Då det icke kunnat undgå Kungl. Fångvårdsstyrelsens uppmärksamhet att den under dess inse- ende och ledning ställda förvaltning numera nått den utveckling, att allt större svårigheter måste möta i all synnerhet den nyanställda förvaltningspersonalen att inhämta och sedermera i minnet behålla den mångfald af bestämmelser, som under årens lopp meddelats till iakttagan- de och tillämpning, helst blott ett fåtal däraf vore i Svensk Författningssamling intaget, fann sig styrelsen, med afseende å det gagn, som för förvaltningen i dess helhet af en sådan åtgärd skulle vara att förvänta, i underdånig skrifvelse den 6 maj 1887 böra hemställa om bemyndi- gande för sig att låta sammanföra och utgifva så väl de i sagda författningssamling införda som ock samtliga öfriga, fångvårdsförvaltningen i allmänhet gällande instruktioner, reglemen- ten och föreskrifter.131
Så inleds publikationen Samling af författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården från 1892. Syftet var att samla alla författningar och föreskrifter, sär- skilt då dess massa börjat svälla och oöverskådligheten hotade. Boken omfattar 438 sidor och dess innehåll är strukturerat ämnesvis. Ämnena spänner över en lång rad områden, från hur Fångvårdsstyrelsens arbete strukturerades till fångarnas tobaksbruk och tillsynes allt däremellan.132 Ett annat sätt att karaktärisera innehål-
let är att dels regleras hela fångvårdens organisation och dess personal, dels regle- ras vad fångarna fick och inte fick göra. Det övergripande intrycket är att fängelset var en genomreglerad verksamhet. Inom varje ämne återfinns en blandning av oli- ka dokument. Det kan röra sig om författningar, kungliga brev, fångvårdsstyrel- sens skrivelser, protokoll, resolutioner, och så vidare. Dessa olika dokument är da- terade. Dateringarna sträcker sig från 1800-talets början fram till 1892. Den tids- mässiga aspekten gör givetvis att samlingen inte säger något om tiden efter 1892.
1 3 0 (1921), Fångvården. år 1919., s. 45.
1 3 1 (1892), Samling af författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården, s. [III]. 1 3 2För en överblick av vilka ämnen som avhandlas se innehållsförteckningen s. V–VIII .
Däremot hänvisar årsberättelserna även längre fram tillbaka till skrivelser som återfinns i samlingen. För föreliggande uppsats är främst de avsnitt som avhandlar eller indirekt berör fängelsebiblioteket och fångarnas läsning av intresse. Dessa ämnen avhandlas under ett antal olika rubriker. Under rubrikerna ”Fångvårdssty- relsens instruktion för tjänstemännen vid läns- och kronocellfängelserna”, ”Predi- kant” och ”Religionsvård” återfinns instruktioner för fängelsepredikanternas arbe- te.133 Här berörs frågan om biblioteket och fångarnas läsning. Under rubriken
”Ordning inom fängelse” berörs frågan om vad som var tillåtet eller ej för fångar- na.134 Här återfinns några skrivelser som är relevanta för föreliggande uppsats.
Hur kan då denna källa användas i föreliggande uppsats? Med Kjeldstadlis terminologi är författningarna och föreskrifterna till största del att betrakta som normativa källor. Här meddelas vad som skulle göras, vem som skulle göra det, vad fångarna fick och inte fick göra. Detta medför att man måste vara försiktig med att dra slutsatser om hur det verkligen var, vad som verkligen gjordes, och så vidare. När ordningsreglerna slår fast att fången skulle iaktta påbjuden tystnad be- tyder det givetvis inte att fångarna faktiskt var tysta.135 Kjeldstadli påpekar snarare
att förbud i vissa fall är ett tecken på förekomst.136 Däremot säger föreskriften om
tystnaden något om fängelses realitet så till vida att det var något som eftersträva- des, betraktades som viktigt och reglerades. Vidare kan innehållet inte enbart ka- raktäriseras som normativt. Understundom innehåller de olika typerna av doku- ment redogörelser för en viss omständighet eller ett uppkommet problem. Det kan röra sig om något som uppmärksammats vid inspektioner eller något som anmälts till Fångvårdsstyrelsen.137 I linje med Kjeldstadli menar jag att dessa mer deskripti-
va inslag i samlingens utsagor berättar något om fängelsets praktik och realitet. På ett mer övergripande plan åskådliggör Samling af författningar och före- skrifter rörande svenska fångvården som kvarleva ett par saker om fängelsebiblio- teket. För det första är det noterbart att frågan om fångarnas läsning, biblioteks- verksamheten och fängelsepredikanternas arbete med dessa frågor över huvud ta- get återfinns i samlingen. Man skulle mycket väl kunna tänka sig ett förfarande där dessa frågor lämnades oreglerade och där fängelsebiblioteket präglades av fri- villighet och valfrihet. Vad denna vilja till reglering och kontroll härrör från är gi- vetvis en komplex fråga, men tentativt och i linje med den analys som följer läng- re fram i uppsatsen menar jag att en stor del av förklaringen återfinns i den poten- tiella, både ”positiva” och ”negativa”, kraft som tillskrevs läsning och litteratur. För det andra stödjer samlingen den syn på programmatisk makt som presentera- des tidigare i uppsatsen. Det är i samlingen som kunskapsproduktionen och reflek- tionen över den egna verksamheten föreskrivs. Vidare ger samlingen uttryck för
1 3 3 (1892), Samling af författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården, ss. 34ff, 209–218. 1 3 4 (1892), Samling af författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården, s. 274ff.
1 3 5 (1892), Samling af författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården, s. 274. 1 3 6Kjeldstadli, K. (1998), Det förflutna är inte vad det en gång var, s. 168.
den programmatiska maktens organisatoriska sida. Här regleras fängelsepredikan- ternas arbete med fängelsebiblioteket, det vill säga inom-organisatorisk reglering. Här regleras vad fångarna fick och inte fick göra, deras rättigheter och skyldighe- ter, det vill säga organisationens eller programmets målgrupp.