Förrättsligande

En process av “förrättsligande” uppstår när “en fråga som avhandlades främst inom ramen för en kulturell, etisk, politisk, ekonomisk eller någon annan diskurs börjar avhandlas, eller allt tydligare eller allt oftare avhandlas, med

utgångspunkt i den rättsliga diskursen” (Brännström 2009 s. …). I flera

sammanhang resonerar respondenterna till denna studie kring sin egen och elevers vistelse i skolan utifrån en rättslig terminologi. Några exempel följer nedan:

Ja det är dels rättssäkerheten för elever, att man ska kunna se vad som är gjort och hur det är gjort och att är gjort på ett proffsigt sätt. - Kim

“det ska följas upp, och det ska utredas för att det… alltså vi har ju en plan mot kränkande behandling och likabehandlingsplan som måste finnas enligt lag och det är ju för att vi har en skyldighet i skolan att jobba aktivt mot kränkningar på det sättet.” - Kim

“ibland har jag hört att man pratar om begreppet kränkning i klassrummet och det tycker jag är bra, det är ju någonting som… eleverna ska ju känna till sina rättigheter och skyldigheter gentemot andra.” - Alex

Flera av respondenterna anser att dokumentationsrutinen kring kränkningar främjar rättssäkerhet - elever och vårdnadshavare kan begära ut dokumentation och ansvar för till exempel uppföljning av ärenden ska dokumenteras. På förhand utformade mallar och utarbetade rutiner för vad som ska dokumenteras och hur det ska göras främjar också en likvärdighet av hanteringen av misstänkta

kränkningar, enligt vissa informanter. En sådan likriktning kan främja rättvisa för elever men kan också, enligt till exempel Hult (2014) innebära att

35

planer följer föreskrifterna kan [...] indikera en möjlig glidning i innebörden av ‘en likvärdig skola’ mot ‘lika skolor’, det vill säga skolor som på likartat sätt följer föreskrifterna”. (Hult 2014 s. 119). Kims reflektion kring arbetet med dokumentation av kränkningar, att “det känns lite byråkratiskt, ibland” skulle kunna vara ett uttryck för ett fokus på att följa föreskrifter på det sätt som Hult (2014) beskriver. Hult och Lindgren (2016) menar att skolans arbete mot

kränkningar är genomsyrad av en rättvise-mentalitet, “litigation mentality” vilket resulterat i att professionella i skolan i hög grad är ängsliga inför att bryta mot lagen. Hult och Lindgren (2016) menar på att det finns en tendens att

professionella inom skolan dokumenterar för att bevisa att de följt lagen (Hult & Lindgren, 2016).

Kränkningsdokumentationens användning av begreppen kränkning, anmälan och utredning har enligt många av respondenterna konnotationer till polisarbete. Gällande arbetet med anmälning och utredning av misstänkta kränkningar säger Robin:

“det är ju som polisförhör.” - Robin

Ibland uppmärksammar elever och föräldrar den rättsliga terminologin. Kim och Eli resonerar kring att elever kan vilja “sätta dit någon” utifrån vetskapen om personalens rutiner kring misstänkta kränkningar:

“Just anmälan är ett laddat ord, vilket vissa tycker är jättebra för att ‘jag vill anmäla den för kränkning’ händer det att dom kommer med”- Kim

“då var det en tjej som kom och sa ‘ja men hon tog min penna på lektionen, jag är kränkt, jag vill att du utreder det’ [...] då handlade det mer om att man ville sätta dit någon, då var det ordet anmälan det handlade om’ - Kim

“Så när man brukar säga att vi är ju här för att alla ska ha det bra, det handlar inte om han sa, hon sa, den sa och så blev det såhär, då kan dom också bli lite ‘är det ingen som ska straffas?’ - Eli

Sasha anser att både “kränkning” och “anmälan” är missbrukade ord. Hen upplever att ordet “anmälan” kan leda till missförstånd med föräldrar:

“Jag är den som tycker att ordet ”anmäla” här är det mest också missbrukade ordet efter ordet kränkning men det står ju så i lagen, [...] vi måste använda begreppen som står men ordet anmäla, det blir väldigt… använder man det och ringer och berättar för en förälder ‘du, det här har hänt idag och vi har gjort en anmälan om…’ då har vi ju haft föräldrar som direkt har ringt till mig och sagt ‘har ni polisanmält mig och mitt barn?!’ [...] Jag gillar inte begreppet

anmäla men det står tyvärr så, så vi måste förhålla oss till det. - Sasha Sasha trivs inte med begreppen men menar att man måste förhålla sig till dem eftersom att de är lydelser i lagen. Sasha menar också att det är viktigt att som skolpersonal inte använda en tydligt juridisk terminologi:

“Sen har jag hamnat i nackdelen med det hela när det går överstyr och man börjar prata för mycket om anmälan, ordet anmälan. Om den vuxna använder det som ett hot mot eleven att ‘om inte du slutar nu så ska jag anmäla’, [...] då är vi fel på det, då är dokumentationen urusel

36

kan jag säga *skratt* för då är vi helt fel på det, då får vi ju bara skola och hem mot varandra. Det kan ju bli så, sätta dit, anmäla, hitta den skyldiga, du kan hamna i det ekorrhjulet.” - Sasha

En förrättsligad kontext är också en individualistisk kontext, eftersom den i hög grad kretsar kring individens rättigheter och skyldigheter. Organisatoriskt intresse för det juridiska ramverket överensstämmer också med organisatoriskt intresse för det som med Englunds (1995) terminologi kallas för “private good”. Några av respondenterna till föreliggande studie ger dock uttryck för ett motstånd till denna diskurs:

“I grunden så är det ju tråkigt att jobba utifrån att jag bara ska se till att vi har uppfyllt en lagstiftning, vi vill ju hellre jobba för att alla elever ska ha det bra…” - Sasha

“Vi jobbar inte så mycket med straff.” - Eli

“jag gillar inte skrivningen i den [skollagen], [...] hårddrar du det och följer den till punkt och pricka så hamnar vi väldigt väldigt snett och då letar man bara fel” - Sasha

Asp-Onsjös (2012) menar att skolpersonal har hög grad av makt gentemot föräldrar och elever gällande definition av problem, delvis på grund av att de också har makt över dokumentationen (Asp-Onsjö, 2012). Ordet “anmäla” är ett begrepp som har tydliga kopplingar till den juridiska världen, och samtliga respondenter påpekar att ordet har betydelse för arbetsrutinen kring kränkningar. Utifrån respondenternas svar framgår det att eleverna delvis förhåller sig till juridiska aspekter när de är på skolan. Informanterna berättar om elever som använder sig av begreppen “anmäla”, “kränkt” och “utreda”. Kims uttalande: “då var det en tjej som kom och sa ‘ja men hon tog min penna på lektionen, jag är kränkt, jag vill att du utreder det’ är ett exempel på hur en elev använder sig av juridisk terminologi och kunskap om personalens skyldigheter för att få personal att agera på ett specifikt sätt. Vissa informanter beskriver också vikten av att utreda och följa upp incidenter av misstänkta kränkningar, eftersom det visar eleverna att de tas på allvar. Denna bild beskriver elever som självständiga individer med rättigheter och skyldigheter, som även skall betraktas som sådana av skolpersonal, vilket överensstämmer med vår tidigare forskning som menar på att barn idag betraktas i större grad som autonoma individer (Zetterqvist Nelson 2012, Sandin & Sundkvist 2014, Tisdall & Punch, Reynaert et. al 2009). Även Englund pratar om att fokus har förflyttats från “public good” till “private good, det vill säga att fokus numera koncentreras på elevernas individuella rättigheter, snarare än att fokusera på att utbilda dem till goda samhällsmedborgare. Englunds beskrivning av denna utveckling kongruerar med informanternas utsagor kring vikten av elevers individuella rättigheter (Englund, 1995).