Förskollärarna i vår studie använder alltså en metod som vi kan koppla till den indirekta metoden för att stödja stammande barn. Respondenterna belyste med andra ord att den indirekta metoden är mer lätthanterlig i förskolans verksamhet. Den direkta metoden som Nippold (2018) beskriver bygger till skillnad från den indirekta på en tät samverkan mellan vårdnadshavare, barn och logoped. Detta gör att den inte är lika lättarbetad i förskolans verksamhet, eftersom det krävs att förskolläraren ersätter vårdnadshavarens roll och då behöver de också ha ett tätt samarbete med logopeden. Att arbeta med den indirekta metoden är i förlängningen också ett sätt att normalisera stamning. Det är ett arbetssätt som gör att alla barn får möjligheter att utvecklas. Två av
36 respondenterna lyfte normalisering som en viktig faktor i sitt arbete med barn som stammar. Normalisering i förskolan innebär att förändra synsättet man har kring en viss sak. I det här fallet menar vi att stamning inte bör vara något som ses som avvikande. Normalitet menar Markström (2005) uppkommer genom vad som är mest vanligt förekommande av någonting eller vad som anses vara genomsnittet. Hon belyser vidare att handlandet får konsekvenser i
normaliseringsarbetet. För om man utgår i sitt arbete i förskolan från en normalitet, att det finns en existerande normalitet så får man också en avvikelse. Då kommer arbetet gå ut på att få de avvikande att bli inkluderade inom ramen för normaliteten. Däremot om förskollärare inte anser att det finns en normalitet på förskolan, så kommer det heller inte finnas en avvikelse. På så vis kan stamning bli ett helt vanligt förekommande sätt att tala på som ingen tycker är konstigt. Eftersom samhället är uppbyggt kring normer och värderingar, där stamning tyvärr tillhör något som anses vara avvikande så är, som en respondent sa, stamning tabubelagt och inget man pratar om. Det intressanta i detta sammanhang blir att hade stamning istället ansetts som en normalitet så skulle arbetet med utanförskap och integrering inte heller behövas. Detta kan kopplas till socialkonstruktivismen och det Burr (2015) menar, det vill säga att det vi anser vara normalt har varierat genom tiderna och vad vi idag anser är rätt bara är vårt nuvarande sätt att förstå vår värld. Vår uppfattning om världen menar författaren är en föränderlig produkt av sociala och kulturella processer människor emellan. Barlebo Wenneberg (2000) beskriver, likt Burr (2015), att den kultur och de sociala normer vi lever med skapas i interaktion och förändras genom tid. Synen på stamning har därmed förändrats över tid och den uppfattning som förskollärare har om ämnet idag, och hur de bemöter stammande barn kan vara en avspegling av de normer och värderingar som finns i samhället. De val vi gör och de synsätt vi har idag är en produkt av vad som skapats i just vår kultur och genom tiderna.
Detta går även att koppla till skrivningarna i förskolans läroplan Lpfö18 (Skolverket, 2018). Enligt läroplanen ska miljön vara tillgänglig för alla barn. Det här har sin grund i uttrycket “en skola för alla” som Brodin och Lindstrand (2010) menar är den humanitära livssynen om barns lika värde och möjligheter, där alla inblandade måste få tillgång till de hjälpmedel som behövs för att utföra sina uppgifter. Enligt läroplanen ska förskollärare ska stödja barn oavsett
funktionsvariation och som är i behov av stöd. Vi tolkar det som att läroplanen belyser en
37 betyder att läroplanen belyser en praktik av inkludering, och inte normalisering eftersom
avvikelser nämns.
Läroplanen (Skolverket, 2018) beskriver vidare att förskolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Med beprövad erfarenhet menas att förskolan ska arbeta på det sätt man har sett fungera, alltså på ett sätt som har prövats, kritiskt granskats och utvärderats av många över tid. Detta blir ett problem när det kommer till att stötta stammande barn eftersom ett fåtal av respondenterna hade kunskaper om stamning, och få hade ett beprövat arbetssätt för att stötta just dessa barn. Metodvalet kan således bli baserat på den kunskap man hade innan, det vill säga utifrån ett socialkonstruktivistiskt synsätt så baseras handlingarna på samhälleliga och kulturella uppfattningar om stamning. Det här kan göra att arbetet med stammande barn inte förändras och förnyas.
Att utveckla och förnya ett arbetssätt är något som tar tid och kräver både engagemang och tid hos pedagogerna. Lundqvist et al. (2016) trycker på att förändringar i förskolan behövs inom specialpedagogik. Lundqvist et al. (2016) konstaterar också att detta arbete är mer synligt i de förskolorna som håller en högre kvalitet, eftersom de förskolorna oftast också har högre
personaltäthet och har således mer resurser att använda till utveckling. Detta visar behovet av att utveckla hur arbetsmetoderna i specialpedagogik utformas, och då speciellt i de förskolor som har knappa resurser. Att ha bristande resurser gör verksamhetens specialpedagogiska arbete sårbart vid eventuell sjukdom, eller övrig personalbrist.
Enligt Vårdguiden (2020) kan stress kan leda till ökad stamning. I relation till detta menar vi att normalisering av detta kan bidra till att minska stressen som ett barn kan uppleva. Enligt vår studie kan barn uppleva sig mindre osäker, stressad och nervös på eftermiddagen när han eller hon blivit bekväm i miljön under dagen. Alms (2014) studie visar att ett stammande barn
stammar mindre när det inte tror sig vara övervakat. Detta tyder på att den ökade nervositet som uppstår när man vet att man talar till någon annan, kan leda till ökad frekvens i stamningen. Att barnet, som vår respondent berättade om, hade minskad stamning på eftermiddagen kan således vara stressrelaterat. Den indirekta metoden som Nippold (2018) beskriver, där man ändrar den sociala miljön så den är mer anpassad bör således minska stressen för barnet i de sociala situationerna. En likhet kan dras till det Langevin et al. (2009) skriver där barnen som stammar får negativ respons av sina kamrater. Det kan härledas till att barnet, som en respondent
38 berättade, eventuellt känner en oro inför hur dagen på förskolan ska bli. Eftersom barnet hade erfarenhet av negativ respons sedan tidigare och därmed blir orolig inför det, så kan den oron leda till ökad stress under förmiddagen när barnets första sociala interaktion sker.
Ett viktigt resultat av studien är att alla respondenter lyfte fram behovet av extern expertis som en nyckel för att kunna hjälpa barn i behov av stöd. Detta tyder på att förskollärarna förlitar sig på, och har stor tilltro till, att det finns bra och tillförlitlig extern kompetens. Sett ur det
socialkonstruktivistiska perspektivet, utifrån Burr (2015), där det vi tror är det rätta, är beroende av nuvarande uppfattning. Då blir experterna den styrande faktorn. Förskollärarnas tilltro till att expertisen konstruerar verksamheten kring barn i behov av stöd blir således en naturlig del av förskollärarnas yrke, eftersom detta är det etablerade samhälleliga förhållandet vad gäller
ansvarsordning mellan expertis och icke-expertis. Förskollärarna ansvarar dock för att ansöka om stödinsatser, vilket gör att de själva måste identifiera problemen. Insatserna bygger sedan på den externa kompetensen, och inte på förskollärarna själva att undersöka och skapa sig egen
kunskap.
I vår studie framgick förskollärarnas bristande tilltro till den egna kompetensen till att producera stödinsatser för barn i behov av stöd. Något som både Alm (2014) och Rosalee och Shenker (2018) trycker på är tidig upptäckt av stamning för att främja barnets talspråkliga utveckling. Rosalee och Shenker (2018) lyfter behovet av detta eftersom de menar att det inte finns någon universell handlingsplan som fungerar för alla stammande barn. Den är högst individuell och därför stödjer tidig upptäckt detta eftersom det ger mer tid till att skapa riktat och anpassat stöd. Det här påvisar vikten av att förskollärare innehar kunskaper om stamning så att de i ett tidigt stadie kan upptäcka detta så att barnen får hjälp så snart det uppvisar symtom på stamning. Att förlita sig på att expertisen är nära, tillförlitlig och att den fungerar bra är således en viktig faktor som bidrar till om stammande barn får hjälp i tid. I vår studie framkom det att det riktade
pedagogiska arbetet kan bli försvårat om någon inblandad blir sjuk eller om handlingsplanerna är för svåra. En bieffekt är att det kan leda till fördröjningar i det pedagogiska arbetet.
Stamningsförbundet (2020) betonar tidiga insatser som en viktig faktor för att stödja stammande barn, så blir tilltron till extern expertis en riskfaktor eftersom flera av respondenterna tyckte det var svårt att få tillgång till expertis i form av logoped eller specialpedagog. Även
39 därigenom ge barnen den direkta metoden som Nippold (2018) beskriver som effektiv. Något som Alm (2014) betonar är hur tidiga insatser är viktiga för att kunna hjälpa stammande barn så bra som möjligt, detta är något som även påtalas av Rosalee och Schenker (2018) som menar hur tidiga insatser är viktiga för att förebygga problem senare i livet. En slutsats av det material vi har analyserat är att det finns en kunskapsbrist hos förskollärarna. Kunskaperna kring stamning behöver förstärkas så att insatser kan kopplas in redan innan det externa stödet ger verktyg. Sammanfattningsvis tar forskningen upp att det är viktigt med tidig upptäckt för att kunna ge stammande barn det stöd de har rätt till enligt läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018). Vår studie visar att det specialpedagogiska stödet varierar mellan förskolor och mellan
förskollärare, eftersom närheten till specialpedagog är varierande. I väntan på att extern expertis kopplas in och stödjer förskolläraren i arbetet med stammande barn, kan det bli ett problem om någon sorts stöd då inte sätts in. Detta talar för att förskollärarna har behov av förhöjd personlig agens då insatser inte börjar förrän specialpedagogen är inkopplad. Med agens menar vi här att förskollärarna skulle behöva lita mer på sig själva att de kan, och att de kan göra enkla
förändringar i sitt arbete, för att stödja stammande barn.