Kalkning är en viktig naturvårdsinsats for att motverka försurningen i sjöar och vattendrag. Men idag kalkar man även delar av Sverige som inte försurats av mänskliga aktiviteter utan är naturligt sura. Bland annat kalkar man myrar där floran är anpassad till de sura förhållandena. Tomas Hallingbäck, specialist på mossor och ansvarig för mossor och svam par på ArtDatabanken, har på nära håll följt kalkningen sedan 1970-talet. I denna artikel varnar han för de brutala förändringar av flo ran som kalkning på fel ställen innebär.
TEXT:TOMAS HALLINGBÄCK
166
F
örsiktig kalkning direkt i försurade vatten har relativt små biverkningar och är ett bra sätt att bibehålla fiskfaunan i försurade sjöar och vattendrag. Problemen uppstår när man kalkar på land. Idag kalkar man bland annat våtmarker för att kalken långsamt ska sippra ut i sjöarna. Sådan kalkning sker idag i stor skala även i områden som nästa inte alls är försurade, framför allt i Härjedalen och Väster botten. Här finns en klar konflikt mellan intres set av att höja pH:t i sjöarna och den rika biolo giska mångfalden i våtmarkernas naturligt sura miljöer (Berrills & Hanneberg 1995).I Sverige sprids årligen mer än tvåhundratusen
äigssist . -: -r «tesv igiws^’ ;<V' C *-■ : " ss: a . :.. .Hat <T*. . *T-**-'*T ' , --..•... Äric v.^r- r1 -LV. .;.'
Äffeilll
. ■•' -ui- . r*" *'v2 - iLijikr^A* ■T JVi U: -,-. '. ViL^' *11® »*s£ä töSPiS '• ' ' '• . . . g|!|g‘?!^Ä:r in ^v-VKalkad myr, med stora ytor av död vitmossa, som ännu inte brutits ned, i förgrunden. Lägg märke till de ”rena” stenblocken längst bort i bilden. (Urgådalen, Tännäs, RN I326070/6932978) Foto: Nils G. Lundh
ton kalk över sjöar och vattendrag. Orsaken till denna verksamhet är att nedfallet av försurande luftföroreningar under I960- och 70-talen var så stort att vatten och mark, samt brunnsvatten blev så surt att alarmerande skador på såväl väx ter, djur som människor uppstod. I väntan på att utsläppen av försurande ämnen skulle avta, bör jade man därför redan på 1970-talet att kalka i sjöar och vattendrag.
Insatserna genomfördes huvudsakligen som kalkning direkt i sjöar och var främst förlagd till sydvästra Sverige. Målet var att värna om fiskens överlevnad och Fiskeristyrelsen samordnade kalkningen. Sedan Naturvårdsverket tog över ansvaret för kalkningen 1982 och började ge statsbidrag ökade kalkningen kraftigt. 1 samband med detta ändrades målet till att även innefatta bibehållande av naturlig flora och fauna.
Kalkningen av våtmarker startade i mitten av 1980-talet och har sedan dess ökat i förhållande till sjö- och vattendragskalkning. År 1997 kalka des cirka 2 000 våtmarksobjekt och 32 % av kal ken lades på våtmarker (Naturvårdsverket 1999).
När man kalkar våtmarker sprids kalken med hjälp av helikopter direkt på myrarnas fast- och mjukmattor. Detta sker såväl i eller intill källor och utströmningsområden som över hela myrar. Skälet till att kalka våtmarker är att få en mer långvarig effekt och att undvika kalkchocker i sjöarna.
Efter att surt vatten även konstaterats i norra Sveriges fjäll- och inlandsområden 1989-1992 skedde storskaliga kalkningsinsatser även i norra Sverige. Numera går cirka hälften av de årliga statsbidragen till kalkning av de norra delarna av landet men även till Värmland. Nedfallet av för surande ämnen är dock fortfarande allra störst i sydvästra Sverige. Kallcningsbidragen uppgår till drygt 200 miljoner kronor per år, därmed är Sverige det land i världen som satsar mest pengar på kalkning av vatten.
Motiv till kalkning
Naturvårdsverkets motiv till kalkning är att mot verka försurningens negativa effekter på fauna och flora. Kalkning av sjöar och vattendrag har
r~
Försurningen
Nedfallet av försurande ämnen (främst svavel) från luftföroreningar kulminerade på 1970-talet, varefter omfattande utsläppsreduktioner inne burit att nedfallet halverats. Nedfallet av svavel följer en syd-nordlig gradient i Sverige, med störst mängder i de sydligaste delarna av landet. I söder uppgår det årliga svavelnedfallet till
10-12 kg per hektar; i stora delar av mellersta Sverige är det 6-8 kg och längs norrlandskusten 3-4 kg. I norra Sveriges inlandsområden uppgår nedfallen till mindre än 3 kg per hektar och år (Källa: SMHI 1997). I Norrland är nedfallet idag i nivå med 1920-talets.
Anledningen till att försurningen drabbat sydligaste Sverige hårdast är främst närheten till utsläppen av försurande föroreningar samt
rådande vindar. Situationen i den del av Sverige som ligger långt från utländska utsläppskällor är helt annorlunda. I västligaste Härjedalen är till exempel nedfallet av försurande ämnen ringa jämfört med Skåne. Men eftersom berggrunden och jordmånen i västra Härjedalen i allmänhet är kalkfattig har den små möjligheter att buffra försurande ämnen.Vissa forskare påstår att man kan se försurningseffekter i Härjedalen på fau nan, åtminstone i de akvatiska systemen och åtminstone under våren (Lingdell & Engblom
1995,Ahlström m.fl. 1995). En rad andra forska re hävdar dock att den surhet man kan obser vera i Härjedalen huvudsakligen är naturlig och att systemen i stort sett varit lika sura de senaste hundra åren (Renberg & Wik 1989).
Geografisk fördelning av svavelnedfallet i Sverige 1997.
Depositionen av svavel kulminerade på 1970- talet, varefter omfattande minskning av utsläp pen inneburit att nedfallet halverats. I sydvästra delen av landet uppgår det årliga svavelnedfallet numera till 10-12 kg/ha i stora delar av syd östra och mellersta Sverige till 6-8 kg och längs
norrlandskusten 3^4 kg. I norra
j , Sveriges inlands områden uppgår depositionen till ett eller en par kilo. I figuren har halterna för svavel angivits i mg/mLVid omräkning
Svavel
Källa: SMHI Grafik: Pär Johansson
Svavel, kg/ha och år 8
---- 1--- 1--- 1--- T
* *
“l i i i i i i i r
& & <$> <&> dP> h—i—r 'V7 7'S)
Svavelbelastning i Norrland angett i kg per hektar och år.
Siffrorna baseras på en kombination av depo- sitionsmätningar och uppskattade emissioner. Mätningarna avser nederbördskemi och krondropp på 17 lokaler i Norrbottens, Västerbottens,Västernorrlands och Jämtlands län.
Källa: Eva Hallgren Larsson (IVL).
haft en klart positiv verkan på fiskfauna och bot tenfauna. Även om motivet för att kalka har breddats till att bevara biologisk mångfald gene rellt, är fritidsfisket fortfarande det dominerande motivet. I flera fall handlar det inte enbart om att rädda naturligt förekommande fiskarter utan även att skapa miljöer för fisk som planteras in för fritidsfiskets räkning.
Vattenkemiska mätningar är nästan helt sty rande för om det ska kalkas och när under året det ska ske. Åsikterna hos ”grön” och ”blå” naturvård går ofta starkt isär. Inom den så kalla de ”blå naturvården” (d.v.s. de som arbetar med luft- och vattenkvalitéer) är omtanken om biolo gisk mångfald annat än fisk och fiskens föda ofta begränsad.
I Sverige saknas för närvarande en nationell sjö- och vattendragsinventering motsvarande de nationella inventeringarna av ängs- och hagmar- ker samt våtmarker. Detta är en anmärknings värd brist då det gäller planeringen av en såpass omfattande verksamhet som kalkning av cirka 8 000 sjöar och 2 000 våtmarker. Denna stor- skaliga verksamhet torde därför behöva genomgå en miljökonsekvensutredning (MKB) för att till åtas fortsätta.
Försurningskänslig flora. Det finns en utbredd
myt om att kalkning återställer fauna och flora i sjöar, vattendrag och till och med våtmarker till något som liknar tillståndet före försurning. Man har mig veterligen ännu inte lyckats med detta i något enda fall. De undersökningar som gjorts visar istället att kalk endast är ett av många ämnen som skulle behöva tillföras. Kon centrerad kalk kan istället skapa nya problem. Förutom alltför stora svängningar i pH och lokala överdoser av kalcium, kan det uppstå fos fatbrist i kalkade vatten, vilket tydligt återspeglas i växtplanktonfloran.
I Sydsverige har man funnit att rikkärrsarter som har krav på högt pH har minskat (Gunnars- son m.fl. 2000, Hedenäs & Kooijman 1996). Att man genom kalkning skulle kunna motverka de negativa effekterna av försurning på försur ningskänslig kärlväxtflora har vid försök inte
Ton kalk till våtmarker [illli 16 000-20 000 E&gj 10 000-13 000 | I 6 000-10 000 | 1 3 000-6 000 0-3 000
Mängden spridd kalk över våtmarker i respektive län under året 1997 (Naturvårdsverket 1999).
kunnat visas (Blom 1993). En systematisk genomgång av litteratur om pH-värdets inverkan på tillgängligheten för alla kända växtnäringsäm nen visar att ingenting talar för att ett pH värde över 5,5-6,0 skulle vara fördelaktigt för växter; höga halter av kalcium medförde istället brist på magnesium, bor, mangan, zink, järn och koppar (Magnusson 2000). Ett försök i Västergötland med kalkning av försurningskänslig moss- och lavflora gav inga positiva resultat (Hallingbäck & Ingelög 1989).
■ ■WJZ'.:. y&txür- r7^Åk"ri.o’Ä*• ; » rg&mmm r«5“^2^* •J>V. ..• . ■ • -. -V~-&&SHSS ägjjgisg gspfe-•}35g*&5*; .... &g|t%^ ~ .^r■ V ,
na;
g||S13s£' .^Ppg. v^sj •, i?« _ y "-iköagäii 5s “••* .-«w-ifSäpA ESSÄ jSglRfi® ÜHi ■käj5§£^ L; i •~.'v■ V.t
M:^>.Död ljung på kalkad rished. Lägg märke till den röda, torra tallen i förgrun den och de ”rentvättade” stenblocken i bakgrunden. (Fjällsätern, Urgådalen,
RN 1326621/6932726) Foto: Nils G. Lundh
Mycket få exempel finns som tyder på att kalkningen leder till att arter som försvunnit på grund av försurning återkommer till ett kalkat område. Kalkningen får istället som effekt att arter som inte tål kalk minskar starkt eller för svinner. På västkusten finns tecken på att det efter kallcning uppstår ett ”nytt” ekosystem som troligtvis blir beroende av att kalk regelbundet tillförs området för all framtid (egna iakttagel ser).
Floraförändringar efter kalkning
Allt efter myrarnas respektive vegetationssam- mansättning, fuktighetsgrad, vattenomsättning och geografiska läge, skiljer sig effekterna av kalkn ingen åt. Vegetation dominerad av acidofila arter (sådana som huvudsakligen växer i mark med lågt pH) påverkas mest, liksom vegetation
som under lång tid varit fri från störning. Våtmarker med liten vattenomsättning påverkas betydligt mer än sluttande marker där vattnet sköljer bort kalken snabbare. De myrtyper som man hittills kalkat är främst de relativt orörda fast- och mjukmattekärren med ett bottenskikt av vitmossor och liten vattenomsättning. Det är i dessa vegetationstyper man sett den största flo- raförändringen (Rafstedt 2000).
Mossor. Kalk skadar flera av de vanligaste våt-
marksarterna vilket resulterar i snabba och om fattande förändringar i bottenskiktet. De flesta vitmossor försvinner, liksom en lång rad lever mossor (Aronson 1995, Eriksson 1990, Rafstedt 2000). De känsliga arterna får en ytmässigt min skad täckning och krävande arter, som exempel vis levermossor, kan försvinna helt (Aronson
•**«K
All vitmossa är död, torven blottlagd och hopsjunken. Här syns dock ännu inga subfossil, som ofta kommer i dagen vid liknande sönderfall. (Anådalen, RN 1339517/6951716), Foto: Nils G. Lundh
1995). Denna radikala och snabba förändring står i kontrast till den långsamma och smygande förändring som försurningen åstadkommit och som kalken är till för att neutralisera.
I södra Sverige har Jan-Anders Aronson följt kalkningen av våtmarker och på vissa myrar noterat en hundraprocentig utslagning av vit mossor och levermossor. Levermossorna har hel ler inte återkoloniserat på de 14 år som han stu derat de kalkade myrarna (Jan-Anders Aronson, i brev). I blöta öppna myrar med liten vattenom sättning blev skadorna störst.
Även om vissa arter försvinner efter kalkning, kan andra tillkomma, särskilt bland bladmossor na och andra kan öka sin täckningsgrad. Det totala antalet bladmossor i våtmark brukar därför ofta öka något efter kalkning (Rafstedt 2000).
På en del av de nakna ytorna etablerar sig
arter vilka normalt inte klarar konkurrensen i den här miljön. Vissa pionjärarter är snabbt på plats och blommar upp för att efter en tid åter försvinna. Exempel på sådana arter i bottenskik tet är en lång rad bladmossor såsom vanlig spå- mossa Funaria bygrometrica, päronmossa Lepto- bryum pyriforme, brännmossa Ceratodon purpu- reus och myrbjörnmossa Polytrichum strictum (Rafstedt 2000). I de fall det finns gott om na ken torv att etablera sig på kan förekomsten av bladmossor under några år bli stor.
Är marken torr kan den döda vitmossan fin nas kvar i flera år, särskilt om den förankras av starr och myrbjörnmossa. På sådana ytor före kommer kraftiga uppslag av mossor som räffel- mossa Aulacomnium palustre och blek skedmossa Straminergon stramineum.