vid den här typen av reflektion. De faktum att både elev A och B tolkat ett G/B som ett Bm7#5 kombinerat med att de går i samma klass får mig att tro att de kan ha samarbetat för att komma fram till resultatet. Dock har de använt sig av olika metoder i övrigt samt svarat felaktigt vid olika tillfällen vilket istället talar mot detta. Det är också möjligt att de helt enkelt antog att ackordets lägsta ton alltid var grundton och därmed landade i att G måste varit en överstigande kvint och D en liten ters.