»■ •- • V v ’
•w Vv^ r^te.'5 A«Wk
äj^SP
<äVWS
' • <rf"
päte»
Svenska Botaniska Föreningen
Svenska Botaniska Föreningen
Kansli Svenska Botaniska Föreningen c/o Fytoteket, Uppsala universitet, Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala.
Intendent Linda Svensson.
Tel: 018-471 28 91, 0705-56 57 53, fax: 018-471 27 94.
E-post: Linda.Svensson@
evolmuseum.uu.se Öppettid
Måndag-fredag 10.30-12.00, tisdagar även 17.00-19.00.
Hemsida http://www.sbfc.se Medlemskap 265 kronor (inkl. tid
skriften). För utomlands boende till
kommer portokostnad. Familjemed
lemskap (utan tidskriften) 40 kr.
Postgirokonto 48 79 11-0.
Styrelse
Ordförande: Margareta Edqvist, Syrengatan 19, SE-571 39 Nässjö.
E-post: margareta.edqvist@swipnet.se Vice ordförande: Göran Mattiasson, Lund. Tel: 046-12 99 35.
Sekreterare: Evastina Blomgren, Dalg. 7—9, SE-456 32 Kungshamn.
Tel: 0523-320 22. E-post:
evastina.blomgren
@swipnet.se Kassör: Göran Lundeberg, Lidingö. Övriga:
Anders Bohlin, Trollhättan;
Helena Gralén, Borås; Thomas Karlsson, Enskede; Mats Karström, Vuollerim;
Kjell-Arne Olsson, Kristianstad;
Ida Schönfeldt, Luleå;
Staffan Åström, Krokom.
Svensk Botanisk Tidskrift
Svensk Botanisk Tidskrift publicerar originalarbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nor
diskt intresse. Tidskriften utkommer sex gånger om året; varje volym omfattar sex häften med samman
lagt cirka 360 sidor.
Ägare Svenska Botaniska Föreningen.
© Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikelförfat
tare och fotograf har upphovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att återanvändas i tidskriften.
Ansvarig utgivare Ordförande i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen.
Redaktör Agneta Bergström, c/o Fytoteket, Uppsala universitet, Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala.
Telefon: 018-471 28 91, 0709-58 10 90 torsdag
fredag. Fax: 018-471 27 94. E-post: sbt@sbf.c.se Instruktioner till författare finns på föreningens hemsida och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fas från redaktören.
Prenumerationspris år 2000 är 265 kr inom Sverige, 350 kr inom Norden,
400 i övriga Europa och 465 kr utanför Europa. För medlemmar i Svenska Botaniska Föreningen ingår prenumera
tionen i medlemsavgiften. Enstaka häften 50 kr, äldre volymer 155 kr.
Postgiro 48 79 11-0.
Prenumerationer och enstaka häften kan beställas från föreningens kansli.
E-post: Linda.Svensson@
evolmuseum.uu.se Index Generalregister för 1967-1986 (218 sidor) kan beställas från kansliet.
Pris 62:50 + frakt. Index för 1967-1997 finns på föreningens hemsida.
Formgivning Lena Eliasson, Grafiska Språnget, Stockholm.
Tryck och distribution BTJ Tryck AB, Lund.
U
^ORDFÖRANDEN HAR ORDET
Svenska Botaniska Föreningen
Vi planterar ut djur men inte växter
I
sin artikel om murgrönsmöja beskriver Kjell Georgson hur några halländska botanister hjälpt arten att finna nya lämpliga växtplatser inom sitt naturliga utbredningsområde i Halland. Hjälpinsatsen har resulterat i att murgrönsmöjan fortfarande tillhör vår flora och nu finns i relativt goda bestånd på flera platser i landskapet.Däggdjur och fåglar har under årens lopp fatt hjälp genom många stödprojekt. Projekt Berguv är bara ett av många kända exempel. Sådana projekt har till syfte att stärka artens population och på sikt öka dess möjligheter att överleva. Bland växterna har liknande hjälpaktioner varit sällsynta. Kanske borde sådana åtgärder vidtas i större omfattning, innan arterna är utdöda.
Inom Naturvårdsverket pågår arbete med att ta fram åtgärdsprogram för att bevara särskilt hotade eller skyddsvärda arter och biotoper. Hit
tills har endast två åtgärdsprogram för växter fastställts. Det är för Fält- nocka och Småsvalting. Det finns dock behov av fler program för att stärka växtpopulationer och bevara arter.
Ofta uppkommer diskussioner om lämpligheten av fröspridning, ut- plantering med mera för att rädda arter. För att nå goda resultat krävs givetvis också att växtplatsen får en optimal skötsel.
Projekt Fältnocka vill stärka artens populationer samt om möjligt plantera in den på de lokaler där arten är mer eller mindre utgången.
Därför samlas nu frömaterial in från olika lokaler. Via sådd och uppod
ling av ett stort antal plantor återförs dessa vid utsättning till respektive ursprungslokal. Allt detta dokumenteras och görs under noggrant kon
trollerade förhållanden.
Alla arter ska naturligtvis hanteras med varsamhet och respekt. Ut- plantering och flyttning ska ske om det krävs för att bevara arten - men aldrig utan syfte och alltid i samarbete med berörda myndigheter och markägare. Noggrann dokumentation är en självklarhet, den ska förva
ras hos myndigheter, floraprojekt eller Botaniska museer.
Föreningen har i en skrivelse till Naturvårdsverket i november 2000 påtalat behovet av fler åtgärdsprogram för olika växtarter. På föreningens Hemsida www.sbfx.se kan du läsa hela skrivelsen.
Har du synpunkter på ovanstående, så hör gärna av dig.
För övrigt önskar jag alla medlemmar en skön vinter. Om vädret inte är skönt utan som hittills ruskigt kan man tänka sig tillbaka på någon härlig plats eller fin växt. Mina egna tankar söker sig ofta till en under
bar betesmark utanför Vimmerby. När jag var där blommade tusentals fältgentiana och brudsporrar bland stagg, knägräs, spåtistel, spindelört, ormrot, brudbröd, tvåblad, jungfrulin och slåttergubbe. ^—7^
Wi'
MARGARETA EDQVIST margareta.edqvist@swipnet.se
SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2000:94:6 313
BOTANISK LITTERATUR
Växter från varma länder
V
ad är det för en blommande buske? Det är en fantastisk upplevelse att få möta nya växter i varma länder, men för att kunna förstå mer och njutabättre vill man också veta vad de heter och vilka de är släkt med.
Hittills har man haft hjälp av Lötschert och Beeses Växter i tropikerna, med bilder och detaljerade beskrivningar. Tyvärr händer det ändå att man står där med sin botaniska uppgiven
het. Nu har situationen för
bättrats för oss rabatt-bota
nister! Växter från varma länder av Åke Sandhall och Ulf Swenson behandlar just de här växterna.
Boken riktar sig till ”alla naturintresserade som besö
ker Kanarieöarna, Madeira eller Medelhavsområdet” och innehåller bilder och be
skrivningar av främst odlade växter. Cirka 75 % av de be
handlade växterna är införda
från andra världsdelar. Boken är uppställd i syste
matisk ordning vilket är praktiskt för en bota
nist. För den som är mindre botaniskt bevandrad finns också en 11 sidors ”färgnyckel”.
Det är en glädje bara att bläddra i boken då bildmaterialet genomgående är bra utan allt för många tekniskt dåliga eller felvända bilder.
Urvalet av införda arter verkar bra. Vad gäller inhemska arter är det mer begränsat, till exempel tycks strandväxter saknas helt. Då boken inte är menad som handbok till floran i området är detta inget fel, men det gör att stora delar av de sex inledande sidorna om områdets vegetation känns omotiverade.
Författaren följer en modern klassificering och tar upp namnändringar, både vad gäller veten
skapliga och svenska namn. Han har följt Kul
turväxtlexikon men dessutom själv uppfunnit svenska namn.
Tyvärr talar författaren inte om vilka namn de hittat på eller ens om de använt andra källor eller samråd utöver Kulturväxtlexikon.
”Det är ont om populär litteratur över den rika floran kring Medelhavet” skriver för
fattarna. Det är därför förvå
nande att deras litteraturlista saknar de mest spridda och populära handböckerna över området, till exempel Blarney
& Grey-Wilsons Mediterra
nean Wild Flowers, Polunins tre medelhavsfloror och de tyska exkursionsflororna över Kanarieöarna och Kreta.
Invändningarna till trots är detta en mycket fin bok och jag är säker på att den kom
mer att visa sig mycket an
vändbar under resor till var
mare länder. Här kommer ytterligare ”ett måste”
att släpa på!
* TORSTEN ERIKSSON
Köp den från SBF:s kansli!
Växter från varma länder är utgiven av Interpub
lishing, Stockholm, 2000. Vårt pris är 250 kr, exklusive frakt och 300 kr, inklusive frakt (cirka- pris i bokhandeln är 350 kr). Beställ per telefon:
018-471 28 91, fax: 018-471 27 94, e-post:
linda.svensson@evolmuseum.uu.se eller sätt in pengarna på postgirokonto: 48 79 11-0. Glöm inte att uppge namn, adress och bokens titel.
rfr r1'" Bl r
från varma länder
Åke Sandhall Ulf Swenson
Kanarieöarna, Madeira och Medelhavsområdet
UüHä!
’ Ü"“' Jandiabergen
iU&fR*
shsws
bfe^xo . ,.■•
s-: ' '
. yp^gp?
^2?« &%■ • -r-^-*'.^ ■■■■-
wmmm W&ynfc'■■■'•■■■ ' ''^iT'-" O
bitar fran
Kanariestjärna Asteriscus sericeus växer bara vild på Furteventura men odlas som pryd
nadsväxt på alla Kanarieöarna.
Blanda Saharas sol med Atlantens vind. Krydda med driften att alstra nya livsformer som präg
lar isolerade öar. Tillsätt rikligt med getter att tukta den sparsamma vegetationen. Resultatet blir Fuerteventura. I denna artikel bjuder Håkan Pleijel på smakbitar från den sydostli
gaste Kanarieön.
TEXT & FOTO: HÅKAN PLEIJEL
D
e båda öarna Fuerteventura och Lanza- rote blev föremål för botaniskt intresse redan i historieskrivningens gryning.Den romerske författaren Plinius den äldre visste berätta att kung Juba av Mauretanien år 40 f.
Kr. byggde anläggningar för att utvinna färgäm
net purpur ur Roccella-laven på Fuerteventura och Lanzarote (Rosendahl 1913). Därför kallade kungen öarna för Purpurariae, ’Purpuröarna’.
Detta namn på de östligaste Kanarieöarna har överlevt till vår tid. Den tyske naturforskaren
Bolie använde det i sitt klassiska arbete om öar- nas flora i slutet av 1800-talet (Bolie 1892).
Lavar av släktet Roccella finns fortfarande i stor mängd, till exempel på den lilla ön Lobos vul
kanpucklar och i bergen vid Pico de la Zarza.
Närmast liknar de våra brosklavar, som de dock inte har någon närmare släktskap med. Eftersom färgfabrikerna idag lyser med sin frånvaro får lavarna numera vara ifred.
Att åka till Kanarieöarna är ett lätt och billigt sätt att komma i kontakt med en exotisk flora.
Öarna är en del av floraområdet Makaronesien dit Kanarieöarna, Madeira, Kap Verdeöarna och Salvagerna räknas. Denna atlantiska övärld hyser många endemiska arter, det vill säga sådana med ett litet, inskränkt utbredningsområde. Kanarie
öarna har samtidigt en tydlig växtgeografisk an
knytning till Medelhavsområdet, särskilt dess södra del.
”Purpuröarna” längst i öster har en flora med betydande inslag från Sahara och dess förläng-
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:6 315
PLEIJEL
Punta de Jandia
Corralejo
Fuerteventura
Pico de la Zarza 807 m.ö.h.
Istmo de la Pared Jandia-halvön
-Lobos Las Dunas
Porto Santo
,C>,
'• Madeira *>
Morro Jable
Desertas
0 v
Salvagens
Kanarieöarna ligger i Atlanten utanför Marockos kust.
Mellan Fuerteven
tura och Afrika är det bara 10 mil.
Fuerteventura är med sina I 730 km2 Kanarieöarnas näst största ö efter Teneriffa.
Lanzarote La Palma
Fuerteventura
Gomera
Teneriffa
Gran Caniaria
AFRIKA
ning österut av öknar och halvöknar, som sträck
er sig ända till Indien. Det ligger nära till hands att uppfatta Fuerteventura och Lanzarote som två brottstycken av Sahara som ligger utslängda i Atlanten, bara ett tiotal mil från Afrikas kust. Då glömmer man dock de unika kanariska inslag i flora och fauna som finns här, om än mindre markant än på övriga Kanarieöarna.
I likhet med turisterna finns de flesta botanis
ka sevärdheterna på Fuerteventuras nordligaste och sydligaste delar. Det är alltså lätt att finna logi som utgör en bra utgångspunkt för spaning efter spännande växter. I norr, strax söder om den lilla hamnstaden Corralejo, finns ett böljan
de dynlandskap i naturreservatet ”Las Dunas”.
Här finns en sparsam men bitvis märklig flora.
Strax öster om öns nordspets finns dessutom den lilla ön Lobos, enkelt nådd från Corralejo med turistbåt, som har flera intressanta botaniska sär- drag.
Längst ner i sydväst ligger Jandiahalvön. Den förbinds med resten av ön av ett näs som kallas Istmo de la Pared, ett hav av ljus sand, hjälpligt bunden av en gles växtlighet. Jandia kan ses som en ö för sig. Här reser sig Fuerteventuras högsta bergtoppar, av vilka Pico de la Zarza, som når 807 m över havet, är den högsta. Kanske låter det inte så imponerande, men stupet på ena sidan är tvärbrant i åtskilliga hundra meter och klimatet helt annorlunda än i låglandet. På håll, från Istmo de la Pareds sandfält, ter sig Jandia- massivets toppar som en rad skarpa tänder, vilka bildar bergsmassivets rand mot norr. Sydsidan är inte alls lika brant. Därifrån löper en serie ryggar och dalar upp mot norrsidans mäktiga stup.
På Jandiahalvön finns Fuerteventuras största botaniska berömdhet, jandiatöreln Euphorbia handiensis. Denna utpräglade succulent har sina fåtaliga förekomster på vår jord i några dalgångar väster om hamnorten Morro Jable.
30°N
28’N
PLEIJEL
Den taggiga jandiatöreln Euphorbia handiensis är endemisk för Fuerteventura och dessutom öns mest kända växt.
mam
Yj'.
i;S
&
-v»
s»a
tv y
2B&
.
I sandens rike
På Fuerteventura behöver man inte avlägsna sig långt från badstranden för att få sig floristiska godbitar till livs. Las Dunas böljande, lösa sand
dyner sträcker sig från kusten åtminstone någon kilometer inåt land. På håll ser de mjuka och tilltalande ut, men när vinden drar på - och stark vind är något av Fuerteventuras kännemär
ke - kan det bli mindre angenämt.
En av detta sandiga landskaps mest tåliga och typiska växter är den gulblommiga ärtbusken
Nomenklaturen för kärlväxter i denna artikel följer Hohenester & Weiss (1993).
Det finns också en bra tyskspråkig bildflo- ra över Kanarieöarna som kan komma väl till pass vid ett besök (Schönfelder &
Schönfelder 1997). De svenska namnen följer så långt som möjligt Kulturväxt
lexikon (Aldén m.fl. 1998)
Ononis natrix. Vanligen blir den någon halvme
ter hög och bred, men på de mest vindexponera- de platserna bildar den decimeterstora, hårt tuk
tade och täta bollar som sitter på ett förvedat skaft. Sanddrevet går främst längs marken och pinar växtligheten underifrån. De små ärtbuskar
na sandblästras på så sätt till naturens egna bon- saiträd.
En av de mer välkända blommorna i dyn- landskapet på norra Fuerteventura är liljan Androcymbium psammophilum. De vita blom
morna är oskaftade och sitter nedsänkta i en bladrosett. Arten blommar tidigt, mot slutet av den korta perioden med sparsamma vinterregn.
Att se ormtungor spira ur lösan sand kan vara en smula överraskande för den svenske botanis
ten. Hos oss växer ju Ophioglossum vulgatum på fuktiga havsstrandängar och i rikkärr. Orm
tungan på Fuerteventura är dock en annan. Jäm
fört med den svenska ormtungan är O. polyphyl- lum något suckulent och har tydligt spetsiga
SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2000:94:6 317
PLEIJEL
mm
Mtefe:
«Äfe ...
Liljan Androcymbium psammo- philum (t.v.) och den korg- blommiga Reichardia tingitana (nedan) växer i dynlandskapet på norra Fuerteventura.
Ärtbusken Ononis natrix blästras av den vinande sanden till naturens egna små ”bonsaiträd”.
blad. Oavsett detta är den omisskännlig och lätt att känna igen.
I sandområden nära havet är det på Fuerte
ventura gott om marviol Cakile maritima. Detta är en av de få växter man känner igen hemifrån, förutom en del kosmopolitiska ogräs som kål- molke Sonchus oleraceus, vilken mest håller till i hotellens rabatter. Marviolen har ofta sällskap av en art vars utseende och växtsätt påminner något om vår sandstarr Carex arenaria. Den heter Cy
perns capitatus och är ett styvt halvgräs med täta huvuden av brunaktiga blommor. Vanlig i kust
nära sandområden är också Polycarpaea nivea, en vitullig, något köttig nejlikväxt, liksom Reich
ardia tingitana, en småvuxen, fibblelik växt, som bär höggula blommor med stänk av purpur i korgens mitt.
Med blicken mot solen. Heliotropism är ett växtfysiologiskt begrepp som syftar på att en del av en växt, till exempel en blomma eller ett blad, vänder sig mot solen. Ett släkte bland de sträv- bladiga växterna Boraginaceae har sitt namn ge
mensamt med detta fenomen — heliotrop Helio- tropium. Den vitblommiga arten H. erosum är typisk för torra, sandiga delar av Kanarieöarna.
Fieliotroperna har till en början en starkt inrullad blomställning. I takt med att nya blom
mor slår ut rullas blomställningen upp. De blommor som vid en viss tidpunkt är fullt ut
slagna vänder sig hela tiden uppåt, men egentli-
PLEIJEL
gen inte direkt mot solen. Egenskapen är inte unik för detta växtsläkte, utan förekommer i viss mån även hos exempelvis en del förgätmigejer Myosotis, som är nära släkt med Heliotropium.
Trots namnet är detta tillväxtmönster hos helio- tropernas blomställning faktiskt inte ett exempel på ”äkta” heliotropism, som när ett solrosfälts alla blomkorgar följer solens dagliga vandring över himlafästet.
En annan iögonenfallande växt som med kraft försvarar en plats i den torra, lösa sanden är den överallt närvarande blåtobaken Nicotiana glauca, en buske eller ibland närmast ett träd, vars ursprung finns i Sydamerika. Namnet syftar inte på blommorna, som är gula och vackra med en 3—4 centimeter lång pip, utan på de blågröna bladen.
Denna tobaksart är en aggressiv invasionsart som spridit sig till många tropiska och subtrop
iska delar av världen. Dess ranka, glest greniga stammar ses svaja i vinden bland dynerna, men också i de flesta andra miljöer på Fuerteventura, även de mest ogästvänliga stenmoras.
Kust och salt
Miljön längs öns kuster präglas inte bara av sand, vind och torka utan bitvis också av salt. I vissa låglänta, strandnära partier finner man en typ av marskvegetation med en rad starkt succu- lenta växter, varav en del är buskar eller halvbus
kar. Flera av dessa växter hör till amarantväxter- nas familj (Amaranthaceae). Bland dessa märks Salicornia, som även finns i Sverige på salta stränder, och Suaeda vermiculata. Hos dessa arter är det främst de gula ståndarna som står för blomsterprakten, som i och för sig kan vara anslående på nära håll.
Havets lilla druva — Uvilla de mar - så kallar spanjorerna den låga busken Zygophyllum fonta- nesii. De ovalt rundade, starkt köttiga bladen påminner faktiskt om druvor. Även denna buske trivs i marsklandskapet, men den finns också i andra strandnära miljöer. Letar man noga bland
”druvorna” tidigt på våren kan man finna vackra rosa blommor, liksom inklämda mellan uppsväll
da bladen. Av dessa blommor blir med tiden frukter som är tjocka och köttiga. De är mycket
* : -
if
\
fr»
Aizoon canariense växer i stenskravlet på Lobos.
SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2000:94:6 319
PLEIJEL
lika bladen, men gör förstås mera skäl för att kal
las druvor. Arten tillhör familjen Zygophyllaceae, som inte har några företrädare hos oss.
Enstaka tamarisker står också utströdda i marsklandskapet. Kring fyren i Jandia växer
Tamarix canariensis som är endemisk för Kana
rieöarna, men även T. africana förekommer på Fuerteventura. Tamariskerna hör till de ytterst få trädformiga växter som finns naturligt på ön. Till trädskiktet kan också räknas ett par palmer samt några vedartade växter. Bland annat växer högt upp i Jandiabergen en kanarisk form av olivträ
det Olea europaea ssp. cerasiformis, som nätt och jämt når en höjd som gör att de kan kallas träd.
Lobos - en vulkanisk slagghög
Kanarieöarna utgörs av sju huvudöar med vulka
niskt ursprung. 1 övrigt finns bara ett fatal min
dre öar. En av dessa ligger strax öster om Corra- lejo vid Fuerteventuras nordspets. Dess namn är Lobos, som på spanska betyder ’hund’. Namnet syftar på de sälar som tidigare höll till här (lobos de mar betyder ’sjölejon’ eller ’sälar’).
Lobos är med sina cirka 6 000-8 000 år på nacken (Rodrigues och Paredes 1996) betydligt yngre än Fuerteventura som anses vara 15—20 miljoner år. Landskapet på den ungefär fem kva
dratkilometer stora ön domineras av en större och flera små vulkaniska koner, många av dem med sockertoppsform. De är täckta av vulkaniskt grus och porösa stenar. Längs kusten finns tid
vattenlaguner med häftiga, dagliga växlingar i vattennivå.
Ons vindpinade kullar pryds av stora runda kuddar av balsameuforbia Euphorbia balsamifera, en lågvuxen, mer än meterbred buske som flödar av vit, giftig mjölksaft om man råkar bryta en kvist. Denna törels ljusgröna bladverk kontraste
rar vackert mot det röda berget. Här finner man också den styvhåriga korsblommiga växten Car- richtera annua som har ljusgula, ådriga kronblad och grovhåriga, spretigt flikiga blad.
Mer iögonfallande är den rika förekomsten av Limonium tuberculatum, en annars mycket säll
synt art som är ett verkligt kännemärke för Lo
bos. Denna marrisp har inte mycket till blad.
Deras uppgift har övertagits av vitgröna, för- tjockade och hårda grenstumpar. Förutom de sparsamma förekomsterna på några av de andra Kanarieöarna finns den i nordvästra Afrika.
Andra vanliga arter i Lobos stenskravel är Patellifolia patellaris, Frankenia laevis och Aizoon canariense. Frankenia är en lågvuxen, seg dvärg
buske med barrlika blad och violetta blommor, medan Aizoon canariense har ett nedliggande växtsätt med de gula blommorna på ett märkligt sätt insänkta i den grova stjälken. De tillhör växtfamiljerna Frankeniaceae respektive Aizoa- ceae, som inte finns representerade i den nordis
ka floran. Det gör däremot familjen Plantagina- ceae, till vilken groblad och dess släktingar hör, liksom den för Kanarieöarna unika Plantago aschersonii. Arten står nära strandkämparna Plantago coronopus som finns längs Europas kus
ter inklusive svenska västkusten. 7? aschersonii finns i kustnära, torra miljöer på alla av Kana
rieöarna, ibland i sällskap med sin släkting P.
afra. Den sistnämnda finns även i Medelhavs
området.
Just innanför kusten finns på några ställen låglänta, sandiga områden som då och då dränks av saltvatten, men dessemellan torkar ut helt och hållet. Att växa här ställer stora krav på tålighet mot översvämningar, hög salthalt och svår torka.
En sådan tålig växt är den rara Limonium ovalifo- lium, här företrädd av en endemisk underart (ssp. canariense). Ett fatal andra arter uthärdar också denna ogästvänliga miljö, exempelvis de suckulenta buskarna Traganum moquini och Zygophyllum fontanesi.
På Lobos är det svårt att göra nya botaniska upptäckter. Ons flora har finkammats av en av 1900-talets främsta kännare av Kanarieöarnas flora, Hermann Kunkel, som registrerade 141 olika kärlväxter (Kunkel 1980).
Jandiatöreln - en taggig kändis
Som nämndes redan i inledningen är jandiatö
reln troligen den mest kända växten på Fuerte
ventura. Dess växtplatser finns längs vägen som leder från Jandia och Morro Jable västerut mot öns sydvästliga punkt, Punta de Jandia (Kunkel
PLEIJEL
I de låglänta, sandiga områdena på Lobos råder kärva förhållanden med omväx
lande torka och över
svämningar, samt höga salthalter.
Limonium ovalifolium härdar ut.
S'-
:4Fy6™‘G
d -t/j, 7»T,
: :
Gw.« v'. >
msssi
I«?
4 -Ksäfete Ml
'.-•v M t- -ii
«RS
Ä»«rSk ses
1965). Det kan i och för sig diskuteras om “väg”
är en träffande beteckning på den kombination av livsfarliga serpentinkurvor och grova spår i terrängen som här erbjuds resenären.
Sträckan till Gran Valle, där man enklast fin
ner jandiatöreln, är endast några kilometer. Väx
ten påminner om en kaktus av vildavästerntyp, är mycket taggig och har små grönaktiga blom
mor i toppen. Stolta och raka i ryggen står de i den torra, vindpinade sluttningen.
Jandiatöreln är släkt med den för Kanarie
öarna endemiska, mindre tungt beväpnade, men så karaktäristiska kandelabereuforbian Euphorbia canariensis. Här på Fuerteventura är denna art ovanlig, men den finns i vackra bestånd i dal
gångarna som leder upp mot Jandiabergens top
par. På till exempel Gran Canaria och Teneriffa är kandelabereuforbian vanlig.
Pico de la Zarza
Pico de la Zarza är en vindarnas häxkittel. Från norr pressas havsluften av passadvinden upp mot
Jandiabergens tvärbranta sluttning. Frustande drar den över massivets skarpa kant och ger en vind som hela tiden växlar tvärt i styrka och rikt
ning. Den drar på med full kraft, försvinner plötsligt för att strax komma tillbaka från ett annat håll. Om detta vittnar ljudligt en oroligt smattrande vindmätare av propellertyp, som hör till en obemannad väderstation på Pico de la Zarzas högsta topp.
Den av stigningen avkylda havsluften gjuter fukt över denna ensliga bergskam. Detta ger en naturtyp som står i skarp kontrast mot låglan
dets halvöken. Nerifrån ser dessa bergtoppar dunkla och molnhöljda ut. Det är svårt att från kusten ana den dramatiska skillnad i naturför
hållanden som råder mellan höjder och lågland, att det finns en grönskande trädgård på bergets topp.
Ansträngningen att vandra upp till Pico de la Zarza är inte obetydlig, mest på grund av en ofta ihållande blåst, men för en botanist är vägen verkligen mödan värd. Den fuktkrävande vegeta-
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:6 321
PLEIJEL
Den sucku- lenta busken Traganum moquini växer i sanddynerna på Lobos.
Tk 4
or
ationen finns bara högst upp, även om artri
kedomen redan från cirka 400 meters höjd över havet ökar
och vegetationen blir frodigare. I Jandiabergen gäller för botanisten regeln: ju högre desto bätt
re. Från 600 meters höjd domineras växtligheten av kanariestjärnan Asteriscus sericeus, en buske med stora gula blomkorgar som just börjat slå ut i början av mars. Arten är som vild endast känd från Fuerteventuras högre delar. Den odlas också i hotellens rabatter, inte bara på Fuertventura utan även på andra kanarieöar.
Dold i bergskrevornas skugga och fuktighet finner man vid Pico de la Zarza Monanthes laxi- flora var. microbotrys, en fetbladig växt med
runda, starkt uppsvällda blad. Våra svenska fet
knoppars blad framstår som slanka vid jämförel
se. Släktet Monanthes är ett för Kanarieöarna endemiskt släkte med 8 arter (Schönfelder &
Schönfelder 1997). Vissa författare anser dock att släktet omfattar 16 arter. Här uppe växer även Umbilicus horizontalis. Denna art har en betydligt större utbredning än släktet Monanthes och är ganska vanlig i Sydeuropa.
Getterna går hårt åt vegetationen kring Pico de la Zarza. Överallt ser man spåren av deras gnag. En liten rosa nejlikväxt, Spergularia fimbri- ata, blommar vackert. De flesta tuvor är dock så hårt betade att endast enstaka blad finns kvar.
Björnbär och lager
Björnbär kallas på Kanarieöarna för “zarza” eller
”zarzamora”. I ögruppen finns några Rubus-a.net, främst i det fuktiga lagerskogsbältet som man finner på de flesta av öarna, men inte på Fuerte- ventura eller Lanzarote. Det björnbär som möjli
gen kan påträffas på Fuerteventura är Rubus ulmifolius. Det tycks dock råda en viss osäkerhet både om den ännu förekommer på Fuerteven
tura och om öns högsta bergstopp, Pico de la Zarza, verkligen fått sitt namn efter denna växt.
Artonhundratalets stora botaniska utforskare av Kanarieöarna, tysken Bolie, anger i sin klassis
ka skildring av floran på Lanzarote och Fuerte
ventura (Bolie 1892) att björnbär växer ”In
PLEIJEL
tan
<£ .. £*
%mÉt m
■\
'Mit *\
fit: j»« » . *'
Oleanderstånds Kleinia neriifolia är ett typiskt exempel på feno
menet att örter som spridit sig till öar utvecklat vedartade for
mer med bladen i rosetter.
montibus Handie”, det vill säga Jandiabergen.
Bolie fick förresten ge sitt namn till en annan av Kanrieöarnas Rubus-aner, nämligen R. bollei, som är den art man oftast finner i lagerskogarna på öarna längre västerut.
Ett närmare studium av Bolies uppgifter visar att björnbäret vid mitten av 1800-talet var i fint sällskap på Jandiabergens toppar. Om vi far tro Bolie fanns här för drygt hundra år sedan ett relativt väl utvecklat lagerskogssamhälle med azorisk lager Laurus azorica och trädljung Erica arborea som främsta karaktärsarter.
Idag är det svårt för en besö
kare att föreställa sig att det ti
digare funnits skog i Jandiaber
gens övre delar, även om en del av markfloran kan ge stöd för detta (Kunkel 1980). Vi måste föreställa oss ett landskap där människor ännu inte förbrukat den sparsamma resurs av ved som kan ha funnits och där get
terna ännu inte härjat. Vid vär
deringen av denna fråga bör man också ha i minnet att eta- blering är en nyckelprocess för vegetationen. Lagerskog kan ha etablerat sig här under den period med fuktigare och svalare klimat då vårt land täcktes av is. Väl etablerad kan den ha hållit stånd mot varmare och torrare klimat, men ha svårt med nyetable
ring efter avverkning.
Man kan också fråga sig om nederbörden skulle kunna vara tillräcklig för lagerskog. För
utsättningarna vid Pico de la Zara är speciella.
Av stigningen avkyld luft som innehåller mycket vattendroppar, i kombination med den turbu
lens som kraftig vind i kombination med den mycket skrovliga klippbranten skapar, gynnar
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:6 323
PLEIJEL
droppdeposition. På den tiden då trädvegetatio
nen troligen fanns, skapade den i sig en skrovlig
het som underlättar depositionen av droppar.
Tillförseln av fukt blir därmed ganska stor och regelbunden genom de ihållande passadvindarna.
Ännu finns en mycket stor rikedom av spän
nande och ovanliga växter vid Pico de la Zarza.
Det är här som antalet kanariska endemer är störst på Fuerteventura. En typisk fuktälskare som snabbt faller i ögonen är den blodröda jord
röken Fumaria coccinea, som bara finns på Kanarieöarna. Den är dock betydligt vanligare på öarna längre västerut.
Den ökande växthuseffekt, som de flesta kil- matforskare tror pågår, kan vara ett nytt hot mot de fuktkrävande växter som ännu finns högst upp i Jandiabergen. I många bergsområden i andra delar av världen ser man idag att vegeta
tionsbältena i tenderar att krypa uppför slutt
ningarna (Körner 1999). På Fuerteventura finns det ingenstans för bergtopparnas flora att ta vägen. En ökad växthuseffekt skulle därför kunna vara slutet för ett antal unika växter!
Nya livsformer på öar
Ett växtsläkte med stor artrikedom på Kanarie
öarna är snokörter Echium. På de atlantiska ögrupper som brukar räknas till Makaronesien finns 27 arter i detta släkte. Övriga cirka 30 Echium-arter finns främst i Europa, Nordafrika och Mellersta östern. Merparten av de makaro- nesiska arterna finns på Kanarieöarna, men 2 finns på Madeira och 3 på Kap Verdeöarna. De flesta av övärldens arter har mycket begränsad utbredning och finns bara på en eller några fa öar.
Vi ser här ett exempel på den typ av snabb artbildning som i många fall karaktäriserar ocea- niska ögrupper. Molekylärbiologiska studier har visat att alla de makaronesiska arterna med stör
sta sannolikhet härstammar från ett enda koloni- sationstillfälle, troligen på någon av Kanarieöar
na för mindre än 20 miljoner år sedan (Böhle m.fl. 1996). Spridning och isoleringen på öarna har sedan lett till att en mängd olika arter med märldig morfologi har bildats.
Släktet Echium på Makaronesiens öar exem
plifierar också fenomenet med vedartade ö-for- mer av växter, det faktum att många typer av växter som på kontinenterna är örter uppträder på oceaniska öar med förvedare stammar. Alla makaronesiska Echium-^net utom två är vedarta
de, medan de kontinentala helt igenom är örtar- tade eller i några fa fall mycket svagt förvedade.
Orsakerna till att ett sådant förvedat växtsätt ofta uppstår på isolerade öar, ofta i kombination med mer eller mindre rosettformade bladställ
ningar i grenspetsarna, har debatterats mycket.
Utvecklingen av förvedade former på oceaniska öar tycks vara ganska generell (Grant 1998). Den finns på åtskilliga öar eller ögrupper på jorden och finns i flera växtfamiljer, till exempel korg
blommiga (Asteraceae), blåklockväxter (Campa- nulaceae), flockblommiga (Apiaceae) och sträv- bladiga (Boraginaceae), som Echium tillhör.
Ständigt denne Darwin
Redan på 1800-talet diskuterade Darwin och Wallace, den moderna evolutionslärans båda grundare, bakgrunden till detta fenomen. Dar
win (1859) ansåg att utvecklingen av ett buslc- eller trädartat växtsätt ur örtartade former hade sin förklaring att det hade konkurrensfördelar i den nya miljön. Eftersom sannolikheten är låg för att trädformiga växter direkt ska kolonisera oceaniska öar menade han att de istället uppstod ur de örtartade former som hade bättre chanser för långväga spridning. Wallace å sin sida beto
nade att de vedartade formerna ökade individer
nas livslängd och därmed möjligheterna till framgångsrik sexuell reproduktion i en miljö där pollinerande insekter förekommer relativt spar
samt (1878).
Det tycks inte finnas någon allmänt vederta
gen förklaring till utvecklingen av vedartade for
mer ur örter på oceaniska öar. Olika forskare ger olika förklaringar, även om Darwins eller Walla
ces ande svävar över de flesta. Litteraturen ger dock inget entydigt svar på vilka evolutionens drivkrafter är i detta fall. Den som vill fördjupa sig i de hypoteser som finns kan studera Givnish (1998).
PLEIJEL
1 Jandiabergen finner man lätt en av de ört- artade, endemiska Echium-anema., Echium bon- netii. Den är vanligen lågvuxen och har djupt rödvioletta blommor. Högst upp i Jandiabergen finns även arten E. handiense, en mera storvux
en, förvedad art som mer liknar de övriga ende
miska Echium-arterna på Kanarieöarna.
På ungefär 600 meters höjd vid vägen mot Pico de la Zarza bildar oleanderstånds Kleinia neriifolia stora bestånd med dekorativa inslag av vitblommig grenig afodill Asphodelus aestivus.
Arten finns på alla Kanarieöar, men är endemisk för ögruppen. Den är vedartad med grova, blå
grönaktiga grenstumpar som påminner något om korvar. I grenspetsarna sitter rosettformiga ansamlingar av blad. Kleinia kan ses som något av en prototyp för fenomenet vedartade öformer hos växter.
Artbildningen, med förändring av färg, form och struktur på oceaniska öar, utgör ett av de mest slående exemplen på evolutionens skapan
de kraft i naturen. Här blir den enkel, renodlad och tydlig. På Kanarieöarna, med deras påträng
ande rikedom av unika arter, kan var och en
Håkan Pleijel är docent i fysiologisk botanik och arbetar vid institutionen för tillämpad miljöveten
skap vid Göteborgs universitet. Hans huvudsakliga forsk
ningsfält har varit effekter av luftföro
reningar på växter, men han har också ett stort intresse för fältbotanik i när och fjärran.
Adress: Avd. för tillämpad miljövetenskap, Göteborgs universitet, Box 464, SE-405 30 Göteborg. E-post: hakan.pleijel@miljo.gu.se vara sin egen Darwin.
18^
■r
Citerad literatur
Aidén, B., Engstrand, L., Iwarsson, M., Jonsson, L., Nilsson, Ö. & Ryman, S. 1998:
Kulturväxtlexikon. Lund.
Bolle, C. 1892: Flora insularum olim Purpura- rium nunc Lanzarote et Fuerteventura cum minoribus Isleta de Lobos et la Graciösa in Archipelago Canariensi. Botanische Jahr
bücher für Systematik, Planzengeschichte und Pflanzengeographie 14: 230-257.
Bohle, U.-R., Hilger, H. H. & Martin W. F.
1996: Island colonization and evolution of the insular woody habit in Echium L. (Bora- ginaceae). Proc. Natl. Acad. Sei. USA 93:
11740-11745.
Darwin, C. 1859: The origin of species by means of natural selection. London.
Givnish, T. J. 1998: Adaptive plant evolution on islands: classical patterns, molecular data, new insights. I: Grant P. R. (red.) Evolution on islands: 281-304. Oxford.
Grant, P. R. (red.) 1998: Evolution on islands.
Oxford.
Hohenester, A. & Weiss, W. 1993: Exkursions
flora für die Kanarischen Inseln. Stuttgart.
Kunkel, G. 1965: Notizen über die Vegetation der Jandia-Halbinsel (Fuerteventura, Kanarische Inseln). Willdenowia 4: 79-88.
Kunkel, G. 1980: Die Kanarische Inseln und ihre Pflanzenwelt. Stuttgart, New York.
Körner, C. 1999: Alpine plant life. Functional plant ecology of high mountain ecosystems.
Berlin-Heidelberg.
Rodriguez, R. & Paredes, R. 1996: Fuerteven
tura. Gulas y Mapas RAI MUNDO. Seville.
Rosendahl, H. V. 1913: Kanarieöarnas natur och gagnväxter. Svensk Farmaceutisk tid
skrift: 1—20, 31-34.
Schönfelder, P. & Schönfelder, I. 1997: Die Kosmos-Kanarenflora. Stuttgart.
Wallace, A. R. 1878: Tropical nature and other essays. London.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:6 325
^Förepings resan till
Teneriffa
Det afrikanska tulpanträdet Spathodea campanulata planteras ofta som prydnad i Puerto de la Cruz.
Svenska Botaniska Föreningens första botaniska utlandsresa gick till Teneriffa. De tjugo delta
garna bjöds bland annat på lummiga lagersko
gar, halvöken och vindlande raviner. Förening
ens Linda Svensson arrangerade resan tillsam
mans med guiden Liselott Skarp. Flär berättar Linda om veckan på ön.
TEXT & FOTO: LINDA SVENSSON
V
i kom fram till Teneriffa tidigt på eftermiddagen den 26 mars. Ön mötte oss i nyduschad skrud, med den stora vulka
nen Teide insvept i molnslöjor. Teneriffa är den största och mest varierade av Kanarieöarnas sju större öar. Efter en timmas bussfärd norr ut kom vi fram till Puerto de la Cruz som skulle bli vår bas under veckan. Teneriffa är inte större än att det går bra att, som vi, bo på ett ställe och sedan göra dagsutflykter över hela ön.
Teneriffa ingår i Kanarieöarna, vilka ligger utspridda mellan 10 och 50 mil utanför Maroc
kos västkust i Atlanten. Ögruppen ingår i Maka- ronesien, ett floraområde som också består av Kap Verde, Madeira, Salvagerna och Azorerna, alla belägna utanför Afrikas nordvästkust.
De makaronesiska öarna hyser många så kal
lade endemer, som har sin utbredning begränsad
till en viss region eller del av region. Endemer finns på olika taxonomiska nivåer och både ar
ter, släkten och familjer kan vara endemiska. På Kanarieöarna finns totalt 1 934 kärlväxtarter. Av de 1 300 arter som förekommer på Teneriffa är
135 endemer på Teneriffa eller en del av ön, 175 är endemer för Kanarieöarna (tabell 1) och 83 är endemer för Makaronesien (Kunkel 1980).
Måndag 27/3
För att ta oss runt på Teneriffa hyrde vi tre mini
bussar. Vägarna på ön håller i regel hög stan
dard, men på grund av öns branthet är de myck
et slingriga och i städerna är gatorna ofta smala och enkelriktade.
Den första exkursionsdagen mjukstartade vi med ett besök i den botaniska trädgården i Icod de los Vinos. Trädgården är känd för sitt enormt stora och gamla drakblodsträd Dracaena draco.
Eftersom drakblodsträd inte far årsringar är det ingen som vet exakt hur gammalt trädet är, men enligt invånarna själva är det världens äldsta drakblodsträd. Trädet går under namnet ”Draco- millonario” men det är nog snarare 400 hundra än en miljon år gammalt. Föreståndaren guidade oss runt i den välfyllda trädgården. Trots sin ringa storlek så rymmer den både en dunge med lagerträd och ett halvökenområde. Trädgården
r&;
-V'. "Ä'r
:•* • .#?
/»* Vn V
»V. ll-fti-r :•> x>
,1 ‘v'Vy V Ss&efå v':> •'■•-.• ••
i1«
SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2000:94:6
Det gamla drakblodsträdet Dracaena draco i den botaniska trädgården i Icod de los Vinos har fått smeknamnet ”Draco- millonario” (till vänster).
Skivtaklök Aeonium tabuliforme på en mur i den botaniska träd
gården i Icod de los Vinos (nedan).
har endemiska växter som specialitet och många endemer för Makaronesien och Kanarieöarna finns representerade här.
Efter att ha ägnat hela förmiddagen åt tillrättalagd natur var vi ivriga att fa ge oss i kast med den riktiga. Vi fortsatte längs öns nordkust mot Tenohalvön. Eftermiddagens resmål var Teneriffas västligaste udde, Punta de Teno med sin klippvegetation som delvis är beroende av nordostpassagens fuktiga luftmassor. Vägen blev bara smalare och krokigare ju längre västerut vi kom. Den sista biten slingrar den sig fram längs bergs
sidan, med branta stup mot havet.
Vi botaniserade i buskvegetationen utmed den torra och flacka kustzonen samt i vägkanten nedanför de lodräta klipporna. Buskvegetationen domineras av suckulenta euforbior som kandela- bereuforbia Euphorbia canariensis, balsameufor- bia E. balsamifera och jubaseuforbia E. regis- jubae. Vi såg också andra suckulenta buskar såsom oleanderstånds Kleinia neriifolia och ett exemplar av lyktpinnar Ceropegia dichotoma.
Kandelabereuforbian har ett kaktusliknande utseende med köttiga fyra- till sexkantiga stam
mar, vilka har taggar längs åsarna. Klängande i buskarna hittade vi kanarisk trädslinga Periploca laevigata. Liksom kandelarbereuforbian, olean
derstånds och lyktpinnar är den endem för Kanarieöarna. Kanarisk trädslinga har små oan
senliga blommor, men desto mer iögonfallande frukter. Dessa är långsmala och sitter två och två som långa horn på grenarna. Nära havet såg vi också strandastydamia Astydamia latifolia, Aizoon canariense, ärtsoppsbuske Launaea arborescens, Mesembryanthemum nodiflorum och isört M.
crystallinum.
Tisdag 28/3
Dimman hade precis hunnit lätta när vi nådde fram till Erjos, en liten by på Teides sluttning ovanför Icod de los Vinos. Där fick vi möta ett
La Laguna
La Caldera 3É0 Aguamansa
Margarita del Piedra
Masca El Portillo
Las Canadas del Teide
Cruz del Carmen Las Merzedes -
| 20 km |
Chinobre
El Bailadero SVENSSON
Punta de Teno Puerto del la Cruz Icod de los Vinos
Santa Cruz de Tenerife
Teneriffa är Kanarieöarnas största ö. Med en yta på 2 350 km2 är Teneriffa ungefär 3/4 så stor som Got
land. Hyr man bil går det bra att bo på ett ställe och sedan göra dagsutflykter över hela ön.
Frukter från fikonkaktusen Opuntia ficus- indica är goda men taggiga.
Tabell I. På Kanarieöarna finns 20 endemiska släkten (Swenson 1998).
Familj Släkte Antal arter i släktet
Apiaceae Tinguarra 1
Todaroa 2
Asteraceae Allagopappus 2
Gonospermum 4
Lactucosonchus 1
Heywoodiella 1
Schizogyne 2
Sventenia 1
Viraea 1
Brassicaceae Parolinia 5
Caryophyllaceae Dicheranthus 1
Cneoraceae Neochamaelea 1
Crassulaceae Greenovia 7
Fabaceae Spartocytisus 2
Gentianaceae Ixanthus 1
Myrsinaceae Pleiomeris 1
Rosaceae Bencomia 4
Rubiaceae Plocama 1
Santalaceae Kunkeliella 3
Urticaceae Gesnouinia 1
grönare och frodigare Teneriffa än det vi sett hittills. Från byn promenerade vi längs en liten grusväg.
Här fick vi bekanta oss med fikonkak
tus Opuntia ficus-indica. Frukterna har ett tjockt och taggigt skal. Innanför detta hit
tar man ett fruktkött som påminner om hjortron, det har samma färg och innehål
ler stora kärnor. Hjortron är dock inte lika taggiga. Flera arter av Opuntia är införda till Kanarieöarna, bland annat fikonkaktus och taggopuntia O. dillenii. Båda härstam
mar från Nya världen. De har funnit sig så väl till rätta med klimatet på Kanarieöarna att de breder ut sig som ogräs, omöjliga att få bukt med.
Vi fortsatte längs vägen ända fram till en liten lagerskogsrest. Tidigare har det funnits stora lagerskogar utmed hela nord
kusten, från Anaga i öster till Tenohalvön i väster. Idag återstår bara två områden, på Anagahalvön och vid Erjos. Under prome
naden fick vi se Aichryson laxum, Bystro- pogon canariense, vit kanarieginst Chamae-
cytisus proliferus, kanarienäva Geranium canariensis, Pericallis echinata, storbladig kanariemolke Sonchus acaulis och stor kanariemolke S. congestus.
Inom släktet Sonchus finns många ende
miska arter för Kanarieöarna och inte minst Teneriffa. Många är fleråriga, har en förvedad stam längst ned, stora bladroset
ter i grenspetsarna och kan bli flera meter
SVENSSON
höga. Trots detta påminner de mycket om sina örtartade släktingar i Sverige.
Barranco del Masca blev vårt nästa stopp denna dag. ”Barranco” betyder ravin och det finns många raviner här på Teneriffa. Bland dessa är Barranco del Masca en av de mest kända och kanske den vackraste. Ravinerna har uppkommit genom erosion orsakad av regn- och smältvatten som rinner från Teides sluttningar mot havet.
Ravinerna är inte sällan branta, djupa och väl isolerade från varandra, vilket gör att olika växt
arter far svårt att sprida sig ut och in i dem.
Detta ger upphov till nya arter, som bara finns i en eller ett par närliggande raviner.
Denna dag blev den fysiskt mest krävande.
Ravinen vid Masca stupar brant nedåt och den stig vi följde var täckt med rullgrus. Belöningen för våra ansträngningar var dock magnifik, vart
efter ravinen slingrar sig fram öppnar sig hela tiden nya fantastiska vyer.
Klippvegetationen består i huvudsak av suck- ulenta örter och taklökar som kanarietaklök Aeonium canariense, A. ciliatum, busktaklök A.
sedifolium, skafttaklök A. urbicum, Aichryson par- latorei, klotrosett Greenovia aurea och murkotte Monanthes polyphylla. I stort sätt alla är endemer för Teneriffa eller några av Kanarieöarna. I ravi
nen växer det sparsamt med trädliknande växter.
Det finns bland annat några kanariepalmer Phoenix canariensis, och en del buskar som pur- pureuforbia Euphorbia atropurpurea, Rubia fruti- cosa och den ymnigt blommande vitginsten Retama monosperma.
Ravinen fortsätter att slingra sig fram ända till havet, med en höjdskillnad på cirka 600 meter.
Vi kunde inte gå hela vägen utan var tvungna att vända efter några timmar, för att ha tid och kraft att ta oss tillbaka upp till byn igen.
Onsdag 29/3
Dagens första stopp gjordes på Botaniska träd
gården, Jardfn de Aclimataciön de la Orotava, i Puerto de la Cruz. Trädgården anlades 1788 för att anpassa tropiska växter till spanskt fastlands- klimat. Idag innehåller den mer än 4 000 arter från Afrika, Asien och Amerika. Numera bedrivs
istället forskning här. Man studerar arter och art
grupper som är endemiska för Teneriffa och Kanarieöarna.
Efter besöket i trädgården fortsatte vi genom Orotävadalen, uppför Teides sluttning. Vi gjorde flera stopp längs vägen mot Teides topp. I Agua- mansa och La Caldera tittade vi på vegetationen i tallskogen, på cirka 1 000 meters höjd över havet. Skogen består till största delen av den en
demiska kanarietallen Pinus canariensis, som har mycket långa barr och en tjock bark som gör den tålig mot skogsbrand. I skogen växer också atlan
tisk pors Myrica faya och trädljung Erica arborea, som båda kan bli flera meter höga.
Undervegetationen i tallskogen är sparsam.
Något av det vi såg var smalbladig cistros Cistus monspeliensis, bredbladig cistros C. symphytifolius,
r ;
Guide på resan var SBF-medlemmen\
Liselott Skarp. Hon är biolog och tog sin examen vid Uppsala universitet 1999. Just nu är Liselott anställd på Länsstyrelsen i Kronobergs län i Växjö. Där arbetar hon med åtgärdsplaner och råd till lantbrukarna kring skötseln av naturbetesmarker och slåtter- ängar.
Under sin utbildning tog Liselott alla till
fällen i akt att se sig om i världen, bland annat som utbytesstudent i Spanien och på Nordirland.Via Sida gjorde hon också en så kallad ”minor field study” (MFS) i Brasilien, där hon tittade på hur man kan utnyttja pal
mer på ett ekologiskt långsiktigt sätt.Tiden utomlands gav språkkunskaper och lokalkän
nedom som lett till arbete som naturresegu
ide på Temaresor.
Liselott har lett resor till Teneriffa, La Gomera, Irland och Kreta. I maj 2001 kommer hon att tillsammans med Linda Svensson leda även nästa före- ningsresa, denna gång till Irland.
SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2000:94:6 329
SVENSSON
I Canadas ”månlandskap” växer bland annat jättesnokört Echium wildpretii och teidekårel Erysimum scoparium (ovan).
Violen Viola anagae växer endast på Anagahalvön (till höger).
Echium virescens, storbladig hyperikum Hype
ricum grandifolium, H. reflexum och Scrophu- laria glabrata.
Nästa stopp var Margarita del Piedra. Det är en stor stenblomma, som har uppkommit när lava trängt upp och sedan stelnat snabbt. Då bildas stora kristaller som i detta fall fatt ett blomliknande utseende.
Efter åtskilliga vägkrökar tunnar skogen ut.
Då har man nått fram till nationalparken Las Canadas del Teide. Hela området ovanför träd
gränsen är nationalpark. Den ligger på ungefär 2 000 meters höjd över havet och är beväxt med subalpin buskvegetation. Nationalparken består av en platå som bildades för cirka 100 000 år sedan, då den gamla vulkankäglan störtade in.
Nu har en ny, mindre kägla, cirka 1 700 meter hög, bildats på platån.
Vid besökscentret El Portillo finns ett natu- rum där man kan få information om områdets
flora och fauna samt en trädgård med national
parkens vanligaste växter.
Mitt i nationalparken reser sig Teide. Det är med sina 3 718 meter Spaniens högsta berg och Europas högsta vulkan. För att ta sig de sista 1 200 metrarna till toppen måste man åka linba
na och det krävs dessutom specialtillstånd för den sista biten. Detta för att skydda den sällsyn
ta teideviolen, Viola cheiranthifolia, som endast växer här. Vi åkte aldrig upp på toppen med lin
bana eftersom man kan se det mesta, utom vio
len, längs med vägen genom nationalparken.
Teides senaste utbrott var 1909. Vegetationen är fortfarande sparsam, så man kan ännu se de stelnade lavafloderna i svart, grönt, brunt och
SVENSSON
wmm
mm,
tam
sPf®Br S as • em
■ Nya vyer gömmer sig bakom
varje krök av Barranco del Masca (till vänster).
I den täta lagerskogen söker sig undervegetationen till de öppna gläntorna, här Luzula canariensis (nedan).
beige. Växterna är även få till artantalet. Mest iögonfallande är teidekårel Erysimum scoparium, med sina rikligt lilablommande tuvor och den helt vitludna och storväxta jättesnokörten Echi- um wildpretii. Tyvärr blommar jättesnokörten först i maj, så vi missade det. Den får då en upp till två meter hög blomstängel fylld med inten
sivt röda blommor. Det måste vara en spektaku
lär syn i den annars karga miljön. Vi var lite för tidigt ute för att se den maximala blomnings- prakten, men vi såg ändå blommande teidestill- frö Descurainia bourgaeana och Plantago webbii.
Torsdag 30/3
På torsdagen fick vi en ledig dag. En del valde då att titta mer i botaniska trädgården i Puerto de la Cruz. Andra ägnade dagen åt att strosa runt på gatorna i staden medan några åkte iväg österut för att botanisera på Anagahalvön.
Fredag 3 113
Efter en dags välbehövlig vila gav vi oss i kast med Barranco del Infierno. Vi startade vår van
dring från byn Adeje, där vi följde en stig längs den ena kanten av ravinen. Solen var denna dag frikostig med sina strålar och i den djupa ravinen var det ont om skugga. Trots detta fanns det många växter att titta på. Precis som i Barranco del Masca växer det många suckulenter och andra växter som klarar sig i den torra miljön.
Vi såg bland annat Allagopappus dichotomus, Globularia salicina, kanariejasmin Jasminum odo- ratissimum, Justicia hyssopifolia, hängplocama Plocama pendula, Rhamnus crenulata, Sonchus capillaris och Argyranthemum gracile. Den sist
nämnda växer endast här och i den näraliggande Barranco del Masca. Längst in i ravinen finns Teneriffas enda permanenta vattenfall. Det är inte stort men det kalla vattnet svalkade härligt.
SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2000:94:6 331
SVENSSON
Lästips
Vi använde oss av två tyska floror. De går att beställa från nätbokhandeln Koeltz Scientific Books i Tyskland. Adress: Koeltz Scientific Books, P.O. Box 1360, D-61453 Koenigstein, Tyskland. Hemsida: www.koeltz.com/
Die Kosmos-Kanarenflora av Ingrid & Peter Schönfelder (1997) är en bildflora med
I 159 färgfoton men med endast en grov nyckel.
Exkursionsflora für die Kanarischen Inseln av Adalbert Hohenester & Walter Welss (1993) innehåller förutom ett mindre antal färgfo
ton nycklar till alla växter. Dessa är dock i många avseenden svåra och ganska dåliga.
Läs också mer om Teneriffas växtlighet och vegetationszoner i Mikael Wigfors artikel
”Teneriffas märkliga växtvärld” i SBT 82:
I 1-23 (1988).
Lördag 1/4
Sista resdagen åkte vi mot Sierra de Anagas lager
skogar. Första stoppet var saluhallen i La Laguna, där vi handlade frukt, korv, ost och palmhonung att ta med som picknick. La Laguna är öns äldsta stad, den grundades av spanjorerna 1492 och var tidigare öns huvudstad.
Sedan åkte vi vidare längs en slingrande väg på toppen av den bergskam som börjar vid Teide och fortsätter mot havet i nordost. När vi körde på cirka 900—1 000 meters höjd hade vi regn
moln under oss på den ena sidan vägen och strå
lande solsken på den andra. Vi stannade till i Las Merzedes, Cruz del Carmen och El Bailadero och tittade på utsikten och växtligheten.
I Chinobre satte vi oss i lagerskogen och åt vår picknick. Här växer det två viktiga arter av lagerskogsträd, atlantlager Laurus azorica och Persea indica. Atlantlagern blir ibland angripen av en svamp, Laurobasidium lauri, som växer ut som långa krokiga och knöliga gulbruna fingrar på stammen. Även bortförd från värdväxten identifierar man den lätt på dess doft av lager. I lagerskogen växer också trädljung, både trädljung Erica arborea och atlantljung E. scoparia.
Skogen är delvis tät och undervegetationen sparsam. Här finns flera arter av ormbunkar, till exempel Asplenium hemionitis, krypbräken Da- vallia canariensis, Polypodium macaronesicum och Woodwardia radicans. Annan undervegetation är Ixanthus viscosus, Luzula canariensis, portugisisk lagerhägg Prunus lusitanica, Scrophularia smithii, stickgrönt Semele androgyna och kanarieginst
Teline canariensis.
Vid dagens slut tog vi oss upp på en utkiks- punkt. På vägen upp hittade vi en blommande kanarieklocka Canarina canariensis och en viol, Viola anagae, som är en lokalendem för Anaga- halvön. Väl uppe kändes det som om hela ön låg för våra fötter.
Efter dessa turer hade vi åkt runt i stort sett hela ön förutom de allra sydligaste delarna. Det vi inte hann med under veckan var sanddynerna vid El Medano och blocklavafälten. Blocklavafält finns det lite här och var på ön, bland annat ett norr om Giiimar. De uppkommer då lava rinner ut över större ytor för att där stelna och spricka sönder.
Söndag 2/4
Sista dagens morgon kom veckans enda regn
skur. Detta gjorde det lite lättare att slita sig från solen och värmen på Teneriffa och åka hem.
Kanske var det hotellpersonalen som fixade regn varje söndagmorgon för att inte så många turis
ter skulle missa flyget hem.
Citerad litteratur
Hohenester, A. & Welss, W. 1993: Exkursions
flora für die Kanarischen Inseln. Stuttgart.
Kunkel, G. 1980: Die Kanarischen Inseln und ihre Pflanzenwelt. Stuttgart.
Schönfelder, I. & Schönfelder, P. 1997: Die Kosmos-Kanarenflora. Stuttgart.
Otryckta källor
Swenson, U. 1998: Kompendium för Teneriffa
exkursion på D-kursen i systematisk botanik i Uppsala.
FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT
Försäljning från föreningens kansli
Litteratur Pris inkl. moms
Atlas över Skånes flora 230 kr
Flora Nordica 1 350 kr
Flora över Dal 1 10 kr
Floran i Oskarshamns kommun 250 kr Floravård i jordbrukslandskapet 240 kr
Hallands flora 285 kr
Halle- och Hunnebergs flora 80 kr Härjedalens kärlväxtflora 100 kr
Män omkring Linné 350 kr *
Nordic Lichen Flora 1 180 kr
Prima loca plantarum vascularium
sueciae 70 kr
Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige 300 kr
Svenska svampnamn 40 kr
The lichens and lichenicolous fungi of
Sweden and Norway 140 kr
The non-lichenized pyrenomycetes
of Sweden 80 kr
Vilda och förvildade träd och buskar
i Sverige 60 kr
Växter från varma länder 250 kr
Ölands kärlväxtflora 260 kr
Östergötlands Flora 150 kr
* Priset inkluderar frakt.
Vykort med motiv av Bo Mossberg
1 kort 10 kr
6 kort 50 kr
Svensk Botanisk Tidskrift
SBT, enstaka häften 50 kr
Svenska kärlväxter (SBT 91:5) 150 kr Generalregister 1 1907-1926 30 kr Generalregister II 1927-1946 30 kr Generalregister III 1947-1966 60 kr Generalregister IV 1967-1986 62:50 kr
Tips för dig som undervisar!
En del av de artiklar som publiceras i SBT pas
sar bra som undervisningsmaterial på universi
tets- eller gymnasienivå. Det gäller till exempel Birgitta och Kåre Bremers artikel ‘Det nya blomväxtsystemet’ i häfte 1:2000 och artikeln om mykorrhizasvampar i häfte 5:2000. Vill du köpa in en större mängd häften är det nu möj
ligt att få rabatt. Vid köp av fler än 25 häften är priset 30 kr styck, vid köp av fler än 50 är priset 25 kr styck. Kostnad för porto tillkommer.
Ett par av de böcker som såldes vid årets Höstkonferens finns i begränsad mängd till försäljning från kansliet.
• Pondweeds of Great Britain and Ireland är skriven av C.D. Preston som också föreläste på konferensen. Den är en guide till familjer
na Potamogetonaceae och Ruppiaceae i Storbritannien och innehåller, förutom
artbeskrivningar, bland annat svartvita illustrationer, ut- bredningskartor och nycklar.
Omfång: 352 sid.
Pris: 310 kr (exkl. frakt).
• Danske vandplanter är utgiven av den danska Miljostyrelsen. Den inne
håller artbeskrivningar, nycklar och svartvita illustrationer. Omfång:
192 sid. Pris: 230 kr (exkl. frakt).
Båda böckerna är delvis användbara
även i Sverige. Beställningar från kansliet per telefon 018-471 28 91 eller e-post: linda.svensson@evolmuseum.uu.se
SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2000:94:6 333
VAXTE RN A S N A M N
Skavfräken från J.W. Palmstruchs Svensk BotanikV, 1807.
J'y,
TEXT: MATS RYDEN
räken
När vi är ute i naturen är det nuet som gäller — allt det levande omkring oss.
Men när vi kommer in i en ”fräkenskog” kan tan
karna föra oss tillbaka 300 miljoner år. Det var då, under karbontiden, fräkenväxterna hade sin glansperiod på denna jord.
I sin postumt utgivna växtnamnsordbok från 1880 skriver Elias Fries att ”liksom af sjunkna kontinenter endast bergstopparne återstå såsom låga öar, så återstå af fornverl- dens fräkenskogar endast lågväxta plantor”.
Av dessa fornvärldens härligheter finns idag bara drygt trettio arter kvar, varav Sverige och Norden har nio jämte några hybrider. Sällsyntast i vårt land är jättefräken med numera endast ett par lokaler i västra Skåne.
Av våra fräkenarter spelade skavfräken Equisetum hyemale eller skäfte den största rollen på den gamla självhushållningens tid.
Dess kiselrika stjälkar användes som skur- och polermedel och för rengöring av träkärl.
Om detta vittnar förutom skavfräken benämningar som skavgräs, skavrör, skurgräs och kanngräs. Det betydelsemässigt mera oge- nomskingliga namnet skäfte är en bildning till skaft. Buntar med skäfte såldes av kvinnor och barn. Ordet är belagt sedan mitten av 1500-talet.
Benämningen fräken kan möjligen vara släkt med ordet fräkne ’pigmentfläck’ med syftning på stjälkarnas stundom spräckliga utseende.
Ett vanligt ord för fräkenväxter är häst- eller rävsvans. För skavfräken noterar Johannes Franc- kenius i sin Speculum botanicum från mitten av 1600-talet benämningen bladlös hästrumpa.
Det engelska standardnamnet för fräkenarter är horsetail. I ett litet arbete från 1538 skriver den engelske botanisten William Turner om skavfräken att ”Craftsmen, who occupy themsel
ves with the making of combs and other things of that kind, often polish their originally rough pieces of work with it.”. Turner nämner också att i hans hembygd i norra England polerades kniv
skaft av buxbom med denna växt.
RYDÉN
M r "-Tvyfifc:
TZ-Zl
Drygt 200 år senare noterar Linné, som i sin Sverigeflora förtecknar sex fräkenarter, att ”hant
verkare polerar kammar, handtag, käppar och metaller med växten”. Linné meddelar också att denna växt är ”hälsosam för hästar” men att den är ”skadlig för skor” och ”ger missfall hos far”.
Skavfräkens hälsosamhet för hästar betvivlas dock av senare sagesmän.
jung
Sverige är ett ljungrikt land men fattigt på ljungarter om man med ljung menar de arter vars svenska namn slutar på - ljung. Familjen ljungväxter (Ericaceae) omfattar däremot 25 arter i Sverige.
Förutom den vanliga ljungen Calluna vulgaris samt fjällarterna lappljung Phyllodoce caerulea, krypljung Loiseleuriaprocumbens, kantljung Cassiope tetragona och mossljung Cassiope hyp- noides har vi klockljungen Erica tetralix, som har sin huvudutbredning i de sydvästra delarna av vårt rike. I Västnorges kusttrakter, med milt vin
terklimat, finns även purpurljung Erica cinerea.
På de brittiska öarna växer utöver klockljung och purpurljung ytterligare fyra inhemska represen
tanter för det stora EWcrf-släktet, av vilka flertalet arter är hemmahörande i Sydafrika. En stor skönhetsupplevelse är i sensommartid de färg
sprakande skotska ljunghedarna, där den vanliga ljungen interfolieras av klockljung och purpur
ljung.
Ljung är ett gammalt nordiskt ord, som eng
elskan har lånat in i formen ling. Det används om den vanliga ljungen framför allt i de norra och mellersta delarna av landet. Andra etablera
de engelska ord för ljung är heather och heath, av vilka det senare i dagens standardspråk mest bru
kas om Erica-nner. Ett svenskt dialektalt ord för vanlig ljung är grön, i olika formvarianter.
Benämningen klockljung är av relativt sent datum, åtminstone enligt de skriftliga källorna,
Ljung från J.W. Palmstruchs Svensk Botanik I, 1802.
där namnet inte dyker upp förrän i början av 1800-talet. Linné nämner det inte i sin Sve
rigeflora. I bland andra Olov Bromelius Göte
borgsflora från 1694 betecknas denna art som
”ljung med blomma”, en översättning av latinets Erica florida. I vår första rikstäckande växtlista, Johannes Franckenius Speculum botanicum från
1638 och 1659, finns klockljungen inte med.
Franckenius, som var professor i medicin och
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:6 335
