Viltstammarnas utveckling

För att kunna diskutera värdering och förvaltning av viltets ekosystemtjänster är det nödvändigt att ha en bild av viltstammarnas storlek och geografiska fördelning, samt hur de förändrats och kan komma att förändras. Våra vilt- populationer följs idag i flera olika program och inventeringar. Även om det finns en förbättringspotential i många delar ligger Sverige i framkant inter- nationellt sett, både vad det gäller inventeringar av populationers storlek och hur stammarna beskattas. I bilagan beskriver vi inte de olika övervaknings- programmen i detalj, utan sätter fokus på utvecklingen av stammarna särskilt under den senaste femtioårsperioden.

Historisk återblick

Ekosystemtjänster från vilt var avgörande för människans tidiga försörjning i Sverige. Innan jordbruk infördes var jakt, fångst och samlande det enda sättet att överleva. Under Sveriges tidiga historia ansågs stora markområden vara allmän egendom och alla viltarter var jaktbara, men sedan medeltiden har jakten blivit allt mer reglerad. Genom jakttider och andra former av fredning har man sökt skapa en hållbar hushållning med viltresursen, vilket behövdes när befolkningen växte och jaktmetoderna blev mer effektiva. Trots detta minskade förmodligen klövviltet under århundradena efter medeltiden och vildsvinet utrotades, även om det är oklart exakt när det skedde. Från 1400-talet och under Vasatiden kom jakten på matnyttigt vilt i allmänhet – och högvilt i synnerhet – att successivt monopoliseras av kungen och adeln i södra Sverige. I norra Sverige och skärgårdarna förblev jakt- och fångst- näringen ett viktigt ekonomiskt komplement för stora befolkningsgrupper ända in på 1900-talet (Mattsson 2016; Danell & Bergström, 2016b, 2016c, 2016d).

År 1789 gav Gustav III allmogen samma jakträtt som adliga markägare, vilket ledde till att älg, rådjur och kronvilt var nära att utrotas som en följd av överbeskattning under det tidiga 1800-talet. Bävern, som utöver skinn och kött också jagades för det värdefulla bävergället, dog ut på senare delen av 1800-talet, tillsammans med vildren (Danell & Bergström 2016c, 2016d, 2016e, Mattsson 2016). Skogshare och skogsfågel (tjäder, orre, järpe) ansågs också minska kring förra sekelskiftet (Danell & Bergström 2016d, 2016e). Mängden stora rovdjur har troligen varierat genom tiderna, men stammarna minskade kraftigt under senare delen av 1800-talet (Danell & Bergström 2016d, 2016e). Delvis var detta ett resultat av ekonomiska styrmedel i form av skottpengar, med syfte att minska angreppen på tamdjur i en tid då jord- bruket var en viktig ekonomisk basnäring (Mattson 2016). Flera fågelarter jagades hårt och var nära utrotning, särskilt rovfåglar och större fåglar som svanar och gäss.

Viltstammarnas och jaktens utveckling 1900–2015

I de svaga viltstammarnas spår föddes jaktvårdsorganisationer på 1800-talet. Jaktvården – som idag benämns viltvård – syftade till att förbättra hushåll- ningen med viltet och öka tillgången på det som klassades som nyttigt vilt. Grundtanken var att bedriva en sund och etisk beskattning tillsammans med viltfrämjande åtgärder (Danell m.fl. 2016a; Danell & Bergström 2016e). Sedan mitten av 1900-talet har flertalet jaktbara viltarter ökat eller varit stabila (Tabell 1, sist i bilagan). Av ett 30-tal däggdjur, där nästan alla var jaktbara i början av 1900-talet, har 70 % ökat, 20 % varit stabila och 10 % minskat. Till de landlevande däggdjur som minskat hör skogshare och fjäll- räv (Bergström m.fl. 2016), men fjällräven är fredad sedan 1928 (Elmhagen m.fl. 2017). En motsvarande analys för drygt 30 jaktbara fågelarter visade att 72 % av dessa uppvisade en stabil eller ökande trend 1975–2005 (Ottvall m.fl. 2008; Ottvall m.fl. 2009). Till de bakomliggande orsakerna hör ändrad markanvändning samt klimatförändringar, och längre tillbaka även föränd- ringar i jakttrycket (Bergström m.fl. 2016).

Den grupp av fåglar som brukar kallas ”storfåglar” omfattar gäss, svanar och tranor. Gemensamt för denna grupp är att de är storvuxna, flyttande och nyttjar många olika habitat. Många av arterna har haft en dramatisk tillväxt i populationsstorlek. Detta gäller för västra Palearktis (Fox m.fl. 2010) och amerikanska kontinenten (U.S. Fish and Wildlife Service 2015) och denna ökning kan i de flesta fall härledas till faktorer som påverkas av mänskliga aktiviteter som t.ex. förändringar i landskapsbilden (ex. van Eerden m.fl. 1996, Fox m.fl. 2005), användandet av grödor med högt näringsinnehåll och ökat skydd (ex. Owen m.fl. 1987, Fox m.fl. 2003). Det har skapat förut- sättningar för olika arter att börja nyttja habitat som de tidigare inte kunnat använda sig av (Fenger m.fl. 2016). I Sverige har stammarna av grågås, kanadagås, vitkindad gås, sångsvan och trana alla ökat under tidsperioden (Figur B1).

Figur B1. Populationsutveckling för klövvilt, stora rovdjur och storfåglar. Källor: Svenska Jägare- förbundets viltövervakning, Viltskadecenter, Danell m.fl. 2016a,b, Skandinaviska björnprojektet, Gåsräkningarna vid Lunds universitet.

Klövviltstammarna har ökat under 1900-talet. Älgstammen nådde sin högsta nivå i början av 1980-talet, varefter den förvaltats på en lägre nivå av hänsyn till skadebilden för skogsbruket genom jakt. Rådjursstammen ökade och spred sig norrut under perioden, och nådde sin högsta nivå i början av 1990-talet. Kron- och dovviltstammarna växer och bägge arterna sprider sig, om än långsamt. Vildsvinet återinträdde i faunan på 1970-talet efter rymningar och utsättningar och 1987 beslutade riksdagen att arten formellt tillhör Sveriges fauna (Bergström m.fl. 2016; Danell & Bergström 2016a, 2016d, 2016e). Stammen växte tidigare exponentiellt, men på nationell nivå har tillväxten avstannat genom ökad jakt sedan jaktåret 2012–2013. Vildsvinet sprider sig dock fortfarande till nya områden, och stammen kommer sannolikt att fortsätta växa. Även om klövviltstammarna har återhämtat sig sedan 1800- talet, och är höga i ett historiskt perspektiv, så ligger vi inte på rekordnivåer idag. Trots att stammarna av dov- och kronvilt fortfarande växer, så har vi ungefär tvåtredjedelar av antalet klövvilt (hjortvilt, mufflon och vildsvin) och knappt hälften av antalet hjortvilt jämfört med rådjurstoppen 1993 (Viltövervakningen, Svenska Jägareförbundet, G. Bergqvist, muntligen).

Björn, varg, lo och järv har ökat i Sverige de senaste decennierna till följd av förändrad rovdjurspolitik och -förvaltning, vilket är ett generellt mönster i Europa (Figur 1; Chapron m.fl. 2014).

Andra däggdjur som haft en ökande trend är bäver, grävling och mård (Tabell B1). En del viltarter som infördes till Sverige kring förra sekelskiftet och i början av 1900-talet har etablerat sig i faunan. Dit hör fälthare, vild- kanin och kanadagås. Andra nya arter är mink, bisam och mårdhund, där minken spred sig från svenska pälsfarmer på 1940-talet medan bisam och mårdhund har vandrat in spontant till Sverige från Finland efter att ha satts ut i Östeuropa (Danell & Bergström 2016a).

Utvecklingen under de senaste 30 åren för klövvilt, stora rovdjur och de storfåglar (gäss, trana, sångsvan) som är rapportens fokus sammanfattas i tabell B1 sist i bilagan. Samtliga grupper har ökat kraftigt. Det innebär att de ekosystemtjänster respektive -otjänster som de levererar också ökat, liksom i förekommande fall deras strukturerande och begränsande inverkan på andra ekosystemtjänster.

Tabell B1. Populationsutveckling de senaste 30 åren för de arter som utgör fokus för rapporten: klövvilt, stora rovdjur, storfåglar, samt övrigt jaktbart vilt. För fåglar utgår vi från trender för perioden 1977–2007 presenterade i Ottvall m.fl. (2007) men i de fall senare trendskattningar avviker tydligt har detta kommenterats med referenser angivna. Förändringar på minst 30 % har klassificerats som kraftiga, förändringar på 10–30 % har klassificerats som ökande/minskande, medan populationer med förändringar på maximalt 10 % klassificerats som stabila. Datakvalitet har bedömts utifrån publicerade källor som: 3 = god kvalitet, 2 = acceptabel kvalitet med vissa brister, 1 = dålig kvalitet och 0 = olika källor ger motsägande information och därför kan inte kvalitet skattas. Artgrupp/art Populationstrend

senaste 30 åren Datakvalitet Kommentar Källor