I resultatet framkom att informanterna inte berättar för alla om sin diagnos. De berättar i de fall som det fyller en funktion. Några informanter menar att de är arga för att de inte fick dia-gnosen tidigare, då deras uppfattning är att den hade möjliggjort rätt hjälp under uppväxten.
De menar att det hade inneburit att de sluppit många smärtsamma upplevelser och att de idag förmodligen befunnit sig på ett mer fördelaktigt ställe i livet. Fem av informanterna har själva begärt att få göra en neuropsykiatrisk utredning och i vissa fall också fått stå på sig:
Att jag sitter här idag och är betydligt lugnare än jag var för bara två år sedan, för då viss-te jag inviss-te. Jag vissviss-te bara att det var något som var knas. […] Jag har ju accepviss-terat situa-tionen nu. I stället för att springa omkring ovetande. Det är det värsta som finns. Känna att man är annorlunda utan att veta varför. Nu vet jag och nu har jag inte så ont av det (Fi-lip).
För Filip har det varit svårast att hantera hyperaktiviteten, som han beskriver som en ständig inre kraftfull och påträngande oro. Filips beskrivning visar att symtomen förstärktes av att han inte förstod varför han upplevde sig som annorlunda. Det antyder om att ADHD-diagnosen förbättrade hans förutsättningar att tillgodose den av Simon (2004) beskrivna fjärde identitets-funktionen känslan av upplevd förståelse och mening. Utifrån sin upplevda nya identitet tol-kar han sin position i tillvaron som meningsfull, då diagnosen möjliggjorde för perspektiv som ger honom en större förståelse för hur hans liv utvecklats och för sin omgivning,. Enbart genom att få en förklaring till varför han fungerade annorlunda så upplevde han att oron lätta-de och han menalätta-de att för honom var lätta-den förståelsen för stunlätta-den tillräcklig. Om lätta-det blir aktu-ellt med studier så kommer Filip däremot att undersöka vilket stöd han kan få med hänsyn till hans ADHD-diagnos. Några av informanterna har fått någon form att stöd för att kompensera för sin funktionsnedsättning:
Nu har jag kommit in i en gruppterapi som har med ADHD att göra. Där får jag hjälp att faktiskt lära mig att hantera den. Jag vill inte gå på medicin så jag hoppas att den här gruppterapin kan hjälpa mig att hantera den utan medicin. Den har fått mig att förstå var-för jag reagerar som jag gör. Varvar-för jag fungerar som jag gör (Sara).
Även för Sara förefaller identitetsfunktionen känslan av upplevd förståelse och mening få en påverkan genom hennes deltagande i gruppterapin. Eftersom gruppmedlemmar delar perspek-tiv som är sociala så är den kollekperspek-tiva identiteten mest fördelaktig då den innebär en social position som upplevs meningsfull (Simon, 2004). Förståelsefunktionen påverkar både förstå-elsen av den sociala omgivning som av personen själv, oavsett om den tjänar den individuella eller kollektiva identiteten. Den individuella och den kollektiva identiteten kan dessutom un-der goda omständigheter genom ett dialektiskt förhållande förstärka varandra om samma självaspekt finns i båda, när den ena framträder så står den andra tillbaka (ibid.). Citatet visar att Sara upplevde gruppterapin som meningsfull och att den hjälpte henne att bearbeta erfa-renheter och öka förståelsen av sig själv till insikter. Sara fick möjlighet att delta i grupptera-pin genom den av gruppmedlemmarnas delade självaspekt ADHD-diagnos och därmed även socialt delade perspektiv. Förutsättningar stärktes i detta både vad gäller Saras individuella som kollektiva identitetsutveckling.
Det gick inte, jag kunde bara inte lära mig. Jag har trott att jag var dum i huvudet (Erik).
När jag gick en utbildning så hade jag medicin och då kunde jag sitta en hel dag i skolan, hålla koncentrationen och anteckna (Erik).
I Eriks beskrivning framkommer det att han aldrig tidigare fått studierna att fungera, men med hjälp av ADHD-medicinen klarade han av att koncentrera sig och fick på så vis tillgång till sin förmåga. När han förstod att hans tidigare misslyckanden inte orsakades av att han var dum i huvudet så innebar det en omvärdering av honom själv. Det antyder att den av Simons beskrivna (2004) identitetsfunktionen upplevd känsla av förståelse och mening stärkte förut-sättningarna även vad gäller Eriks individuella identitetsutveckling.
Vid intervjutillfället hade Anna fått besked om sin diagnos endast en månad tidigare och hon menade att hon ännu inte hunnit bearbeta klart vad den innebär för henne, men hon var
märk-bart tagen av det resultat som den neuropsykiatriska utredningen lett till. Hon menade att det hon allra helst vill är att vara normal, men hon räknas som en psykiskt funktionsnedsatt och det upplever hon väldigt jobbigt. Diagnosen ser hon som en förutsättning för att få tillgång till lämplig hjälp:
Jag vill kunna gå i skolan utan att det förstör mig. Jag vill kunna jobba. Jag vill kunna vara så pass stabil att jag inte blir ledsen så lätt. Jag vill kunna göra normala saker utan att det är jättejobbigt. Jag vill kunna sitta vid ett middagsbord, där det är sex personer som äter middag, och faktiskt kunna koncentrera mig, fast det förs två olika dialoger. […] Jag har alltid varit avvikande och jag trodde att jag skulle bli jättelättad när jag fick diagno-sen. Men nu känns det som om jag är orolig att jag aldrig kommer att bli normal istället (Anna).
Jag tänker att jag känner mig nog lite mer konstig än jag gjorde innan. Det är nog att det är en sådan stämpel. […] Samtidigt så var det jobbigt innan också (Anna).
Annas beskrivning visar på att den lättnaden som hon hade förväntat sig uteblev. Istället har hon svårt för att förlika sig med att hon har fått en diagnos som psykisk funktionsnedsättning och hon uttrycker en oro för att diagnosen skall leda till att hon stämplas, dvs. att hon får en tillskriven identitet. Grundförutsättningarna för en person med psykisk funktionsnedsättning kan i sig begränsa utvecklingen av självaspekter och att därpå dessutom behöv hantera en tillskriven identitet kan innebära en tuff utmaning, som riskerar hålla tillbaka en positiv iden-titetsutveckling. Det kan jämföras med Palmblads (2002) studie beträffande barnbiografierna som visade att barnen inte upplevt diagnosen som en lättnad i samma utsträckning som föräld-rarna. Istället upplevde de en oro och en insikt om de djupa sociala konsekvenser samhällets krav kan innebära för dem och att även omgivningens normativa förväntningar kommer att leda till en evig utmaning. Resultatet av Hallbergs et al. (2010) studie sammanfaller även med ovanstående citat av Anna, där informanterna uttryckte en ängslan att bli avfärdade som en person som de inte vill vara. Annas beskrivning stämmer också väl överens med vad Ohlsson (2011) fann i sin studie om att upplevelsen att vara stigmatiserad finns såväl innan som efter den psykiatriska diagnosen, om än på olika grunder, vilket Ohlsson benämner som den dubbla risken för stigmatisering. Diagnosen kan på så vis, genom andras bedömningar och den därpå tillskrivna identiteten, få funktionen som ett socialt verktyg (ibid.):
Jag ser mig som en sjuk person med mycket potential. […] Men det är det att hur jag ser mig och hur jag faktiskt är, är väldigt olika (Anna).
Annas beskrivning av hur hon ser på sig själv tolkar jag som den person hon själv upplever sig vara, med mycket potential. Det antyder att utifrån detta perspektiv så finns förutsättning-en att utifrån förutsättning-en mångfald självaspekter underbygga förutsättning-en stark individuell idförutsättning-entitet, som kan leda till att identitetsfunktionen känsla av upplevd respekt och uppskattning blir tillgodosedd såväl som självrespekt och självuppskattning (Simon, 2004). Den personen som hon menar att hon faktiskt är framträder när hennes funktionsnedsättning utmanas i omgivningen, vilket får en motsatt påverkan på hennes individuella identitet, som kan begränsa den positiva effekten som hennes potential kan utgöra. När den offentliga beskrivningen av funktionsnedsättningen inte blir en separat del av individen utan istället tillskrivs individen till en helhet så menar Palmblad (2002) att den också utgör den grund som individens identitet bygger på. Ovanstå-ende citat antyder att Anna inte vill acceptera den beskrivningen och hon kämpar med att för-söka hålla isär dessa båda identiteter.