»Men huru? Men vad? Men varför? Men när? Men hur kom, hur gick det till?»
Jag skall ha den äran att metodiskt och ordentligt, som det höves en husrådinna, däröver avgiva min
Förklaring.
Då ett gelé är inemot färdigkokat, slår man äggvitor uti, för att (såsom det heter i konstspråket) klara det.Läsaren torde benäget erinra sig att husrådinnans lycka eller uppkomst bereddes eller uppkoktes genom ett vingelé.
Såsom skyldig tacksamhets minnesgärd för hjorthornens avkomma, dukar hon nu upp därmed till dessert. Så även, då en roman, liten berättelse eller annan litterär hopkokning av samma art nalkas sin fulländning, slår man till med en explikation eller en förklaring för att reda grumlet; och denna har merendels mycket av äggvitans egenskaper, nämligen att vara seg och sammanhållande, klar och förklarande och tämligen smaklös.
Jag ser redan vilka grimaser här göras åt mitt äggvitskapitel och är själv litet orolig och ängslig för det, Hennes nåd, som emellertid hade gått ut, kom vid sångens slut åter in, hållande vid handen den förtjusande sångerskan — den änglasköna — — Hermina. Översten steg upp och gick emot dem. Med en verklig fadersömhet omfamnade han den intagande varelsen och presenterade henne högtidligt i sällskapet som sin fjärde älskade dotter.
Må ingen förtänka kornetten, att han ej genast sprungit upp och kastat sig på knä för sin älskade. Han kunde det verkligen ej. Känslan av hänryckande sällhet var för stark för hans avmattade krafter — och en ögonblicklig svimning överföll honom i den stund han såg inträda, vid sin moders hand, den älskade varelse, som han trott vara för alltid för honom förlorad. Hennes nåd stjälpte nu rentav över honom ut hela sin eau de cologneflaska.
Då han åter öppnade ögonen, mötte de Herminas, som, fulla av ömhet och tårar, vilade på honom. Översten tog de unga älskandes händer och förenade dem. Hela familjen slöt en krets omkring de båda sälla. Ord talades ej, men dessa blickar, dessa leenden, fulla av kärlek och sällhet — o, huru mycket bättre äro de ej än ord!
Förmodad kör från mina läsare.
»Men huru? Men vad? Men varför? Men när? Men hur kom, hur gick det till?»
Jag skall ha den äran att metodiskt och ordentligt, som det höves en husrådinna, däröver avgiva min
Förklaring.
Då ett gelé är inemot färdigkokat, slår man äggvitor uti, för att (såsom det heter i konstspråket) klara det.Läsaren torde benäget erinra sig att husrådinnans lycka eller uppkomst bereddes eller uppkoktes genom ett vingelé.
Såsom skyldig tacksamhets minnesgärd för hjorthornens avkomma, dukar hon nu upp därmed till dessert. Så även, då en roman, liten berättelse eller annan litterär hopkokning av samma art nalkas sin fulländning, slår man till med en explikation eller en förklaring för att reda grumlet; och denna har merendels mycket av äggvitans egenskaper, nämligen att vara seg och sammanhållande, klar och förklarande och tämligen smaklös.
Jag ser redan vilka grimaser här göras åt mitt äggvitskapitel och är själv litet orolig och ängslig för det, Hennes nåd, som emellertid hade gått ut, kom vid sångens slut åter in, hållande vid handen den förtjusande sångerskan — den änglasköna — — Hermina. Översten steg upp och gick emot dem. Med en verklig fadersömhet omfamnade han den intagande varelsen och presenterade henne högtidligt i sällskapet som sin fjärde älskade dotter.
Må ingen förtänka kornetten, att han ej genast sprungit upp och kastat sig på knä för sin älskade. Han kunde det verkligen ej. Känslan av hänryckande sällhet var för stark för hans avmattade krafter — och en ögonblicklig svimning överföll honom i den stund han såg inträda, vid sin moders hand, den älskade varelse, som han trott vara för alltid för honom förlorad. Hennes nåd stjälpte nu rentav över honom ut hela sin eau de cologneflaska.
Då han åter öppnade ögonen, mötte de Herminas, som, fulla av ömhet och tårar, vilade på honom. Översten tog
de unga älskandes händer och förenade dem. Hela familjen slöt en krets omkring de båda sälla. Ord talades ej, men dessa blickar, dessa leenden, fulla av kärlek och sällhet — o, huru mycket bättre äro de ej än ord!
Förmodad kör från mina läsare.
»Men huru? Men vad? Men varför? Men när? Men hur kom, hur gick det till?»
Jag skall ha den äran att metodiskt och ordentligt, som det höves en husrådinna, däröver avgiva min
Förklaring.
Då ett gelé är inemot färdigkokat, slår man äggvitor uti, för att (såsom det heter i konstspråket) klara det.Läsaren torde benäget erinra sig att husrådinnans lycka eller uppkomst bereddes eller uppkoktes genom ett vingelé.
Såsom skyldig tacksamhets minnesgärd för hjorthornens avkomma, dukar hon nu upp därmed till dessert. Så även, då en roman, liten berättelse eller annan litterär hopkokning av samma art nalkas sin fulländning, slår man till med en explikation eller en förklaring för att reda grumlet; och denna har merendels mycket av äggvitans egenskaper, nämligen att vara seg och sammanhållande, klar och förklarande och tämligen smaklös.
Jag ser redan vilka grimaser här göras åt mitt äggvitskapitel och är själv litet orolig och ängslig för det,som för allt segt, och tror att jag gör bäst att, i stället för mina egna präntade ord, giva mina läsare del av en konversation, som, en vacker novembereftermiddag, ägde rum mellan fru D. och fru Mellander, som var hennes, så väl som hela traktens, nyhets- och annonsblad. För att fria mina läsare från att bli förledda av de båda fruntimrens misstag och gissningar, vill jag (fru M. och fru D. ovetande) på scenen införa en sufflör, det vill säga en fläkt av sanningens ande, vilken, antingen den far fram över världshistoriens fält eller genom det husliga livets minsta dörrspringa, är en viktig, alltid dyrköpt auxiliaire eller hjälpreda. Min sufflör har för övrigt det olikt med den, som är engagerad vid vår kungliga teater, att han sufflerar ej aktörerna, men auditorium fram på rätta spåret. Men till saken.
Scenen är på Lövstaholm, i fru D:s kabinett.
(Fru D. sitter vid sitt eftermiddagskaffe. Fru Mellander kommer in.)
Fru D.: Nå, min söta fru Mellander, nå äntligen — välkommen!... Jag har väntat minst en halvtimme. Kaffet är inemot kallt... jag får visst låta värma det...
Fru M.: Gubevars! Min lilla hennes nåd... kallt eller varmt, nog är det bra för mig.
Fru D. (under det hon slår i): Nå, fru Mellander, nå... vad nytt?
Fru M.: Jo, min lilla hennes nåd, nu har jag, gudskelov, reda på allt... en sockerbit till, om jag får be...
Fru D.: Nå, berätta, berätta då! Jag har hört sägas, att den lilla skogsnäbban där borta — Hermina, är som eget barn upptagen inom H:ska familjen... att hon och kornett H. äro förlovade, och att det skall bli bröllop med det första.
Sufflören: Först efter tre år, säger överste H. Kornetten skall först resa och se sig om i världen, och Hermina (säger hennes nåd) måste först lära sig svenska lanthushållningen — och därtill behöver hon väl tre år på sig.
Fru M.: Jag tyckte att någon talte här nära — äro vi ensamma?
Fru D.: Ingen kristen själ kan höra oss.
Fru M.: Nå, då skall jag berätta, min lilla hennes nåd, en faslig historia... men se... inte vill jag, att det skall heta,
att jag sagt det här...
Fru D.: Ingen kristen själ skall få veta det.
Sufflören: (visslar).Fru M.: Nåväl! Det förhåller sig så här. I begynnelsen utomlands var den här nuvarande friherrinnan K. gift med en svensk adelsman, som hette någonting på Stjern... och hade med honom en dotter...
just den här vackra ungen Hermina, som varken far eller mor frågade stort efter — ty se, de ville ha haft en son, och flickan lär ha haft svåra dar hemma. Nå... emellertid kommer baron K. dit utomlands... i Taljen... eller hur det landet heter, och får se den vackra frun — Herminas mor... blir alldeles rasande kär i henne och hon blir övergivet kär i honom. Det får hennes man reda på... det blir ett förskräckligt spektakel i huset, och emellan de båda herrarna slagsmål.
Sufflören: Duell!
Fru M.: Summan var den, att baron K. måste resa ur landet. Nu kom han till Sverige åter och levde där en tid bortåt ogudaktigt och spelade och rustade, så att hans affärer kommo alldeles i oordning. Då får han en dag veta, att den vackra fruns man där utomlands dött — och reser prompt ut och tänker att få sig en vacker fru, och med den vackra frun pengar till att betala sina skulder. Nå — han friar till änkan — hon ger honom ja — gifter sig med honom i tysthet, tänker sedan få förlåtelse därför av sin gamla far; men han (en rik och förnäm patron) blir rosenrasande och gör henne arvlös. Ja, de nygifta hade aldrig ett gudslån att leva av utomlands. Nå — då kommo de vackert hit — och i samma momang gör ett handelshus bankrutt, uti vilket baron K. lär ha haft hela resten av sin förmögenhet — och nu sprungo kreditorer från alla sidor på honom — och han måste ordentligt gömma sig undan dem, och därför bodde han i det lilla skogshuset där borta och tålte se varken hund eller katt — och kom dit händelsevis folk, så var han som en arg tjur, så elak — och var ond på sin fru, som han trodde narrat dit människorna. Ja — där lär ha varit ett olyckligt och eländigt leverne...
Fru D.: Men huru kom unge H. dit?
Fru M.: Ja, det vete Gud!... det har jag ej kunnat få rätt på... men dit kom han — och de båda unga människorna förälskade sig i varandra. Nästan i samma veva kommer även dit den vackre, rike fideikommissarien G. och blir också kär i lilla Hermina.
Fru D.: Det är alldeles obegripligt! Den flickan är ju alldeles icke vacker... ingen fraicheur, ingen kolorit...
Fru M.: Ack, vad är hon bredvid de söta fröknarna D.? — som en rädisa bredvid rödbetor.
Fru D. (stött): Fru M. menar förmodligen rosor.
Sufflören: Pioner.
Fru M.: Ja, så menar jag precis... det förstår sig. Var var jag nyss! Jag har det. Nå... den unge H. reste emellertid bort och blev borta hela sommaren och fideikommissarien gick jämt till K:s och gjorde sig artig. En vacker dag så friar han — och vad tycks? Hermina vill ej ha honom — och ger honom rakt nej. Nå, då lär det ha blivit ett väsen i huset.
Fru D.: Flickan förekom mig alltid som en romanesk toka.
Fru M.: På hösten sätta alla baron K:s kreditorer till och vilja ha pengar eller sätta honom i fängelse. Se, lilla hennes nåd, saken är den, att han lär ha över sommaren hemligt vistats i Stockholm och spelt och vunnit och därmed uppehållit dels hushållet, dels kreditorerna, en tid. Men på en gång vände sig lyckan, och han kom i ett förskräckligt trångmål. Då svor han en dyr ed och sade till fideikommissarien G.: »Betala för mig tio tusen riksdaler genast — och ni får Hermina till hustru.» Och han svarade: »Så fort hon blir min hustru, betalar jag summan på momangen.» Baron ville först skrämma Hermina till att säga »ja». Men det tog ej. Då kastade han sig på knä för henne och bad, och friherrinnan gjorde så med — och flickan grät och sade blott: »Giv mig ännu tre dagars tid.» Föräldrarna ville ej, men måste giva efter; och under dessa dagar skrev hon till kornett H., att han
måtte hals över huvud komma hem.
Sufflören: Mindre ordagrant.
Fru M.: ... att han skulle betala penningsumman och få henne till hustru.
Sufflören: Så skrev hon ej.
Fru D.: Ett intrigant stycke!
Fru M.: Ja visst! Nå... kornetten kommer hem, alldeles utom sig, vill ha pengar av sin far, som säger nej...
Fru D.: Ja, ja, gubben lär allt vara snål. Nå, det övriga vet jag. Det blev en dispyt mellan far och son. Överstinnan kom därtill... de sade varandra sottiser...
Sufflören: Falskt!
Fru M.: Ja, det blev ett familjekrakel. Kornetten red bort desperat... kom till skogsstället, fann K:s bortresta, blev som ursinnig, red hit och dit hela dagen och träffade slutligen en bekant, som han manade ut.
Sufflören: Falskt!
Fru D.: Ja... och blev hemburen om natten som död till sina föräldrar. — Men vart hade K:s tagit vägen?
Fru M.: Det förhåller sig så här. Det kom folk ut, som positivt ville taga fast på baron K. Då stormadehan och friherrinnan med böner på Hermina — så att hon i sin hjärtångest sade ja till allt. Fideikommissarien talade till kreditorerna och lovade att betala dem om några dagar. Och så för han Hermina till Stockliolm, för att där följande söndagen låta lysa i ett för allt och strax därpå låta viga sig; allt skulle gå så i tysthet och bråhast, ty alla, i synnerhet fideikommissarien, voro de rädda för unge H.
Fru D.: Men hur kom det sig, att bröllopet ej blev av?
Fru M.: Jo, därför, att Hermina blev sjuk och nästan halvtokig, som den här Clamentina i Grandson — en roman, hennes nåd vet — och hon var på vägen att göra slut på sitt liv.
Sufflören: Falskt!
Fru D.: Huru gudlöst!
Fru M.: Då blev hennes mor ängslig och skickade bud på överste H., med vilken hon förr lärer ha varit mycket bekant...
Sufflören: Falskt! falskt! falskt!
*
Som sufflören tyckes av de tre talande vara den, som har bäst reda på pjäsens gång (förmodligen därför, att han håller manuskriptet i handen), så må han träda ensam fram på scenen och söka göra reda för, vad han så kapabelt skriker på att andra anföra falskt.
Sufflören: Mitt gunstiga herrskap, saken är den: Herminas själslidande, under vilket hon länge kämpat, vållade verkligen under de avgörande dagarna hos henne en slags stilla yrsel, som förskräckte alla som omgåvo henne.
Genserik G., som fick höra, huru förtvivlade K:s affärer voro, och som tydligt märkte Herminas motvilja för sig, drog sig ur spelet och försvann på en gång, utan att man visste vart han tagit vägen. Baron K. insåg snart, att ingenting kunde rädda honom från undergång, och beslöt att rymma — och hans hustru att följa honom. Det var i denna stund av hopplöshet, som en ny stjärna uppgick för de båda olyckliga makarna. — De närmade sig till varandra, de gräto tillsammans, över det förflutna sänktes förgätenhetens slöja, de lovade att stödja varandra i deras mödosamma vandring, den forna kärleken vaknade och lät dem ana, att om de bevarade dess eld, skulle de även i eländets djup kunna äga någon sällhet. Friherrinnans hjärta, vars is lidandet tycktes ha brutit, blödde för
Hermina och fasade för hennes öde, att med sina olyckligaföräldrar irra kring världen, ett rov för nöd och elände.
En afton satt hon betraktande den sköna, bleka, av sorg och sinneslidande tärda flickan, som nu låg i en stilla slummer; hon kände sitt hjärta sönderslitas och, kvävande sin stolthetskänsla, fattade hon pennan och skrev följande rader till Överstinnan H.:
»En förtvivlad mor anropar en moders barmhärtighet. Inom ett dygn skall jag lämna Stockholm för att fly ur Sverige. Min dotter kan och vill jag ej medtaga. Jag vill ej se henne bli ett rov för elände — ty det är eländet, som jag går till mötes. Er aktningsvärda karaktär, den godhet jag själv sett framlysa i ert ansikte, har givit mig mod att vända mig till er med denna bön... (o, hörde ni den dock av mina darrande läppar uttalas — såge ni i mitt bröst det sönderslitna och även ångerfulla modershjärtat — ni skulle bönhöra mig): upptag — upptag mitt barn i ert hus, i er familj! Av barmhärtighet upptag det! Tag min Hermina i ert beskydd — tag henne som kammarjungfru åt era döttrar — därtill åtminstone måtte väl Marchese Azavellos dotterdotter anses kunna duga. Nu är hon svag och sjuk — svag till kropp och sinnen, nu duger hon ej till mycket ... men hav tålamod med henne... Ack, jag känner det — jag blir bitter, och — jag borde vara ödmjuk! Förlåt mig! Och om ni vill frälsa mig ifrån förtvivlan
— så hasta — hasta som en tröstens ängel hit och slut i hyllande armar mitt beklagansvärda barn. Då skall jag välsigna er och bedja för er; o, måtte ni aldrig äga en stund, så bitter som denna!
Eugenia A.»
Detta brev erhöll Överstinnan H. några dagar efter sin sons olyckshändelse. Hon visade det åt översten. De båda makarna reste genast till Stockholm — och återkommo med Hermina, vilken de från denna stunden visade faders och moders ömhet, och som snart i det fridens och kärlekens element, som omslöt henne, uppblomstrade så skön, som säll.
Exit Sufflör för att lämna rum åt Beata Vardagslag, som ser något talträngd ut.
Få personer på livets teater älska de stumma rollerna. Var och en vill dock gärna i sin ordning komma fram och säga något, om intet annat, så åtminstone: »Jag heter Peter» — eller »Jag heter Pål, se på mig! eller »Hör på mig!» och som jag, Beata Vardagslag, ej vill tillfoga mig den oförrätt, att synas blygsammare än jag är, så träder jag åter fram och säger: »Hör på mig».
Baron K. försvann hastigt med sin fru ur Sverige. De styrde sin kosa till Italien, där friherrinnan ville göra ännu ett försök att blidka sin far. De väntade sig att under denna resa kämpa med alla vidrigheter, som brist och fattigdom kunna förorsaka, men det blev för dem annorlunda. På flera ställen under vägen fingo de röna ett, dem alldeles obegripligt, förekommande av dem alldeles okända personer. I åtskilliga städer lågo penningsummor tillreds för dem att upptaga — en god ängel tycktes följa dem och vaka över dem. Friherrinnans brev till sin dotter innehöllo dessa underrättelser.
»Det där allt är min mans verk», sade en dag till mig hennes nåd med ett strålande uttryck av stolthet, ömhet och glädje. »K. har varit hans fiende under deras ungdomsår — och tillfogat honom mången oförrätt. Fastän de sedan denna tid varit skilda åt, vet jag att min man ej glömt det, ty glömma kan han ej — men sådan är hans hämnd...
Han är en ädel människa — Gud välsigne honom!»
Jag sade: »Amen!»