Det teoretiska resonemanget ovan gjorde gällande att företag beter sig legitimt när de antingen uppnår ekonomisk effektivitet eller när det framstår som korrekt, rationellt och modernt (se Carpenter och Feroz, 2001; Dillard, Rigsby och Goodman, 2004). Ur ett redovisningsperspektiv innebär detta deduktivt att företaget antingen kan välja re- dovisningsmetoder som speglar den faktiska ekonomiska effektiviteten i företaget eller tillämpa metoder som anses korrekta av den miljö företaget verkar inom. Med det se- nare kan paralleller dras till tillämpandet av redovisningsrekommendationer som ett tydligt exempel på att företag vill framstå som korrekta. Motsatsvis kan argumentatio- nen föras att när ifrågasättande av redovisningsrekommendationer sker, då visas en tendens mot att företag inte anser att redovisning enligt gällande rekommendationer speglar en ekonomisk verklighet eller effektivitet. Rekommendationer är överlag oftast allmänt accepterade2, men behöver inte alltid resultera i en redovisning som bäst speg-
lar företagets faktiska prestation och därmed ekonomisk effektivitet.
Detta tillämpande av rekommendationer från exempelvis Redovisningsrådet och Bok- föringsnämnden anser författarna i en svensk kontext vara det tydligaste exemplet på
2 Jämför den engelska förkortningen GAAP, Generally Accepted Accounting Principles, vilket kan översättas med generellt accepterade redovisningsprinciper.
Grind och Käll (2005) – Referensram I
en homogenisering av företagens redovisning, vilket den institutionella teorin förut- spår. De rekommendationer som i dagsläget gäller är inte lagstadgade mer än att ÅRL 2 kap 2 § talar om att redovisningen skall upprättas i enlighet med god redovisnings- sed. Således finns inget lagstadgat krav på att dessa rekommendationer skall följas, vilket leder till att i ljuset av den institutionella teorin kan dessa rekommendationer betraktas som ett sätt att uppnå legitimitet. För att företagen med hjälp av sin redovis- ning skall kunna kommunicera sina finansiella data till exempelvis investerare, och därigenom uppnå legitimitet, blir det helt avgörande att använda ett ”redovisnings- språk” som alla förstår. Detta är något som dessa rekommendationer ofta innebär. Detta kan ses som ett tydligt exempel på tvingande isomorphism. Dessutom är detta sätt att redovisa det som lärs ut till exempelvis revisorer och redovisningschefer varför detta kommer leda till att företagens sätt att redovisa kommer att likna varandra, vilket författarna anser vara ett exempel på normativ isomorphism.
Inom en snar framtid blir dock dessa svenska rekommendationer till viss del obsoleta eftersom svenska noterade koncerner skall redovisa enligt IASB:s standarder från och med första januari 2005 till följd av EU:s beslut att tillämpa IASB:s regelverk (Björk och Käll, 2004). Det enda som står företagen till förfogande efter årsskiftet blir då själva standarden samt de tolkningar som ges ut till den. De val som företagen då gör kommer alltid att vara de som standarden möjliggör, eftersom IASB:s regler har stöd genom lag till följd av Sveriges medlemskap i EU. Det blir således möjligt att se det som om företaget kan hamna i en situation som karaktäriseras av osäkerhet gällande hur lagen skall tolkas och tillämpas. Enligt institutionell teori borde företagen då an- amma redovisningsmetoder från andra företag som de betraktar som framgångsrika i att tolka lagen korrekt. Detta kan liknas vid mimetisk isomorphism som DiMaggio och Powell (1983; i DiMaggio och Powell, 1995) benämner det. För att kunna få in- formation om och hjälp med tillämpning av detta regelverk kan företag exempelvis rådgöra med sina revisorer eller anordna seminarier med andra företag där de kan träf- fas och utbyta information.
Frågan kan även belysas ur ett intressentperspektiv. Här urskiljer författarna fyra in- tressentgrupper av betydelse vid valet av redovisningsmetod. Dessa är staten, investe- rarna, revisorerna samt de organ som är ansvariga för utvecklandet av redovisningsre- kommendationer, där författarna betraktar de två första som primära och de två sena- re som sekundära. För det första styr staten företagets val genom att stifta lagar, vilket Carrol (1996; i Nygaard, 2002; i Nygaard (red), 2002) kallar lagstadgade rättigheter.
Grind och Käll (2005) – Referensram I
Samme författare menar dock att denna grupp är att betrakta som sekundär, men för- fattarna anser att den i redovisningssammanhang måste anses vara primär. I fallet med IASB:s standarder så grundar sig tillämpningen av dessa på en EU-förordning och genom Sveriges medlemskap i den europeiska unionen vinner denna förordning laga kraft. Detta innebär att noterade koncerner är tvingade att tillämpa IAS/IFRS till punkt och pricka och något annat sätt att redovisa kan inte bli aktuellt. Detta innebär att staten, eller i fallet EU en federation av nationalstater, får stort inflytande över fö- retagen som måste tillgodose de krav som ställs från denne intressent. Om detta inte görs kan företagen med stor sannolikhet räkna med kännbara påföljder, då det i så fall handlar om en överträdelse av lagen.
Den andra gruppen av intressenter, vilken författarna, i likhet med Carrol (ibid.), anser vara primär är investerarna på kapitalmarknaden, vilka har skjutit till resurser i form av kapital i företagen. I IASB:s föreställningsram framgår tydligt att det är denna grupp som redovisningen främst skall rikta sig till:
”Eftersom investerare förser enheten med riskkapital, kommer tillhandahållandet av fi- nansiella rapporter som tillgodoser dessas behov också att tillgodose de flesta behov andra användare av den finansiella rapporteringen har.”
(IASB Framework 2004 p. 10. egen översättning) För ett företag innebär detta att valet av redovisningsmetod i stor utsträckning kom- mer att påverkas av vad investerarna vill ha för information. När företaget väljer re- dovisningsmetod som inte uppfyller investerarnas krav kommer detta företag att straf- fas med högre kapitalkostnader eller att helt bli utan riskkapital. Således måste alla fö- retag balansera den ena intressentens krav mot andras och i detta fall således balansera investerarnas informationsbehov mot statens krav att företaget efterlever lagar och regler.
Revisorerna anser författarna vara en sekundär grupp av intressenter. Dessa har vis- serligen en lagstadgad rättighet att ställa krav på redovisningen, men deras uppgift är inte direkt att välja redovisningsmetod åt företaget utan endast att godkänna, eller un- derkänna, den som redan valts.
Till sist anser författarna att påverkan av de organ som tar fram redovisningsrekom- mendationer, exempelvis Redovisningsrådet, är av sekundär natur. Författarna har
Grind och Käll (2005) – Referensram I
dock ovan påpekat att dessa vid tillämpningen av IAS/IFRS inte längre kommer att spela någon betydande roll varför författarna väljer att inte gå djupare in på denna in- tressentgrupps påverkan på företags redovisningsmetod.