Förutsättningar för ett militärt samarbete

Denna analys skall med resultatet av textanalysen och redovisade skillnader och likheter i tidigare analys försöka besvara den andra forskningsfrågan:

Beskriva möjligheter och begränsningar som de här likheterna och skillnaderna kan få på utökat svensk-norskt militärt samarbete.

5.2.1 Strategisk kultur

Svensk och norsk strategisk kultur har många likheter. Främst är den präglad av den

gemensamma miljön kring de två grannländerna. Båda nationerna är vana att uppfatta militära hot mot sitt territorium, i första hand från Ryssland, och planerar och agerar därefter. Tack vare ett överhängande hot från en närbelägen stormakt i kombination med ett kontinuerligt intresse och engagemang i internationella insatser har båda länderna utvecklat en

riskmedvetenhet och riskvillighet med sina militära förband.

Båda länderna är också mellanstora stater med för små resurser eller möjligheter att ensamt möta ett militärt hot från en stormakt, varför båda länderna har ett utpräglat synsätt att militära operationer sker tillsammans med andra.

Även om det i nationernas metod kan skilja hur dessa hot möts, i norskt fall tillsammans med Nato och i svenskt fall bilateralt eller tillsammans med andra frivilligt allierade, så ligger likheten i att arenan där slaget kan tänkas utkämpas på är den egna nationens territorium.

Detta avspeglar sig i de båda ländernas säkerhetspolitiska mål, där värna civilbefolkningen och skydda samhället med dess funktioner är återkommande inslag. Målsättningar som visar på att det finns en riskmedvetenhet att nationen och dess befolkning kan hotas och man är beredd att med sin försvarsmakt riskera liv för att nå målen. Båda länderna har också en uttalad avskräckningsstrategi som, även om den skiljer sig i metod och medel, vittnar om beredskap och vilja till att ta stora risker för att bevara sin säkerhet.

I väntan på ett eventuellt militärt angrepp på den egna nationen eller alliansen så har båda nationerna överfört denna riskmedvetenhet och riskvillighet till sina internationella åtaganden.

Både Sverige och Norge prioriterar och deltar i militära insatser för att främja stabilitet och säkerhet i världen. Ofta i samma insats med motsvarande styrkor och under motsvarande risker. Båda länderna har i modern tid fått erfara krigets risker och soldater har stupat, och båda nationerna har fått hantera dessa risker såväl i insatsen som nationellt.

Det kan argumenteras för att Norges medlemskap i Nato frivilligt eller som en bismak av alliansmedelemskapet ökar riskvilligheten. Natos kollektiva försvar och solidaritet mellan medlemsländerna skulle potentiellt kunna ställa norsk militär inför en högre risk. Norska styrkor skulle kunna engageras i en konflikt som inte sker på det norska territoriet, eller i någon av de frivilligt valda internationella insatserna. Ett motsvarande tryck har inte Sverige ännu, även om riksdagen genom den unilaterala solidaritetsförklaringen frivilligt tagit på sig att riskera svenska militära styrkor för försvar av EU:s medlemsländer och nordiska grannar.

5.2.2 Tillit och solidaritet

När Valasek talar om tillit och solidaritet lyfter han särskilt fram de nordiska ländernas förhållande till varandra. Han menar att nordbor ser sig i första hand som nordbor och i andra hand som européer.⁴⁸ Sveriges solidaritet till sina nordiska grannar uttrycks tydligt i den unilaterala solidaritetsförklaringen, där Sverige lovar att vid ett väpnat angrepp inte vara passivt ifall det drabbar ett land i Norden. Någon liknande replik finns inte i de norska försvarsbesluten även om det också här görs tydligt att banden mellan länderna i Norden är och skall förbli starka.

Norge har sin uttalade lojalitet och solidaritet till Nato, och den största tilliten läggs i armarna på det kollektiva försvaret. Under den studerade perioden signalerar retoriken i de norska försvarspropositionerna att även Nato och samarbetet mellan medlemsländerna har sina sprickor. Finanskrisen i kombination med USA:s högre fokus i Asien har försvagat alliansens kraft i Europa. Rysslands högre ambitioner och mer aggressiva metoder skapar en ny och mer lokal hotbild. En händelseutveckling som Norge valt att möta genom att förstärka, utveckla och skapa samarbeten med andra allierade, så som Nederländerna, Storbritannien och

Frankrike, men också öppnat dörren för bilaterala samarbeten utanför alliansens gränser. Den norska tonen kring och synen på samarbete med de ej Natoanslutna nordiska länderna har förändrats positivt vilket stärkt den nordiska solidariteten. Främst rör det arbetet inom Nordefco, men också inom ramen för gemensamma övningar och gemensam utbildning.

Finland och Sveriges närmande till Nato och utvecklade samarbeten med USA har även det underlättat för Norge att knyta sig närmare sina grannar.

Sverige har under lång tid bedrivit en tydlig linje innefattande alliansfrihet och neutralitet och därmed valt att stå ensam under större delen av tiden sedan andra världskriget. Den svenska synen är att neutralitetspolitiken tjänat landet väl. Däremot kan det ur ett

sammarbetsperspektiv funderas kring om det stärkt tilliten till Sverige eller det omvända. Det sedan några år uppstartade och utvecklade samarbetet med Finland visar å andra sidan på att Sverige är en god och lojal samarbetspartner och även i de norska försvarspropositionerna uppmärksammas detta samarbete som något positivt. Sverige har dessutom en mycket stark tro och positiv syn på Nordefco och är det nordiska land som, genom sin

solidaritetsförklaring, visat de tydligaste avsikterna att vara de övriga parterna lojala.

Att Sverige har en betydligt mer uttalad vilja att vara Norge solidariskt vid ett eventuellt angrepp än vad Norge uttryckt skulle, utefter Valaseks modell, i teorin kunna utgöra en utmaning för ett vidare samarbete. Genom solidaritetsförklaringen kan Norge känna full tillit att Sverige finns där och ställer upp för Norge medan samma uttalade garantier inte finns i det omvända. Den något otydliga och svårtolkade nordiska solidaritetsförklaringen från 2009 ger inte heller de tydliga garantier ett närmare försvarssamarbete kan behöva. Valasek menar att förutsättningar likt dessa inte behöver vara en ”showstopper” om länderna kan överbrygga osäkerheter som dessa med ett avtal.⁴⁹ Dock, sett genom realismens glasögon, kommer en militär konflikt i något av de två länderna få sådana konsekvenser att inget nordiskt land kan

48 Valasek, 2011.

49 Valasek 2011, s. 22.

stå utanför. Den geografiska miljön, den lokala hotbilden och den nordiska kulturen binder oss samman.

5.2.3 Liknande militära styrkor

Sveriges och Norges försvarsmakter är såväl i storlek som kapacitet lika. Även om Norge i såväl summa, som del av BNP och i förhållande till Försvarsmaktens storlek satsar något mer ekonomiska medel på sitt försvar har satsningar på försvaret och upprustningar skett i samma tid och med motsvarande ökningar i båda länderna.

Norska medel och tillgång till resurser är naturligt betydligt större än Sveriges genom Natomedlemskapet och det kollektiva försvaret, men under nationell kontroll och gripbara resurser här och nu så är förhållandena jämlika.

Vidare fördelar vid ett potentiellt samarbete och en jämförelse styrkorna emellan är att Norges och Sveriges militära förmågor väl skulle komplettera varandra. Båda länderna har, om än via ett antal reformer, värnplikten som grund för att personalförsörja sina stående förband och krigsplacerade reserver. Både svensk och norsk försvarsmakt är teknologiskt välutvecklade med jämförbara och i många fall kompatibla system färdiga att interageras med varandra.

Norge har genom sina reformer valt att behålla brigadstrukturen för ledning och samordning av förmågor och Sverige har via sina manöverbataljoner skapat modullära och flexibla

förband. Den norska marinen bygger på större och potentare plattformar lämpade för de större haven medan Sverige har en marin välövad och rustad för strid i trängre farvatten och

skärgård.

De båda länderna har genom åren utvecklat totalförsvaret och ställt motsvarande uppgifter till sina militära resurser. Såväl nationellt försvar i den nordiska miljön som insatser utomlands i varierande miljöer och hotbilder är kända utmaningar och upplevda erfarenheter.

Med de förutsättningar som råder idag och den utveckling av de militära resurserna som ländernas långsiktiga planeringar pekar mot ser möjligheten till ett jämlikt och kompatibelt samarbete väldigt god ut.

5.2.4 Fria marknadskrafter styr försvarsindustrin

Jämfört mellan länderna så har Sverige, tack vare sin historia som industrination och neutral stat, en betydligt mer omfattande och i volym större försvarsindustri. Sverige har en kultur av att försörja sig själv medan Norges arv grundar sig i samarbeten och inköp av

Natostandardiserad materiel från allierade länder. Försvarsindustrin i Norge är under

uppbyggnad och blir allt viktigare och mer prioriterad i takt med att de nationella hotbilderna ökar. Både Sverige och Norge har uttalade strategier för sin nationella försvarsindustri och ser den som ett av många redskap på den säkerhetspolitiska arenan.

I den studerade perioden syns en tydlig utveckling av strategierna rörande den nationella försvarsindustrin i båda länderna. Gemensamt mellan dem är att efter finanskrisen finns en tydlig vilja att öka materielsamarbeten med andra i syfte att minska kostnader för anskaffning och utveckling. Båda länderna verkar dessutom för att försvarsmarknaden skall

konkurrensutsättas och göras tillgänglig för fria marknadskrafter. Sverige är till och med beredd att göra avkall på nationella särkrav för att skapa större konkurrens och gynnsammare

marknad. I skedet kring 2014–2015 har länderna en enad syn kring vilka krafter som bör styra försvarsindustrin och hur EU bör reglera marknaden.

Knappt fem år senare har länderna valt att gå i något olika riktningar igen. Sverige besviket över uteblivet resultat av de internationella materielsamarbetena vill åter sluta sig och fokusera på sin egen försvarsindustri. Norge å sin sida är fortsatt positiv till utvecklingen av den europeiska försvarsmarknaden och vill öka det norska inflytandet. Detta genom fler samarbeten med EU-länder, bland annat Sverige. Det ligger nära att tro att här spelar det historiska arvet en viktig roll. Att när den nationella hotbilden ökar söker sig länder som Norge och Sverige tillbaka till strategier som använts tidigare med upplevd framgång.

Sverige och Norge har en historia av försvarsindustriella samarbeten och inte alla med särskilt lyckade resultat. Tomas Valasek lyfter själv fram ett av dessa som ett exempel i sin rapport.

Han tar upp den, ur svensk synvinkel misslyckade JAS Gripen affären, där Norge i slutändan valde att anskaffa amerikanska F-35 istället för svenska Gripen.⁵⁰

Den något skilda synen på försvarsindustrin och vilka marknadskrafter som skall få styra kan bli en fortsatt utmaning för ett svensk-norskt samarbete. Även om det nationellt inte finns några större konkurrerande försvarsföretag så finns det en olik syn på huruvida nordisk försvarsindustri skall bli lidande till förmån för kostnadseffektivitet. Detta behöver inte vara en ”deal-braker”. Valasek menar, och så kan vara fallet här, att så länge parterna är medveten om och hittar vägar kring kan dessa utmaningar övervinnas.⁵¹

5.2.5 Intentioner med samarbetet varit klargjorda

Då denna uppsats avhandlar ett potentiellt vidare samarbete mellan länderna och inte studerar de samarbeten som pågår, blir denna kategori i Valaseks modell svår att diskutera och belägga med fakta.

Med utgångspunkt i de relationer som råder mellan Sverige och Norge idag kan det rimligen bedömas att vid en ingång i ett eventuellt fördjupat militärt samarbete kommer nationerna klara ut vilka avsikterna är.

Sverige har å sin sida genom den unilaterala solidaritetsförklaringen till sina nordiska grannar tydligt visat att intentionen med ett samarbete sträcker sig längre än att bara driva

gemensamma övningar och utbildning. Som tidigare diskuterats saknas den norska motsvarigheten till ett sådant löfte och skall ett vidare samarbete utvecklas krävs att även Norge tydliggör och har jämlika målsättningar och intentioner.

5.2.6 Regeringens militära vilja

En styrka i både norsk och svensk försvarspolitik är att strävan efter breda överenskommelser och har långa försvarsbeslutsperioder. Perioder som ofta sträcker sig över mandatperioden för sittande regering. Detta medför att både norsk och svensk försvarspolitik är mindre känslig för

50 Valasek 2011, s. 24.

51 Valasek 2011, s. 23–24.

vilken regering som har makten och de politiska konsekvenserna av fattade försvarsbeslut är mindre.

Såväl Sverige som Norge har en modern tradition av och en tydlig vilja att använda sina militära maktmedel. Främst belyses detta genom ett aktivt deltagande i internationella fredsbevarande insatser, men också i det nationella försvaret. Sverige har de senaste åren använt sina militära maktmedel för att freda sig från kränkningar av såväl luftrum som territorialvatten och Norge använder sin försvarsmakt för att övervaka och skydda sina strategiska naturresurser i norra Atlanten och Arktis.

De ekonomiska satsningar som görs i de båda länderna vittnar även om ett intresse av att utveckla och bibehålla sin militära förmåga och är en signal både till nationen internt och andra externt om att det nationella försvaret är viktigt och prioriterat.

5.2.7 Låg korruption

Sverige och Norge hör till världens minst korrumperade länder. I statistik från Globalis rankas Sverige, 2018, som världens femte minst korrumperade land och Norge som det sjunde.⁵² Varken korruption i sig eller synen på den skulle ha någon effekt på ett vidare samarbete mellan länderna.

5.2.8 Sammanfattning

Den här studien kan utifrån Tomas Valaseks modell om kriterier för ett lyckat militärt samarbete konstatera att förutsättningarna är goda för ett vidare och utvecklat svensk-norskt samarbete.

Båda länderna har en gemensam och snarlik strategisk kultur där hotet från en närliggande stormakt och egna begränsningar avseende resurser ledsagat länderna att i slutändan välja samarbeten som sin primära metod för nationellt försvar. Riskmedvetenhet och riskvilligheten delas av de båda länderna och är tillsammans med utformningen av de militära styrkorna de största styrkorna bland de sju kriterierna.

Att ländernas försvarsmakter är likvärdiga i styrka och utformning är inte den enda styrkan, även att de utifrån ett militärt samarbete skulle väl komplettera varandra är en positiv faktor.

Där norska styrkor med sin brigadstruktur drar fördelar med ledning och samordning kompletterar Sverige med fler och flexibla manöverbataljoner, som ett exempel.

Detta, tillsammans med en delad strategisk kultur och en likvärdig militär vilja skulle kunna borga för en norsk-svensk brigad för exempelvis internationella insatser. Båda länderna är positiva till samt har erfarenhet av att arbeta under såväl EU- som Natostruktur och så länge grundkriteriet att insatsen är under FN-mandat uppfylls ser möjligheterna goda ut.

De största utmaningarna och där de största skillnaderna föreligger kan vara frågor kring solidaritet och synen på försvarsindustrin. Norge och Sverige har en historia av misslyckade materielsamarbeten och Norges medlemskap och lojalitet till Nato i första hand kan utgöra

52Globalis, Statistik, u.å., https://www.globalis.se/Statistik/Korruption (hämtad 2020-05-12).

hinder som måste överbryggas, förslagsvis genom bilaterala avtal. Men som Valasek själv tar upp behöver inte dessa parametrar betyda att samarbeten går om intet. Sveriges närmande till Nato, båda nationernas djupa samarbeten med USA samt den gemensamma hotbilden och strategiska miljön, för att inte nämna pågående militära samarbeten idag, borgar för att möjligheterna till ett utvecklat militärt samarbete är goda.

5.2.9 Nato-frågan

I den här studiens båda analyser kommer norska och svenska val av allianser, samarbeten och partnerskap upp som skiljande faktorer. Studien visar att även om länderna har en gemensam vilja till och behov av samarbete med andra, vilket torde vara en likhet och styrka för ett vidare militärt samarbete, blir valet av med vem och hur man samarbetar även de största skillnaderna.

Att Norge är medlemmar i Nato skapar en del utmaningar för ett utvecklat försvarssamarbete med ett land som Sverige. Den här studien visar att om ett militärt samarbete skall vara fullt ut genomförbart och utan begränsningar bör förutsättningarna för försvarssamarbeten vara tillgodosedda. Även om myndigheterna, i detta fall försvarsmakterna, är villiga till djupa samarbeten kan aldrig ett resultat fullt ut nås utan politikens medgivanden. Frågan om allianser är ett tydligt exempel på detta.

Det kollektiva försvaret som är en av de huvudsakliga metoderna i norsk säkerhetspolitik innebär att norsk försvarsplanering bygger på resurser (medel) som inte finns tillgängliga nationellt men som kommer att tillföras då behovet uppstår. En norsk-svensk gemensam försvarsplanering blir med hänsyn till detta näst intill omöjlig och i bästa fall ensidig i

praktiken. Sverige som obunden stat kan lova sitt stöd till Norge och även om förväntan av ett omvänt stöd finns, så kan inga norska garantier ges. Ett faktum som belystes av Natos

generalsekreterare, Jens Stoltenberg, då han talade vid Folk och Försvar år 2018. Stoltenberg sa i sitt tal att Sverige som land stärkt såväl sin militära förmåga samt sina band till Nato. Men även om ett partnerland har starka band till Nato betyder inte det att man åtnjuter det skydd ett fullvärdigt medlemskap innebär. "We have a statutory obligation under international law to assist a member country. That same obligation does not extend to Sweden."⁵³

Den här studien har inte som syfte att djupare analysera vad ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära eller vilka vägar de två länder med olika syn på allianser kan ta för att ändå mötas kring denna problematik. Dock har frågan blivit allt för central för att inte nämnas, särskilt då den teorimodeller som använts inte tar upp frågan om allianser som en faktor.

53TT/The Local, Nato has no legal duty to come to Sweden's aid, says secretary-general, 2018.

https://www.thelocal.se/20180115/nato-has-no-legal-duty-to-come-to-swedens-aid-says-secretary-general (hämtad 2020-05-18).