Förskolepersonalens reflektioner kring litteraturen

var i stort sätt alla som påpekade att barnen inte behöver kunna läsa för att berätta om händelserna i litteraturen. Det lärande barnet kommer senare kunna använda sig av de olika literacy-situationer barnet har stött på tidigare i skolåldern, då barnet själv ska börja lära sig att läsa och skriva. Förskolebarnen som satt och berättade för varandra med utgångspunkten i böckerna enligt Säljö (2002) kan beskrivas som skriftspråkliga aktiviteter. Makin och Jones Diaz (2002) beskriver literacy som en social aktivitet, barnen i exemplet är sociala med varandra och utomstående i och med att de undrar om enskilda ords betydelse. Förskolebarnen kanske lär sig känna igen enklare och vanligare ord som och, vi samt med.

32

Literacy handlar inte enbart om att kunna läsa och skriva, utan literacy handlar om att kunna tolka, göra associationer och knyta det till en självupplevd erfarenhet (Säljö, 2002). Barnen i denna händelse anlägger grunden för framtida kunskaper om läsning och skrivning och barnen har påbörjat lärsituationen i en social situation (Makin & Jones Diaz, 2002). Det fanns ett fåtal förskolepersonal som ansåg att de inte vill arbeta för mycket med böcker, då de anser att det då handlar om att lära barnen att läsa. Några av förskolepersonalen tog upp att deras kollegors inställning till litteraturen har en påverkan för arbetet med läsningen för förskolebarnen, som skiljer sig ifrån deras egen åsikt och relation till litteraturen. Förskolepersonalens förhållningssätt till litteraturen är en faktor om att barnen som kommer i kontakt med. Brotherson (2009) tar upp om att förskolepersonalen förhållningssätt kommer att påverkar förskolebarnen. Kommer barnen att finna glädje i böckerna kommer läsningen att berika barnens liv som inget annat kan göra (Brotherson, 2009). Förskolepersonalen som ser på litteraturen med positivt sätt, anser att läsningen ger barnen kunskaper om ord, grammatik, fantasi, kunskap och intresse.

Böcker läses på barnens begäran, i mån av tid och utöver de dagliga rutinerna. Varje förskola som har deltagit i studien har olika tillvägagångssätt och perspektiv vid läsning, där förskolepersonalens personliga åsikter är utgångpunkt. Förskolepersonalens egna personliga förhållningssätt och intresse för böcker påverkar hennes arbetssätt kring litteratutren med förskolebarnen. Omedvetet försöker förskolepersonalen att påverka barnen att tycka om liknande genre som den vuxna gör (Chambers, 2011). Förskolepersonalen använder sig av litteraturen på olika individuella sätt, där deras relation till läsningen är utgångspunkt i arbetet med förskolebarnen.

Söderbergh (1988) förklarar att genom enkla medel kan hjälpa barnen att förstå textens handling genom att dela erfarenheter med barnen. Förskolepersonalen använder olika hjälpmedel för att förmedla berättelsen. Dessa hjälpmedel som används i förskolan är bland annat flanosagor och dramatisering. Den vuxna kan vara uppfinningsrik gällande att förmedla berättelsen för barnen genom att finna nya sätt att förmedla sagan, finna på lekar anpassade för sagans händelser (Söderbergh, 1988). Dominković, Eriksson och Fellenius (2006) anser att genom högläsningen utvecklas barnens ordförråd och de deltagande förskolepersonalerna påpekade att det är genom sagoläsning som barnen kommer i kontakt med nya ord och de orden berikar deras språk. Högläsningen sker

33

minst en varje dag i studiens deltagande förskolor, högläsningen kan ses som en metod för att skapa en relation mellan barnet och böckerna (Kåreland, 2001).

Det var några av förskolepersonalen som besvarade enkäten med en positiv inställning till litteraturen, de beskrev även att tiden och barngruppen påverkade möjligheterna till spontana lässtunder tillsammans med barnen. Det var flest av förskolepersonalen som arbetar med de äldre barnen på förskolorna som sade att tiden inte räcker till. Förskolepersonal menade att tiden som läggs på högläsning, läsning och berättande tar tid ifrån andra aktiviteter som är viktigare för barnens utveckling.

Några av förskolpersonalen tog upp att böcker inte längre har lika stor betydelse för barnen, då vårdnadshavare använder media hemma istället för lässtunder. Hon påpekade att det är väldigt få vårdnadshavare som inte läser för sina barn, dock läser merparten av vårdnadshavare ytterst sällan för barnen. Vissa besvarade frågor i enkäten var direkt negativa till böckerna, vad detta beror på förklarade förskolepersonalen inte. Fox (2013) påpekar att det finns vuxna som anser att läsningen för barnen inte bridrar med kunskapsökade aktiviteter. Detta är i likhet med någon av förskolepersonalen avvighet mot böckerna.

En förskolepersonal beskrev att litteraturen inte har någon större tidsåtgång på hennes avdelning, där de mer satsade på rytmik och lek. Hon skrev att kommer ett barn med en bok läser de boken, men försöker ha bokens innehåll som utgångspunkt i andra etiska aktiviteter där barnen får vara aktiva istället för att vara passiva lyssnare. Boken är inte endast bilder och text enligt Simonsson (2004) och vuxna kan tro att barnen finner det lätt att tolka bilderna och sagan.

Fantasin har varit ett stort fokus hos förskolepersonalen med många skilda perspektiv, reflektioner och kunskaper. Det finns skilda perspektiv kring den tidigare forskningen, där Hansson (1994) påpekade att förskolebarnen är för unga för att bli utsatta för fantasifoster medan Flavell, Flavell och Green (1987) anser att barnen är kapabla till att urskilja fantasi ifrån verklighet. Det fanns förskolepersonal som anser att böckerna bör enbart handla om händelser som förskolebarnen har självupplevet, det fanns även förskolepersonalen ansåg att barnen kunde särskilja på verklighet och fantasi. Förskolepersonalen förde diskussioner kring bokens handling, som förskolepersonalen

34

påpekade att efter ha läst om Madicken som försöker flyga hade de en diskussion kring detta med barnen.

6.1.1. Högläsning

Förskolepersonalens reflektioner kring högläsningen som hjälpmedel för förskolebarnen när de kommer upp i skolåldern och ska bli de läsande barnen, där förskolepersonalen ansåg att högläsningen för barnen lägger grunden till det framtida läskunniga barnet. Chambers (2011) påpekar att högläsningen hjälper barnen att bli läsare själva och i enlighet med delar av förskolepersonalens reflektioner och kunskaper. Det fanns förskollärare som ansåg att lära barnen att läsa tillhör skolan och har ingenting med förskolans verksamhet att göra. Enligt Fox (2013) är barnen för unga att förstå berättelsen och i enlighet med förskolepersonalens åsikter blir läsningen ett slöseri med tid. Får barnen regelbundet höra sagorna kan det vara hjälp för barnen i skolan och lär sig lättare att skriva och läsa menar Fox (2013). I de sex deltagande förskolorna sker läsningen varje dag och detta hjälper barnen att utveckla sitt ordförråd enligt förskolepersonalen och Mesrobian (2008).

Ett perspektiv kring böckerna var att förskolepersonalen ville förmedla till förskolebarnen de sagor och böcker som de anser vara ett kulturarv. Simonsson (2004) påpekade att det finns ett synsätt angående böckerna och sagorna lär barnen något som är viktigt.