Förvaltning av naturresurser ur ett ekosystemtjänstperspektiv sätter fokus på att identifiera vilka nyttigheter människan erbjuds från ekosystemen, samt vilka faktorer som påverkar hur nyttigheterna kan konsumeras. Leveransen av ekosystemtjänster samskapas i princip alltid genom samspel mellan bio- logisk mångfald och ekosystemen å ena sidan, och människans åtgärder, investeringar och sociala kontext å andra sidan. Det innebär att leveransen av ekosystemtjänster bestäms av komplicerade samspel och återkopplingar mellan olika faktorer och processer. En följd av detta är att olika ekosystem- tjänster i princip alltid påverkar varandra, ofta på ett begränsande sätt. Det är sällan möjligt att maximera nyttjandet av en viss ekosystemtjänst utan att det får negativa konsekvenser för tillgången på andra ekosystemtjänster.
Olika intressegrupper värderar ekosystemtjänster på olika sätt, och värderingar kan även skilja mellan individer inom intressegrupper. Så snart ekosystemtjänster som begränsar varandra nyttjas av olika grupper, eller individer med olika intressen, kan det uppstå konflikter om förvaltningen av naturresurser. Förvaltning utifrån ett ekosystemtjänstperspektiv kräver därför normalt optimering, genom avvägningar mellan olika ekosystemtjänster.
Kulturella ekosystemtjänster tillmäts ofta högst betydelse och värde av allmänheten och intressegrupper. Det kan dock vara svårt att identifiera kul- turella ekosystemtjänster, och därtill svårt, omöjligt eller olämpligt att sätta monetära värden på dem. Det innebär dels att det kan vara en utmaning att säkerställa att alla relevanta ekosystemtjänster tas i beaktande, dels att värdet av olika tjänster inte alltid kan kvantifieras på samma skala. Det försvårar samhällsekonomiska analyser, som ekonomiska kostnads-nyttoanalyser.
Vi ser två huvudsakliga strömningar inom den vetenskapliga litteraturen om tillämpning av ekosystemtjänstkonceptet. En del forskare vill se tydligare definitioner av vad som utgör en viss typ av tjänst eller nyttighet, för att göra det enklare att jämföra värdet av olika tjänster kvantitativt i samhälls- ekonomiska analyser. Forskarna inom denna grupp har ofta nationalekonomisk bakgrund. Andra forskare menar att mer strikta definitioner löper risk att upp- levas som exkluderande, vilket gör att en del aktörer förkastar såväl analyserna som eventuella avvägningar som de möjliggör som irrelevanta. Forskare inom denna grupp har ofta en bakgrund inom sociologin. Inom bägge åsiktsström- ningarna råder dock stor samsyn om att den största utmaningen i tillämpningen av ekosystemtjänstkonceptet inom förvaltningen är att inkludera de kulturella ekosystemtjänsterna på ett korrekt sätt i analyser och avvägningar.
För att finna goda, accepterade avvägningar mellan ekosystemtjänster krävs det plattformar där intressenter möts, diskuterar och kompromissar. Dialog och ömsesidig respekt för varandras intressen är av central betydelse för framgång, och kräver enligt vår bedömning ett inkluderande synsätt på berörda aktörers intressen och värderingar. Vi tror inte att mer strikta defini- tioner, eller smala analyser, är vägen framåt inom tillämpningen av ekosystem- tjänstkonceptet.
Populationerna av våra klövvilt, storfåglar och stora rovdjur har i de flesta fall vuxit kraftigt under de senaste decennierna, ofta från nivåer där popu- lationerna varit hotade. Detta är ett resultat av målmedveten förvaltning och måste ses som en framgångssaga ur ett naturvårdsbiologiskt perspektiv. Tillgången till ekosystemtjänster från dessa artgrupper har därmed ökat kraftigt, men samtidigt har även otjänsterna ökat. Viltet erbjuder därmed idag värdefulla ekosystemtjänster, samtidigt som exempelvis viltskador på grödor och skog lokalt kan vara stora och begränsar lantbruket.
För växande populationer hos arter som kan skapa otjänster, vilka varit fokus i denna rapport, bör förvaltningsåtgärder sättas in tidigt för att förhindra att otjänsterna blir större än tjänsterna. Blir tätheterna så stora att förvalt ningen inriktas på att minska otjänsterna genom att drastiskt sänka populations- tätheten har man misslyckats med att sätta in lämpliga förvaltningsåtgärder i tid. Tyvärr finns idag flera sådana exempel på alla skalor från lokal till internationell nivå, men också flera goda exempel på hur man lyckats agera adaptivt.
Förvaltningen kompliceras av att skadorna ofta är ojämnt fördelade i landskapet och av att markägare har olika intressen. En del jagar själva, eller tjänar pengar på jakt, och vill ha starka viltstammar. Andra vill minimera skador på grödor respektive skog, och vill ha svaga viltstammar. Viltet rör sig dock över ägogränser, samtidigt som val av gröda respektive trädslag vid för- yngring av skog påverkar var viltet uppehåller sig. Såväl åtgärder inom vilt- förvaltningen som åtgärder inom lantbruket kommer följaktligen att påverka viltet, såväl på den egna fastigheten som på angränsande fastigheter. Det är äganderätten som reglerar markägarens rätt att jaga, utfodra vilt, så en viss gröda eller välja att återbeskoga med ett visst trädslag efter slutavverkning. Alla dessa val påverkar dock potentiellt grannarnas fastigheter genom viltets påverkan. En framgångsrik viltförvaltning kräver därmed samverkan mellan aktörer och mellan fastigheter på landskapsnivå.
Konsekvenserna av besluten berör dock inte bara jakträttshavare och brukare, utan även alla andra som drar nytta av ekosystemtjänster av vilt, exempelvis genom viltskådning. Vi anser att viltets ekosystemtjänster bör inkluderas i planarbete på lokal och regional nivå, exempelvis i kommunernas detalj- och översiktsplaner. Ökat fokus på grön infrastruktur har exempelvis potentiellt stor betydelse för viltet och viltets ekosystemtjänster.
För vilt som rör sig över stora ytor krävs även samverkan på regional, nationell och internationell nivå. Det gäller framför allt flyttande fåglar, men även spridning av stora rovdjur och säsongsbundna rörelser av klövvilt inom och mellan länder i Fennoskandia.
De jakträttshavare och markägare som berörs av ekosystemtjänster och -otjänster från klövvilt, storfåglar och stora rovdjur är representerade på alla nivåer inom viltförvaltningen. Värdet av ekosystemtjänster från jakt, jord- och skogsbruk är dessutom relativt välstuderade, och möjliga att jämföra kvantitativt. För att kunna göra en fullständig samhällsekonomisk analys krävs dock även exempelvis information om hur allmänheten värderar att kunna beskåda vilt, hur besökande turister värderar viltobservationer och
hur individer värderar vetskapen om att viltarter förekommer i livskraftiga bestånd. Motsvarande kunskap för attityder till skador på gröda och skog, risken för viltolyckor i trafiken eller rädsla för vilt krävs också. Sådan kunskap saknas dock i princip helt, vilket gör att det inte går att göra en fullständig värdering av viltets ekosystemtjänster idag.
Aktörer från regionala och nationella myndigheter har påtalat vikten av att kunna utföra kostnads-nyttoanalyser för oss under vårt arbete med rapporten. I och med att en kvantitativ jämförelse av befintliga data enbart skulle ge en delbild av verkligheten har vi dock valt att inte strikt ställa värden och kostnader för de ekosystemtjänster och -otjänster som trots allt har pris- satts i litteraturen mot varandra. För att resultaten av en sådan analys ska accepteras av alla aktörer är det avgörande att de upplever att deras intressen inkluderas. En fullständig samhällsanalys av viltets ekosystemtjänster enbart baserad på monetära värderingar låter sig knappast göras. Sannolikt kommer det vara nödvändigt att basera en analys på en kombination av olika typer av värden. Detta illustrerar väl det generella problemet med att inkludera immateriella, kulturella tjänster i samhällsanalyser.
Viltförvaltningen kan ses som föregångare inom övergången mot att förvalta naturresurser genom ett ekosystemtjänstperspektiv. Jaktlagens (1987: 259) portalparagraf uttrycker att viltet ska gynnas genom särskilda åtgärder, sam- tidigt som viltstammarna ska regleras utifrån enskilda och allmänna intressen. För detta ansvarar jakträttshavaren och markägaren gemensamt, i de fall jakträtten är upplåten. Det gemensamma ansvaret för att väga det jaktbara viltets ekosystemtjänster mot andra tjänster går igen i den nya älgförvalt- ningen, som ska vara ekosystembaserad.
Viltförvaltningen vilar följaktligen på en lagstiftning som uttrycker ett gemensamt ansvar att förvalta vilt hållbart och ekosystembaserat, med for- maliserade plattformar för att finna avvägningar mellan konkurrerande eko- systemtjänster från lokal till nationell nivå. Hänsyn ska tas till allmänna intressen, vilka exempelvis formuleras av viltförvaltningsdelegationerna på länsnivå. Detta mycket moderna synsätt skrevs in vid revideringen av Jaktlagen i efterdyningarna till ”älgexplosionen” i slutet av 80-talet, och har lagt grunden till att viltförvaltningen kan ses som föredöme när det gäller hållbar förvaltning av naturresurser med hänsyn tagen till olika intressen och med delaktighet från berörda aktörer. Även om viltförvaltningen på inget vis kan sägas vara fri från konflikter finns moderna verktyg på plats för att hantera de problem som uppstår.
Sammantaget har den svenska viltförvaltningen i stor utsträckning anammat grundprinciperna inom ekosystemtjänstkonceptet. Här finns många generella lärdomar att dra, som kan vara till nytta inom övrig förvaltning av natur- resurser. Begreppet används dock inte som sådant i någon större utsträckning. Viltförvaltningen kan nå betydligt längre än idag, genom ökat fokus på underifrånperspektiv, delaktighet och dialog mellan alla olika aktörer som konsumerar ekosystemtjänster från vilt. Fokus måste ligga på balans med acceptans, där alla relevanta intressen och ekosystemtjänster inkluderas.