F ENOMENET MUSIKALSK STEMTHED

Fenomenet som Fink-Jensen studerar är alltså barnens möte med musiken. Fenomenet musikalsk

119 _{Nielsen, Frede V. (1983). Oplevelse af musikalsk spænding. Köpenhamn: Akademiskforl. (Avhandling)} 120 _{Fink-Jensen (1997).}

121 _{Holgersen (2002).} 122 _{Ferm (2004).}

stemthed kan beskrivas som ”en selvforglemmende optagenhed af musik”.124 _{Fokus är alltså satt på} när barnen verkligen lyssnar till musiken. Ett exempel på när barnen inte lyssnar till musik är när läraren har på musik som ett slags bakgrundsmaterial. Då lyssnar barnen inte till musiken utan hör den bara. Denna typ av aktivitet har därför inget med musik att göra. Då barnet betraktar musiken som ett slags bakgrundsmaterial varseblir barnet något annat än fenomenet. Men även när barnet har sin uppmärksamhet riktad mot fenomenet dvs. barnet lyssnar, så kan det hända att barnet fäster uppmärksamheten på något annat, inre. Fink-Jensen kallar detta för att barnen faller ifrån.

Fink-Jensen redogör även för skillnaden mellan att höra och att lyssna när det kommer till henne själv i egenskap av forskare. I betydelsen att lyssna lägger hon in parametrar utöver orden dvs. det som ligger mellan orden, tonfall och avsikten med det sagda. Här skulle man kunna hävda att Fink- Jensen går över till hermeneutiken och så att säga tolkar det barnet säger i och med att hon lyssnar. Man kan också försvara det fenomenologiskt genom att påstå att det är en naturlig inställning att lyssna till vad som blivit sagt och inte bara höra och registrera orden som sagts.

Fenomenet musikalsk stemthed ska också förstås som ett transcendentalt begrepp. Personen, människan, står utanför händelsen. Den självförglömmande upptagenheten för musik är alltså inte viljes- eller behovsbetonad.125 _{Det transcendentala i fenomenet exemplifieras av Fink-Jensen med} ett citat från Mogens Pahuus:

När det dybeste i os er det anonyme liv, skyldes det, at vi er mest levende, når vi optager af verden og de andre. For det vil jo sige, at vi er mest levende, for så vidt som og i samme grad, som vi er selvforglemmende, når vi ikke beskuer os selv og nyder os selv, når vi kort sagt er helt åbne.126

Att vara helt öppen, att frånsäga sig 'sig själv' är ett transcendent förfarande. Fenomenet blir på så sätt ett allmänmänskligt fenomen. Ett intersubjektivt fenomen. Ett fenomen som, i och med att det uppstår, naturligt delas av alla.

6.1.2 METOD

Metoden som Fink-Jensen har använt för göra sin studie är introspektion dvs. att se in i sig själv. Eftersom hon studerar barn är det inte hon själv som ska se in i sig själv utan barnen som ska förmås att se in i sig själva. Hur ska nu de förmås att göra detta? Och hur ska sedan denna process komma forskaren till del? Jo, genom deltagarobservationer och intervjuer.

Studien är baserad på fyra olika case där tre av dessa case är grupper, dels en förstaklass och dels en grupp på fyra flickor. Det fjärde caset är baserat på studier av en enskild pojke under längre tid. Barnen blir studieobjekt i deltagarobservationerna vilka genomförs i form av direkta

deltagarobservationer och videoinspelningar. Vid observationerna pendlar Fink-Jensen mellan överblick över hela gruppen och fokus på enskilda elever. Det poängteras att videoinspelningarna är ett hjälpmedel och ett komplement. Observationerna baseras alltså på Fink-Jensens direkta

upplevelser av situationen och inte genom att noggrant analysera inspelningarna på mikronivå, helt i linje med fenomenologin.

Intervjuerna som genomfördes underlättades av att hon använde sina egna elever i studien.

Intervjusituationen blev på så sätt så naturlig som möjligt. Hon poängterar dock att trots att hennes medverkan inte borde påverka barnens musikupplevelser under den tid som hon är där och

124 _{Fink-Jensen (1997: 1).} 125 _{Ibid., 18.}

126 _{Pahuus, Mogens (1993) Den enkelte og de andre: om at være sig selv uden at være sig selv, s. 22. Refererat av Ibid.,}

observerar så kan mycket väl ändå de efterföljande intervjuerna bli något ”onaturliga”. Detta på grund av det enkla faktum att barnen helt enkelt inte är vana att berätta om sina musikupplevelser. Fink-Jensen säger att det är mycket möjligt att reflektioner under intervjun för med sig påverkad musikupplevelse vid nästa musiktillfälle. Hon skriver att: ”eftersom barnen blev medvetna om att upplevelserna på musiktimmarna skulle reflekteras över på ett speciellt sätt kan denna insikt, i sig, ha påverkat musikupplevelsen.”127 _{(min översättning). Även om den fenomenologiska inställningen} till introspektionen på detta sätt håller på att glida henne ur händerna klarar hon att hålla rodret tämligen stadigt i hand eftersom hon redogör för denna eventuella missfärgning som intervjuerna kan ha fått.

Deltagarobservationerna och samtalen leder Fink-Jensen in på att använda livsvärldsbegreppet i sin studie. De människor som studeras, så väl som forskaren, är ”oskiljaktigt förbundna med

varandra”.128 _{Intervjun blir till ett samtal, observationen till ett deltagande.}

Fink-Jensen lyfter fram den kanadensiske forskaren Brian Roberts som just pläderar för 'den undervisande forskaren' eller 'den forskande läraren' om man så vill. Roberts vill försöka bryta ny mark och genomföra ett paradigmskifte inom forskningen. Han menar att fenomenologiska metoder borde användas för att bygga en bro över den avgrund som finns mellan forskare och lärare. Han ser en styrka hos lärare som forskaren inte kan uppnå på samma vis.129 _{Detta har Fink-Jensen verkligen} tagit fasta på . Hon är noga med att analysera och beskriva sina olika roller som deltagande

forskare; sitt lärar-jag, sitt terapeutiska-jag, sitt moder-jag, sitt kvinno-jag, sitt musikpreferens-jag och sitt musiklärar-jag. Hon är med andra ord mycket tydlig i sin egen position i barnens livsvärld och hur detta kan påverka barnens upplevelse och reflektion om lyssnandet till musiken.