Denna kategori syftar till att ge läsaren en bild av respondentgruppens förhållande till sin tro på Gud. Den är indelad i tre underkategorier; gudstrons
betydelse, Tron som integrerad med identiteten samt Gud som person och relation. Respondenternas beskrivning av sin gudstro betraktas som viktig
bakgrundsinformation till den berättelse som är i fokus för uppsatsen; hur de troende respondenterna förhållit sig till sin tro i terapin. Utan förståelse för respondentens förhållande till sin gudstro, blir det svårt att förstå resultaten, vilka fokuserar det samspel runt gudstron som kommer till stånd mellan den troende respondenten och terapeuten.
I undersökningen har respondenterna genomgående beskrivit sin gudstro och Gud som något oerhört centralt i livet; tron som varande ett med identiteten, en genomgripande tolkningsram för skeenden, en personlig relation, Gud som utgörande en hjälpare i alla lägen, oföränderlig och kapabel att bära genom allt. Allt detta sammantaget gör att tron på Gud erbjuder en trygghet för den troende individen samt att gudsrelation värnas som helighållen.
Gudstrons betydelse. Respondenterna tillskrev gudstron stor
betydelse. De talar om Gud som det allra viktigaste i livet, som någon som ger livet mening och ingjuter känslor av trygghet. Tron utgör, trots perioder av tvivel och vrede gentemot Gud, en fundamental gudstillit och gudsnärvaro. Gud benämns även som förutsättningen för allt liv.
Gud är ju det som gör att vi finns till. Om Gud slutade att andas på oss så skulle vi sluta att finnas till, hur viktig är han då? Så viktig är han för mig. Om inte min tro får finnas med i bilden, då är det ingen bild, vad som än finns i den (tystnad). Ja, nej, men så är det, hur viktigt allting annat än är för mig så, så är det ingenting värt, utan Gud.
27
En respondent förklarade hur tron varit det som givit henne mening att leva vidare, en utväg ur en problematisk uppväxt. Hon menade att utan tron hade hon inte varit vid liv.
För mig är tron på Gud ju det allra viktigaste i mitt liv, det är det, utöver min man, för som jag sa, jag hade inte suttit här idag, om inte jag hade blivit frälst, det vet jag, för det var så mycket mörker, det var så mycket mörka tankar i min uppväxt, mörka drömmar och, ja, jag var deprimerad och allvarlig, (suck), ja, jag var väldigt introvert, jag var, jag hade otrolig människofruktan och jag stammade i många, många år i min uppväxt, jag kunde inte säga mitt namn ens, så, ja, den har förändrat mitt liv… annars hade jag inte levt vidare det vet jag, mm…
En annan respondent delgav att tron på Gud är en självklar del av hennes jag och att Gud är den enda som helt kan förstå hennes psykologiska problematik.
Alltså, tron betyder ju allt liksom./…/ Den är ju jättedel av mig, så jag kan liksom inte tänka mig att vara utan den, liksom. Så… och sen så har jag genom min panikångest och allt det här, så känner jag att det har bara blivit djupare… /…/ Det finns ingen annan i världen som förstår, eh… hur man mår vid såna tillfällen liksom…
En tredje person berättade hur tron till följd av hennes psykologiska problematik kommit att upplevas som ytterst smärtsam. Följden av detta har blivit att hon känt sig tvungen att återerövra tron och bönen eftersom gudsrelationen är så betydelsefull för henne.
Direkt när jag hade kommit ur psykosen gjorde det ont att be av någon anledning, vissa referensramar som man kanske haft kring tron förändrades…/…/Tron var så pass viktig för mig så när jag märkte att jag inte kunde be och när jag märkte att jag inte kunde gå in i kyrkan utan att få ångest och börja gråta då, då tänkte jag; jag måste, jag måste ta tag i det här, jag tänker utsätta mig för tron…
Tron som integrerad med identiteten. Respondenterna beskrev att
de ser gudstron som en integrerad del av dem själva, vilket betyder att deras tro på Gud inte är något som de i vissa stunder ikläder sig, för att i andra stunder lämna utanför. Ett framträdande drag är att tron ses som identitetsgrundande; respondenterna beskriver sig själva som varande ett med sin tro. Likaså beskrevs genomgående hur tron genomsyrar allt i livet. Tron framställs som ständigt närvarade och påverkar oavlåtligen hur respondenten tolkar sig själv och skeenden i den omkringliggande omvärlden.
En respondent beskrev tron som ett genomgripande tolkningsmönster för allt som sker i livet samt en djup relation till varat, till livet självt.
28
…ett tolkningsmönster för allt som sker mig i mitt liv, som… vad ska jag säga… som ett slags djup existentiellt paradigm på något sätt, utifrån vilket jag läser mitt liv och läser det som händer mig och i min omvärld. Det handlar om en väldigt djup relation till varat, till Gud själv, att vara buren. Det handlar om att, på något sätt söka djupare hela tiden, att inte vara färdig, att närma mig tillvarons djupaste mysterium och ändå möta ett ansikte i Jesus Kristus som är, den som är, alltså närvarande/…/ En Gud som vill hjälpa mig och som mer och mer gör mig mänsklig…
Gud som person och relation. I respondenternas berättelse
framträdde en gudssyn där Gud beskrevs som en person, med vilken de har en relation. Respondenterna gav uttryck för att de relaterar till och talar med Gud om allt och ger uttryck för alla emotionella tillstånd; förväntan och glädje, besvikelse och sorg, oro och förtvivlan. Gudsrelationen beskrevs som källan till tröst och styrka i respondenternas liv. Gud beskrevs som trofast, orubblig, oföränderlig och förlåtande, oavsett hur illa man uppfört sig och agerat.
En person beskrev hur hon rasar mot Gud sedan hon drabbats av en svår förlust. Jag bannade Gud Fader däruppe; Vad har jag gjort för att du ska ge mig detta,
va? Så ska jag tro på dig, däruppe!… (Fnys)… Och så fick jag en sån där helidiotisk association, att Gud gråter, det är därför det regnar så förtvivlat… Och då kom nästa utbrott att fan! Du behöver väl inte ta i så, och gråta så förtvivlat mycket, det är ju jag som är ledsen…/…/ I mitt raseri emot Gud var tilliten långt borta, skulle jag vilja säga. Sen nästa dag, då var det solsken och det varmt, så in i bängen, och då tänkte jag så där fånigt igen att, jaha, nu är det inte regn, nu är det glödande varmt och då blev jag arg för det… kan det aldrig vara nån måtta på dig va?
En annan respondent delgav övertygelsen att Gud är djupt förenad med varje människa och att gudsmötet sker genom Guds närvaro inom oss, i mötet med det svåra.
Jag tror att det finns inom alla människor ett, genuint, sant, äkta … nånting som är oförstörbart, som ingen, liksom, inga slag eller destruktivitet kan skada det/…/ Jag tror att det finns nedlagt i mig och i alla människor en, en läkande process och en helande process där det finns ett möte, jag tror att Gud möter mig, i det svåra och att det inte är bottenlöst, utan att det finns nånting som tar emot och som väntar och som är gott.