vilken skall giva oss en åsikt av skogsfamiljen samt en insikt i kornett Karls hjärta, som kan föra oss till en översikt av vad som kan vara ödets avsikt med honom, samt leda till moraliska reflexioner över den uppsikt, som det är var och en gott att hava över sitt hjärta under livets Sioppspel.
Om Hermina kunde med skäl liknas vid Rebecka, så hade däremot baron K., Herminas styvfar, ej den minsta likhet med den gästfrie Bethuel. Ytterst kallt och ovänligt tog han emot den unge vandraren. Hans fru, den redan omtalta vackra skogsfrun, var ej stort blidare. Det tycktes, som om de känt både fruktan och förtrytelse att bli upptäckta på deras gömställe. Men man kunde ej länge vara fruktande eller kall och ovänlig mot en ung man som kornett Karl. Hans öppenhet, Någon av mina läsarinnor, som har särdeles gott minne eller eljest har en ovanlig gissningsförmåga, skall kanske uppsända den raketlika idén: »Här ha vi säkert kornett Karl och hans Linnæa boreahs, eller den vackra Hermina!»
Så var det.
»Men huru hade de gjort bekantskap?» frågar någon kanske.
Jag svarar: se Gamla Testamentet, 1 Mosebok, 24 kap., Eleazars bekantskap med Kebecka. De modifikationer, som skillnaden mellan äldre och nyare tiders seder och talesätt kan föranlåta mellan en idyllscen i Mesopotamien i patriarkernas tid och en i Sverige under nittonde århundradet, äro ej nog betydliga för att förmå mig att göra en ny teckning av ett uppträde, vilken blott skulle ge var och en tillfälle att upprepa Salomos ledsamma, men sanna ordspråk: »Ingenting nytt finnes under solen!» och som dessutom skulle giva mig den fatala känslan av att göra en svag kopia av ett skönt original, alltnog: här var även en trött vandringsman, en källa, en ung flicka, som kom med en kruka för att hämta vatten, och som gav den resande dricka. Denne hade väl inga kameler, men dock ett milt, tacksamt, för all kärlek, utom den kristliga, ogenomträngligt hjärta. Och denna sköna vekhet och denna ädla styrka föranledde, att han följde den hulda tärnan hem, bärande hennes vattenkruka.
Sedan vi nu tagit oss en ljusdryck (för att ej stöta måttlighetssällskapen vill jag ej kalla den aptitsup) vid den första, övergå vi till den
Andra solblicken,
vilken skall giva oss en åsikt av skogsfamiljen samt en insikt i kornett Karls hjärta, som kan föra oss till en översikt av vad som kan vara ödets avsikt med honom, samt leda till moraliska reflexioner över den uppsikt, som det är var och en gott att hava över sitt hjärta under livets Sioppspel.
Om Hermina kunde med skäl liknas vid Rebecka, så hade däremot baron K., Herminas styvfar, ej den minsta likhet med den gästfrie Bethuel. Ytterst kallt och ovänligt tog han emot den unge vandraren. Hans fru, den redan omtalta vackra skogsfrun, var ej stort blidare. Det tycktes, som om de känt både fruktan och förtrytelse att bli upptäckta på deras gömställe. Men man kunde ej länge vara fruktande eller kall och ovänlig mot en ung man som
kornett Karl. Hans öppenhet,hans älskvärda och friska munterhet, den godhet, som framlyste i hela hans väsen, hans enkelhet tillika med ett visst ädelt behag i sitt sätt att vara, som han hade av sin far, hans sorglösa, fria, milda blick, som alltid klart och lugnt mötte andras, gjorde att personer av de mest olika temperament, karaktärer och lynnen tyckte om honom och funno sig väl med honom. Man kände sig ovillkorligt böjd att fatta förtroende till honom, att önska sig leva i hans sällskap, som man önskar sig leva i den fria naturen, därför att den gör att man känner livet lättare, sig själv lyckligare och bättre, ty då vi... men vad tjänar det till att göra memorandum av det som var och en vet utantill?
Kornett Karl ville intaga och intog verkligen både friherrinnan K. och hennes man, så att de beviljade hans begäran att åter få besöka dem, såvida (detta gjordes till ett uttryckligt villkor) han ville lova att för ingen, ej en gång för sin familj, röja sin bekantskap med dem och deras vistelseort.
Detta lovade kornetten, därför — därför att han kände en alldeles obegriplig lust att komma åter.
Några få dagar voro tillräckliga för att låta honom märka de besynnerliga och olyckliga missförhållanden, som rådde inom denna familj, men länge dröjde det, innan han förstod orsakerna därtill. Baron K. var svensk, hans fru och styvdotter italienskor; för omkring två månader sedan hade han med dem anlänt till Sverige. Deras kläder voro praktfulla och i synnerhet i hög grad eleganta; deras sätt att vara och tala, deras bildning och talanger röjde att de tillhörde samhällets högre och mer förfinade kretsar, och likväl levde de nu i brist av en mängd livets nödvändigaste behov, n. b. av dem, som för världens bortskämda barn blivit nödvändiga. Utom ett enda rum, i vilket man liksom hopskrapat allt det glitter, som blivit räddat ur något lyckans skeppsbrott, utvisade allt inom huset verklig fattigdom. Den dagliga kost, de vackra italienskorna njöto, var ej bättre än den varje torparfamilj i Sverige har tillgång på. Kornetten för sin del påstod alltid, att ingen föda fanns bättre än sill och potatis.
Emellan baron K. och hans fru var det nästan beständigt stormväder. Det tycktes vara emellan dem ömsom den häftigaste kärlek, ömsom avgjort hat, som stundom i friherrinnans väsen antog ett uttryck av stolt förakt under det han gav luft åt utbrott av vrede och raseri. Scener föreföllo ofta mellan de olyckliga makarna, varunder de gjorde varandra de bittraste förebråelser och beskyllningar. Den obetydligaste småsakkunde giva anledning därtill. Ett nästan sanslöst raseri å hans sida, förtvivlade rop och tårar å hennes slutade merendels dylika uppträden. Friherrinnans karaktär tycktes till sin grund vara ädel, men hon var tillika oböjlig, stolt och ytterst passionerad. Hennes man, på en gång svag och despotisk, hade ett uppbrusande och vilt lynne, blott i ögonblick av ett slags ångerfullt lugn, som han stundom hade, kunde man ana att även här fanns en ädlare natur, något som förtjänade att älskas.
Tålig, vänlig och mild, som en lidande ängel, stod Hermina, bredande sin oskulds snövita vingar forsonande mellan dessa i passionernas strid förvildade och förbittrade naturer.
Hon var vad man kallar en skön själ. Men denna var ej, liksom hennes sköna kropp, född så. Den var bildad genom tidigt lidande, tidigt erfarande av husliga sorger och betryck, i synnerhet genom en tidigt utvecklad religionskänsla, vilken gjorde att hon fördrog med tålamod, försakade leende, offrade sin smärta åt himlen och verkade kärleksfullt och outtröttligt på jorden. För att lindra sin mors lidande och förskaffa henne någon mera bekvämlighet, tog hon vid även de grövsta sysslor inom hushållet, vilket för övrigt skulle skötas av husets enda piga. Och det var rörande att se den sköna, idealiskt fint bildade varelsen arbeta som ett tjänstehjon, bära bördor under vilka hon dignade, det vill säga, under vilka hon skulle ha dignat, hade ej kornett Karl kommit och ställt saken till rätta och tagit bördan och burit den på egna axlar. Ifrån den stund han kom, blev mycket förändrat för Hermina. Som Jakob tjänte hos Laban för den sköna Rachel, så tjänte kornett Karl hos baron K. för att lindra Herminas mödor. Han jagade och fiskade, skaffade förråd i köket och lät med möda hindra sig från att själv vara kock, då han såg hur Hermina måste vid elden bränna sitt sköna ansikte, sina vackra händer. Hjälp av annan natur vågade han ej tillbjuda det i sin fattigdom stolta och dryga herrskapet.
Hermina hade hittills tjänat sin mor nästan som en slavinna, men utan att bli belönt med den ömhet, hon så väl förtjänat. Friherrinnan K. tycktes vara van att emottaga offer utan att tacka därför; ännu mindre tycktes hon vilja själv hembära några.
Med mödan bar hon plågan av den ringhet och den fattigdom, hon såg sig försatt i. Av Hermina fordrade hon, att hon, liksom hon själv, beständigt skulle vara både smakfullt och präktigt kladd, vartill enganska rik, från Italien medförd garderob gav dem tillfälle. Det var liksom ville hon i dessa kvarlevor av en försvunnen prakt och storhet söka tröst för sitt närvarande öde, eller liksom kunde hon ej tro, att detta öde var verkligt allvar, utan blott en ögonblicklig förtrollning, vilken varje stund kunde upplösas, såsom väntade hon att någon fes trollstav skulle i palats förvandla det lilla grå huset, och höll sig därför beredd att i en dräkt, enlig med hennes rang och värdighet, emottaga uppvaktningar och lyckönskningar.
Av sin styvfar behandlades Hermina på en gång med liknöjdhet och hårdhet, och man såg tydligt, att vad hon gjorde för honom, det gjorde hon ej för hans, men för Guds skull.
Ifrån den stund kornetten kom in i huset, fick han därinom ett slags välde, som dagligen steg, och det använde han till att bereda Hermina ett gladare liv.
Baron K. var merendels borta om dagarna och kom först mot aftonen tillbaka; stundom dröjde han även två eller tre dagar borta. Under dessa fredstider förstod kornetten att förskaffa Hermina en frihet, den hon aldrig förr känt, och den hon nu med barnslig förtjusning njöt. Han förmådde hennes mor, som var känslig för naturens skönhet, att göra långa promenader i den vilda romantiska trakten. Botaniken hade förr varit hennes älsklingsnöje;
kornetten upplivade åter hennes håg därtill, såg överallt blommor (även tror jag där inga fanns), för att söka övertyga den i sitt fosterlands yppiga vegetation förtjusta italienskan, att Sverige var lika rikt på blomster, som det var på hjältar och järn. Åtminstone är det visst (och det erkände han senare själv), att han ej hade försyn att såsom högst ovanliga och märkvärdiga naturprodukter omtala kattfötter, käringtänder, dådra, skvattra, pors, harsyra, malört, renfana, höskallran, stormhatten, m. m.
Såsom det skönaste i naturen omtalade han i synnerhet den underbart täcka blomman, som fått sitt namn efter
»världens störste naturforskare, svensken Linné». Att finna denna underplanta sökte han inge friherrinnan och Hermina den möjligaste största längtan. Alla dagar hade han nya aningar om att den skulle upptäckas i någon ny trakt. Han sökte länge, länge och väl, och upptäckte den ej förrän i den stund, han upptäckte sin kärlek.
Dessa promenader gåvo kornetten tillfälle att beständigt vara omkring Hermina. Han gav henne armen då de gingo, då de vilade skyddade han henne för solstrålarna. Småningom förmådde han henne att springaomkring och klättra bland klipporna, att njuta, med ett ord, det fria, friska ungdomsliv, som hennes hittills i klosterlik stillhet förflutna dagar ej givit henne begrepp om. Då hon nu med hälsans och glädjens purpur på sina kinder, skön och lätt som en oread, svävade omkring i den av vår och vällukt tjusfulla naturen, och ofta vände sitt änglaanlete strålande av tacksam tillgivenhet mot den, som var orsaken till hennes levnads njutning, då... då kände kornetten något underligt i sitt hjärta... en värme, en ljuvlighet, en alldeles, särdeles, honom hittills totalt främmande känsla.
Friherrinnan tycktes betrakta de båda unga vännerna som tvenne barn, vilkas lek hon tillät, därför att de dock hemburo all deras glädje, alla deras blommor såsom offer till henne. Kornetten ägde den goda gåvan att hålla folk i gott lynne med sig själva och därför med andra.
Mest likväl var han för Hermina i de stunder, då de inomhus så ofta förefallande obehagliga uppträden avlockade henne bittra tårar, dem hon merendels gick att dölja i köket. Då följde han henne, tröstade henne med broderlig ömhet, eller förmådde han henne att gå ut med honom och sökte då genom samtal och intressanta berättelser leda hennes uppmärksamhet åt gladare ämnen.
Man hade en gång inomhus behövt och ropat Hermina. Hon hade ej funnits tillstädes och detta föranledde hårda förebråelser till henne från hennes styvfar. Kornetten upptog dessa såsom en handske kastad åt honom, och det sätt, på vilket han besvarade utmaningen, verkade till en förökad frihet för Hermina. Han kunde nu ofta ensam gå ut med henne. Hennes uppfostran hade i de flesta allvarsammare kunskaper blivit vårdslösad. Han blev hennes lärare (synnerligen i svenska historien), han blev för henne som en bror. Hon gav honom även snart det ljuva namnet, och då de en dag tillsammans studerade svenska grammatikan, kommo de överens om, att du var
ojämförligt mycket vackrare än ni, och att de till varandra måste säga det förra.
Hermina åter blev för kornett Karl, man kan just ej säga lärarinna, ej heller precis syster, men hon blev så oförmärkt hans ögons ljus, hans livs glädje, hon blev hans.... Det är hög tid att underrätta mina läsare och i synnerhet mina unga läsarinnor om, hur det var fatt med kornett Karl. Han var kär!
Det hade väl aldrig någon gissat. Själv varken trodde eller anade eller gissade han det innan