Representation i arkiv
En fallstudie i hur arkivmaterial rörande hbtqi-personer fångas och tillgängliggörs.
Lena Broqvist Swan
Självständigt arbete, Masteruppsats
Huvudområde: Arkiv- och informationsvetenskap Högskolepoäng: 30 hp
Termin/år: VT 2021
Handledare: Proscovia Svärd Examinator: Erik Borglund
Kurskod/registreringsnummer: AK021A
Utbildningsprogram: Hållbar informationsförsörjning
Abstract
The aim of this thesis is to examine how LGBTQI people are represented in archives.
This is done by studying how a municipal archival institution in southern Sweden captures and makes archival material concerning LGBTQI people available. The thesis is based on a qualitative case-study, where interviews and documents are used to collect data and to gain a deeper understanding of the respondents’ experience of representation in archives. Postmodern theory is used in the discussion and analysis to highlight the power and responsibility archival staff, political organisations and communities have and use in dealing with the struggles that is representation in archives. The result shows that records regarding LGBTQI people are not actively captured in the studied archival institution but used in several projects in 2021 due to both internal work with inclusion and external factors like an upcoming Pride event.
Keywords: LGBTQI, representation, capture, access, postmodern theory
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 4
1.1 Syfte och frågeställningar ... 5
2 Tidigare forskning... 5
2.1 Hbtqi och marginaliserade grupper i arkiv ... 6
2.2 Fångandet av hbtqi-personer i arkiven ... 8
2.3 Tillgängliggörande av hbtqi-personers arkivmaterial ... 9
3 Teoretiskt ramverk ... 12
3.1 Postmodernism ... 12
4 Metodologi och tillvägagångssätt ... 14
4.1 Fallstudie ... 15
4.1.1 Datainsamling ... 15
4.1.2 Intervjuer ... 16
4.1.3 Dokument ... 17
4.1.4 Analytisk strategi ... 17
4.1.5 Urval av informanter ... 17
4.2 Etiska aspekter i studien ... 18
5 Undersökning ... 18
5.1 Presentation av forskningsobjektet ... 19
5.1.1 Arkivpersonalens förhållningssätt till representation ... 20
5.1.2 Representation i arkivmaterialet ... 22
5.2 Hur materialet rörande marginaliserade grupper fångas ... 23
5.3 Hur arkivinstitutionen tillgängliggör arkivmaterialet ... 25
5.3.1 Att berätta någon annans historia... 27
5.4 Faktorer som påverkar representation och tillgängliggörande ... 28
5.4.1 Uttalade utmaningar i arbetet med representation ... 31
6 Analys och diskussion ... 32
6.1 Representationens komplexitet ... 32
6.1.1 Ansvaret över ett representativt arkiv ... 33
6.1.1.1 Den politiska organisationen ... 34
6.1.1.2 Hbtqi-rörelsen ... 34
6.1.1.3 Den (för)medlande arkivpersonalen ... 35
6.1.2 Förutsättningar för en bred representation ... 37
6.1.3 Utmaningar som kan påverka representation ... 40
6.2 Behovet av att fånga de underrepresenterade ... 41
6.3 Vikten av att tillgängliggöra och levandegöra materialet ... 43
6.3.1 Tillgängliggöra för att kunna använda arkivmaterial ... 43
6.3.2 Levandegöra för att synliggöra? ... 45
7 Slutdiskussion ... 46
7.1 Vidare forskning ... 48
8 Referenser ... 50
8.1 Anonymiserat källmaterial ... 50
8.1.1 Muntliga källor ... 50
8.1.2 Publicerat och opublicerat material ... 50
8.2 Litteratur ... 50
9 Bilaga 1 ... 55
1 Inledning
1970 uppmanade den radikale historikern Howard Zinn den amerikanska arkivkåren att börja dokumentera de vanliga människornas liv, önskningar och behov, för att undvika att arkivmaterialet fortsättningsvis endast porträtterar de rika och mäktiga i samhället (Johnston, 2001). 50 år senare är den begränsade representation som arkiven företräder fortfarande högaktuell. I denna uppsats undersöks hur hbtqi-personer representeras i arkiv, genom att studera hur material rörande hbtqi-personer fångas och tillgängliggörs på en arkivinstitution i södra Sverige. Hbtqi är ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner, personer med queera uttryck och identiteter, samt intersexpersoner och används som officiell förkortning av Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter, förkortat RFSL, sedan 2019 (RFSL, u.å.). Hbtqi används här för att beskriva uttryck för det som bryter mot normer kring kön, sexualitet och relationer och används på så sätt synonymt med begreppet queer.
Hbtqi-personer kan ses som marginaliserade, minoriteter eller normbrytande utifrån den maktstruktur som bygger samhället. Carter (2006) beskriver de med makt som de som är anpassade till staten och dess organisation där till exempel polis och militär ingår. I samhället innehas maktpositionerna av specifika etniska och religiösa grupper, samt de rika och välutbildade. Även kön och sexualitet definierar ens ställning i maktstrukturen. De som sitter på makten är nödvändigtvis inte en del av majoriteten i samhället, men de skapar handlingar som med tiden hamnar i arkiv och därmed formar arkiven utifrån maktförhållandena. Carter (2006) fortsätter med att förklara att de med makt har gjort sin röst hörd, medan de som inte tillhört och tillhör normen tystas ner.
Caswell, Migoni, Geraci och Cifor (2017) beskriver detta som att de marginaliserade grupperna utsätts för symbolisk förintelse. Symbolisk förintelse beskriver just frånvaro, underrepresentation och felaktig framställning av medlemmar av marginaliserade grupper i arkiv och de verktyg som används däri såsom beskrivningar, insamlingspolicys, samlingar. Caswell et al. (2017) påpekar att underrepresentation och missrepresentation leder till att marginaliserade grupper som hbtqi-samhället upplever sig uteslutna ur eller felaktigt framställda av bibliotek, arkiv och/eller museum. Detta leder i sin tur till ilska och ointresse för, samt utanförskap från dessa kulturinstitutioner och påverkar såväl enskilda individer som samhällsgrupper och samhället i stort med långtgående konsekvenser.
Det finns olika ingångssätt för att tackla problemen med underrepresentation av marginaliserade grupper och få ett större omfång och rikare arkiv runt om i världen. I Finland har ett offentligt finansierat privat centralarkiv ansvaret för att bevara hbtqi- samhällets röster (Taavetti, 2016) och i Kanada har man anammat konceptet “total archives.” “Total archives” är en strategi för att dokumentera alla delar av ett samhälle och den historiska utvecklingen genom att samla in både officiella, administrativa handlingar och relaterade persondokument och verksamhetshandlingar (Society of American Archivist, u.å.). I Sverige har vi också statligt styrda arkivinstitutioner som förvarar arkiv från olika delar av samhället i form av myndigheter, individer och organisationer, men här görs det skillnad mellan offentliga och enskilda arkiv. Vad som
bevaras i de offentliga arkiven regleras av lagar, medan de enskilda arkiven i de flesta fall kan göra vad de vill med sina handlingar (Edquist, 2018).
I både svenska och internationella arkivinstitutioner görs det insamlingsaktiviteter för att fånga dokument och handlingar från marginaliserade grupper. Det görs även insatser för att belysa delar av samlingarna som innehåller material från marginaliserade grupper och för att underlätta forskningen i handlingarna (Blomqvist, 2017; Caswell och Mallick, 2014; Rune, 2017). Även samhällsgrupperna själva skapar och driver arkiv som representerar dem utifrån deras egna premisser (Wakimoto, Bruce och Partridge, 2013). I de arkivinstitutioner där det inte skett något aktivt ingripande för att hantera bristen på representation visar studier att tillgängligheten, framförallt sökbarheten, av materialet är bristfällig (Blomqvist, 2017; Rune, 2017). Tillgänglighet har dock fler aspekter som berör representation i arkiv. Det handlar dels om den fysiska tillgängligheten och de hjälpmedel som arkivinstitutionen sätter upp för den intresserade, dels om ett synliggörande och levandegörande av materialet och historien (Åström Iko, 2003). Både den fysiska tillgängligheten och synliggörandet av arkivmaterialet, vilket möjliggörs genom fångandet av arkivmaterial som rör till exempel hbtqi-personer, främjar representation i arkiven i stort. Den tidigare forskningen har i mycket belyst insamlingsmetoder, samt utmaningar kring tillgänglighet och sökbarhet av arkivmaterialet, både utifrån svenskt perspektiv och internationellt. Det som saknas i forskningen är hur arkivinstitutioner arbetar med synliggörandet av arkivmaterialet. Därför kommer denna studie undersöka hur en arkivinstitution fångar och tillgängliggör arkivmaterial rörande hbtqi-personer.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur hbtqi-personer representeras i arkiv.
Det görs genom att studera hur en kommunal arkivinstitution i södra Sverige, vilken förvarar material från offentliga och enskilda arkivbildare, fångar och tillgängliggör arkivmaterial rörande hbtqi-personer. Representation i arkiv främjas av att arkivmaterial tillgängliggörs, vilket i sig är beroende av fångandet av arkivmaterialet.
Syftet kommer därmed uppnås genom att undersökningen besvarar följande frågeställningar:
• Hur fångas material rörande hbtqi-historia i arkivinstitutioner?
• Hur tillgängliggörs arkivmaterialet?
• Vilka utmaningar upplever arkivinstitutionen vid tillgängliggörandet?
2 Tidigare forskning
Det finns sedan tidigare flera svenska och internationella studier med fokus på insamling och dokumentation av minoriteter, medan studier som tar upp tillgängliggörande är mer begränsat. De utmaningar som vi står inför när vi arbetar med och för representation i arkiv blottas ofta i samband med andra fokuspunkter som just fångst och tillgängliggörande i den tidigare forskningen. Därför kommer
internationella och svenska studier som berör fångst och tillgängliggörande av hbtqi- personer, men även andra marginaliserade grupper, redovisas här. Till en början gjordes en övergripande studie av vetenskaplig litteratur i form av vetenskapliga rapporter och artiklar från Sverige, i databaser som DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) och Mittuniversitetets biblioteks databas Primo. Därefter har sökningen preciserats och utökats till att inkludera även internationella studier. I en mer övergripande sökning användes begrepp som “representation in archives”
och ”representation i arkiv”, för att preciserades med begreppen “hbtq”, “hbtqi” och
“queer”, då det tidigare gjorts en hel del forskning kring just denna grupp. Begrepp som “tillgänglighet”, “access”, “arkivpedagogik”, “archival pedagogy” har använts utifrån ett generellt arkivvetenskapligt perspektiv och specifikt för representation, samt för representation av hbtqi-personer i arkiv.
2.1 Hbtqi och marginaliserade grupper i arkiv
Norrhem, Rydström och Markusson Winkvist (2015) ger i sin bok Undantagsmänniskor:
En svensk HBTQ-historia med utblickar i världen en överblick av könsöverskridande och samkönad kärlek och sexualitet i Sverige, från forntid till nutid. De beskriver hbtqi- personers liv och de samhälleliga förutsättningar som omgav dem, med syfte att lyfta fram och besvara vanliga frågor rörande hbtqi-historia. Norrhem et al. (2015) konstaterar att hbtqi-historia berättad ur ett hbtqi-perspektiv började komma fram under 1800-talet i Sverige och ger exempel som Selma Lagerlöf, Pontus Wiknes och Andreas Bruce, som alla lämnat efter dokument och samlingar som vittnar om deras liv som hbtqi-personer. Även om det var på 1800-talet som foto- och brevsamlingar från enskilda personer faktiskt började bevaras, var det inte förrän på 1980-talet som material beträffande hbtqi-personers känslor, berättelser och liv började efterfrågas, dokumenteras och synliggöras i arkiven i Sverige (Norrhem et al., 2015).
Norrhem et al. (2015) poängterar att tystnaden från hbtqi-personer dels handlar om ett bristande intresse från historikerna att skriva om hbtqi-personers liv och känslor, och dels på bristande källmaterial. Det material som i stor grad kunnat användas är det material som skapats av politiker, kyrkan, medier eller andra utomstående personer och verksamheter och därmed har det varit deras syn på samkönad sexualitet, könsöverskridande och intersex som getts. Även enskilda arkiv fungerar som källor till hbtqi-personers liv och villkor. Dessa källor kan utöver brevsamlingar från enskilda personer, vara brev skrivna av enskilda personer till föreningar som RFSU och RFSL, och även föreningarnas egna arkiv (Norrhem et al., 2015). Maliniemis (2009) studie av en annan marginaliserad grupp, samer och kväner i offentliga arkiv i Norge, visar liknande resultat. I sin studie ser Maliniemi (2009) att samer och kväner, som grupp, representeras som objekt, utan röster i de offentliga arkiven. I materialet som Maliniemi (2009) går igenom finns det gott om dokument som berör minoritetsgrupperna, även på minoritetsgruppernas egna språk, men på grund av både arkivpersonalens och historikernas/forskarnas bristande kunskap och intresse för minoritetsgrupperna och deras språk, har materialet inte tillgängliggjorts tillräckligt. Olniansky (2015) drar liknande slutsatser om romers representation i arkiv i sin studie. I studien fastslås att romer representeras övervägande negativt i arkivförteckningar och arkivbeskrivningar, både med nedsättande epitet och som samhällsproblem i allmänhet och i termer av
segregation och utanförskap i synnerhet. Detta beror på de förhållanden romerna framställt i ur ett socio-ekonomiskt historiskt perspektiv. Olniansky (2015) konstaterar att arkivbildaren har en direkt avgörande roll för hur romer representeras. I de fall där arkivbildaren är icke-rom har en betydande större andel arkiv negativa begrepp och mer svårdefinierade beskrivningar. Det är tydligare vad arkiven rör i de fall romerna själva beskrivit sammanhanget för arkivet. Likt Maliniemi (2009) och Norrhem et al.
(2015) fastslår Olniansky (2015) att det är majoritetskulturens perspektiv och förhållningssätt som överordnas minoritetsgruppens verklighet.
För att individer och samhällen ska kunna få en legitim och adekvat grund i sin identitet menar Feng (2017) att ett sunt arkivsystem måste upprättas. Arkivsystemet ska täcka ett brett spektrum av samhället, bibehålla arkivens bevis- och kunskapsvärde, säkerställa medborgarnas rättigheter och möjligheter att använda arkiv, samt ge tillräckligt politiskt stöd till marginaliserade grupper. Feng (2017) föreslår tre aspekter för en mer aktiv roll för arkiv att ta på sig för att hjälpa medborgare förstå sin identitet.
Den första punkten handlar om arkivens omfattning och struktur. Det är viktigt att bygga arkivsystem som kan stödja medborgarnas utforskande av identitet, så att de kan känna att deras identitet är legitim. Arkiven behöver visa olika perspektiv av befolkningens identitet, vilket innebär att olika typer av handlingar och arkiv över tid behövs för att möjliggöra känslan av tillhörighet. Den andra punkten rör vikten av arkivens egna härkomst. Detta är viktigt att belysa för att det är grunden för arkivens bevis- och kunskapsvärde och allmänhetens förtroende för arkiven, och därmed trovärdigheten i den information och de källor som kan hämtas från arkiven rörande identitet. Den tredje punkten berör arkivens tillgänglighet, där Feng (2017) menar att informationsdelning och öppenhet är en viktig del i en medborgares identitetsigenkänningsprocess.
I Sverige ses ofta offentliga och enskilda arkiv som kompletterande när det gäller en bred representation som speglar samhället. De enskilda arkivens personligare handlingar erbjuder en motberättelse till de offentliga arkivens byråkratiska. Men för att kunna se och lyfta hbtqi-personer i såväl offentliga som enskilda arkiv krävs det en medvetenhet. Zepeda (2018) menar att en “queer of color lens” behövs appliceras för att demontera vit överlägsenhet och heteropatriarkal struktur i arkivet. Eftersom normbrytande kärlek och sexualitet avviker mot arkivens historiska struktur och organisation, behöver standarder och praktiskt arbete utmanas. Det innebär att mer flexibla metoder för insamling och bearbetning, samt att åtkomstpunkter för tolkningar av handlingar som traditionellt inte läses queert behöver införas vid arkivinstitutioner.
Zepeda (2018) poängterar att en “queer of color lens” kan användas som ett analytiskt och praktiskt verktyg i arkiven, och därmed öka möjligheterna för att tillgängliggöra underrepresenterade samhällsgrupper.
I en studie av sex svenska arkivinstitutioner identifierar Runeby (2018) i sin forskning fem normkritiska eller normbrytande processor som kan användas på arkivinstitutionerna för att bredda representationen i arkiven. Processerna är i sig inte nödvändigtvis normkritiska, utan det är aktiviteterna i processerna som måste utföras normkritiskt för att de ska kunna påverka representationen. De fem processerna är arkivpedagogik, programverksamhet, nya målgrupper, sökbarhet, samt aktivt
insamlande. Det arkivpedagogiska arbetet som Runeby (2018) identifierat som normkritiskt eller normbrytande, ger arkivpersonalen en möjlighet koppla materialet som finns i arkiven med nya besöksgrupper såsom SFI-studenter, så att besökarna kan identifiera sig med människorna i arkiven. Runeby (2018) menar att just bjuda in andra grupper än de traditionella skolklasserna kan vara normbrytande.
Programverksamheten kan vara normbrytande genom att den till exempel breddas och fokuseras på andra grupper än normgrupper. Som ett resultat av både det arkivpedagogiska arbetet och programverksamheten kan arkiven nå ut till fler målgrupper. Detta ser Runeby (2018) i sig som normbrytande, då det finns en stark norm kring vilka som vanligtvis besöker arkiven. Det som krävs vid en aktiv insamling, menar Runeby (2018), är en normkritisk blick och intersektionellt perspektiv på insamlingsarbetet, kontinuerliga inventeringar för att upptäcka luckor i arkiven, samt förvärvspolicys som kan hjälpa till att göra insamlingen representativ och inkluderande.
Nedan kommer de fem normbrytande processerna belysas utifrån ytterligare studier.
2.2 Fångandet av hbtqi-personer i arkiven
Det framhävs ovan att det svenska arkivsystemet inkluderar offentliga och enskilda arkiv som kompletterar varandra i en strävan om en bred spegling av det svenska samhället och dess historia. De offentliga myndighetsarkiven skapas med grundprincipen att de ska vara öppna för allmänheten och att gallringen inte får strida mot “rätten att ta del av allmänna handlingar”, “behovet av information för rättskipning och förvaltning” eller “forskningens behov” (SFS 1990:782). De regleras av lagar som tryckfrihetsförordningen, offentlighets- och sekretesslagen och arkivlagen, medan privata, företags och föreningsarkiv, dvs enskilda arkiv, (än så länge) i de flesta fall kan göra som de vill med sina handlingar, även om det finns några undantagsfall (Edquist, 2018). I arkivutredningen från 2019 har regeringen gjort en översyn av arkivområdet och resonerar däri kring huruvida även enskilda arkiv ska inkluderas i en arkivlag (Arkivutredningen, 2019). I förslaget om att enskilda arkiv ska ingå i arkivlagen ska arkivbestånd av särskilt samhällsviktig eller kulturell betydelse säkras genom att Riksarkivet får viss föreskriftsrätt för och tillsyn över dessa. Riksarkivet (2016) uppger att de i de flesta fall idag tar emot enskilda arkiv som depositioner eller gåvor, men att arkiven även inkommit genom till exempel inköp, beslag, räddningsaktioner eller konfiskationer. De enskilda arkiv som förvärvas ska vara av särskild betydelse för forskning och kulturarv och genom att de speglar “betydelsefulla, typiska eller unika verksamheter och händelser, människors villkor och levnadsförhållanden, kulturella yttringar eller har stor betydelse för människors självuppfattning och identitet”
(Riksarkivet, 2013).
Den forskning som fokuserat på hur material rörande hbtqi-personer fångats belyser framförallt ett insamlings- och dokumentationsarbete där arkivinstitutioner och grupper aktivt arbetar för att fånga material. I sin studie över queera arkiv förklarar (Watts, 2018) att queer-arkiv som begrepp har lika många betydelser som begreppet queer självt. Det inkluderar såväl arkiv som samlar in material från hbtqi-samhällen och -personer, som arkiv som bryter eller stör de traditionella, institutionella arkivmetoderna. Ofta innebär det båda delarna samtidigt. Ett sätt för hbtqi-gruppen att ta tillbaka makten över det narrativ som ges och det material som samlas in och
tillgängliggörs är att själva starta upp arkiv. Wakimoto et al. (2013) har studerat tre så kallade community archives i Kalifornien, där personer i queera samhällsgrupper utanför myndigheter, akademiska och offentliga arkiv själva skapat arkiv. Wakimoto et al. (2013) påpekar att dessa community archives är viktiga inte bara för att handlingar samlas in och bevaras, utan för att de fungerar som säkra utrymmen för att studera och lära sig om samhällens historier. Det fastslås i studien att arkiven endast kan spegla samhällets mångfald och faktiskt dokumentera hela samhället, om arkivarier är aktivister och aktivt samlar in material över historiskt marginaliserade grupper och skapar kontakter med medlemmarna ur dessa samhällen.
Caswell och Mallick (2014) utforskar till exempel konceptet “digital participatory microhistory” och utgår från ett projekt knutet till ett “community archive” över sydasiatiska amerikaner. Organisationen som ligger bakom vill motverka tystnad, underrepresentation och felaktig framställning av just sydasiater i USA. I det digitala projektet skapas handlingar med ett uttryckligt mål att inkluderas i ett arkiv och inte som biprodukter av aktiviteter i till exempel verksamheter. Interaktiv digital teknik används för att underlätta för användarna att själva generera nya handlingar. Dessa handlingar måste dokumentera tidigare eller pågående händelse eller aktiviteter, och bevaras, beskrivas och tillgängliggöras i ett arkiv. Caswell och Mallick (2014) menar att dessa typer av deltagandeprojekt kan fylla luckor i historiska arkiv genom att generera dokumentation om underrepresenterade eller felaktigt representerade grupper. De bidrag som ges visar ofta mer emotionella aspekter av historiska händelser och genom mikrohistoriskt deltagande ger samhällsgrupper en möjlighet att involveras i arkiv(in)samlingar, och på så sätt bryta barriärer mellan arkiv och samhällen.
Utifrån de handlingar som finns i arkivsamlingarna, tillsammans med den unika kunskap som arkivarier besitter, har arkivarier en möjlighet att uppmärksamma orättvisor och identifiera marginaliserade gruppers närvaro och frånvaro i handlingar hos myndigheter och arkiv (Carter, 2006). Arkivarierna kan sedan med hjälp av register, publikationer, fysiska eller virtuella utställningar och uppsökande aktiviteter göra handlingar relaterade till marginaliserade grupper synliga till en bredare publik och därmed visa de marginaliserade grupperna (och andra) var de är välkomna med sina handlingar. Att fånga in arkivmaterial är alltså en förutsättning för tillgängliggörandet av materialet, och tvärt om.
2.3 Tillgängliggörande av hbtqi-personers arkivmaterial
Begreppet “tillgängliggöra” kan syfta till flera aspekter av tillgängliggörandet av arkiv och handlingar. I sin studie av Arkivverket, tillgängliggörandet och brukarna ser Åström Iko (2003) flera innebörder av begreppet. Å ena sidan innefattar det de hjälpmedel som används för att nå fram till och förstå innehållet i handlingar, och å andra sidan spridning av handlingar. Den första aspekten definierar Åström Iko (2003) till att omfatta de rutiner, tekniker och andra hjälpmedel som används för att göra arkiven åtkomliga för användarna på användarnas villkor. Det innebär att arkivarierna behöver hjälpa användarna i arbetet med att finna fram till arkivinstitutionen, arkivbildarna och arkivhandlingarna som efterfrågas, samt att göra innehållet i arkivhandlingarna begripliga med hjälp av exempelvis förklarande hjälpmedel och
handledningar. Det handlar också om den fysiska åtkomsten till handlingarna utifrån handlingarnas placering, arkivinstitutionernas öppettider, regler kring besök i forskarsal och kopiering, sekretess och tekniska möjligheter för spridning. Åström Iko (2003) skiljer även tillgängliggöra från tillhandahålla, synliggöra och levandegöra.
Tillhandahållande innefattar hur myndigheterna praktiskt uppfyller tryckfrihetsförordningens regler om att lämna ut allmänna handlingar, samt övrig verksamhet i forskarsalar och kopiehantering etcetera. Synliggörande inkluderar de aktiviteter som används för att marknadsföra arkivinstitutionernas och arkivens verksamheter. Det kan vara mässor, seminarier och släktforskardagar. Levandegörande omfattar utställningsarbete, visningar, föredrag och skolverksamhet som sätter arkivhandlingarna i en historisk och samhällelig kontext. Åström Iko (2003) ser hur begreppet används i arkivinstitutioners utåtriktade verksamhet, där termerna tillgängliggöra, tillhandahålla, synliggöra och levandegöra används dels synonymt och dels kompletterande.
Likt Åström Iko (2003) betonar Rawson (2009) tillgängliggörandets olika aspekter, men Rawson (2009) utgår i sin studie helt från de villkor som hbtqi-personer gör anspråk på.
Rawson (2009, s 127) poängterar till exempel att “enviromental accessibility” är en viktig faktor för transpersoner och forskare som är intresserade av att ta del av arkivmaterial. För arkiv som samlar transgendermaterial och önskar ge service till transgenderanvändare behöver arkivinstitutionen även tänka på andra aspekter av arkivinstitutionen, såsom toaletter, den verbala miljön och kommunikationsmaterial.
Den fysiska miljön kan påverka synen på och upplevelsen av materialet man tar del av, men även hur inkluderad man som besökare känner sig. Rawson (2009) påminner även om att språket som används i arkivbeskrivningar är mycket anpassningsbart och politiskt. I artikeln poängteras att begrepp som “transgender” trots sitt starka samband med aktivism har rötter i elitistiska system av rasism och klassförakt. Att använda begreppet “transgender” kan därför bli problematiskt utifrån såväl hur personen i dokumenten själv definierat sig, som hur forskare närmar sig materialet och de begrepp som kategoriserar det.
Även Blomqvist tar upp begreppsproblematiken i sin masteruppsats från 2017.
Blomqvist (2017) skriver om att söka och hitta lesbiska personer och representation i arkiven och studien fokuserar på villkoren för sökbarhet och visar på de begränsningar som finns i de undersökta arkiven. I undersökningen ser Blomqvist (2017) att det finns material som rör lesbiska, om än i liten mängd. Tillgängligheten begränsas dock på grund av att sökvägarna inte är anpassade, och en stor del i detta är kategorisering av personers sexuella läggning. Blomqvist (2017) poängterar att detta i sin tur beror till exempel på det förtryck som lesbiska utsatts för i och med att homosexualitet varit både olagligt och sjukdoms klassat, att personerna inte själva kallat sig lesbiska och att det normativa sättet att se kvinnor tillsammans är som vänner eller systrar snarare än älskande. Blomqvist (2017) lyfter att det finns olika infallsvinklar till materialet, beroende på synen på och förväntningarna kring vad som finns i arkiven och att det därför kan läsas olika, men konstaterar också att det är helt avhängigt vem som har makt i förhållande till vad som skapas, bevaras och tillgängliggörs.
Andra sidor av tillgängliggörandet visar Gordon, Hanna, Hoyer och Ordaz (2016), samt Crooks, Contreras och Besser (2015). Gordon et al.s (2016) studie av Interference Archive, ett arkiv med material om social rörelse. Där lyfts metoder för tillgängliggörande av arkivmaterial så att andra än traditionella arkivbesökare söker sig till arkivet. Förutom att låta materialet vara öppet att fritt använda och söka bland, har de flera gånger om året utställningar och tillhörande evenemang som fokuserar på frågor eller taktik för att organisera social rörelse. Utställningarnas teman är beroende av de arbetande volontärernas intressen, vilket ger en mängd olika perspektiv från samlingarna. Den varierade arbetskåren gör också att besöksinteraktionen, dvs den kunskap som förmedlas till besökaren vid besök, varierar. Gordon et al. (2016) poängterar att detta även gäller för stora institutionella arkiv med högt ansedd personal, att det även där görs en avvägning mellan personal med ämnesexpertis och personal med informationsvetenskaplig bakgrund. Crooks et al. (2015) visar utifrån sin studie av
“The Miracle”, ett annat exempel på ett projekt för synliggörande av hbtqi-material i arkiv. “The Miracle” är ett arkiv- och konstnärsprojekt med mål att ta litteratur, handlingar, musik, performanceakter och andra typer av kulturella artefakter till lyssnare, läsare och deltagare i staden. Materialet delas ut och delas med till de som önskar ta del av det, ofta i stadsdelar som bebos av samhällsgrupper som utsätts för utvisning, gentrifiering, ekonomisk exploatering och andra former av våld inklusive sexism, rasism, homofobi och transfobi. Projektet jämförs med ett community archive, men konstateras vara svårt att till fullo definieras som ett. Det som lyfts i studien av projektet är dock att det skapar en tillgänglighet till material rörande hbtqi-grupper på deras villkor.
Mindre radikala sätt att tillgängliggöra arkivmaterial rörande marginaliserade grupper är sociala medier och andra webbaserade forum. Rune (2017) har i sin masteruppsats om tillgängliggörande av hbtq-personer fokuserat just på hur arkiv valt att samla in, belysa och uppmärksamma material rörande hbtqi-personers liv och historia på sina sociala medier och webbplatser. Studien visar att bilden av hbtqi-personer som skapas och sprids utifrån arkivmaterialet är beroende av den tid som materialet har sitt ursprung och vilken inriktning arkivet har. I ett identitetsskapande är det, enligt Rune (2017), lättare att relatera till handlingar som tar upp personers känslor, tankar och idéer, och därför räcker det inte att arkiv endast innehåller handlingar från myndigheter. I studien framkom det också att det finns flera sätt att nå ut med arkivmaterialet och informationen om hbtq-historian, även för de arkivinstitutioner som inte fokuserade på ämnet. Förutom digitala lösningar, som inskanning av material och hemsidor med information, är en utåtriktad verksamhet med visningar, skolverksamhet och föreläsningar möjliga sätt att nå ut. Precis som Blomqvist (2017) tar även Rune (2017) upp problematiken med sökbarhet och hur viktigt förteckningsarbetet är i detta. En annan viktig del i arbetet med att belysa och samla in material om hbtqi-personer är delaktighet. De marginaliserade grupperna behöver delta i arbetet dels för att motverka ett hierarkiskt underläge över materialet och dels för att kunna förmedla hur de vill att materialet kring deras historia ska representeras. Slutligen drar Rune (2017) slutsatsen att de arkiv som arbetar med representation på ett mer “radikalt” sätt, till högre grad bidrar med att skapa mångfald i arkiven, i förhållande till redan existerande arkivsamlingar.
Arkivpedagogik är en form av tillgängliggörande som Lundbäck (2012) forskat kring.
Lundbäcks (2012) undersökning är inte direkt relaterad till representation, men det framkommer att arkivpedagogik är en viktig faktor för att medborgaren ska lära känna sin historia, både utifrån sin egen identitet och historia och det större sammanhanget, samt att få en förståelse för att den kan påverka sin historia genom det material som skapas och samlas in. Den arkivpedagogiska verksamheten är också ett sätt för medborgaren att få kontakt med arkiven och få en förståelse för hur arkiv och arkivmaterial fungerar. Det är också ett sätt att lyfta marginaliserade grupper ur arkiven och synliggöra dessa utifrån diverse teman och perspektiv. I vissa fall iscensätts arkivmaterialet för att ytterligare levandegöra både uttalade och dolda historier och på många institutioner används både originalhandlingar och kopior vid uppgifter som besökare (framförallt skolklasser) ska ta del av. Hur arkivpedagogiken är normkritisk och hur arkivmaterial anpassas för att visa på representation ger Marshall (2011) exempel på, i sin genomgång av hur The Australian Lesbian and Gay Archives använder sitt arkivmaterial i den lokala sexualundervisningen. Det varierade materialet visar andra berättelser och representationer än traditionell utbildning gör. Genom att införliva materialet i utbildningar bjuds unga människor in till aktiva utbildningsaktiviteter med kritisk reflektion i en mindre hierarkisk och mer relationell inställning till utbildning.
I den internationella forskningen har det alltså gjorts ett flertal studier i hur arkivmaterial rörande hbtqi-historia synliggörs både i undervisning och i andra aktiviteter som involverar samhällsmedborgare. Den svenska forskningen har hittills fokuserat på tillgänglighetsaspekten i relation till sökbarhet av material, medan forskning kring synliggörandet och levandegörandet av hbtqi-material saknas. Genom att i denna studie belysa hur hbtqi-material synliggörs bidrar undersökningen till den begränsade forskning som finns i ämnet.
3 Teoretiskt ramverk
Det teoretiska ramverket som ligger till grund för analys och diskussion i den här undersökningen utgår från postmodernismen. Det postmoderna synsättet förklarar flera av de fenomen som är förknippade med en önskan och behov av en bred representation i arkiv, bland annat genom att belysa arkivariens roll i arbetet med representation och den makt arkiv och arkivarier besitter. Den postmoderna arkivteorin har dock fått kritik för att vara föråldrad, apatisk och cynisk och därför inte passa arbete och studier som fokuserar på till exempel arkivaktivism eller känslopåverkan (Wetli, 2019), men eftersom utgångspunkten är hur en utvald organisation arbetar med representation, anses vikten av arkivariens roll och maktposition ur ett postmodernistiskt perspektiv vara väl användbart i denna studie.
3.1 Postmodernism
Deodato (2006) förklarar postmodernismen som en kritisk teori som riktas mot upplysningens rationalism och universalism och de underliggande strukturer och maktförhållanden som bygger synen av en kunskap och sanning. Postmodernismen betonar mångfalden av mänsklig erfarenhet och de olika perspektiv som uppstår
utifrån detta. Det är sociala och kulturella strukturer. Ingenting är neutralt eller objektivt, utan varje text, dokument eller objekt är en representation av verkligheten och en berättelse bland många. Med en ökad medvetenhet av och engagemang med resten av världen, ökar även vår medvetenhet om andras röster, världsbilder och verkligheter och utifrån den medvetenheten kan marginaliserade grupper och personers röster, värderingar, upplevelser och världsbilder lyftas fram (Deodato, 2006).
Arkiven ska enligt det postmoderna synsättet berätta samhällets och samhällsgruppernas historier och därmed fånga och dela dessa berättelser i många olika format. Samhället behöver själv identifiera vilka handlingar som är av betydelse, vilket innebär att arkivarierna behöver göra sina urval tillsammans med grupperna (Trace, 2010). Arkiven förväntas alltså reflektera samhället och dess medborgare, vilket innebär att det inte bara är de styrande som ska dokumenteras utan istället bevis för deras styrning. Arkiven förväntas även vara en plats för medborgarna, antingen genom att arkiven tas till medborgarna eller att medborgarna uppmuntras att använda arkiven.
Arkivarien tjänar samhället och inte staten, även om den arbetar inom staten (Cook, 2001).
I den postmoderna teorin har arkivarien ett stort socialt ansvar. För att arkivarien ska kunna ta sitt ansvar behöver den erkänna och omfamna den förmedlande roll de har i att forma historiska handlingar, genom att vara medveten om sin subjektivitet, decentralisera makten över handlingen och acceptera ansvaret för sina beslut. Till exempel blir arkivarien en del av en handlings proveniens, eftersom den formar handlingens sammanhang som en del av de lager av skapare och användare av handlingen som alla bidrar till proveniensen. Arkivarien formar även det sätt handlingar kommer att förstås och användas av forskare genom att ta beslut över vilka handlingar som anses meningsfulla i en specifik ordning, bestämma dess proveniens, framhäva vad som anses betydelsefullt av innehållet och tilldela dem namn och åtkomstpunkter. Arkivarierna och deras förståelse för handlingarna påverkas i sin tur av den sociala och kulturella miljö var de arbetar (Deodato, 2006).
Cook (2013) beskriver utvecklingen av arkivariens roll utifrån fyra paradigm; bevis, minne, identitet och community och konstaterar att postmodernismen förändrat arkivarien från en passiv väktare till en aktiv medlare även om de fyra paradigmerna är överlappande och aspekter från föregående paradigm är kvarvarande i efterträdande faser. Det var i bevisparadigmet, som dominerade fram till 1930-talet, var arkivarien sågs som en beskyddare eller väktare över det juridiska bevis som låg i de äldre officiella statshandlingar som bevarades i arkiven. Handlingarna skulle hanteras på ett neutralt och objektivt sätt, så att sammanhanget skulle förbli intakt och handlingarna oförändrade. Privata handlingar, personarkiv och andra samlingar som skapats utanför den byråkratiska sfären var inte del av denna tradition utan sågs snarare som amatörmässiga, för minnesfokuserade och för subjektiva för att hantera (Cook 2013, s 106–107). Minnesparadigmet varade från 1930-talet och fram till 1970-talet. Detta paradigm dominerades av den explosionsartade ökning av antalet handlingar hos myndigheterna i västvärlden. Arkivarien fick nu en aktiv och ledande roll i urval och värdering av material, utifrån vad som kunde vara av värde för akademiska forskare och då framförallt historiker. På så sätt skapades ett medvetet, politiserat, offentligt
minne (Cook 2013 s 107–109). Från 1970-talet och framåt har arkivariens roll stärkts med akademiska utbildningar, arkivvetenskapliga tidskrifter och professionella föreningar och arkivarierna har kunnat ta styrka i sin expertis i arbetet med arkivens kontext och mål att spegla samhällets mångfaldhet. Den postmoderna teorin omformade synen på arkiv genom att påvisa det inte finns en sanning i arkiven utan många sanningar, berättelser och perspektiv. Cook beskriver paradigmet som en identitetskris för både arkivarier och arkivhandlingar, då mycket av det traditionella ifrågasattes. Sökandet efter arkivariens egen identitet mynnar ut i vad som förväntas av en arkivarie idag, en medveten medlare som bistår samhället med en mångfald av information, bevis och minnen i det arkiv som är av och för folket (Cook 2013 s 109–113). Det fjärde av Cooks paradigm är ännu inte fullt format, men Cook ser att med nya samhälleliga och kommunikativa förutsättningar kan även ett nytt arkivariskt tankesätt skymtas. Nya samhällsgrupper, så kallade communities, skapar handlingar som binder dem samman, främjar deras identitet och hjälper dem utföra sin verksamhet. I och med detta har arkivarier möjligheten att dokumentera mänsklig och samhällelig erfarenhet på ett rikare sätt än någonsin förr, i en salig blandning av tidigare fokus på bevis, minne och identitet. Cook uppmanar arkivarierna i det här nya paradigmet att lämna de institutionella rummen och istället omvandla sig till att mentorer och coacher som arbetar i de nya communities för att uppmuntra till ett deltagande arkivarbete i samhället (Cook 2013 s 113–116). Fortfarande idag finns spår av synen på en neutral och objektiv väktare av arkiv, både från arkivarier och medborgarens sida. I en undersökning av representation som denna är det därför viktigt att förstå de förändringar som arkivarien och arkiven gått igenom. Detta för att kunna se de bakomliggande faktorerna i de beslut som tas gällande fångst och tillgängliggörande av material rörande hbtqi-personer.
4 Metodologi och tillvägagångssätt
Till skillnad från den naturvetenskapligt inriktade forskningen, som utgår från att det finns en enda objektiv verklighet, menar Creswell (2013) att den kvalitativa forskningen utgår från att världen inte är objektivt konstruerad, utan snarare en funktion av varseblivning och samspel mellan människor. Verkligheten är subjektiv och behöver tolkas snarare än mätas och uppfattningar och åsikter utgör grunden för varseblivning istället för fakta. Enligt Creswell (2013) har kvalitativ forskning som främsta syfte att skapa förståelse för innebörden av en viss företeelse eller upplevelse, där forskaren strävar efter att förstå hur alla delar samverkar för att bilda en helhet. Den kvalitativa undersökningen är induktiv, sett till att den fokuserar på process, förståelse och tolkning, hellre än att vara deduktiv och experimentell. Den görs för att få en komplex och detaljerad förståelse för ett problem genom att utföra undersökningen i nära kontakt med de studerade individerna eller aktiviteterna (Creswell, 2013).
Det finns flera olika metodologier att använda sig av inom den kvalitativa forskningen.
Hermeneutik, etnografi, grundad teori och aktionsforskning är några av dem, men denna undersökningen kommer använda sig av fallstudie som metodologi. Fallstudien är ett lämpligt metodval i en undersökning som denna, där syfte och frågeställningar är relativt öppna. Fallstudie lämpar sig också när kontexten hos en specifik organisation ska studeras, såsom i denna undersökning.
4.1 Fallstudie
Fallstudie är en kvalitativ metod som används för att systematiskt studera en företeelse.
Merriam (1994) menar att fallstudier är partikularistiska, induktiva, heuristiska och deskriptiva. Att de är partikularistiska innebär att fallstudien fokuserar på en viss person, händelse, företeelse eller situation. Fallet åskådliggör något som är viktigt för företeelsen och vad den kan innebära. Eftersom en fallstudie till största delen grundar sig på induktiva resonemang gör att den karaktäriseras som induktiv. Ur den information forskaren har tillgång till, uppstår hypoteser, begrepp och generaliseringar, som i sin tur bildar en ram till det som studeras. Ny förståelse för företeelsen, tillsammans med upptäckten av nya relationer och begrepp är utmärkande, snarare än verifiering av på förhand specificerade hypoteser. Att läsarens förståelse av företeelsen som studeras kan förbättras genom att nya innebörder skapas och erfarenheter vidgas eller bekräftas visar att fallstudien är heuristisk. Slutprodukten är deskriptiv, vilket innebär att den studerade företeelsens beskrivning är omfattande, då fallstudien ska innehålla så många variabler som möjligt och beskriva samspelet dem emellan.
Yin (2003) beskriver fallstudier som djupgående undersökningar av ett fenomen, organisation eller situation med flera aktörer, som hjälper oss förstå dessa samtida fenomen i sitt verkliga sammanhang, i sammanhang där gränserna mellan fenomen och sammanhang inte är tydliga och i sammanhang där flera beviskällor används. En fallstudie beskriver alltså en undersökning av ett specifikt fenomen med syftet att ge en helhetsbedömning av fallet och en fördjupad kunskap om de specifika beskrivningar som finns i den kontexten (Pickard, 2013). I fallstudier görs antagandet att en “social verklighet” skapas genom sociala interaktioner belägna i specifika beskrivningar och historier. Eftersom saker och ting inte alltid är som det verkar fokuseras forskningen på en djupgående undersökning av ett fall snarare än en generalisering av befolkningen (Stark & Torrance, 2005).
Fallet som studeras är en sydsvensk, kommunal arkivinstitution med arkivmaterial från offentliga och enskilda arkivbildare. Att utgå från en arkivinstitution och den personal som arbetar där ger möjligheten att se hur representation hanteras utifrån liknande förutsättningar gällande styrning och arkivmaterial men på olika nivåer och utifrån olika perspektiv beroende på vilken roll i institutionen man har. Arkivinstitutionen har valts av flera anledningar. Dels för att den innehåller arkiv från både den offentliga och enskilda sektorn, och att det därmed finns en möjlighet till bredd i materialet som personalen kan tillgängliggöra. Även inom organisationen finns en bredd som är intressant att ta fasta på, då det finns en stor utåtriktad verksamhet med både bibliotek och arkiv. Det finns även en bredd inom personalstyrkan i organisationen, med verksamma arkivarier, arkivassistenter och arkivpedagoger bland andra, vilket vid undersökningens datainsamling, ger goda möjligheter att få kunskap om hur organisationen arbetar med representation.
4.1.1 Datainsamling
Undersökningen bygger på data som samlats in genom intervjuer och dokument.
Intervjuerna utgör den huvudsakliga datainsamlingen, men kompletteras av de dokument som organisationen använder sig av i styrning osv. Med hjälp av
triangulering, det vill säga att använda flera olika datainsamlingstekniker och/eller källor, ges den kvalitativa undersökningen ett starkare material. Detta genom att de olika källorna kan bekräfta det undersökta fenomenet, samt komplettera varandra och ge en bredare förståelse utifrån respektive perspektiv (Pickard, 2013).
4.1.2 Intervjuer
Intervjuer används som insamlingsmetod för att få informantens perspektiv på världen och för att ta reda på sådant som inte direkt kan observeras, såsom till exempel känslor, tankar och åsikter (Patton, 1990). För att kunna besvara undersökningens frågeställningar och därmed uppnå syftet med den här studien valdes därför intervjuer som primär insamlingsmetod.
I studien intervjuades sju anställda på en sydsvensk, kommunal arkivinstitution.
Intervjuerna förbereddes med ett presenterande mail vari förfrågan om intervjutillfälle och information om undersökningen gavs. Vid accepterandet av intervjun skickades en intervjuguide (se bilaga 1, Intervjuguide) med tio frågor baserade i representation, samt fångst och tillgängliggörande av arkivmaterial. Intervjuerna skedde över videosamtal eller i person, med uppföljande epostkommunikation vid behov. Intervjuerna som hölls varade mellan 30–60 minuter och var semistrukturerade. Det innebär att en del frågor var förberedda sedan tidigare, men att där fanns rum för följdfrågor. På så sätt kunde samtalet styras utifrån undersökningens syfte, samtidigt som där fanns utrymme för information som annars inte hade kommit fram. De teman som frågorna utgick från fungerade som riktlinjer under intervju. Fördelarna med en semistrukturerad intervju förutom att den kan öppna för ett vidare perspektiv är att det också är en bra möjlighet att ställa hur- och vad-frågor (Justesen & Mik-Meyer, 2011). Intervjuguiden utgjorde grunden för samtliga intervjuer, men frågorna anpassades efter respektive informants roll och uppgifter inom organisationen.
Intervjuerna spelades in för att hela samtalet skulle kunna dokumenteras. Vid varje intervjutillfälle informerades informanterna om sin anonymitet, hanteringen av informantens svar, samt möjligheten att avbryta sin medverkan. Informanterna blev även tillfrågade om inspelningen var okej, vilket samtliga gav sitt samtycke till. Det inspelade materialet transkriberades sedan till text för att kunna analyseras tematiskt.
Intervjuerna transkriberades ord för ord efter varje intervjutillfälle och användes när möjlighet gav som underlag i kommande intervjuer, precis som Pickard (2013) föreslår.
För att kunna ringa in teman som uppstod ur den insamlade datan och fastställa data relevant för undersökningens syfte och frågeställningar, granskades intervjuerna och det transkriberade materialet igenom flera gånger. Som Patton (1990) betonar inkluderar de mönster som noteras både som är direkt synligt i analysen, det vill säga kategorier som artikulerats och utvecklats vid intervjuer eller annan informationsinsamling, och sådana mönster och kategorier som inte direkt artikulerats, utan som istället har kunnat synliggöras som en avsaknad.
4.1.3 Dokument
Dokument syftar till den information som samlas in via andra kanaler än intervjuer och observationer (Merriam, 1994). Detta för att det i huvudsak rör sig om skriftliga källor som protokoll, journalistiska beskrivningar, brev eller historiska dokument. I den här undersökningen rör det sig om dokument som förvärvspolicys, nämndmål och information från kommunens hemsida. Dokumenten har antingen förvärvats i samband med en intervju eller aktivt eftersökts på grund av dess relevans till undersökningen. Precis som vid intervjuerna har användandet av dokument baserats på undersökningens syfte och frågeställningar. Dokumenten har använts för att skapa en bild av hur organisationen arbetar med fångst och tillgängliggörande av hbtqi- personer, samt för att verifiera, dementera och tolka informanternas uttalanden.
4.1.4 Analytisk strategi
I den kvalitativa forskningen sker analys och insamling av data samtidigt (Merriam, 1994). Analysen görs kontinuerligt av det insamlade materialet och formar därmed avgränsningen, frågeställningar, intervjuer, reflektioner, det konceptuella ramverket etcetera Merriam (1994) påpekar att insamling och analys kan pågå hur länge som helst och att det snarare är de praktiska frågorna som styr när arbetet är färdigt. Utöver att forskningen här är tidsbegränsad, avslutades informationsinsamlingen även när Merriams (1994, s 138) fyra riktlinjer började nås; källorna började ta slut, kategorierna började bli mättade, vissa regelbundenheter visade sig, samt informationen blev övermättad. I praktiken innebar detta att det inte fanns tid för fler intervjuer, undersökningens teman tydliggjordes och ny information som kom fram gick utanför undersökningens syfte och frågeställningar.
Under intensivanalysen läses informationen, som sammanställts och ordnats tematiskt, igenom från början till slut, vilket Merriam (1994) uppmanar forskaren att göra, samtidigt som tankar, kommentarer och frågor noterats. Utifrån den insamlade empirin har likheter och skillnader i beteende och värderingar hos informanterna utforskat, baserat på deras roller inom organisationen. Slutsatser har dragits löpande under intensivanalysen, vilka diskuteras och presenteras för att besvara undersökningens syfte och frågeställningar.
4.1.5 Urval av informanter
Sju tjänstepersoner på de tre av arkivinstitutionens enheter har blivit intervjuade. Av dessa sju är tre enhetschefer, två arkivpedagoger och två arkivarier. En av informanterna har en utbildning i mänskliga rättigheter, medan övriga sex har sin utbildningsbakgrund i arkeologi, historia och/eller arkivvetenskap. Samtliga har arbetat på arbetsplatsen i minst tre år, även om titel och roll kan ha förändrats under årens lopp. Alla utom en person har arbetat inom arkivsektorn i minst fem år. Utifrån sina respektive roller arbetar de sju informanterna på olika sätt, direkt eller indirekt, med representation, fångst och tillgängliggörande. I och med detta bör informanterna tillsammans kunna ge en god bild av hur man arbetar med fångst och tillgängliggörande av arkivmaterial, i relation till representation av marginaliserade grupper.
4.2 Etiska aspekter i studien
Det är viktigt att klargöra att jag sedan tidigare har en relation till den arkivinstitution som undersöks här. Under studien och även ca ett år innan studien påbörjades har jag arbetat hel- och deltid på arbetsplatsen. Att ha en relation till arkivinstitutionen har hjälpt mig i förståelsen för hur arbetsplatsen till viss del är organiserad och har i och med detta gjort att jag vetat vilka personer som jag kunnat använda som informanter i studien. Det har även gjort att jag kan ses som partisk. För att motverka detta har jag under hela studien separerat min roll som tjänsteman från forskare genom att tydliggjort för informanterna, skriftligt och muntligt, vad uppsatsen handlar om, anonymisering av informanter och organisation, samt betonat möjligheten för informanterna att ångra sin medverkan. Jag har haft kontinuerlig kontakt med min handledare, som löpande har granskat och kommenterat mitt arbete, i enlighet med Merriams (1994) och Vetenskapsrådets (2017) rekommendationer för forskning. Nedan redovisas vidare för de etiska aspekterna som tagits i beaktning i undersökningen.
Forskaren har en stark roll i kvalitativa fallstudie. Vid både insamling och analys av information är forskaren det främsta instrumentet och precis som Merriam (1994) påpekar är det viktigt att både som läsare och forskare påminna sig om att validiteten av forskningen måste bedömas utifrån att det är tolkningar av forskarens erfarenheter och inte som en objektiv verklighet. För att säkerställa att resultatet stämmer överens med verkligheten har triangulering använts, forskarens tolkningar kontrollerats med informanterna, värderingar och teoretiska utgångspunkter klargjorts, samt en dedikerad handledare har regelbundet granskat materialet och gett skriftliga och muntliga kommentarer.
När det gäller de etiska frågorna menar Merriam (1994) att det framförallt är vid två tidpunkter dessa blir aktuella, vid informationsinsamlingen, samt när resultatet publiceras. I just fallstudier måste forskaren ta hänsyn till aspekter som anonymitet, konfidentialitet, olika intressegruppers önskan att få ta del av och kontrollera resultatet, forskarens engagemang i frågeställning och situation, samt läsarens oförmåga att skilja mellan information och tolkning. Intervjuer och observationer medför speciella etiska problem vid insamling av information, där relationen och maktbalansen mellan intervjuare och respondent ligger till grund. För att behålla integriteten i arbetet med datainsamling vid intervjuerna följdes Vetenskapsrådets (2017) principer för forskningsetik: informanterna blev informerade av forskaren om den aktuella undersökningens syfte, informanterna bestämmer själva över sin medverkan och kan avbryta sin medverkan när och om så önskas, informanterna hålls anonyma, då de enskilda individernas identitet inte är av intresse, samt samtlig information som samlas in används endast för forskningsändamål.
5 Undersökning
Här presenteras resultatet av den fallstudie undersökningen bygger på. Informanterna och arkivinstitutionen är anonymiserade. Empirin i detta kapitel ligger sedan till grund för analys och diskussion.
5.1 Presentation av forskningsobjektet
Forskningsobjektet är en kommunal arkivinstitution med arkiv från kommunala förvaltningar och statliga myndigheter, samt enskilda arkiv som privat-, släkt-, förenings- och företagsarkiv. Arkivinstitutionen ligger i en sydsvensk stad med en bred befolkning, både sett till ålder och födelseland, och utger sig för att vara “hela stadens arkiv och minne” (Arkivinstitutionen, u.å.). Utöver arkivverksamhet tillhandahålls även biblioteksverksamhet, med inriktning på barn, historia och mänskliga rättigheter.
2014 flyttade arkivinstitutionen till sin nuvarande plats centralt i staden, och samma år gjordes en omorganisation där fyra enheter upprättades. Idag arbetar där ett 40-tal anställda som chefer, arkivarier, arkivpedagoger, arkivassistenter, bibliotekarier med mera. Årligen tar de även in ett antal tillfälliga tjänstepersoner för vikariat, timanställningar och projektanställningar.
Fallstudien är koncentrerad till tre av arkivinstitutionens enheter, som alla har olika ingång till materialet som förvaras på institutionen. I många fall arbetar personalen överskridande över enhetsgränserna, där ärendehantering och bemanning av läsesal och bibliotek är några av aktiviteterna som de flesta som arbetar med arkivmaterial hjälps åt med. En av enheten är fokuserad på tillsyn och vård av arkiv och samlingar, där ärendehantering, ordnings- och förteckningsarbete, leveranser och normering är de primära uppgifterna. Den andra enheten är fokuserad på den utåtriktade verksamheten där de bemannar läsesalar, tar hand om bibliotek, producerar publikprogram, föredrag, stadsvandringar, filmer, utställningar, pedagogisk verksamhet, samordnar kultur för äldre, samt tillhandahåller fotosamling och e-arkiv. På den sista av enheten som undersöks arbetar man med information (arkiv och bibliotek) som rör mänskliga rättigheter, där arkivmaterialet utöver de traditionella förutsättningar för långvarigt bevarande gällande lokaler och vård etcetera, även behöver skyddas från till exempel förtryck och försvårande miljöer. Enheten är relativt ny och saknar i vissa fall rutiner för hantering av sitt arkivmaterial, som i nuläget är förhållandevis litet.
Organisatoriskt tillhör arkivinstitutionen kulturförvaltningen, som i sin tur ingår i kulturnämnden. I kommunen är det kommunfullmäktige som bestämmer hur verksamheterna ska organiseras, där varje förvaltning och bolag styrs av en nämn eller styrelse som utses av kommunfullmäktige (Kommunen, 2021). Nämndbudgeten är kulturförvaltningens viktigaste dokument. Kulturnämndens budget innehåller sex nämndmål för kulturförvaltningen, vilka speglar nämndens huvudsakliga prioriteringar och utmaningar för de kommande åren. Dessa anger inriktningen för verksamheten, där kulturlivet ska skapa en öppen, inkluderande och trygg stad.
Kulturnämndens mål för 2020 inkluderar bland annat kulturens plats i det offentliga rummet, likvärdiga möjligheter till kultur och kulturarven i den moderna staden. Ett stort fokus ligger på barn och unga (Kulturnämnden, 2020). Verksamhetens planering och mål grundas i kulturnämndens mål. I verksamhetsplaneringen för 2020 nämns utöver de aktiviteter som görs i enlighet med kulturnämndens mål även utmaningar och möjligheter som på kort och lång sikt påverkar arkivinstitutionen (Arkivinstitutionen, 2020). De flesta av dessa utmaningar och möjligheter är kopplade till digitalisering och/eller arbetet med mänskliga rättigheter. Även i verksamhetsplaneringen för 2021 beskrivs arkivinstitutionens uppdrag och aktiviteter utifrån de mål som kulturnämnden satt (samma fokus som kulturnämndens mål för
2020), men för år 2021 tas hbtqi upp i flera aktiviteter, framförallt för att kommunen är medsamordnare för ett stort Pride-firande som går av stapel under sommaren 2021 (Arkivinstitutionen, 2021a).
5.1.1 Arkivpersonalens förhållningssätt till representation
Utifrån syftet att undersöka hur hbtqi-personer representeras i arkiv är det relevant att få en bild av hur begreppet representation tolkas av informanterna som bygger undersökningen. Av informant 1 beskrivs representation som
en demokratisk grundförutsättning där representation är att synas, att finnas till i det offentliga rummet, att komma till tals, att kunna komma till tals och att bli lyssnad på.
Informant 3 menar att representation handlar om att försöka sträva efter så många perspektiv som möjligt och att ifrågasätta vems sanning och vems talan som förs, samt att kunna ifrågasätta detta. Informanten menar att representation är starkt knutet till makt, men även ett begrepp som gör att vi förenklar vårt sätt att se människor, till exempel i diskussioner kring mångfald där vi gärna sätter människor i fack som kan vara svåra att leva upp till. Det är ett komplext begrepp med många dimensioner, som är starkt kopplat till arkivens roll i samhället och av intervjuerna att döma har samtliga informanter en liknande syn på vad representation i arkiv innebär. Informant 7 förklarar att utifrån arkivlagen och den yrkesetik som arkivpersonal har är de skyldiga att tänka brett och försöka fånga så många kulturarv som möjligt. Informant 2 tänker att arkiv ska spegla en mångfald och därför innehålla många röster och många perspektiv. Informant 5 beskriver det som att alla på ett likvärdigt sätt ska vara en del av stadens historiska samlingar och informant 4 och 6 poängterar att arkiven ska representera olika grupper ur befolkningen, för att spegla samhället. Informant 3 påpekar att det är viktigt att det finns en representation i informationen som finns i arkiven för medborgarna ska kunna gå till arkiven för att vara källkritiska, utifrån det
“war on information” som finns internationellt och nationellt idag. Det är alltså inte bara historisk information som arkiv ansvarar över. Informant 1 påpekar att det är viktigt att samtidsdokumentera, att bereda plats, att bygga förtroende och tillit med alla grupper och alla delar av samhället. För att lyckas med detta söker arkivinstitutionen samarbeten med de samhällsgrupper som traditionellt sett inte har en etablerad plats i arkiven. Informant 1 fortsätter:
Vi försöker helt enkelt skapa förtroende. Och det kan ta tid. Och alla grupper är inte lika varandra heller. Det gäller att de ska känna en tillit till det vi gör och att vi gör det tillsammans med dem.
Arkivmaterialet som bevaras hos arkivinstitutionen är från såväl offentliga myndigheter som enskilda organisationer och personer och i den stora massan är det tydligt vad som format arkivsamlingarna. Informant 5 förklarar:
Det är helt uppenbart att det, såklart också i vår samtid, det tänker man inte så mycket på, men det är helt klart i det äldre materialet när man beslutat vad som ska finnas kvar i arkivet, så utgår det ju från de lagar som styrt detta.
Informant 7 fastslår att det historiskt sett är elitens arkiv, med de starka berättelserna, de starka kulturerna och subkulturerna, som blir bevarade. Informant 5 fortsätter förklara att det finns fenomen som det finns väldigt lite information om i arkiven, men att även det är information i sig. Detta förklarar informant 1 så här:
Man brukar säga såhär: de som syns bäst i arkiv, eller de som syns mest, är mest förekommande, det är de som haft det allra svårast i samhället eller allra bäst. Den stora massan av människor flyter mer eller mindre förbi...
Både informant 1 och informant 3 poängterar dock att det är viktigt att arkivinstitutionen hjälper medborgarna att hitta sin plats i arkiven. Kommunborna ska känna att det är deras arkiv och att de kan hitta avtryck av sina förfäder eller sig själva eller rent av att de bidragit till insamlingar om livet i kommunen genom till exempel ungdomsprojekt, och att de därmed finns i arkivet.
I arbetet med att tillgodose en bred representation i arkiven tacklas problematiken från olika håll beroende på roll inom organisationen. De informanter i chefsposition ansvarar över det strategiska arbetet och riktningen som verksamheten ska ta i det praktiska arbetet och att det finns personal på arkivinstitutionen att utföra uppdraget, som inkluderar fångst och tillgängliggörande av arkivmaterial. Det ska finnas resurser, kunskap och kompetens inom verksamheten. Informant 3 påpekar att även om man i en politiskt styrd organisation har de politiska målen att förhålla sig till har en chef fortfarande handlingsutrymme att bejaka eller inte bejaka representationsarbetet. Det innebär såväl representation och inkludering i arkiven och arkivmaterialet, som i personalstyrkan. Såväl informant 4 som informant 3 lyfter just personalstyrkan som en viktig del att ha bred representation i också. Detta är också något som tas upp i verksamhetsplanen för 2021 (Arkivinstitutionen, 2021a). Gällande mångfald i personalstyrkan påpekar informant 4 att det alltid är “stimulerande att arbeta i en grupp där folk kommer lite varifrån och har helt olika ingångar.” Att det är stora skillnader även yrkesmässigt sätt ses också som positiv, även om kontorets väggar inte hindrar från att kompetens tas in utifrån när behovet kräver. För finns inte kompetensen inom verksamheten så söks den utanför, framförallt i arbetet med det skyddade materialet. I arbetet med att tillgängliggöra arkivmaterialet vid efterfrågning i läsesalarna ses däremot risken för att kunskapen inte skulle räcka till som liten.
Angående ingångar till arkivmaterialet förklarar informant 5:
Som organisation så finns det ju alltid någon som kan något om det, vi täcker ju liksom in det mesta tillsammans. ... Man har ju själv jättestora luckor, men det finns ju alltid någon man kan fråga. Lite så tror jag man får se det. För när personen kommer hit så ska det ju definitivt finnas kompetens här att hitta det absolut mesta i alla fall.
Arbetet med att främja en bred representation i arkiven hanteras naturligtvis även utifrån de uppgifter som tillgodoser fångst och tillgängliggörande. Hur personalen i organisationen uppfattar dessa behandlas nedan.
5.1.2 Representation i arkivmaterialet
På arkivinstitutionen förvaras ca 200 företagsarkiv, ca 200 person-och släktarkiv och ca 500 föreningsarkiv utöver de arkiv från offentliga myndigheter (Arkivinstitutionen u.å.). Material rörande hbtqi-personer kan hittas i myndighetsarkiven, bland socialhandlingar, polishandlingar etcetera. Av det enskilda materialet förvarar arkivinstitutionen material relaterat till hbtqi-historia i arkiv från RFSL (två separata arkivbildare), RFSL:s radio, en lesbisk förening och ett arkiv från en privatperson som drev gay-klubb. Arkiven är publicerade i Nationella arkivdatabasen (förkortat NAD), och går att finna om man söker på sökord som till exempel ”RFSL”. Informant 2 trycker på att det finns material som visar hbtqi-historia, även om det kan verka dolt. Informant 2 resonerar kring den påstådda avsaknaden av material och poängterar att det är hur vi använder termer som rör hbtqi-personer i dagens samhälle och hur de benämns i arkiven som inte alltid överensstämmer. Informant 2 framhåller också att det är just i de kommunala och statliga arkiven som mycket av materialet rörande gruppen och enskilda personer hittas, då de innehåller material som rör alla människor. Detta material speglar dock negativa händelser för personerna och gruppen, då de finns i dessa arkiv för att de råkade illa ut, hamnade i fängelse, var under rättegång eller satt på sinnessjukhus. Däremot finns det ganska mycket hbtqi-historia i dessa arkiv och räknar man in material från framstående författarinnor, kvinnorörelsen och de privata arkiven så ser informant 2 att det redan finns otroligt mycket material om hbtqi- samhället i arkiv i stort.
Att hbtqi-gruppen skulle vara marginaliserad ses med tanke på att det finns en del material i arkiven inte som självklart. Att de ses som marginaliserade beror enligt informant 2 mer på den politiska kamp gruppen nu för och som har växt sedan rörelsen startade på 1970-talet. De senaste 20 åren har det hänt mycket politiskt, till exempel nya lagar som trätt i kraft beträffande hbtqi-rättigheter, men intresset syns även i resten av samhället. Arkivinstitutionens hemkommun till exempel har under årens lopp gått ut med att vara en homovänlig stad och stadens bibliotek har hbtq-certifierats. Att vi pratar om hbtqi-personer och grupper som marginaliserade idag och därmed väljer att lyfta och synliggöra dem tror informant 2 både beror på att det är deras röster och perspektiv som ska synliggöras för att de (hbtqi-gruppen) vill och gör det, samt vilken ställning som tagits uppifrån utifrån hur arbetet ska prioriteras. Informant 2 anser att
där är vi som arkiv väldigt påverkade också av hur vi ska jobba med olika grupper och vem som definierar de grupperna. Och vad som är politiskt korrekt och inte.
Och hbtq har ju varit en väldigt sån stark företrädare för det.
Informant 2 poängterar att det såklart är bra att hbtqi-rörelsen lyfts, men att det också är på bekostnad av andra grupper eller andra frågor. I intervjuerna lyfts andra grupper som arkivinstitutionen har (försökt) lyfta i arbetet med representation.
Finlandssvenskar, djurrättsgrupper och kvinnor är några. Men vad som väljs att lyftas
