Som tidigare nämnts upplever Susanne att förskollärarna har den centrala handlingsförmågan att förändra förutsättningarna i verksamheten för barn i behov av särskilt stöd. Susanne uttrycker sig på följande sätt,
“Många gånger upplever jag att det är ett barn som utmanar ett arbetslag och så blir
barnet boven i dramat”.
I sådana här situationen anser Susanne att arbetslaget måste rikta spegeln mot sig själva, Susanne menar på att,
“börjar man titta omkring barnet, vilka vuxna fungerar det med och vilka vuxna fungerar
det inte med och vilken del av dagen fungerar det, varför fungerar det bra när vi är utomhus och inte inomhus”.
Susanne menar genom att titta på alla faktorer runt barnet i verksamheten ökas barnets
42
Möjligheter att tillgodose behov av stöd
Susanne berättar i intervjun att hon upplever att hennes möjligheter att tillgodose förskollärarens behov är goda. Fortsättningsvis berättar hon att tillsammans med
förskollärarna har hon byggt upp en pedagogisk kartläggning som används när arbetslaget upplever oro för ett barn eller en situation. Kartläggningen ses som första steget i att finna lösningar vid oro i verksamheten. Susanne betonar att det är viktigt att förskollärarna är noggranna i beskrivningen av situationerna som skapar oro men även hur olika pedagoger påverkar barnet både positivt och negativt. Susanne upplever att när ett barn får en diagnos i förskoleåldern är det oftast olika stöd som sätts in i verksamheten. Utifrån de olika
stödorganisationerna anser Susanne att både hon och verksamheten har goda möjligheter att hjälpa och tillgodose både personalens och barnets behov.
Susanne benämner gråzonsbarnen, där oro finns men ingen diagnos, och där olika
professioner uttrycker oro men det ligger i gränslandet för allting. Här menar Susanne att hon måste gå in mer med en konkret och specifik handledning i arbetslaget. Susanne uttrycker sig på följande sätt,
“... man måste vara mycket där, att förändra förhållningssättet och skapa ett förtroende hos arbetslaget och få dem att tro att de kan göra det här förändringsarbetet”.
Susanne betonar under flera tillfällen i intervjun att den viktigaste grundstenen i samarbetet med förskolläraren är öppen kommunikation. Susanne uttrycker sig så här i intervjun,
“man ger lite konkreta exempel att när ni gör på det här sättet så reagerar barnet så här och när ni gjorde så här så reagerade barnet så här, vad tänker ni kring det? Hur ska ni kunna arbeta vidare med den biten?”?
Samarbetet grundar sig även i förskollärarnas kompetens och vilja att rikta spegeln mot sig själv och reflektera över sitt eget förhållningssätt.
43
Analys
Upplevelserna av samarbetet i kommun tre ses som positivt då förskollärarna betonar att specialpedagogen är närvarande och är en naturlig del av verksamheten. Samarbetet upplevs som en nära och betydelsefull relation mellan professionerna. Både förskollärarna och specialpedagogen betonar att samarbetet ökar deras möjligheter att skapa en förskola där alla barn inkluderas. Förskollärarna upplever att specialpedagogens råd och handledning är riktat till hela barngruppen från ett inkluderande perspektiv. Även om specialpedagogen är
inkopplad till specifika barn, anser förskollärarna att hennes handledning ger dem bra hjälp att arbeta utifrån ett relationellt perspektiv. Emanuelsson, Persson och Rosenqvist (2001)
beskriver att det relationella perspektivet innebär att barnens svårigheter ska ses som ett gemensamt ansvar i verksamhetens olika nivåer. Emanuelsson m.fl. poängterar att det relationella perspektivet handlar om att studera barnets svårigheter utifrån miljön och
relationer som barnet befinner sig i. Det är verksamheten som måste anpassa sig efter barnets behov av särskilt stöd, här ser vi att förskollärarna och specialpedagogen kompletterar
varandra i sitt samarbete med sina olika kompetenser. Specialpedagogen är närvarande i barngruppen flertal gånger i veckan och samtalar kontinuerligt med förskollärarna om verksamhetens möjligheter för alla barn oavsett behov.
Genom vår analys av empirin från kommun tre upplever vi att både förskollärarna och specialpedagogen eftersträvar i sitt arbete en inkluderande miljö med barnets bästa i fokus. Genom vår analys av intervjuerna i kommun tre ser vi en gemensam prioritering av
samarbetet, där både professionerna respekterar och värdesätter varandras kompetenser. Här menar vi att det nära samarbetet och den öppna kommunikationen kan vara en bidragande faktorer till de positiva upplevelser som båda professionerna delar med sig. I empirin nämner specialpedagogen att de barn som utmanar pedagogerna ibland ses som “boven i dramat”. Liksom specialpedagogen ser vi att detta synsätt kan relateras till det kategoriska perspektivet vilket verksamheten inte ska representera enligt läroplanen. Vid de här tillfällena menar specialpedagogen att hon måste stötta upp mer och påminna förskollärarna att rikta blicken mot sig själva och verksamhetens miljö, vilket det relationella perspektivet innefattar.
44
Diskussion
Härnedan redogör vi och för diskussioner med relevans för studiens syfte och frågeställningar. Vi kommer att börja med ett nedslag i vårt val av metod och tillvägagångssätt som vi har använt oss av i studien, här kommer vi visa fram vilka fördelar samt nackdelar som metoden har medfört i studien. Därefter kommer vi föra en diskussion där vi visar fram resultatet av studien med relevans av studiens syfte och frågeställningar. Diskussionerna visar fram en relevant koppling mellan vår studie och den tidigare forskningen. Vi avslutar kapitlet med en överblick av vad resultatet av studien har medfört för oss som blivande förskollärare, och slutligen ger vi förslag på fortsatt forskning.