Förskollärares arbete med att stärka barns självkänsla - Delstudie 1

I detta avsnitt presenteras resultatet och analysen av intervjuerna genomförda med förskollärare. Resultatet presenteras grupperade under de olika teman som växte fram under bearbetningen av empirin. Temat knyter an till vårt syfte och forskningsfrågor. I direkt anslutning till resultatet i varje tema redovisas analysen. Citat från förskollärarna används för att öka trovärdigheten för tolkningen av deras utsagor. I citaten benämns förskollärarna som A, B, C och D.

7.1.1 Förskollärarnas tankar om självkänsla och när självkänslan är låg

I intervjuerna beskrev förskollärarna hur de uppfattade begreppet självkänsla, enligt min uppfattning förstår de självkänsla som en känsla av att vara trygg i sig själv, att våga tro på sig själv och stå upp för den man är. Att känna att jag duger som jag är.

[…] självkänsla det är ju det här liksom, att man vågar tro på sig själv på nått vis, att man, att jag vet att jag duger som jag är, jag behöver inte prestera på topp eller göra lika som alla andra eller, jag tror på mig själv […] (Förskollärare D, 2018)

Låg självkänsla hos barn i förskolan kan yttra sig på många olika sätt utifrån det förskollärarna beskriver. Bilden av osäkerhet hos dessa barn framträder, en avsaknad av tillit till sin egen förmåga. Det kan förstås som att denna osäkerhet bland annat visar sig genom att barnet inte vill delta eller våga prova på nya saker.

[…] ja men till exempel barn som, om dom till exempel ska rita en sak, eller skriva någonting eller så, som vill att det ska vara absolut perfekt, och du vet, man suddar och suddar och suddar och, nej, är inte nöjd, vill inte, och nej, nej, det får absolut inte sättas upp på väggen till exempel, eller sådana där saker[…] (Förskollärare D, 2018)

23

Så här säger en av förskollärarna om hur en låg självkänsla kan yttra sig hos barn i förskolan:

[…] det är klart att, om man tänker efter så kan man ju se barn som är jätteosäkra alltså. Väldigt osäkra, och inte vågar prova, dom måste ju också få tid på sig, och få chansen att titta på, så att man inte bara pressar dom för hårt[…] ja men vi är olika, och man måste få känna att, ja ja med det, jag är bra som jag är. Om man gör någon ny, om det är någon ny situation, kanske man ska ha rörelse efter något visst program, ja men då har man ju ofta ett gäng som, nä dom vill inte vara med. Och då tror jag att det är för att dom känner att nej, det där vågar jag nog inte riktigt, det där kanske jag inte klarar av, och då kan ju dom få sitta bredvid och titta då. Och då så kan man ju se att plötsligt kommer dom ju och vill vara med, eller så bangar dom ur och blir clowner och pajaser för att det är svårt för dom. Dom behöver ju få känna att dom lyckas, och då får man backa och, försöka skapa situationer så att dom lyckas […] är det barn som har problematiska beteenden, då tror jag att dom har låg självkänsla också, jag tror att det där hänger ihop (Förskollärare A, 2018).

Analys

Johnson beskriver självkänsla som det känslomässiga förhållandet till oss själva, värderingen av vår självbild och den inre tilliten till oss själva (Johnson, 2003, s. 15). Tolkningen av förskollärarnas uppfattning av begreppet självkänsla anser jag går i linje med denna definition, dessutom kan man, enligt min mening, se att just dessa aspekter saknas, i förskollärarnas beskrivningar av hur en låg självkänsla hos barnen kan yttra sig. Det, av förskollärarna beskrivna barnet, med låg självkänsla, visar en osäkerhet och en avsaknad av tillit till sin egen förmåga. Att en låg självkänsla kan ligga till grund för problematiska beteenden, som uppfattas som att en förskollärare uttrycker, är en tanke som även Waliski och Carlson stödjer. De genomförde år 2008 en studie innehållande gruppinterventioner, baserat på tanken att barns beteendeproblematik kan orsakas av en låg självkänsla (2008, s. 3-4). Förskollärarens egen roll i den sociala interaktionen med barnen, uppfattar jag som stor i det sista citatet. Tolkningen här kan göra gällande att funktionen som idealiserande självobjekt är relevant (Sandvik, 2009, s. 122-123) i det att förskollärarna uttrycker acceptans över av att alla är olika, och i utrymmet som ges för att barnen ska få chans att iaktta. En rimlig tolkning är att funktionen som utmanande

självobjekt (Sandvik, 2009, s. 124) framkommer i förskollärarens sätt att uttrycka att hen

försöker ”skapa situationer så att dom lyckas”.

7.1.2 Bekräftande som en del i förhållningssätt och bemötande

Förskollärarna förstår, enligt min tolkning, begreppet bekräftande som att se barnet, för den det är. Det behöver inte ske verbalt, utan kan handla om en blick eller tummen upp.

Det är någonting som sker i relationen oss emellan (Förskollärare D, 2018).

Detta bekräftande är någonting som genomsyrar samtliga förskollärarnas beskrivningar av deras förhållningssätt och bemötande. Förskollärarna värderar anknytningen och relationen till varje enskilt barn, den viktiga kontakten, varje dag.

24

En visad respekt och ett genuint intresse för barnet samt dess åsikter och tankar, är aspekter som jag uppfattar vara viktiga för samtliga förskollärare angående förhållningssätt och bemötande. En av förskollärarna uttrycker att hen månar om den ömsesidiga kontakten med barnen, då hen, enligt egen utsago, gärna går ner på huk när hen pratar med barnen. Bekräftelsen av vårdnadshavaren förstås också som betydelsefull, då deras trygghet av en förskollärare uttrycksvara en förutsättning för att barnet ska bli tryggt. En annan av förskollärarna uppfattar jag vara noga med att berätta för vårdnadshavare, tillsammans med barnet, hur dagen har varit. Detta kan ses i beskrivningen att hen gärna vill berätta någonting personligt som hänt under dagen, för att både barnet och vårdnadshavaren ska få bekräftelse på att barnet har varit delaktigt och blivit sedd av pedagogen. En av förskollärarna berättar om ett nystartat projekt om superhjältar. Som jag uppfattar det, framställs här alla barn och personal som superhjältar, med olika superkrafter. För att vara en superhjälte behövs inte övernaturliga krafter, som att vara snabb eller stark. Alla förmågor räknas. Alla är bra på någonting, och detta någonting är värt att lyftas fram.

Vi vill ju lyfta fram barnen, här, deras förmågor och, vad är du för en superhjälte? Tänk vad häftigt att vi får ha er här, och era superkrafter. Man ska känna att man är, jag är den jag är och det är nog, jag behöver inte vara stark jag behöver inte vara någonting annat än just den jag är, och vad skulle vi göra utan dig. Här är vi liksom, när man kommer, när man har varit sjuk, när man har varit ledig, åh vad vi har saknat dig, åh vad roligt att du är tillbaka. Får dom med sig det, och den känslan och då, det blir en annan gruppdynamik, det blir en annan känsla i gruppen och det blir ett annat klimat helt enkelt, om dom känner sig trygga i sig själv […] (Förskollärare B, 2018)

Analys

Analysen gör gällande att förskollärarnas förmåga att fungera som barnens bekräftande

självobjekt (Sandvik, 2009, s. 122) i sina beskrivningar av förhållningssätt och bemötande

kommer till uttryck här. Att lyfta vikten av det enskilda barnet, gå ner på huk vid samtal med barnen, och att visa respekt och intresse för deras åsikter, är alla aspekter hos det Sandvik beskriver som ett bekräftande självobjekt (2009, s. 122 och 236-237). Sandvik beskriver att bekräftelsen framförallt sker via verbal eller icke verbal kommunikation (2009, s. 122), detta är även något min förståelse och tolkning av intervjutranskriptet bekräftar. Detta samspel jag tolkar finnas, i anknytningen, och de dagliga relationerna, är även något som inom självpsykologin anses avgörande för barnets självutveckling (Havnesköld & Risholm Mothander, 2009, s. 63). Bekräftandet handlar om att möta de aspekter av självet som befinner sig i dimensionen, att vara. Det är i denna dimension självkänslan utvecklas (Sandvik, 2009, s. 70 och 124). Att bekräftelsen är någonting som sker i relationen mellan förskolläraren och barnet är det en av förskollärarna som uttrycker. . I den beskrivningen anser jag se funktionen som samhörighetsskapande självobjekt, det finns som Sandvik menar, ett outtalat samförstånd mellan förskolläraren och barnet (2009, s. 236). Sandvik beskriver vidare att förskollärarnas beteende i relationen till barnet, påverkar barnets självkänsla (2009, s. 76). Denna betydelse, av förskollärarnas egen roll i interaktionen med barnen, verkar, enligt min analys av intervjutranskriptet, förskollärarna i denna studie ta ansvar för och vara fullt medvetna om.

25 7.1.3 Beröm eller bekräftande

Begreppet beröm delar, enligt min uppfattning, de fyra förskollärarna i två läger. Två av dem verkar positivt inställda till begreppet, som jag förstår det anser de att beröm är viktigt i förskolan.

[…] beröm, absolut, det positiva, lyfta det positiva, det är ju vårt jobb, så är det. Men dom lär sig ju också av misslyckande, att har det gått fel att, okej det här vart inte bra men om jag gör såhär istället, och det är också mitt jobb, visa en annan väg, hur jag kan lyckas. Alla ska få känna positiv feedback och beröm på förskolan, jag lyckas, jag kan, jag klarar det, oavsett om det är att hämta en vante eller lägga sista pusselbiten, det spelar ingen roll, så ska jag kunna känna att jag gjorde det. Det är ju jätteviktigt, så det är klart att vi, vi jobbar ju med beröm, det gör vi ju […] (Förskollärare B, 2018) Det är viktigt med beröm, alla behöver få känna att man är duktig och att man klarar av saker, och att man lär sig saker, varje dag. Tänk vad du har lärt dig! Nu kan du det här! Titta vad bra det här går idag. Det här kunde inte du förut. Titta nu fixar du det här (Förskollärare C, 2018).

Två av förskollärarna uppfattar begreppet beröm något negativt, enligt min mening, och som jag förstår det vill dessa två inte använda sig av begreppet beröm, utan bekräftar eller uppmärksammar på annat sätt.

[…] bekräftelse är inte riktigt lika laddat, tycker jag, jag tycker beröm är ett mer värderat ord. Känns det som i alla fall. Bekräftelse är mer, det kan ju vara mer, mera neutralt på något vis, om ett barn håller på med en bild så är det ju jättevanligt, och så har jag säkert gjort många gånger också, att säga, åh vad fint du gör, att man lägger in värdeord, det är mera beröm för mig […] det är viktigare att man får bekräftelse och att barnet är nöjt själv, känner du dig nöjd nu liksom, ja det tycker jag är bättre att få höra, att få tänka över än att jag värderar bilden då, och tycker, säger att å vad fint du gör, liksom, det kan man ju säga om vad som helst, utan att det känns. Det känns ju inte som att det har något värde egentligen, det uttrycket. För att det är bara någonting man kastar ur sig för att man ska säga någonting, lite så. Så bekräftelse beroende på vilket sätt de får bekräftelse då tycker jag är viktigare […] (Förskollärare A, 2018)

Samtliga förskollärare uttrycker, och är mycket tydliga med att de varken vill berömma eller bekräfta barnet, utifrån deras förståelse av begreppen, på ett ”ytligt” sätt.

[…] du vet om barnet kommer då, och har fått en ny ryggsäck, och dom vill jättegärna visa den och, det är ju inget konstigt med det. Eller nya strumpor eller tröja, men jag vill liksom inte bekräfta för att den är fin, utan jag vill ju hellre bekräfta med att den ser jätteskön ut och att det är härliga färger. För annars kan det bli på fel sätt, då blir det att, ja men jag måste jämt ha nya kläder för att då tycker fröken att jag är fin och att jag är bra och duktig liksom så, jag tycker ju om barnet även om den inte har dom här nya kläderna liksom, det är ju inte där grejen ska vara, känner jag. […] det handlar ju om just att man blir sedd, och att man blir sedd för den man är, inte för vad jag har för kläder på mig (Förskollärare D, 2018).

Förskollärarna upplever, enligt min tolkning, svårigheter angående hur de ska bekräfta barnet:

[…] jag kan ha svårt när någon kommer och är nyklippt till exempel, oavsett vem det är eller hur det är, för man ser hur stor förändringen är hos barnet, och den vill verkligen inget annat än att jag ska berätta eller säga, men jag kan ju säga att jag ser att du har varit och klippt dig, jag behöver inte tala om hur fin du är utan, men jag ser och det bekräftandet kan jag alltid göra, jag kan alltid bekräfta dig, men jag kan tänka efter hur jag gör det […] […] du får bita dig själv i tungan […] (Förskollärare B, 2018)

26 Analys

Begreppet beröm öppnade i samtliga intervjuer upp för långa diskussioner. Analysen gör gällande att begreppet delade förskollärarna i två läger. Det verkar finnas en osäkerhet hos förskollärarna, enligt min uppfattning, om både begreppet beröm och bekräftande, och på vilket sätt dessa ska användas i förskolan. Samtliga uttrycker, enligt min tolkning, att de vill bekräfta barnet, men ”på rätt sätt”. Att innebörden de lägger i begreppen är olika, kan vara en anledning till deras olika inställningar till begreppet beröm. Det här kan relateras till Kamins och Dwecks (1999) studie, där de talar om positiv feedback som beröm. De beskriver dock berömmet som antingen personrelaterat eller processrelaterat. Det personrelaterade berömmet fokuseras på barnet som helhet efter utförande av en uppgift, med kommentarer som ”du är så duktig”. Det processrelaterade berömmet fokuserar däremot på barnets strategier för utförandet av uppgiften med kommentarer som ”du kom på ett bra sätt att lösa detta på” (1999, s. 835 och 838). Utifrån min förståelse av förskollärarnas beskrivning av beröm som begrepp, anser jag att detta går att koppla till Kamins och Dwecks studie på så sätt att de förskollärare som är positivt inställda till begreppet, talar om beröm i form av processrelaterad feedback (1999, s. 835) och de som är negativt inställda till beröm förknippar begreppet med personrelaterat beröm (Kamins & Dweck, 1999, s. 835). Öhman menar att värderande kommentarer som ”vad duktig du är”, kan bidra till att barnet känner att det måste prestera för att duga (2008, s. 116- 117). Detta är någonting som knyter an till ett av citaten ovan, där just detta uttrycks. Dessutom menar jag att denna rädsla för att barnet ska känna att de måste prestera, är en anledning till att förskollärarna i studien är noga med hur de uttrycker sig. Samtliga förskollärare uttrycker på olika sätt att de ger barnen positiv feedback. Vare sig det sker i form av beröm eller bekräftelse, så anser jag att denna feedback framförallt speglar den dimension av barnets själv som handlar om att göra (Sandvik, 2009, s. 124). Sandviks fjärde självobjektsfunktion, utmanande självobjekt, handlar till stor del om att bekräfta barnets prestationer (2009, s. 124). Sandvik beskriver att detta självobjekt inte svarar mot någon av de poler som befinner sig i dimensionen att vara, där självkänslan i första hand utvecklas. Det utmanande självobjektet svarar däremot mot den del av självet som tillhör dimensionen att göra, vilken handlar om verksamhet, aktivitet och kompetens. Som det framgår är det utmanande självobjektet inte centralt för utvecklandet av barns självkänsla, det har dock ändå en viktig funktion i barnets självutveckling som helhet (2009, s. 124).

7.1.4 Det kontinuerliga arbetet för att stärka barns självkänsla

Arbetet med att stärka barns självkänsla är något som pågår hela tiden, med alla barn, enligt min tolkning av intervjutranskriptet. Något som framkommer, i samtliga förskollärares beskrivningar av deras arbetssätt, är att de arbetar enligt principen att det inte finns några rätt eller fel. Jag förstår det som att de anser att olikheter berikar och ska uppmuntras. Av förskollärarnas beskrivningar, framträder förståelsen av att klimatet i barngruppen blir mer tillåtande, när barnen får erfara att saker och ting kan göras, eller lösas, på flera olika sätt. Som ett led i acceptansen av olikheter kan tolkningen göra

27

gällande att barnen kan förlika sig med att allt inte är rättvist. Jag uppfattar det som att förskollärarna vill se och lyfta det positiva hos barnen, de vill inte fördöma och säga att någonting är fel. Istället förstår jag det som att de värderar och vill uppmuntra barnens egna initiativ, tankar och intressen. Samtidigt anar jag en känslighet, de vill enligt min tolkning, inte pressa barnet för hårt utan ge, de barn som behöver det, möjlighet att få ta tid på sig, och att få iaktta. Jag förstår det som att samtliga förskollärare vill vara närvarande, för att finnas till hands när det behövs, och ha möjlighet att i rätt stund, kunna peppa eller stötta barnen.

När förskollärarna ska delge sina tankar om tillrättavisningar är det uppenbart att samtliga väljer att fokusera på det positiva även här. Det kan förstås som att de inte vill ge tillrättavisningar i form av att säga vad barnet inte ska eller får göra. Jag uppfattar det snarare som att de visar på hur man kan göra istället:

Det är bra att visa på hur vi ska göra, och försöka få alternativ om det är ett dåligt beteende, om man tänker så, som inte är bra för barnet självt eller för någon annan, då försöker jag ju avleda och visa på hur vi kan göra istället (Förskollärare A, 2018).

Så här säger en av förskollärarna:

[…] vi har olika förutsättningar, och istället för att tillrättavisa, kom tillbaka, hänger du med, har du lyssnat […] det handlar lite om anpassningar, det jobbar vi mycket med, och det är någonting som jag inser börjar bli otroligt viktigt för alla, alla behöver extra anpassningar. Det är inte någon, utan alla behöver extra anpassningar, på ett eller annat sätt. Istället för att jobba med att korrigera ett beteende eller tillrättavisa att, nämen så här ska vi göra, så kanske man kan tänka istället, vad klarar barnet av? Hur kan jag hjälpa barnet att lyckas? Istället för att jag vill ha barnet dit jag vill […] (Förskollärare B, 2018)

Analys

I det sistnämnda citatet framträder förskollärarens roll i den sociala interaktionen med barnen tydligt, enligt min mening. Hen fungerar som ett utmanande självobjekt (Sandvik, 2009, s. 124) genom att ta hänsyn till barnets förutsättningar och utmana på rätt nivå. Att förskolläraren i citatet ovan frågar sig hur hen ska utmana barnet, så att barnet lyckas, anser jag tyder på uppfattningen att det är upp till denne att göra anpassningarna. Detta tillsammans med hänsynstagandet till det enskilda barnet är något som framhäver förskollärarens funktion som bekräftande självobjekt (Sandvik, 2009, s. 122). Utifrån min förståelse anser förskollärarna att klimatet i barngruppen blir mer tillåtande när barnen får erfara att saker och ting kan göras och lösas på olika sätt, det kopplar jag till förskollärarna i Williams m.fl. studie som uttryckte att barnens empati och självkänsla utvecklades i sådana situationer (2014, s. 233-234). Även om Sandvik i sina beskrivningar av funktionen som samhörighetsskapande självobjekt framförallt betonar att likheter ska lyftas fram (2009, s. 122-123) anser jag att förskollärarnas framhållning av att olikheter berikar, vilket jag tolkade i denna studie, kan kopplas till både bekräftande och samhörighetsskapande

självobjekt (Sandvik 2009, s. 122-123), i den bemärkelsen att även om barnet är en helt

unik individ, är alla andra också helt unika individer. Utifrån det första citatet tolkar jag in förskollärarens funktion som idealiserande självobjekt (Sandvik, 2009, s. 122-123) då hen agerar förebild genom att visa barnet alternativa sätt att handla. Enligt min analys är