Förekomst av traditionella könsmönster

Fem informanter menar att det förekommer traditionella könsmönster i deras

verksamheter, vilket kan yttra sig både bland pedagoger och elever. Ivar och Pernilla menar emellertid att det inte förekommer traditionella könsmönster i särskilt stor utsträckning i deras verksamheter. Ivar uttrycker att han ”kanske är lite mer grabbig” i sina val av aktiviteter som han genomför och deltar i. Genom det uttalandet könskodar han olika aktiviteter, vilket följer Hirdmans teori om genussystemet, att könspolariteten är något som ständigt upprätthålls (1988, s.51). Ivar utvecklar sin åsikt med att även om det hade förekommit traditionella könsmönster i hans verksamhet, hade det inte varit ett stort problem ”så länge alla är nöjda”, samtidigt som ”högskolan” lever i en annan värld än verkligheten. Detta vittnar om lågt förtroende för genusvetenskap och forskning generellt och överensstämmer med tidigare studier om att forskning ofta är impopulärt bland lärare då det anses gynna endast politiker och myndigheter (Robertson, 2010, s.73).

Rakel, som jobbar på samma skola som Ivar, anser däremot att det faktiskt

förekommer traditionella könsmönster i deras verksamhet. Framförallt i diskussion med eleverna får hon försöka vidga förståelsen om att det inte bara är kvinnor som kan laga mat, diska eller städa. Varför Ivar och Rakel inte delar bilden om könsmönstrens närvaro är oklart, dock arbetar de inte på samma avdelning, vilket kan påverka deras åsikter.

Pernilla har inte noterat några övergripande traditionella könsmönster i sin

verksamhet, förutom på två olika arenor. Hon anser att flickorna fortfarande är mycket frånvarande i IT-kontexter, där pojkarna är överrepresenterade. Hon ser emellertid allra störst skillnad i fotbollssammanhang:

Där är det svårt. Fotbollen, där står det oftast manliga pedagoger och sköter det. Vi [kvinnliga pedagoger] står där, men vi kan inte reglerna speciellt bra, det är många av oss som inte kan reglerna. Och man kan stå där och man kan se när det var orättvist eller så men det blir ju protester. ”Men du kan ändå inte!” eller ”han delar ändå upp mer rättvist, för han vet hur vi [är]”.

Under vår observation såg vi exempel på det Pernilla beskriver, då den enda manliga pedagogen spelade fotboll med enbart pojkar under hela utevistelsen. Precis bredvid dansade enbart flickor och en kvinnlig pedagog till musik, en aktivitet som Pernilla

31

sedermera anslöt sig till. Ingen av pedagogerna noterade en pojke som närmade sig dansaktiviteten och han avvek från aktiviteten bara efter några minuter. Pojken närmade sig en kvinnligt kodad aktivitet, men gavs inte den uppmuntran som en sådan

könsöverskridande aktion kan behöva. Personer som överskrider könsgränserna måste ofta kämpa för sin position (Thorne, 2005; Odenbring, 2010) och denna gång

uppmärksammades inte kampen, vilket kan vara en av anledningarna till varför han valde att lämna aktiviteten bara en minut efter att han närmat sig den.

Just idrott och rörelse är ett ämne som många av informanterna återkommer till. Majoriteten av dem hävdar att, i synnerhet fotboll, är en oplanerat könssegregerad aktivitet, vilket stämmer överens med tidigare forskning om att idrott är manligt kodat (Paechter, 2006; Connell 2009). Enligt informanternas utsagor är det nästan uteslutande pojkar som spelar fotboll. Generellt sett är det vanligt att kvinnor som träder in på fotbollsplanen blir ifrågasatta (Fundberg, 2003, s.20), vilket Pernilla ger exempel på när hon talar om hur kvinnliga pedagoger högljutt blir kritiserade av elever på

fotbollsplanen. Nicole menar att pojkar främst tyr sig till manliga pedagoger i sådana kontexter, då män anses vara de enda som kan spela fotboll. Tidigare forskning lyfter fram att flickor förväntas vara slanka, fromma och att det existerar en gräns för deras tuffhet (Odenbring, 2010, s.33). Christian menar att pojkar på fotbollsplanen ofta kan benämna både pojkar och flickor som ”kärring”, för att poängtera när någon spelar dåligt. Termen ”kärring” utmärker det ”svaga” och är ett sätt att påminna varandra om vad man inte vill bli förknippad med, som ett slags gränsupprätthållande. Termen har också funktionen att koppla idrottslig inkompetens till något ”ickemaskulint”

(Fundberg, 2003). Alla ovanstående fotbollsrelaterade exempel från informanternas intervjusvar, som kretsar kring pojkars avståndstagande från femininitet och att enbart acceptera pojkar som dugliga inom fotboll, upprätthåller systemet om mannen som norm (se Hirdman, 1988).

Både Peter och Christian anser att det förekommer traditionella könsmönster i deras verksamheter, vilket inte Ivar tycker, men alla når slutsatsen att aktiviteter som

könskodas inte nödvändigtvis är något negativt, så länge alla aktiviteter värderas lika högt. Oavsett värderingen av aktiviteterna, upplevs könskodningen alltså inte som ett problem, vilket kan tolkas som ett accepterande av rådande könsnormer. Således upprätthålls också den tydliga särskiljningen mellan könen (Hirdman, 1988; Connell, 2009). Tina är också av åsikten att det förekommer traditionella könsmönster i den verksamhet hon arbetar, framförallt i hur pedagogerna bemöter eleverna:

32

I vissa fall tror jag det är olika. Vissa [pedagoger] kan jag känna är hårdare mot killarna när de gör någonting än vad man är mot tjejerna. Tjejer kan också göra precis samma sak som killar... men det blir en hårdare stil... man säger till på ett annat sätt när det är killar.

Tinas analys är inte en ovanlig sådan, tillsägelserna riktade mot pojkar har i tidigare forskning visat sig vara skarpare och mer frekventa, än när flickor varit adressaten (Wester, 2008, s.190). Fler exempel på detta finns i tidigare delar av kapitlet. Samtidigt förväntas pojkar generelltockså vara tuffare än flickor (Odenbring, 2010, s.159), vilket Christian reflekterar över:

Ta gungorna, till exempel. Jag skulle kunna tro att jag tar mer fart på killar på gungorna än på tjejer, det är också så… Varför gör jag det? Jag tänker att killarna kanske fixar lite mer fart, de kanske inte blir rädda, liksom klarar lite mer ös, men egentligen är det ju konstigt.

Christian uppvisar här en medvetenhet om att han upprätthåller könsmönster genom att behandla elever olika baserat på deras könstillhörigheter. Tidigare studier menar också att förväntningar avhängigt personens könstillhörighet varierar (Hirdman, 1988; Connell, 2009; Hedlin, 2010). Vid våra observationer noterades flera fall av stereotypa mönster. I samband med mellanmålet på den fritidshemsavdelning Rakel jobbar på, gick hon runt och städade borden, rättade till dukar och gardiner medan den enda manliga pedagogen satt ner med eleverna och fikade. Ett annat exempel på hur heteronormen yttrade sig under våra observationer var när Nicole höll i en aktivitet vilken gick ut på att eleverna skulle knyta makraméarmband. När en flicka bad om hjälp för att göra ett nytt armband, erbjöds hon direkt färgen rosa, utan några alternativ. Nicole förväntade sig också att mamman var adressaten av det rosa armbandet, vilket förstärker

könsnormerna ytterligare. Flickan valde senare färgerna grön och brun, utan några protester.

Under vår observation av Christian bakade han en efterrätt med sina elever. Genom att en man genomför en kvinnligt kodad aktivitet, i detta fall bakning, motsätts också heteronormen (Rosenberg, 2002; Ambjörnsson, 2006). Under introduktionen av

aktiviteten förklarade Christian de olika måtten som skulle användas, vilka betecknades som ”Familjen Mått”. Familjen bestod av decilitermåttet ”Pappa Mått”, matskeden ”Mamma Mått”, teskeden ”Storebror Mått” och kryddmåttet ”Lillasyster Mått”. Vad

33

som säkerligen är ett pedagogiskt knep, resulterar i ett upprätthållande av heteronormen och typiska föreställningar om män som kroppsligt och fysiskt större än kvinnor, vilket är en vanlig företeelse (Rosenberg, 2002; Ambjörnsson, 2006) och även inom skolan (Odenbring, 2010, s.90).