Faktorer som påverkar förskollärares yrkeskompetens

Ur resultatet synliggörs det flertalet faktorer som påverkar förskollärares

yrkeskompetens i relation till arbete med barn i behov av särskilt stöd. Likväl som relationen till specialpedagoger, kollegor och vårdnadshavare anses betydelsefull, är förskolans organisation viktig. Förskolornas organisatoriska förutsättningar relateras till barngruppens storlek, förskolans personaltäthet samt rektorns roll och tillgängligheten av specialpedagogisk kompetensutveckling. Slutligen anses även erfarenheter av både personlig och utbildningsrelaterade karaktär påverka förskollärares upplevda

yrkeskompetens i arbetet med barn i behov av särskilt stöd.

9.2.1  Relationer

I resultatet framkommer det att förskollärarna anser att det är betydelsefullt med ömsesidiga relationer till både kollegor och vårdnadshavare och att det i sin tur även påverkar deras upplevda yrkeskompetens. Relationen till de specifika barnens vårdnadshavare beskrivs både bidra med ett stärkt självförtroende hos förskollärarna samtidigt som det även kan få dem att tvivla på sin kompetens. Då relationen präglas av positivitet och uppskattning förklarar förskollärarna att de känner sig mer kompetenta i sitt arbete, samtidigt som de kan börja ifrågasätta sina metoder då relationen istället beskrivs som utmanande. Liknande resultat framkommer i Nislins et.al (2016) studie som lyfter att uppskattning från de specifika barnens vårdnadshavare är av betydelse för förskollärares yrkeskompetens, med anledning av att självförtroendet stärks vid dessa tillfällen. En av förskollärarna beskriver även att hon stundtals kan uppleva känslor av maktlöshet i mötet med de övriga barngruppens vårdnadshavare vid de tillfällen då ett utåtagerande barn har utsatt ett annat barn för våld. Förskolläraren beskriver att sekretessen skapar en frustration över att inte kunna förmedla en förståelse till det utsatta barnets vårdnadshavare. Det kan tolkas synliggöras det som Nilholm (2007) beskriver som ett dilemmaperspektiv, då det uppstår ett spänningsfält mellan

förskollärares uppdrag och viljan att kunna upprätthålla en förtroendefull relation till barnens vårdnadshavare. Tolkningsvis är det därmed värdefullt att förskollärare arbetar

aktivt för att skapa förtroendefulla relationer till vårdnadshavare då det skulle kunna medföra att förskollärares upplevda yrkeskompetens stärks.

Utöver relationen till vårdnadshavare förklarar även förskollärarna att relationen till kollegor är av betydelse för att de ska känna sig uppskattade och kompetenta i mötet med de barn som är i behov av särskilt stöd. Det beskrivs även vara väsentligt att arbetslaget uppmuntrar och stöttar varandra för att de ska kunna våga be om hjälp och dela på det arbetet som många gånger beskrivs som krävande. Vidare påstår Hannås och Bahdanovich Hanssen (2016) att arbetslag som präglas av kommunikativa och

ömsesidiga samspel känner sig mer kompetenta i mötet med de specifika barnen, vilket även framgår i vår studie. Till skillnad från vår studies resultat visar däremot Nislins et al. (2016) studie att uppskattning från kollegor inte har någon betydelse för att

förskollärarnas ska känna sig mer kompetenta i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd. Tolkningsvis kan de skilda resultaten bero på att studierna är genomförda i olika länder, där förskoleverksamheternas arbetssätt skiljer sig från varandra. Det skulle i sin tur kunna leda till att förskollärarna är olika beroende av sina kollegor för att kunna fullfölja sitt uppdrag och därmed även kunna känna sig mer kompetenta i sitt yrke. Utöver relationen till vårdnadshavare och kollegor belyser resultatet även att relationen till specialpedagogen påverkar förskollärares yrkeskompetens i deras arbete med de specifika barnen. Ur resultatet framkommer det att samtliga förskollärare har varierande erfarenheter av hur tillgängliga specialpedagogerna är på förskolorna, vilket har fått konsekvenser för den handledning som de kunnat få i deras arbete. Även Hannås och Bahdanovich Hanssen (2016) beskriver att experthjälp från exempelvis

specialpedagoger stundtals kan vara begränsad vilket påverkar det stöd som

förskollärare får tillgång till. Förskolornas varierande tillgänglighet av specialpedagoger skulle tolkningsvis kunna resultera i skillnader i vilken stöttning de specifika barnen får tillgång till, då förskollärarnas möjligheter att utveckla sin yrkeskompetens skiljer sig åt. Förskollärarnas varierade kompetenser skulle därmed även kunna bidra med en

försämrad likvärdighet i utbildningen, vilket går emot Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheters (2009) föreskrifter om att alla barn oavsett behov ska behandlas likvärdigt.

Ur resultatet framkom det även att specialpedagogerna vanligtvis kontaktas efter att förskollärarna har uppmärksammat att ett barn är i behov av särskilt stöd, vilket ytterligare är ett exempel på att förskolorna arbetar utifrån ett kompensatoriskt arbetssätt. Att förskolan istället skulle arbeta utifrån ett kritiskt perspektiv som

värdesätter en bred och flexibel verksamhet, förklarar Nilholm (2007) skulle kunna göra att alla barns skilda behov kan tillgodoses, utan specialpedagogiska insatser. Det skulle även kunna tolkas gynna förskollärarnas yrkeskompetens då resurser,

kompetensutveckling och handledning skulle förbli tillgängliga i verksamheten. Däremot skulle det kräva större ekonomiska resurser för att kunna arbeta mer förebyggande och ständigt kunna finansiera samverkan med exempelvis specialpedagogerna.

9.2.2  Erfarenheter och organisatoriska förutsättningar

Ett annat intresseväckande resultat som framträder i vår studie är att det finns en

motsättning mellan förskollärarnas önskan om att få arbeta med mindre barngrupper och verksamhetens möjlighet att kunna erbjuda detta. Förskollärarnas uttalanden visar att de inte kan påverka barngruppens storlek, som många gånger orsakar uppkomsten av olika spänningsfält i arbete med de specifika barnen. Stora barngrupper har medfört en stressfylld arbetssituation som påverkar både barn och vuxnas välmående. Enligt

Nilholm (2007) krävs det ständiga överväganden för att kunna ta beslut om vad som i olika situationer anses vara mest gynnsamt. Det skulle kunna tolkas innebära att förskollärarna ständigt behöver ta hänsyn till alternativa tillvägagångssätt för att underlätta det stressfyllda arbetet.

Till skillnad från förskollärarnas enade syn på barngruppens storlek skiljer sig förskollärarnas beskrivningar åt om vikten av en hög personaltäthet. En hög

personaltäthet beskrivs leda till att förskollärarna har möjligheten att kunna arbeta extra med de barn som är i behov av särskilt stöd, samtidigt som den höga personaltätheten inte alltid medför mer tid för arbetet. Några förskollärare uttryckte även att färre personal och en mindre barngrupp tillsammans kan bidra med ett större lugn i barngruppen. Förskollärarnas uttalanden kan synliggöra Nilholms (2007)

dilemmaperspektiv då det skapas en motsättning mellan att det å ena sidan krävs mycket personal för att kunna stötta de specifika barnen i verksamheten, samtidigt som färre barn och personal beskrivs leda till ett lugnare klimat i förskolan. Däremot uttryckte en av förskollärarna att det inte finns några som helst möjligheter till att bedriva ett arbete för de barn som är i behov av särskilt stöd om förskolan drabbats av en hög

sjukfrånvaro hos personalen. Således kan en hög personaltäthet ändå tolkas vara nödvändigt för arbetet med de specifika barnen. I likhet med vår studie visar även Lundqvist, Westling och Siljehags (2015) resultat att förskollärarna uttrycker att arbetet och deras yrkeskompetens påverkas av barngruppens storlek och förskolans

personaltäthet. Stora barngrupper och brist på personal har lett till att förskollärarna har svårt att interagera med de specifika barnen, vilket även har resulterat i att förskolans kvalitet har försämrats. Tolkningsvis skulle därmed barngruppens storlek och förskolans personaltäthet kunna vara avgörande faktorer för att kunna bibehålla en högre kvalitet i verksamheten. Om organisatoriska förutsättningar hindrar förskollärare från att tillämpa ett arbete utifrån den yrkeskompetens de besitter, skulle förskolans kvalitet kunna försämras avsevärt.

Ur resultatet framkommer det även att samtliga förskollärare har tillgång till

kompetensutveckling inom specialpedagogik, samtidigt som hälften av förskollärarna uttrycker en önskan om möjligheter till ytterligare kompetensutveckling. Däremot förklarar förskollärarna att det många gånger krävs att det finns barn med en uttalad problematik på avdelningen för att de ska få möjligheten att utveckla sina kunskaper, vilket återigen synliggör förskolans kompensatoriska arbete. Att inte få tillgång till den kompetensutvecklingen som önskas beskrivs av Hannås och Bahdanovich Hanssens (2016) leda till en försämrad självkänsla samt en oro över hur den eventuellt bristfälliga undervisningen kan påverka barngruppen. Tolkningsvis kan därmed det

kompensatoriska arbetet stundtals begränsa förskollärarnas möjligheter till att utveckla sin yrkeskompetens. Däremot uttrycker hälften av förskollärarna att ytterligare

kompetensutveckling inom ämnet inte är nödvändigt, då de istället värdesätter

samverkan med specialpedagogen. Tolkningsvis kan därav inte kompetensutvecklingen synliggöras som den enda avgörande faktorn till att förskollärarna kan utveckla sitt yrkeskunnande. Med koppling till vår studies resultat uttryckte samtliga förskollärare förutom en att de har tidigare erfarenheter från förskollärarutbildningen som är av betydelse för deras yrkeskompetens och nuvarande arbete med de specifika barnen. Vidare beskriver hälften av förskollärarna att de tillägnat sig betydelsefull

specialpedagogisk kompetens genom tidigare arbete inom omsorg och skola samt personliga relationer. Därav kan det tolkningsvis vara ett samspel mellan flera olika faktorer som påverkar hur förskollärarna upplever sin yrkeskompetens i arbetet med de barn som är i behov av särskilt stöd.

Ytterligare ett resultat som framträder i studien är att rektorns ekonomiska ansvar över förskolans budget påverkar förskollärarnas tillgång av extra resurser, för att kunna stötta de barn som är i behov av särskilt stöd. I 8 kap. 9§ av Skollagen (SFS 2018:1303) förtydligas rektorers uppdrag där de beskrivs vara skyldiga att tillsätta extra stöttning utifrån barnets behov. Utbildningen ska då konstrueras så att barnen kan utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Tolkningsvis finns det därav ingenting i rektorns uppdrag som talar för att arbeta på ett mer förebyggande sätt, utan det kompensatoriska perspektivet genomsyrar uppdraget. Ytterligare en tolkning av förskolans

kompensatoriska arbete, och brist på resurser skulle kunna förklaras utifrån att förskolan inte har tillgång till tillräckliga ekonomiska förutsättningar, för att kunna arbeta mer förebyggande med de specifika barnen. Ur resultatet framgår det tolkningsvis ett dilemmaperspektiv då förskollärarna påstår att verksamheten har ett ansvar över att tillgodose och inkludera de barn som är i behov av särskilt stöd, samtidigt som organisationens otillräckliga förutsättningar försvårar deras arbete. Liknande resultat framkom i Lundqvist, Westling och Siljehags (2015) studie där förskollärarna förklarade att de hade svårt att interagera med de specifika barnen på grund av

verksamhetens otillräckliga förutsättningar. Den eventuellt begränsade ekonomin skulle därav kunna vara en förklaring till varför barns uttalade problematik eller diagnoser anses vara viktiga för att få tillgång till extra resurser. De ekonomiska förutsättningarna kan tolkas vara otillräckliga för att kunna ge förskollärarna den yrkeskompetens som krävs för att kunna stötta alla barns skilda behov. Det skulle vidare kunna vara en förklaring till att resurserna behöver tilldelas de barn som har en mer tydlig uttalad problematik. Samtidigt som förskollärarna vill arbeta mer kritiskt och lägga ansvaret på verksamheten, blir barns uttalade problematik en förutsättning för att kunna få stöttning i sitt arbete. Avslutningsvis kan det tolkas föreligga ständiga dilemman i

verksamheterna som påverkar förskollärarnas yrkeskompetens i relation till deras arbete med barn i behov av särskilt stöd. Det förekommer en motsättning mellan

förskollärarnas strävan efter att utvecklas i sin yrkesroll, samtidigt som verksamhetens organisation och förutsättningar upprätthåller begränsningar som gör det svårt för förskollärarna att få tillgång till en utvecklad yrkeskompetens.

9.3  Metoddiskussion

Genom att genomföra en kvalitativ studie, baserad på semistrukturerade intervjuer, fick vi tillgång till en rik empiri som kunde besvara studiens syfte och frågeställningar. Valet av kvalitativa intervjuer anses fortfarande vara relevant med anledning av studiens begränsade tidsram. Denscombe (2018) förklarar att metoden är lämplig för en

småskalig forskning på grund av den fördjupade empiri som kan bli tillgänglig genom ett mindre antal intervjuer. Att istället genomföra observationer hade kunnat bidra med nya aspekter av förskollärarnas yrkeskompetens i arbetet med de specifika barnen. Observationerna hade kunnat identifiera konkreta dilemman i förskollärarnas arbete med de specifika barnen och därmed även kunnat synliggöra vilken yrkeskompetens som krävs i de olika situationerna. Däremot skulle det inte vara relevant för studien att endast observera hur förskollärare arbetar med de specifika barnen, eftersom studien syftar till att synliggöra hur förskollärarna resonerar om arbetet med barn i behov av särskilt stöd, samt vilka faktorer som påverkar deras yrkeskompetens.

Valet av att istället genomföra enskilda intervjuer baserades på att vi ville få fram ett resultat som synliggör informanternas individuella resonemang om deras

yrkeskompetens i arbetet med de barn som är i behov av särskilt stöd. Denscombe (2018) förklarar att personliga intervjuer är lättare att genomföra då forskaren endast har

en informant att förhålla sig till. Det beskrivs vara lättare att både boka in tid för intervju samt att vara följsam i respondentens svar. Att istället genomföra

gruppintervjuer hade möjliggjort värdefulla diskussioner mellan informanterna där de hade fått chansen att samtala med varandra om sina upplevelser. Denscombe (2018) beskriver även att gruppintervjuer kan synliggöra en större bredd av erfarenheter vilket kan ses som en fördel i en studie. Å andra sidan kan gruppintervjuer leda till att

informanterna påverkas av varandras svar, samtidigt som det även kan vara svårt att säkerställa att transkriberingen av materialet blir korrekt. Att flertalet informanter deltar i intervjun anser Denscombe (2018) försvårar transkriberingen, då det kan vara svårt att avgöra vilket uttalande som tillhör vilken informant. Det beskrivs även kunna bidra med svårigheter under transkriberingen då flera informanter uttrycker sig på samma gång. Informanterna fick inte tillgång intervjuguiden innan intervjuerna ägde rum med anledning av att vi ville få fram ett resultat som var kopplat till deras autentiska

uppfattningar. Att i förväg ge ut intervjuguiden till informanterna menar vi skulle kunna bidra med att de korrigerar sina svar utefter vad de anser skulle vara ett korrekt

uttalande. Under intervjuerna ställdes även följdfrågor i relation till informanternas svar, vilket Denscombe (2018) uttrycker möjliggör ett klargörande och en fördjupning i deras resonemang. Vid bearbetningen av studiens resultat uppmärksammades det att de följdfrågor som ställts blev betydelsefulla för att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar. Å andra sidan kan följdfrågorna ha påverkat resultatet, då följdfrågorna har ställts efter forskarens tolkningar. Vidare går det inte heller att säkerhetsställa att informanternas resonemang synliggör hela deras bild av deras yrkeskompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Resultatet baseras därav endast på den information som de valt att delge under intervjuerna. Även den tidigare relation som återfinns mellan oss och informanterna kan ha påverkat studiens resultat. Relationen kan ha bidragit med att informanterna vågat svara mer sanningsenligt på de frågor som ställts, samtidigt som det även kan ha begränsat de svar som de valt att kommunicera under intervjun.

Avslutningsvis anses valet av teoretiska perspektiv fortfarande vara relevant för vår studie. Med anledning av perspektivens breda omfång kunde de tydligt synliggöras i den insamlade empiriska datan, även fast vi inte uttryckligen nämnt de teoretiska perspektiven i våra intervjufrågor. Om vi hade valt en annan teoretisk utgångspunkt hade resultatet förmodligen sett annorlunda ut, då vi hade behövt granska empirin från en annan synvinkel.