2 Lagtext
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om
123 Prop. 2015/16:3
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap.
5 § Det finns ett ägarintresse om 1. en juridisk person är intresse-företag till ett intresse-företag enligt 1 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), eller
1. en juridisk person är ett in-tresseföretag eller ett gemensamt styrt företag enligt 1 kap. 5 respekti-ve 5 a § årsredovisningslagen (1995:1554), eller
2. ett företag direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i ett annat företag.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015.
124
Prop. 2015/16:3
2.15 Förslag till lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (2010:2043)
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 21 och 48 §§, 12 kap. 76 § och 13 kap. 29 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 kap.
21 § För ett livförsäkringsaktiebolag som driver verksamhet utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen och som ska övergå till vinstut-delande verksamhet får sådana villkor om vinstutdelning som av-ses i 20 § godkännas bara om upp-skrivningsfonden, konsoliderings-fonden, fonden för verkligt värde och andra övervärden i bolaget, med avdrag för aktiekapitalet och överkursfonden, gottskrivs försäk-ringstagarna och andra ersättnings-berättigade på grund av försäk-ringarna som återbäring eller på annat sätt.
För ett livförsäkringsaktiebolag som driver verksamhet utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen och som ska övergå till vinstut-delande verksamhet får sådana villkor om vinstutdelning som av-ses i 20 § godkännas bara om upp-skrivningsfonden, konsoliderings-fonden, kapitalandelskonsoliderings-fonden, fonden för verkligt värde, fonden för ut-vecklingsutgifter och andra över-värden i bolaget, med avdrag för aktiekapitalet och överkursfonden, gottskrivs försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna som åter-bäring eller på annat sätt.
48 §
Utöver det som föreskrivs i 25 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) om kontrollbalansräkningens innehåll gäller för försäkringsaktiebolag följande.
Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek ska inom linjen tilläggas en post som utvisar den ökning av tillgångarnas samman-lagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljnings-värdet med avdrag för de förväntade försäljningskostnaderna. I fråga om sådana tillgångar som anges i 4 kap.
2 § 4 och 5 lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag gäller att de tas upp till anskaff-ningsvärdet minskat med nödvän-diga avskrivningar och nedskriv-ningar, om ett högre värde erhålls genom detta.
Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek ska det lämnas uppgift om den ökning av tillgång-arnas sammanlagda värde som skulle följa om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för de förväntade försäljningskostna-derna. I fråga om sådana tillgångar som anges i 4 kap. 2 § 4 och 5 lagen (1995:1560) om årsredovis-ning i försäkringsföretag gäller att de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med nödvändiga avskriv-ningar och nedskrivavskriv-ningar, om ett högre värde fås genom detta.
Värdehandlingar som används för skuldtäckning enligt 6 kap. 3 § 1–4,
125 Prop. 2015/16:3 9–11, 16 och 17 får tas upp till högre värde än det som följer av lagen om
årsredovisning i försäkringsföretag. Detta gäller bara om värde-handlingarna kan avyttras till detta högre värde vid sådana tidpunkter att förutsättningarna att infria de försäkringsåtaganden som värdehand-lingarna säkerställer kan anses tillfredsställande.
Andra värdehandlingar än de som avses i tredje stycket och som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av försäkringsaktiebolaget först efter längre tid än ett år får, om det finns särskilda skäl för det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet.
Andra värdehandlingar än de som avses i tredje stycket och som utgörs av reversfordringar som ska betalas eller kan sägas upp till betalning av försäkringsaktiebolaget först efter längre tid än ett år får, om det finns särskilda skäl för det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet.
12 kap.
76 § I 11 kap. 12 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar anges att vissa bestäm-melser inte ska tillämpas på lik-vidatorernas årsredovisning och dess behandling på stämman. Be-stämmelserna i 5 kap. 1 § och 2 § 9 och 10 lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag om tillämpning av 5 kap. 18–25 §§
årsredovisningslagen (1995:1554) ska inte heller tillämpas.
I 11 kap. 12 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar anges att vissa bestäm-melser inte ska tillämpas på lik-vidatorernas årsredovisning och dess behandling på stämman. Be-stämmelserna i 5 kap. 1 § och 2 § 6 och 7 lagen (1995:1560) om års-redovisning i försäkringsföretag om tillämpning av 5 kap. 20, 37–
44 och 48 §§ årsredovisningslagen (1995:1554) ska inte heller tilläm-pas.
13 kap.
29 § I 11 kap. 12 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska fören-ingar anges att vissa bestämmelser inte ska tillämpas på likvidatorernas årsredovisning och dess behandling på stämman. Bestämmelserna i 5 kap. 1 § och 2 § 9 och 10 lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag om tillämpning av 5 kap. 18–25 §§ årsredovis-ningslagen (1995:1554) ska inte heller tillämpas.
I 11 kap. 12 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska fören-ingar anges att vissa bestämmelser inte ska tillämpas på likvidatorernas årsredovisning och dess behandling på stämman. Bestämmelserna i 5 kap. 1 § och 2 § 6 och 7 lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag om tillämpning av 5 kap. 20, 37–44 och 48 §§
årsredovisningslagen (1995:1554) ska inte heller tillämpas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015.
126
Prop. 2015/16:3
3 Ärendet och dess beredning
Den 26 juni 2013 antog Europaparlamentet och rådet ett direktiv om årsredovisning och koncernredovisning samt om rapportering av betal-ningar till regeringar från företag verksamma inom utvinningsindustrin (nedan benämnt redovisningsdirektivet)1, se bilaga 1. Direktivet ersätter de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven om årsredovisning respektive koncernredovisning.
Regeringen beslutade den 13 december 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att i ett delbetänkande lämna förslag till åtgärder som är nödvändiga för att genomföra direktivet (dir. 2012:126). I upp-draget ingick även att i ett slutbetänkande föreslå de ytterligare för-enklingar av redovisningslagstiftningen som kan göras. Utredningen tog namnet Redovisningsutredningen (Ju 2013:01). I april 2014 överlämnade utredningen delbetänkandet Genomförande av EU:s nya redovisnings-direktiv (SOU 2014:22). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Utredningens lagförslag finns i bilaga 3.
I kommissionens regi har sex möten hållits om genomförandet av direktivet.
Betänkandet har remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/2963/L1). En förteckning över remiss-instanserna finns i bilaga 4.
I denna proposition behandlas de förslag som läggs fram i betänkandet.
Vidare föreslås vissa ändringar av rättelsekaraktär i 7 kap. 3 a § bok-föringslagen (1999:1078) och 22 kap. 27 § aktiebolagslagen (2005:551).
I och med propositionen vidtas inga ytterligare åtgärder i anledning av förslag i anknytande frågor från Patent- och registreringsverket, Svenska Bankföreningen och Redovisningsrådet i ärende Ju2003/5364/L1, 2004/8927/L1 och Ju2005/5999/L1.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 maj 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bi-laga 8. Regeringen följer Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkt i anslutning till 1 kap. 4 a § årsredovisningslagen (1995:1554) behandlas i författningskommentaren till den paragrafen.
I förhållande till lagrådsremissen görs även vissa språkliga och redak-tionella ändringar.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG.
127 Prop. 2015/16:3
4 Reformbehovet
Svenska lagregler om offentlig redovisning
Svenska lagregler om offentlig redovisning finns framför allt i årsredo-visningslagen (1995:1554), lagen (1995:1559) om årsredovisning i kredit-institut och värdepappersbolag och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Årsredovisningslagen ska tillämpas av i stort sett samtliga företag som är skyldiga att upprätta en årsredovisning. Så kallade finansiella företag ska i stället tillämpa de särskilda årsredovisningslagarna, som dock till stora delar överensstämmer med årsredovisningslagen.
Företagens offentliga redovisning består i huvudsak av årsredovisning och koncernredovisning.
Årsredovisningen är en sammanfattande beskrivning av ett företags ställning och resultat. Den består av en balansräkning, en resultaträkning, tilläggsupplysningar (noter) och en förvaltningsberättelse. I balansräk-ningen redovisas företagets samtliga tillgångar, avsättningar och skulder samt eget kapital i sammandrag. Intäkter och kostnader redovisas i resultaträkningen. I noterna och i förvaltningsberättelsen ska därutöver lämnas ytterligare information. Det rör sig t.ex. om vilka principer som har tillämpats för att värdera tillgångar och skulder respektive händelser av väsentlig betydelse som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dess slut. I vissa fall ska årsredovisningen även innehålla en kassaflödes-analys som visar företagets in- och utbetalningar under räkenskapsåret.
Koncernredovisningen kan sägas utgöra en gemensam redovisning för flera företag som ingår i samma koncern. Koncernredovisningens delar är desamma som de som ingår i en årsredovisning.
Årsredovisningen och koncernredovisningen ska som regel offentlig-göras genom att skickas in till Bolagsverket.
Kompletterande normgivning
Lagarna om årsredovisning har karaktär av ramlag. Inom de ramar som lagarna ger sker en kompletterande normgivning av vissa myndigheter och organisationer, t.ex. Bokföringsnämnden, Finansinspektionen och Rådet för finansiell rapportering. I lagarna anges att årsredovisningen ska upprättas i enlighet med god redovisningssed. God redovisningssed beskrivs i förarbetena som en allmän rättslig standard som grundas på – utöver lag – redovisningspraxis samt rekommendationer och uttalanden från myndigheter och organisationer (prop. 1995/96:10 del 2 s. 11).
Vidare sägs god redovisningssed innebära att företagen normalt ska följa redovisningsnormer som är allmänt accepterade, även om de inte är reglerade i lag. Allmänna råd och rekommendationer från normgivande organ har här en särskilt stor betydelse (a. prop. s. 13, se även prop.
1998/99:130 s. 187). Även om uttalanden från normgivande organ inte utgör bindande föreskrifter i regeringsformens mening, har det sedan länge ansetts naturligt att tillmäta dem mycket stor betydelse när man tar ställning till vad som utgör god redovisningssed.
128
Prop. 2015/16:3 EU:s normgivning på redovisningsområdet
De svenska reglerna om årsredovisning och koncernredovisning grundar sig till stor del på EU:s redovisningsdirektiv. Det fjärde bolagsrättsliga direktivet innehåller de grundläggande bestämmelserna om skyldighet att upprätta årsredovisning (årsbokslut och förvaltningsberättelse med direk-tivets terminologi).2 Direktivet är tillämpligt på aktiebolag och vissa handelsbolag. Det sjunde bolagsrättsliga direktivet behandlar skyldig-heten att upprätta redovisning för en koncern (koncernredovisning).3 I bankredovisningsdirektivet4 och försäkringsredovisningsdirektivet5 finns särskilda redovisningsbestämmelser för finansiella företag. Bank- och försäkringsredovisningsdirektiven hänvisar i åtskilliga avseenden till de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven och avviker endast från dem där detta har ansetts vara motiverat av de särdrag som utmärker de finansiella företagen.
År 2002 antog EU också en förordning om tillämpning av internatio-nella redovisningsstandarder (den s.k. IAS-förordningen).6 Förordningen föreskriver att alla börsnoterade europeiska företag i sina koncern-redovisningar ska tillämpa de internationella redovisningsstandarder som har antagits för tillämpning inom EU. De standarder som förordningen syftar på är de som har getts ut av International Accounting Standards Board (IASB) och dess tidigare motsvarighet International Accounting Standards Committee (IASC). IASB är en privaträttslig organisation som har till uppdrag att verka för en internationell harmonisering av de redo-visningsprinciper som används i olika delar av världen. De standarder som ges ut av IASB kallas International Financial Reporting Standards (IFRS), medan de som har utarbetats av IASC benämns International Accounting Standards (IAS). Uttalanden om tolkningen av IAS/IFRS ut-färdas av International Financial Reporting Interpretations Committee (IFRIC), tidigare benämnd Standing Interpretations Committee (SIC).
Redovisningskraven är betungande för företagen
Den administrativa bördan av redovisningskraven är betungande. På senare år har flera reformer genomförts i syfte att minska företagens administrativa börda, på detta område senast genom avskaffandet av vissa krav på upp-lysningar i års- och koncernredovisningen, se prop. 2009/10:235. Utgångs-punkten har varit att upplysningskraven inte ska gå längre än vad som är nödvändigt för att trygga utomstående intressenters – t.ex. investerares, borgenärers och anställdas – behov av information för att kunna bedöma företagens ekonomiska förhållanden och utvecklingsmöjligheter. Det
2 Rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa typer av bolag.
3 Rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 om sammanställd redovisning.
4 Rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut.
5 Rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag.
6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder.
129 Prop. 2015/16:3 finns fortsatt ett behov av att pröva möjligheterna att göra ytterligare
lättnader, särskilt sådana som är inriktade mot mindre företag.
Ett nytt EU-direktiv med syfte att förenkla
Det nya redovisningsdirektivet är ett led i EU:s strävan att förenkla regel-verken för företag som verkar inom EU, framför allt för små företag.
Tillämpningsområdet sammanfaller väsentligen med tillämpningsområdet för de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven, dvs. för svenskt vid-kommande gäller direktivet för aktiebolag samt för handelsbolag och kommanditbolag där samtliga obegränsat ansvariga delägare är aktiebo-lag eller andra boaktiebo-lag med begränsat ansvar.
Genom direktivet upphävs de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direk-tiven. Bank- och försäkringsredovisningsdirektiven fortsätter däremot att gälla.
Redovisningsdirektivet påverkar inte tillämpningen av de internatio-nella redovisningsstandarder som noterade företag enligt IAS-förord-ningen är skyldiga att följa.
Direktivet innehåller bestämmelser om års- och koncernredovisning. I åtskilliga avseenden innebär de inte några ändringar i sak, utan överens-stämmer i stora stycken med det som sägs i de äldre direktiven. Många bestämmelser har dock fått en ny disposition och en ny språklig utform-ning.
I en del avseenden är bestämmelserna i redovisningsdirektivet nya eller förändrade i förhållande till det som tidigare har gällt. Detta gäller i synnerhet kraven på små företags redovisning. Av särskild betydelse är att direktivet i vissa avseenden ställer krav på full harmonisering, dvs.
direktivet tillåter inte att medlemsstaterna ställer högre krav än direktivet gör, eller på annat sätt avviker från direktivets reglering. Det gäller framför allt för de tilläggsupplysningar som små företag ska lämna.
En annan viktig förändring är redovisningsdirektivets uppdelning av företagen i fyra storlekskategorier (mikroföretag, små företag, medelstora företag och stora företag). Det innehåller också en särskild definition av företag av allmänt intresse. Direktivet anger tydliga gränsvärden som be-stämmer vad som är små, medelstora och stora företag. Indelningen av företagen i kategorier av olika slag har dessutom fått ökad betydelse.
Direktivet innehåller också ett helt nytt regelverk om rapportering av betalningar till regeringar från företag verksamma i utvinningsindustrin eller inom avverkning av naturskog.
Genomförandet av direktivet
Medlemsstaterna är skyldiga att genomföra redovisningsdirektivet senast den 20 juli 2015. Medlemsstaterna får dock bestämma att de nya bestäm-melserna ska tillämpas först på finansiella rapporter för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015.
Direktivet hindrar inte ett genomförande som utgår från att årsredovis-ningslagen även framöver är en ramlag som fylls ut genom kompletteran-de normgivning och är generellt tillämplig på samtliga företag som i dag är skyldiga att upprätta års- eller koncernredovisning.
I denna proposition lämnas de förslag till lagändringar som regeringen bedömer behövs för att genomföra direktivet. I övriga delar – främst
130
Prop. 2015/16:3 avseende de bestämmelser som oförändrade förs över från de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven – görs bedömningen att svensk rätt i dag uppfyller direktivets krav.
Särskilt om finansiella företag
Genom redovisningsdirektivet upphävs de fjärde och sjunde bolagsrätts-liga direktiven, till vilka bank- och försäkringsredovisningsdirektiven i hög utsträckning hänvisar. Några justeringar av hänvisningarna i bank- och försäkringsredovisningsdirektiven har ännu inte gjorts. Det nya direktivet får trots det vissa effekter på bank- och försäkringsområdet, eftersom hänvisningar till bestämmelser i de upphävda direktiven ska ses som hänvisningar till motsvarande bestämmelser i det nya direktivet (se artikel 52).
De förändringar som i det följande föreslås för allmänna företag och koncerner kräver alltså även vissa justeringar i de årsredovisningslagar som gäller för finansiella företag och koncerner.
5 En enkel indelning av företag och koncerner
5.1 Indelningen i storlekskategorier
Regeringens förslag: Det införs en möjlighet att beräkna gräns-värdena för en koncern utan att det görs elimineringar mellan koncern-företagen. Även i övrigt anpassas reglerna om elimineringar vid beräk-ningen av en koncerns storlek till direktivets krav.
Regeringens bedömning: Den nuvarande indelningen av företag och koncerner i kategorierna mindre och större bör behållas.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag (se betänkandet s. 206 f.). Utredningen föreslår att företag och koncerner ska delas in i tre kategorier – små, medelstora och stora – och att den tekniska beräkningen av de gränsvärden som bestämmer storleks-kategorierna justeras.
Remissinstanserna: Skatteverket, Bokföringsnämnden, Bolagsverket, Sveriges advokatsamfund, FAR, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och Statistiska centralbyrån avstyrker förslaget att införa kategorierna medelstora företag och medelstora koncerner. Linköpings universitet och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser däremot att kategorierna medelstora företag och medelstora koncerner bör införas. Skatteverket, Bokföringsnämnden, FAR, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Redovisningskonsulters Förbund anser att den tekniska utformningen av de gränsvärden som bestämmer storlekskate-gorierna inte bör ändras.
131 Prop. 2015/16:3 Skälen för regeringens förslag och bedömning
Indelningen av företag i storlekskategorier
Årsredovisningslagen delar i dag in företagen i två kategorier: större respektive mindre företag. Ett företag är enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 större om det har andelar, teckningsoptioner eller skuldebrev som är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande mark-nad utanför EES eller om det uppfyller mer än ett av följande villkor:
a) medelantalet anställda i företaget har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50,
b) företagets redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljoner kronor,
c) företagets redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kronor.
Mindre företag är sådana som inte är större företag (1 kap. 3 § första stycket 5).
Vilken kategori ett företag tillhör har betydelse för vilka bestämmelser i lagen som det ska tillämpa, t.ex. avseende tilläggsupplysningar, möjlig-heten att använda sig av förkortad balans- och resultaträkning samt skyl-digheten att upprätta en kassaflödesanalys.
Det nya redovisningsdirektivet delar, i likhet med det fjärde bolags-rättsliga direktivet, in företagen i kategorierna små, medelstora och stora företag. De gränsvärden som används för att skilja mellan små och medel-stora företag är en balansomslutning på 4 miljoner euro, en nettoom-sättning på 8 miljoner euro och ett genomsnittligt antal anställda under räkenskapsåret på 50. Medlemsstaterna får fastställa gränsvärden som överstiger de angivna gränsbeloppen. De får dock inte sättas högre än 6 miljoner euro för balansomslutningen och 12 miljoner euro för netto-omsättningen. Gränsvärdena som avgör om ett företag är medelstort eller stort är enligt direktivet en balansomslutning på 20 miljoner euro, en nettoomsättning på 40 miljoner euro och ett genomsnittligt antal an-ställda under räkenskapsåret på 250 personer. Här finns emellertid inte samma möjlighet för medlemsstaterna att fastställa högre gränsvärden.
Utöver dessa kategorier innehåller direktivet bestämmelser om ytter-ligare förenklingar för s.k. mikroföretag. Dessa bestämmelser är frivilliga för medlemsstaterna att införa och behandlas i Redovisningsutredningens slutbetänkande En översyn av årsredovisningslagarna (SOU 2015:8), som för närvarande bereds i Regeringskansliet.
Kategorierna medelstora företag och medelstora koncerner bör inte införas Utredningens förslag att införa kategorin medelstora företag görs med anledning av den tydligare indelningen i företagskategorier, de redovis-ningskrav som ställs inom de olika kategorierna och de därmed följande möjligheterna till förenklingar. Många remissinstanser invänder dock mot dessa skäl. Skatteverket framhåller att det rör sig om förhållandevis få uppgiftskrav som enligt utredningens förslag skiljer mellan kategorier-na medelstora företag och stora företag, samt att den nya kategorin enligt den statistik som presenteras i betänkandet endast omfattar knappt två
Kategorierna medelstora företag och medelstora koncerner bör inte införas Utredningens förslag att införa kategorin medelstora företag görs med anledning av den tydligare indelningen i företagskategorier, de redovis-ningskrav som ställs inom de olika kategorierna och de därmed följande möjligheterna till förenklingar. Många remissinstanser invänder dock mot dessa skäl. Skatteverket framhåller att det rör sig om förhållandevis få uppgiftskrav som enligt utredningens förslag skiljer mellan kategorier-na medelstora företag och stora företag, samt att den nya kategorin enligt den statistik som presenteras i betänkandet endast omfattar knappt två