återvunnen
Murgrönsmöjan Ranunculus hederaceus var försvunnen från Sverige. Sedan den återfanns
1980 har den fått hjälp att kolonisera nya lokaler och troligtvis själv lyckats sprida sig till en ny lokal. Här berättar årets Guldlupps- vinnare Kjell Georgson om det lyckade rädd ningsarbetet.
TEXT: KJELL GEORGSON
S
ommaren 1980 återfann Erik och Folke Rehnström den sedan 1972 försvunna murgrönsmöjan Ranunculus hederaceus. Några exemplar blommade nu på den sandiga havsstranden intill Långenäsviken i Söndrum, väster om Halmstad. Detta var också den senast kända växtplatsen i Sverige. Arten samlades för övrigt här vid Långenäs redan 1883 av botanis ten och floraförfattaren Leopold Martin Neuman (Georgson m.fl. 1997).Murgrönsmöjan växte vid mynningen av det dike i vilket den tidigare funnits. En tänkbar för klaring till möjans uppdykande kan därför vara att frön spolats ner från diket och hamnat i gro bart läge på stranden. Att sommaren 1980 var ovanligt regnig talar också för detta resonemang.
När vi nu av en lycklig slump återfått en av Sveriges sällsyntaste växter, föll det sig naturligt att försöka hjälpa naturen på traven genom att starta ett räddningsförsök. Eftersom sandstränder är instabila växtplatser blev första åtgärden att i samråd med markägaren Lars Larsson flytta några plantor upp i diket. Flyttningen gjordes den 12 augusti och redan den 20:e i samma månad begravdes de kvarlämnade strandexem plaren av sand och tång vid en tidig höststorm. Senare under hösten lärde vi oss att även dikets nedre del är en osäker tillflyktsort på grund av att det lätt fylls med sand och tång när det stor mar.
För säkerhets skull jordslogs också ett par 1—2 dm långa revor med rötter, blad och i vissa fall blommor vid sidan om diket. Dessutom hölls några revor vid liv i ett akvarium av Sten Aixel Westerström, dåvarande ordföranden i Halm- stadkretsen av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF). Detta reservmaterial behövde vi dock aldrig ta i anspråk eftersom plantorna som flyt tats upp i diket överlevde vintern. Under våren 1981 växte dessa snabbt och på försommaren pryddes diket av ett par frodiga, blommande bestånd.
I/ 'V GEORGSON HYLTE HALMSTAD Harplinge Ovraby Snöstorp Söndrum Halmjkad LAHQLM ’•»Ol.-. -V-§§!#?> V» - -i Kl&sSt jLVr1 MggB hö/**
fssg
W-Mt FALLEN BERG s > ^*7 \ " ~W J v ‘■'v' J Korto /. Murgrönsmöjan Ranunculus hederaceus i Halland. Socknar med fynd från1774 och senare är marke rade med grön färg. Sammanlagt finns ett tjugo tal mer eller mindre exakt angivna lokaler kända från litteratur och herbarier. Dessutom har aktuella förekomster och platser där murgrönsmöjan plante rats in men sedan försvun nit markerats. • = aktuella förekomster = inplanterad men utgången.
Nissan
Trönninge EldsbergaUtplanteringen av murgrönsmöja vid Ringenäs 1981 blev lyckosam. När Svenska Botaniska föreningen besökte lokalen under Botanikdagarna 2000 täckte murgrönsmöjan stora delar av de fria vattenytorna i bäcken.
Foto: Agneta Bergström
GEORGSON
Tabell 1. Lokaler för murgrönsmöja Ranunculus hederaceus i Halland 1980-2000.
Lokal Miljö
Inplan-teringsår
Senast sedd
Kommentar 1. Långenäsviken Dike genom obetad Ursprungslokal
strandmark. Sand/dy. 1980
1993 Igenväxning trolig orsak till försvinnandet.
2. Frösakull Bäck genom natur betesmark. Sand.
1981 2000
3. Ringenäs Bäck genom natur betesmark. Dy.
1981 2000
-4. Fridhem Bäck genom lövdunge.
Lera.
1981 1981 Häftiga vattenflöden trolig orsak till försvinnandet. 5. Slottsmöllan Källbäck genom betes
mark. Dy.
1983 1992 Igenväxning trolig orsak till försvinnandet.
6. Gullbranna Dike genom betesmark. Dy. 1985 1996 Igenväxning trolig orsak till försvinnandet. 7. Särdal, SO om Törnehall Källbäckar i naturbetes mark. Sand/dy. 1987 2000 -8. Särdal, N om Törnehall Källbäck/dike genom naturbetesmark. Sand/dy. ? 2000 Troligen spontant.
Utplantering på nya lokaler
För att försöka skapa en bredare bas för mur- grönsmöjans existens i Sverige planterades i juli
1981 några revor från diket på tre andra platser, samtliga belägna inom artens tidigare kända ut bredningsområde i Halmstads kommun (karta 1 & tabell 1). Utplanteringarna skedde efter sam råd och i full enighet med Länsstyrelsens natur vårdsenhet, SNF:s Halmstadkrets, naturvårds- konsulenten i Halmstad, projekt Linné och markägarna. Dokumentation finns på Länssty relsen i Hallands län. Kontaktpersoner på Läns styrelsen har varit Karin Hernborg, Krister Lars son och Per Magnus Åhrén.
I litteratur och herbarier finns uppgifter om ett tjugotal gamla växtplatser i Halland, men of tast är lägesangivelserna diffusa, ibland anges en dast socken (Georgson m.fl. 1997). I de få fall där det var möjligt att identifiera äldre lokaler, inte sällan belägna inom nuvarande tätorter, visa de det sig oftast att de inte gick att använda för planteringsförsök. Utbyggnaden av tätorterna har medfört utplåning av källor, kulvertering av bäckar och igenläggning av diken. Dessutom har
återstående vatten ofta vuxit igen när beteshäv den upphört i och omkring bebyggelsen. Efter som det visade sig svårt att utnyttja dessa tidigare kända växtplatser blev valet av planteringsställen lite chansartat och resultatet av utplanteringarna varierade.
Ursprungslokalen i diket vid Långenäsviken (1) ingick fram till 1960-talets början i ett strandbetesområde (Börje Börgesson muntligen). Under 1980-talet försökte jag hålla stånd ntot den kraftiga igenväxningen men uppgiften blev mig till sist övermäktig. Efter 1993 har jag inte kunnat hitta någon murgrönsmöja här.
I Frösakull (2) rotade sig revorna och här finns numera ett litet men ganska stabilt be stånd. På Ringenäslokalen (3) blev resultatet över all förväntan - redan en månad efter plantering en täckte murgrönsmöjan stora delar av de fria vattenytorna i bäcken.
Tyvärr upphörde kreatursbetet på båda dessa lokaler i mitten av 1980-talet, men med hjälp av en floravårdsgrupp och slätter kunde den hotan de igenväxningen hejdas. Efter ingripande från Länsstyrelsen återupptogs beteshävden.
GEORGSON
Tabell 2. Vattenkemiska data från prover tagna i vatten med murgrönsmöja Ranunculus hederaceus i Halland under perioden 14/9 2000-28/1 I 2000.Värdena utgör medelvärden baserade på 6 provtagningstillfällen, med en analys per tillfälle och parameter.
Lokal pH Alkalinitet (mmol/l) Kalcium (mg/l) Konduktivitet (mS/m) Nitrat (Nmg/I) Fosfat (Ppg/I) Syre (%) 2. Frösakull 7,0 0,60 23,5 29 4,2 61 95 3. Ringenäs 6,7 0,77 20,7 26 1,7 30 74 7. Särdal, SO 6,7 0,82 21,2 24 1,2 66 74 om Törnehall 8. Särdal, N om 6,8 0,53 29,8 33 3,5 71 93 Törnehall
Mätmetod/Utrustning pH: pH-meter; glaselektrod Konduktivitet: konduktometer Alkalinitet: syratitrering Nitrat och fosfat: Spektrofotometer Kalcium: komplexiometrisk titrering Syre: syremätare
Karta 2.
Den kända ut bredningen för murgrönsmöja Ranunculus hede raceus i Europa. Efter Jalas & Suominen, 1989.
1884
I bäcken vid Fridhem (4) lyckades arten inte etablera sig, sannolikt på grund av ett par häftiga vattenflöden under sensommaren och hösten 1981.
Efter hand fann jag ytterligare några till synes lämpliga växtplatser som var lockande att pröva - även nu efter samråd med Länsstyrelsen och med dokumentation. Under åren 1983, 1985 och 1987 skedde nya planteringar (nr 5, 6 och 7). Den ursprungliga lokalen fick bidra med revor 1983, medan bäcken i Frösakull fick läm na material 1985 och 1986.
De första åren växte murgrönsmöjan bra på samtliga lokaler. På Slottsmöllans gård (5) upp
hörde dock djurhållningen och kreatursbetet i slutet av 1980-talet. Igenväxningen gick snabbt och efter 1992 har möjan inte synts till. I Gullbranna (6) höll sig växten kvar till 1996, men genom en olycklig och totalt överraskande dikesfördjupning blev vatten tillgången alltför sporadisk och igenväxning en till sist för svår även här.
I Särdal (7) i Harplinge socken, varifrån det inte finns några äldre fynd rapporterade (karta 1), har däremot utvecklingen varit positiv och murgrönsmöjan frodas i två när belägna källbäckar. Här sker också en viss spridning från bäckarna till den mellanlig gande branta sluttningen. Då och då dyker det upp småplantor i de växelfuktiga jord blottor som skapas genom ras och kreaturs tramp, men några stabila bestånd kan knappast utvecklas i denna tidvis torra miljö. Sannolikt sprids växten genom att betesdjuren för med sig skottdelar och eventuellt frön.
Spontan spridning
Den 15 juli i år hände så det som jag innerst inne gått och hoppats på. Under ett floraväktar- besök på en naturbetesmark i Särdal hittade jag murgrönsmöjan i en bäck (8) där den inte setts tidigare. Bäcken är i sin nedre del omvandlad till ett rakt dike. I bäckens övre del fanns ett tjugo tal stora, svällande mattor av murgrönsmöja,
GEORGSON AjAALÄS& ■ ««iwsiifc-*<# Ä‘ .-"T. inasss *kfm %% >j04 i KnUrol! &
Krister Larsson från länsstyrel sen i Halland vid en av utplan- teringslokalerna för murgröns- möja Ranunculus hederaceus, Ringenäs i Söndrum 1981. Foto: Kjell Georgson
medan förekomsten i den nedre tredjedelen in skränkte sig till tre små plantgrupper. I denna del blev emellertid spridningen och tillväxten kraftig under sensommaren och i mitten av september fanns tio blommande bestånd av växlande stor lek. Dessutom hade några småplantor rotat sig just där bäcken bryter genom dynerna och meandrar ut över plagen.
I den nedre delen av diket fanns murgröns- möjan med största sannolikhet inte 1999, efter som denna sträcka genomsöktes noggrant under räkning av de rödlistade arterna borstsäv IsoLepis
setacea och källgräs Catabrosa aquatica. När mur-
grönsmöjan etablerade sig i bäckens övre lopp är osäkert, men med tanke på frånvaron i den ned re delen 1999, och med vetskap om hur snabbt växten sprids och tillväxer, har den sannolikt inte funnits i bäcksystemet mer än ett par år. Att det skulle röra sig om en gammal, hittills okänd förekomst verkar inte troligt. Naturintresserade personer rör sig ofta i området och dessutom genomsöktes den inventeringsruta där bäcken ligger grundligt under 1980-talet.
Hur har då murgrönsmöjan spritts till den nya växtplatsen? Den närmaste inplanteringslo- kalen (7), sydost omTörnehall i Särdal, ligger bara drygt 300 meter bort men tillhör en annan fastighet. Då och då har emellertid kvigor från
denna betesmark tagit sig över till den aktuella, och enligt ovan återgivna iakttagelser är sprid ning med hjälp av kreatur inte osannolik. Spridning med fåglar borde också vara möjlig. Skottdelar rotslår sig mycket lätt, fröproduktio nen är riklig och grobarheten hög. Murgröns möjan blommar från april till september men under år med milda vintrar kan man finna ensta ka blommor året om.
Naturligtvis går det inte att utesluta männis kan som spridningsfaktor — om det rör sig om en anonym plantering kan jag bara vädja till veder börande att lägga korten på bordet!
Milj ö och totalutbredning
Med utgångspunkt i de gjorda erfarenheterna skulle den idealiska växtplatsen för murgröns möjan i Halland kunna skisseras så här: En käll- bäclc med sand- eller dybotten som rinner ge nom betesmark med hårt betestryck. Vatten strömmen kan variera från nästan stillastående till raskt strömmande. Vattnet bör ha ett pH- värde mellan 6,5 och 7,0 samt innehålla relativt höga halter av kväve, fosfor och kalcium (tabell 2). I bäcken kan man också hitta dikeslånke
Callitriche stagnalis, bäckveronika Veronica bec- cabunga, ängsbräsma Cardamine pratensis, blå-
GEORGSON
G. fluitans och vanlig källört Montia fontana ssp. fontana.
Murgrönsmöjans kända utbredningen i Europa framgår av karta 2. Arten finns också på några platser i östra Nordamerika men det är osäkert om arten är ursprunglig där (Hultén & Fries 1986). I Sverige har arten förutom i Halland (karta 1) funnits i Össjö i NV Skåne fram till omkring 1900 (Weimarck 1963) och vid Visby på Gotland till åtminstone 1882 (Petersson 1998). Dessutom uppger Hartman (i 7 upplagor mellan 1849 och 1879), baserat på uppgift av Lindeberg, arten från Klöverön i Bohuslän.
Framtiden
Vågar vi då tro på en framtid för mur- grönsmöjan i Halland? Med tanke på artens visade livskraft på de nuvarande växtplatserna och därför att den, troligen genom självsprid ning, har lyckats etablera sig på en ny lokal, tycker jag att frågan bör besvaras med ett ja. Om de kustnära hedarna, med sina källbäckar och diken, kan hållas fortsatt välhävdade, har mur- grönsmöjan många potentiella växtplatser. Det finns dock inga planer på att göra ytterligare utplanteringar.
Murgrönsmöjan befinner sig visserligen i periferin av sitt utbredningsområde (karta 2) men om den nuvarande trenden mot ett mildare och fuktigare klimat håller i sig bör den subat- lantiska arten gå mot en allt gynnsammare situa tion i det halländska kustlandskapet.
Ett artbevarandearbete som det ovan redovisa de väcker helt naturligt frågor. Man kan till exempel ifrågasätta det meningsfulla i att försöka rädda en population som befinner sig i periferin av artens utbredningsområde. Denna diskussion föredrar jag emellertid att överlämna åt läsarna.
nr*
• Tack till Ebba Werner, Halmstad, för de kemiska vattenanalyserna och värdefulla syn punkter på manuskriptet. Tack också till Erik Ljungstrand, Göteborg, för hjälp med litteratur utdrag.
ABSTRACT
Georgson, K. 2000: Murgrönsmöjan Ranunculus hederaceus i Halland - försvunnen, återfunnen och återvunnen (Ranunculus hederaceus in Hal land - gone, found again and regained). Svensk Bot.Tidskr. 94:338-343. Uppsala. ISSN 0039- 646X.
In 1972 Ranunculus hederaceus vanished from its last known locality in Sweden, a ditch situated just west of Halmstad in the province of Halland in the SW of Sweden. In 1980 the species was found again on the sandy beach near the mouth of the ditch. Between 1981 and 1987 the species was set out in six places in the surroundings of Halmstad. In three of them the plant is still gro wing and last summer it was also found in a new locality, maybe growing spontaneously.
The ideal habitat of Ranunculus hederaceus in Halland seems to be a brooklet from a spring, with a bottom of sand or mud, flowing through a pasture with hard cattle grazing.The water should have a pH-value between 6.5 and 7.0 and a rat her high content of nitrogen, phosphorus and cal cium.
Citerad litteratur
Georgson, K. m.fl. 1997: Hallands flora. Lund. Hartman, C. J. 1849-1879: Handbok i
Skandinaviens flora. Uppl. 5—11. Stockholm. Hultén, E. & Fries, M. 1986: Atlas of North
European vascular plants north of the tropic of Cancer. Band I. Koenigstein.
Jalas , J. & Suominen, J. (red.). 1989: Atlas Florae Europaeae 8. Nymphaeaceae to Ranunculaceae. Helsinki.
Petersson, J. 1998: Hotade växter på Gotland. Del 1: Försvunna och akut hotade arter. Rindi 18: 4—43.
Weimarck, H. 1963: Skånes flora. Lund.
Adress: Fruängsvägen 29, SE-302 41 Halmstad. E-post: kjell.georgson@swipnet.se
FÖRENINGSNYTT