Förutsättningar för en bred representation

Även om ansvaret över representation i arkiv delas, går det inte att undvika att hur representation uttrycks i och på arkivinstitutionen påverkas av att det är en kommunal och politiskt styrd organisation. Som lyfts tidigare är det de politiska målen som styr hur arkivinstitutionen prioriterar sitt arbete, både mer generellt vilka samhällsgrupper eller frågor som ska fokuseras på, och mer specifikt vilka aktiviteter som arkivinstitutionen ska utföra. Det visas tydligt i 2021 års verksamhetsplan, där hbtqi-frågor fått ta stor plats eftersom kommunen är delaktiga i ett stort Pride-arrangemang (Arkivinstitutionen, 2021a). Att det är en politiskt styrd organisation är naturligtvis inte helt avgörande i fråga om vem som representeras i arkiven, men informanterna på den undersökta arkivinstitutionen upplever att politikerna har förväntningar på dem, som kan både gynna och begränsa arbetet med representation.

Informant 7 konstaterar att den politik som förs idag generellt sett gynnar arbetet på arkivinstitutionen utifrån den värdegrund om mänskliga rättigheter som förs i politiken och samhället. Att det är ett fokus på inkludering i politiken skapar ramar för inkludering för organisationen, vilket kan mynna ut i aktiviteter som den likabehandlingsgrupp som arkivinstitutionen har. Det är få informanter som ser likabehandlingsgruppens utbildningar som något som har direkt påverkan på det arbete de utför, men det arbetsdokument som tagits fram efter ett utbildningstillfälle visar på de förväntningar i bemötandet av både kollegor och besökare som ställs på personalen (Arkivinstitutionen, 2021b). Dessa förväntningar på bemötande är i sig direkt kopplade till tillgängliggörande av arkivmaterial, eftersom tillgängliggörandet har en påverkan på besökaren, även om det inte är något som personalen reflekterar över.

Att diskutera inkludering och diskriminering på arbetsplatsen skapar en arbetsmiljö med förväntningar på den enskilde tjänstepersonen att ha ett inkluderande och icke-diskriminerande förhållningssätt till såväl kollegor som besökare, och detta synsätt bör även ge resultat i hur tjänstepersonen förhåller sig till arkivmaterialet, oavsett om det är att ordna och förteckna eller presentera arkivmaterial. Som det postmoderna synsättet poängterar, så påverkas arkivarierna och deras förståelse för arkivhandlingar av den sociala och kulturella miljön som de vistas och arbetar i (Deodato, 2006) och där är arbetsmiljön en viktig faktor. Likabehandlingsgruppens arbete kan ses gå hand i hand med postmodernismens syn på flera berättelser. Det är ett sätt att bredda sitt eget perspektiv för att kunna sätta sig in i någon annans. Att informanterna däremot inte upplever det som direkt påverkande på deras arbetsuppgifter kan möjligtvis handla om att det är en värdegrund som är djupt rotad i arkivuppdraget, något som också tas upp av informanterna. Det kan också vara att det är något som tas för givet av respektive individ, eller något som de helt enkelt inte tänkt på. Att det är något som har direkt påverkan på deras bemötande av besökare, och i förlängningen hur de tillgängliggör arkivmaterial finns i alla fall dokumenterat.

Förutom likabehandlingsgruppens arbete och eventuella påverkan på arbetet med representation på arkivinstitutionen, diskuterades även hbtq-certifiering som en möjlig påverkan. Precis som konstaterats ovan, att det är arkivpersonalens sociala och kulturella miljö som påverkar, tror informant 2 att det är en bred inkluderande syn och förhållningssätt som påverkar hur de hanterar arkivmaterial, snarare än enstaka, utpekande aktiviteter som en hbtq-certifiering riskerar att bli, just med tanke på att det är riktat mot en speciell grupp. På arkivinstitutionen har de gått hbtqi-utbildningar men inte tagit certifieringen, så om just en certifiering påverkar representationsarbetet kan inte sägas. Däremot hade det kunnat vara ett sätt för personalen att få större förståelse för hbtqi-frågor, och på så sätt få upp ett intresse och en medvetenhet för det. För den som inte har ett intresse av en sakfråga sedan tidigare är det troligtvis ett större steg att på egen hand sätta sig in i det, än om ens arbetsgivare ger en den möjligheten med en riktad utbildning. När det dessutom blir kravlagt att vidhålla utbildningen för att fortsätta ha en certifiering, eftersom detta ju är en färskvara, finns chansen att fler inom personalstyrkan får upp ögonen för frågan, och att de som gått utbildningen tidigare fortsätter hålla sig uppdaterade.

Diskussioner och utbildningar som rör inkludering och diskrimineringsfrågor kan vara ett sätt att öka kompetensen, något informant 3 tog upp som en viktig förutsättning för representation i arkiv under sin intervju. Informant 3 menar att kompetens å ena sidan innebär att man har en självinsikt till det maktförhållande som ens bedömningar baseras på och å andra sidan att det finns kunskap för att arbeta med aktuella frågor som speglar samhället. Självinsikten kan komma med just de diskussioner och utbildningar som anordnas av organisationen. Det innebär också att det ska finnas en representation bland personalen på organisationen, så att samhällsmedborgare kan göra sig förstådda, att arkivinstitutionen kan förstå sakfrågor som är viktiga och relevanta för enskilda samhällsmedborgare och så att medborgare och samhällsgrupper kan känna igen sig även utifrån personalen som företräder kommunen. En representativ personalstyrka innebär även ett utbyte bland personalen som annars inte

varit möjlig. Kompetens är alltså också knutet till den maktstruktur som är avgörande för ett representativt arkiv och till stor del är det enhetschefernas ansvar att se till att rätt och tillräcklig resurs, kunskap och kompetens finns i verksamheten och vid behov ta in kompetens utifrån.

Det är viktigt att komma ihåg att vi alla är olika, med olika förutsättningar och intressen. Det går därför inte att ta för givet att det är självklart eller viktigt för alla på en arbetsplats att arbeta med representation, även om det kan se som en självklar grund i arkivarbetet. Men som Deodato (2006) poängterar i sin redogörelse av postmodernismen, en ökad medvetenhet av och engagemang med resten av världen ökar även vår medvetenhet om andras verkligheter, perspektiv och röster och genom en medvetenhet om omvärlden skapas en medvetenhet om marginaliserade grupper och deras förutsättningar för att representeras likvärdigt.

Informant 6 tar upp möjligheten för att aktiviteter som likabehandlingsgrupp och hbtq-certifiering kan vara något som påverkar medborgaren på så sätt att de får upp ögonen för arkivinstitutionen. För att det ska synas för allmänheten behöver det kommuniceras ut eller göras i anslutning till något större som redan omfattar medborgarna eller specifika grupper. Något som redan är kommunicerat i kommunen är det Pride-firande som går av stapeln under sommaren 2021. Detta hade kunnat vara ett tillfälle att satsa extra på hbtqi-samhället. Och till viss del gör de det också. Två arkivrelaterade aktiviteter anordnas i samband med Pride, och genom arbetet att tillgängliggöra material har arkivinstitutionen även lyckats fånga material. På så sätt har två av enheterna mer eller mindre direkt involverats och påverkats av Pride, men ingen av enheterna anordnar en uppsökande verksamhet, även om de på andra sätt uppmuntrar medborgarna att donera arkiv. (Troligtvis kommer den tredje enheten ha Pride-aktiviteter relaterat till biblioteksverksamheten, men detta är inte bekräftat). Anledningen till att det inte blir någon uppsökande verksamhet är i första hand relaterat till tid och i andra hand intresse. Att anordna uppsökande verksamhet är tidskrävande och utifrån det program som är satt och de resurser som finns tillgängliga räcker tiden inte till. Att behandla ett tema kan också vara uttömmande, så att de i arkivpersonalen som vid upprepade tillfällen redan presenterat hbtqi-gruppen i olika forum känner att det får räcka med de aktiviteter som de redan görs i Pride-satsningen får vara förståeligt. Även om kontakterna med hbtqi-rörelsen finns där, är det ett krävande arbetet att underhålla dem.

Oavsett om det är en utomstående påverkan eller interna beslut, så underlättar tillgängliggörandet av arkivmaterial för en fortsatt breddning av representationen i arkiven genom att mer material fångas. Informant 1 menar att det spelar roll att man har varit en del av det offentliga rummet och det är ju i sig både att arkivet tas till medborgaren genom att synliggöra sig i offentligheten, och att arkivet innehåller och tillgängliggör något som representerar medborgaren. På så sätt kan förtroende och samarbete skapas och samhällsgrupper som är villiga att lämna in sitt material hitta till arkivet. Men även forskare och andra intresserade har möjlighet att hitta och ta del av arkivet, och med en större efterfrågan, vilket verkar vara Norrhem et al.s (2015) tes, gör att mer material har en chans att fångas och tillgängliggöras.