Självständigt arbete i
förskollärarutbildningen
Förskollärares yrkeskompetens
En kvalitativ studie om arbetet med barn i behov av
särskilt stöd i förskolan
Författare: Ida Svensson & Julia
Olsson
Handledare: Anne Kjellsdotter Examinator: Kristina Holmberg Termin: Ht 2020
Svensk titel
Förskollärares yrkeskompetens
- En kvalitativ studie om arbetet med barn i behov av särskilt stöd i förskolan.
English title
Preschool teachers professional competence
- A qualitative study of preschool teachers work with children in special need.
Abstrakt
Studien syftar till att bidra med kunskap om förskollärares yrkeskompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Undersökningen har genomförts med hjälp av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare som besitter erfarenhet av att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. För att kunna få en förståelse för den
framkomna empirin har studiens teoretiska utgångspunkt baserats på det kritiska-, kompensatoriska- och dilemmaperspektivet. Perspektiven tillsammans med tidigare forskning har även legat till grund för analys och diskussion av resultatet. Resultatet visar att förskollärarna stundtals anser att de besitter otillräcklig yrkeskompetens i mötet med de barn som är i behov av särskilt stöd. Arbetet beskrivs väcka starka känslor och vara både krävande och utvecklande. Organisatoriska förutsättningar så som
barngruppens storlek, förskolans personaltäthet, samt tillgängligheten av specialpedagoger och kompetensutveckling, påverkar förskollärarnas upplevda
yrkeskompetens. Slutligen anses även tidigare erfarenheter samt relationen till kollegor samt vårdnadshavare vara av betydelse för förskollärarnas arbete med de barn som är i behov av särskilt stöd.
Nyckelord
Förskollärare, barn i behov av särskilt stöd, yrkeskompetens, specialpedagogik.
Tack!
Innehållsförteckning
1 INLEDNING ... 1
2 SYFTE ... 2
2.1 FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2
3 CENTRALA BEGREPP ... 2
3.1 BARN I BEHOV AV SÄRSKILT STÖD ... 2
3.2 SPECIALPEDAGOGIK ... 3
4 POLICYDIREKTIV I ARBETET MED BARN I BEHOV AV SÄRSKILT STÖD ... 3
5 TIDIGARE FORSKNING ... 4
5.1 FÖRSKOLLÄRARES UPPLEVDA YRKESKOMPETENS ... 4
5.2 KOMPETENSUTVECKLINGENS BETYDELSE FÖR ATT KUNNA STÖTTA BARNS SKILDA BEHOV ... 5
5.3 ORGANISATORISKA FÖRUTSÄTTNINGAR ... 6
5.4 SAMMANFATTNING AV TIDIGARE FORSKNING ... 6
6 VETENSKAPSTEORETISKA PERSPEKTIV ... 7
6.1 DET KOMPENSATORISKA PERSPEKTIVET ... 7
6.2 DET KRITISKA PERSPEKTIVET ... 8
6.3 DILEMMAPERSPEKTIVET ... 8
6.4 STUDIENS TEORETISKA OCH ANALYTISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 8
7 METOD ... 9
7.1 VAL AV METOD ... 9
7.2 FORSKNINGSVERKTYG ... 10
7.3 URVAL ... 10
7.4 GENOMFÖRANDE ... 12
7.5 BEARBETNING AV DATA ... 12
7.6 ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 13
7.7 STUDIENS TILLFÖRLITLIGHET OCH TROVÄRDIGHET ... 13
8 RESULTAT ... 14
8.1 FÖRSKOLLÄRARNAS ARBETE MED BARN I BEHOV AV SÄRSKILT STÖD ... 14
8.1.1 Barns behov ... 16
8.2 ERFARENHETER SOM HAR PÅVERKAT FÖRSKOLLÄRARNAS SPECIALPEDAGOGISKA KUNSKAPER ... 17
8.3 ORGANISATIONENS PÅVERKAN PÅ FÖRSKOLLÄRARNAS ARBETE MED BARN I BEHOV AV SÄRSKILT STÖD .. 17
8.3.1 Barngruppens storlek ... 18
8.3.2 Personaltäthet ... 18
8.3.3 Rektorns roll ... 19
8.3.4 Specialpedagogisk kompetensutveckling ... 20
8.4 RELATIONERS PÅVERKAN PÅ FÖRSKOLLÄRARNAS UPPLEVDA YRKESKOMPETENS ... 20
8.4.1 Specialpedagoger ... 20
8.4.2 Kollegor ... 22
8.4.3 Vårdnadshavare ... 22
8.5 SAMMANFATTNING AV RESULTAT ... 23
9 ANALYS OCH DISKUSSION ... 24
9.1 HUR FÖRSKOLLÄRARE RESONERAR OM ARBETET MED BARN I BEHOV AV SÄRSKILT STÖD ... 24
9.2 FAKTORER SOM PÅVERKAR FÖRSKOLLÄRARES YRKESKOMPETENS ... 25
9.2.1 Relationer ... 25
9.2.2 Erfarenheter och organisatoriska förutsättningar ... 26
9.3 METODDISKUSSION ... 28
9.4 STUDIENS PEDAGOGISKA IMPLIKATIONER ... 29
REFERENSER ... I
BILAGOR ... III
BILAGA A MISSIVBREV ... III
BILAGA B INTERVJUGUIDE ... IV
1 Inledning
Antalet barn i behov av särskilt stöd i förskolan har ökat. Det visar bland annat en kunskapsöversikt från Skolverket (Hammarberg 2015). Anledningen till ökningen beskrivs kunna bero på en bristande kvalitet i verksamheten, där resurser och
förutsättningar anses vara otillräckliga för att kunna stötta de barn som behöver (a.a.). I samband med ökningen läggs ett större ansvar på förskollärares yrkeskompetens, för att kunna stötta barnen, utifrån deras skilda behov och förutsättningar. Skolinspektionen (2017) förklarar att kompetensutveckling inom specialpedagogik är någonting som sällan erbjuds inom förskolans verksamheter, samtidigt som det upplevs föreligga en bristande yrkeskompetens hos förskollärare. Förskollärarna beskrivs inte heller själva efterfråga några möjligheter till att vidga sina kunskaper inom området, vilket kan tyda på en osäkerhet kring vilken specifik kompetens som behöver utvecklas.
Lundqvist, Westling och Siljehags (2015) studie visar även att förskollärare ofta besitter en känsla av otillräcklighet i mötet med barn som är i behov av särskilt stöd. En
bidragande faktor till känslan uttrycks vara att barn med olika typer av behov ingår i den ordinära verksamheten. Det i relation till stora barngrupper och brist på personal,
beskrivs bidra med svårigheter för förskollärare att tillgodose enskilda barns behov. Skolinspektionen (2017) betonar att det inte heller förekommer någon definition i förskolans styrdokument på hur arbetet med barn i behov av särskilt stöd ska bedrivas. Samtidigt understryker förskolans läroplan (Skolverket 2018) att de synnerligen ska uppmärksammas, i syfte att möjliggöra en utveckling utifrån barnets förutsättningar. Skolinspektionen (2017) uttrycker vidare att det saknas en medvetenhet och förståelse för hur uppdragets praktiska arbete kring ämnet bör utformas. Det kan i sin tur bidra med svårigheter för förskollärare att i sitt arbete kunna stötta de barn som är i behov av särskilt stöd. Skolinspektionens indikationer på förskollärares bristande yrkeskompetens inom specialpedagogik riskerar att försämra villkoren för barnen (a.a.). Studien blir därmed betydelsefull med anledning av att det förekommer en ökning av det antal barn som är i behov av särskilt stöd i dagens förskolor. Samtidigt som det ställer högre krav på förskollärares yrkeskompetens. Valet av att undersöka förskollärares yrkeskompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd, baseras på det intresset som föreligger ämnet. Då vi båda har erfarenheter av arbetet med barnen i förskolan har vi uppmärksammat att det dagligen förekommer diskussioner om hur arbetet bör bedrivas. Förskollärare uttrycker ofta en frustration över att inte ha möjligheten att kunna
tillgodose barnens behov, vilket gör att det därför anses vara viktigt, att i den här
2 Syfte
Syftet med studien är att bidra med kunskap om förskollärares yrkeskompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd.
2.1 Frågeställningar
- Hur resonerar förskollärare om arbetet med barn i behov av särskilt stöd? - Vilka faktorer anser förskollärare påverkar deras yrkeskompetens i arbetet med
barn i behov av särskilt stöd?
3 Centrala begrepp
I det här avsnittet synliggörs studiens två centrala begrepp, barn i behov av särskilt stöd samt specialpedagogik. Begreppen definieras för att bringa klarhet i deras innebörder i förhållande till vår studie.
3.1 Barn i behov av särskilt stöd
Sandberg, Lillvist, Eriksson, Björck-Åkesson och Granlund (2010) förklarar att begreppet ”barn i behov av särskilt stöd” kan förstås utifrån två olika perspektiv, ett barnperspektiv och ett organisationsperspektiv. Begreppet utifrån ett barnperspektiv, innefattar tre skilda kategoriseringar. Den första kategorin inkluderar barn med identifierade diagnoser eller barn som av förskolan anses vara i behov av liknande stöttning. Den andra kategorin innefattar barn utan identifierade diagnoser, som på grund av deras svårigheter behöver ytterligare uppmärksamhet och insatser, ur ett vård- eller utvecklingsperspektiv. Ett vårdperspektiv handlar om ett särskilt stöd som syftar till ett ökat välbefinnande för barnet. Stödet inkluderar uppmuntran samt social- och medicinsk stöttning. Den sociala stöttningen relateras till kunskap om sociala koder, som anses vara betydelsefullt för barnet inom förskolans organisation och som framtida samhällsmedborgare. Utvecklingsperspektivet riktar sig istället mot barnets färdigheter inom exempelvis motorik och språkutveckling. Slutligen syftar den sista kategorin till att samtliga barn, någon gång i livet, är i behov av särskilt stöd och kan då behöva ytterligare stöttning i förskolan (a.a.).
Ur ett organisationsperspektiv riktas istället definitionen av begreppet mot verksamheten och de resurser, personal och tid som finns att tillgå. Flertalet
förskollärare upplever en oro kring de specifika barnens behov, samt hur det påverkar den resterande barngruppen. Verksamhetens resurser blir därav väsentliga, då
förskollärare kan behöva delges mer tid för att stötta de specifika barnen, samtidigt som de själva kan behöva stöttning från specialpedagoger för att underlätta arbetet. Den ordinarie pedagogiken anses inom organisationsperspektivet inte alltid vara tillräcklig för att kunna stötta barn som är i behov av särskilt stöd, utan kan kräva ytterligare kompletteringar och insatser (Sandberg et al. 2010).
Definitionen av begreppet barn i behov av särskilt stöd, kommer i vår studie att innefatta en samlad definition av de två perspektiven. Därav kommer alla barn som av olika anledningar anses kräva extra insatser i förskolans verksamhet att ingå i
uttalade diagnoser likväl som andra svårigheter, som kräver att förskolan tillsätter ytterligare insatser.
3.2 Specialpedagogik
Specialpedagogik används i dagens förskolor för att kunna stötta barn som är i behov av särskilt stöd. Specialpedagogiken beskrivs enligt Karlsudd (2011) snarare syfta på en metodik som kan användas för att stötta de specifika barnen i verksamheten. Vidare lyfter författaren vikten av att inte särskilja specialpedagogiken från den ordinära pedagogiken, då den ordinära pedagogiken ska innefatta barns demokratiska rättigheter och lika värde. Därav kan ett särskiljande innebära att de barn som kräver extra
stöttning, inte inkluderas i den ordinära pedagogikens värdegrund. Istället bör specialpedagogiken förstås som specifika tillvägagångssätt för att kunna gynna inkluderingen av barn som är i behov av särskilt stöd i förskolan (a.a.).
Vår studie kommer använda begreppet specialpedagogik som en metodik som kompletterar den ordinära pedagogiken. Vidare definieras begreppet som en del av förskollärares yrkeskompetens, i deras arbete med barn i behov av särskilt stöd i förskolan.
4 Policydirektiv i arbetet med barn i behov av särskilt stöd
Barn som av någon anledning anses vara i behov av extra stöttning från förskolan, ska enligt både läroplanen (Skolverket 2018) och 8 kap. 9§ av Skollagen (SFS 2018:1303) synnerligen uppmärksammas. Det framkommer också av Skollagen (a.a.) att det är förskolans personal som ansvarar över att informera rektorn om barn kräver extra stöttning. Rektorn är då skyldig att tillsätta ytterligare stöd utifrån barnets behov. Även förskolans läroplan (Skolverket 2018) lyfter rektorns specifika ansvar över attförskolans utbildning konstrueras så att barnen kan utvecklas utifrån sina individuella förutsättningar. Vidare lyfter läroplanen (a.a.) att arbetslaget ska utmana, stimulera och ge stöttning till barn som är i behov av särskilt stöd. I den senaste revidering av
förskolans läroplan (a.a.) tydliggjordes det även att barn som behöver stöttning i form av teckenspråk, ska få tillgång till detta, för att främja deras språkutveckling. Förskolans läroplan (a.a.) lyfter framförallt arbetslagets och rektorns specifika ansvar i arbetet med de barn som anses vara i behov av särskilt stöd. Förskollärarnas enskilda ansvar över arbetet med de specifika barnen betonas däremot endast vid övergångar, där uppdraget syftar till att uppmärksamma utvecklingen av specifika barns särskilda behov.
Trots styrdokumentens föreskrifter om barn i behov av särskilt stöd, förekommer det inte någon beskrivning gällande hur arbetet med de specifika barnen ska utformas. Däremot uttrycker Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter (2009) att alla barn, oavsett behov, ska behandlas likvärdigt och har rätt till att vara aktiva
5 Tidigare forskning
I det här avsnittet presenteras tidigare forskning kring förskollärares arbete med barn i behov av särskilt stöd. Inledningsvis kommer förskollärares upplevda yrkeskompetens att belysas för att vidare synliggöra förskollärares kompetensutveckling inom
specialpedagogik. Slutligen presenteras förskolans organisatoriska förutsättningars påverkan på förskollärares arbete med barn i behov av särskilt stöd.
Forskning gällande förskollärares yrkeskompetens i arbetet med barn i behov av särskilt stöd är begränsad, och fokuserar främst på inkludering av de specifika barnen. Den tidigare forskning som nedan presenteras är genomförd i Sverige, Afrika, Finland, Kina, Norge och Vitryssland. Att studierna är genomförda i flera länder och därmed även inom olika utformade förskolor, skulle kunna leda till en bredare syn på hur
förskollärare resonerar över sin yrkeskompetens, i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd. För att få ytterligare information om sökprocessen, se bilaga C.
5.1 Förskollärares upplevda yrkeskompetens
Uppfattningen av den egna yrkeskompetensen, gällande att stötta barn i behov av särskilt stöd i förskolan, skiljer sig markant mellan norska och vitryska förskollärare. I Hannås och Bahdanovich Hanssens (2016) kvalitativa studie intervjuades 10
förskollärare. Syfte var att jämföra norska och vitryska förskollärares uppfattningar av förekommande arbetsmetoder, för att kunna stötta barn i språkliga svårigheter.
Resultatet visar att norska förskollärare anser sig besitta bristande kunskaper inom specialpedagogik. Den otillräckliga kompetensen beskrivs vidare ha lett till en sämre självkänsla, kombinerat med en oro över hur de specifika barnen påverkas av den bristfälliga undervisningen. Av studien framkommer det även att norska förskollärare generellt sätt besitter en låg utbildningsnivå, och behovet av kompetensutveckling beskrivs vara stort. Den låga utbildningsnivån har vidare lett till att personal med en utökad yrkeskompetens inom specialpedagogik, tilldelas ett så stort ansvar över de specifika barnen, att det inte anses vara möjligt att genomföra. Eftersom samtlig personal inom förskolan har ett ansvar över att utföra en planerad undervisning åt barn som är i behov av särskilt stöd, betonas vikten av att alla verksamma bör få tillgång till en utvecklad kunskap inom specialpedagogik. Vidare beskrivs det att experthjälp från exempelvis specialpedagoger och logopeder är svåråtkomliga, med långa väntetider och få tillfällen att få stöd och vägledning. Det har i sin tur lett till att förskollärare känner sig omotiverade till arbetet med de specifika barnen, samtidigt som de uttrycker en känsla av hjälplöshet och förtvivlan (Hannås & Bahdanovich Hanssens 2016).
Det föreligger stora skillnader i hur vitryska förskollärareuppfattarsin yrkeskompetens, jämfört mot de norska förskollärarna. I Vitryssland har förskollärare i större
utsträckning tillgång till de kunskaper som krävs, för att kunna stötta de barn som är i behov av särskilt stöd. Upplevelsen beskrivs grundas på förskollärarnas positiva
inställning till kompetensutveckling inom specialpedagogik, fastän det är något som de själva får bekosta. Hannås och Bahdanovich Hanssens (2016) påstår även att en
verksamhet som präglas av ett kommunikativt arbetssätt samt en uttalad
förskollärarna att det förekommer några större utmaningar i arbetet, utan framgången återfinns i tron på sin yrkeskompetens (a.a.).
Till skillnad från Hannås och Bahdanovich Hanssens (2016) studie lyfter däremot Nislin, Paananen, Repo, Sajaniemi och Sims (2016) erfarenheter och relationers påverkan på förskollärares upplevda yrkeskompetens. Studien genomfördes med hjälp av en online-undersökning och studerade sambandet mellan arbetstillfredsställelse och yrkeskompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd, där 885 finska förskollärare medverkade. Ur resultatet framkommer det att uppskattning från de specifika barnens vårdnadshavare är väsentligt för förskollärares uppleva
självförtroende inom professionen, där även yrkeskompetensen beskrivs öka.
Uppskattning från kollegor påstås däremot inte ha någon betydande effekt. Istället anses relationerna till de specifika barnen vara av större betydelse för att underlätta arbetet, som många gånger beskrivs vara utmanande. Förskollärare som varit yrkesverksamma under en längre tid beskrivs många gånger känna sig mer uppskattade i sitt arbete med de specifika barnen, än förskollärare med mindre erfarenhet av yrket. Resultatet visar även att barn med svåra funktionsvariationer och trauman ofta kan upplevas som svåra att bemöta, på grund av att förskollärare inte anser sig besitta de kunskaper som krävs, för att kunna stötta dessa barn. De bristande kunskaperna anses leda till en känsla av inkompetens och osäkerhet i yrkesrollen (a.a.).
5.2 Kompetensutvecklingens betydelse för att kunna stötta barns
skilda behov
Att arbeta med barn i behov av särskilt stöd beskrivs många gånger vara utmanande. Dessutom har barns specifika behov en påverkan över hur vidare förskollärare anser att deras yrkeskompetens är tillräcklig. Det framkommer i Lee, Yeung, Tracey och Barkers (2015) kvantitativa enkätstudie där 520 förskollärare och rektorer i Hong Kong
medverkade. Resultatet visar att förmågan att inkludera barn i behov av särskilt stöd i verksamheten är beroende av förskollärarnas utbildningsnivå. Att ha tillgång till kompetensutveckling inom specialpedagogik underlättade förskollärares inkluderande arbete med de barn som har intellektuella, visuella, auditiva och språkliga svårigheter. Däremot anses det inte ha betydelse för övriga barns specifika behov.
Kompetensutveckling har å andra sidan ingen påverkan över förskollärares förmåga att acceptera en inkludering av barn i behov av särskilt stöd i förskolan, då acceptansen endast grundas på barnets svårigheter. Barn med språkliga samt intellektuella
svårigheter beskrivs vara lättare att acceptera, i jämförelse mot barn med hörselskador, neurologiska eller fysiska funktionsvariationer. Förskollärarna har även svårt att acceptera en inkludering av barn med synskador, då de vanligtvis anses vara de mest utmanande (a.a.).
Förskollärarnas upplevelser baseras på deras otillräckliga kunskaper om barns olika behov samt svårigheter med att utifrån läroplanen anpassa de didaktiska valen. Att stötta och inkludera barn med fysiska funktionsvariationer beskrivs vara lättare, då det inte krävs några anpassningar i undervisningen. Istället kan endast den fysiska miljön anpassas för att inkludera de specifika barnen. Det förekommer även en okunskap hos förskollärarna gällande hur de kan inkludera barn som är i behov av särskilt stöd, på det sätt som de är berättigade till (a.a.).
5.3 Organisatoriska förutsättningar
Förskollärares yrkeskompetens beskrivs vara beroende av verksamheters
organisatoriska förutsättningar. Lundqvist, Westling och Siljehag (2015) studerade 8 svenska förskolor med barn i med behov av särskilt stöd, med syfte att undersöka förskolornas kvalitet, organisation och resurser. Studien använde sig av en variation av datainsamlingsmetoder däribland intervjuer, dokument, konversationer samt
ostrukturerade direkta observationer. Resultatet visar att förskollärare som arbetar i förskolor där barn i behov av särskilt stöd är integrerade i den ordinära verksamheten, ofta uttrycker känslor av otillräcklighet i sitt arbete. Känslan av otillräcklighet beror framförallt på stora barngrupper, där möjligheterna att kunna stötta de specifika barnen är begränsade. Dessutom beskrivs en brist på personal förekomma, vilket i sin tur även bidrar med en försämrad kvalitet i verksamheterna. Bristen på personal och stora barngrupper resulterar i att förskollärare har svårt att interagera med de barn som anses vara i behov av särskilt stöd. Interaktionen präglas ofta av tillrättavisningar då tiden för att i lugn och ro stötta barnen, inte räcker till. Förskollärares yrkeskompetens beskrivs förbättras genom kontinuerliga utvärderingar av det egna förhållningssättet och arbetet med de specifika barnen (a.a.).
Till skillnad från Lundqvist, Westling och Siljehag (2015) lyfter Renblad och Brodin (2014) specialpedagogers betydande roll i verksamheten, för att förskollärarna i sitt arbete ska kunna stötta barn i behov av särskilt stöd. I studien intervjuades tre specialpedagoger, med syfte att undersöka vilken stöttning de specifika barnen, får tillgång till i förskolan. Ur resultatet framkommer det att specialpedagoger ofta agerar som handledare åt förskollärare, när deras pedagogik inte anses vara tillräcklig. Genom handledning får förskollärare möjligheten att ställa frågor och utbyta tankar, som kan förbättra deras yrkeskompetens. Förskollärares kompetens inom specialpedagogik, påverkar deras förmåga att bemöta barnen utifrån deras skilda behov. Vidare framkommer det även att förskollärare ofta besitter en känsla av osäkerhet, vid de tillfällen där specifika barns handlingsplaner skriftligen ska formuleras. Osäkerheten beskrivs grundas i att förskollärarna inte besitter djupgående kompetens kring vilken stöttning som krävs till varje enskilt barn. Vidare lämnas vanligtvis ansvaret över till specialpedagogerna som uttrycks vara mer lämpliga för arbetet (a.a.).
5.4 Sammanfattning av tidigare forskning
Förskollärares yrkeskompetens gällande att i sitt arbete kunna stötta de barn som är i behov av särskilt stöd påverkas av flera olika faktorer. Arbetslivserfarenhet och
däremot att tillgången av kompetensutveckling inom området är begränsad. Det förekommer även delade meningar kring vilka förskollärare som bör få tillgång till kompetensutvecklingen. Å ena sidan lyfts vikten av arbetsfördelning, där förskollärare som besitter en högre yrkeskompetens tar ansvar för att stötta de specifika barnen. Å andra sidan betonas vikten av att alla förskollärare bör ha tillgång till specialpedagogisk kompetens för att barnen oavsett tidpunkt på dagen, ska få tillgång till den stöttning som krävs (a.a.).
För att förskollärare ska kunna fullfölja sitt uppdrag med koppling till styrdokumenten förklarar Lee et al. (2015) att kompetensutveckling inom specialpedagogik är av betydelse, samtidigt som kompetensutvecklingen inte alltid är tillräcklig.
Kompetensutvecklingen beskrivs inte påverka hur vidare förskollärare accepterar barnens varierande förutsättningar. Däremot lyfter flertalet studier att förskollärarnas yrkeskompetens påverkas av barnens olika behov, där en del behov anses vara svårare att bemöta än andra (Chhabra, Bose & Chadhac 2018; Lee et al. 2015 & Nislin et al. 2016). Vidare beskriver Lundqvist, Westling och Siljehag (2015) att organisatoriska förutsättningar, så som stora barngrupper samt brist på personal, leder till att
förskollärare påstår att arbetstiden inte räcker till, för att stötta de specifika barnen. Renblad och Brodin (2014) uttrycker vidare att tillgången till specialpedagoger är av betydelse för att förskollärare ska få handledning och uppleva sig mer kompetenta i arbetet med de specifika barnen. Avslutningsvis påstår däremot Hannås och
Bahdanovich Hanssen (2016) att tillgängligheten av specialpedagoger tämligen är begränsad, vilket påverkar det stöd som förskollärare få tillgång till för att kunna stötta barn som är i behov av särskilt stöd i förskolan.
6 Vetenskapsteoretiska perspektiv
I det här avsnittet kommer studiens vetenskapsteoretiska perspektiv att presenteras, som tar avstamp i tre specialpedagogiska perspektiv: det kompensatoriska, kritiska och dilemmaperspektivet. Slutligen synliggörs studiens teoretiska och analytiska utgångspunkter.
6.1 Det kompensatoriska perspektivet
Nilholm (2007) beskriver att det kompensatoriska perspektivet betraktar
specialpedagogiken som ett komplement till den ordinära förskolepedagogiken, i syfte att kompensera för de svårigheter som barnet besitter. Det är därmed inte verksamheten som är ansvarig för de brister som barnet uppvisar utan svårigheterna föreligger barnet själv. Barn med särskilda behov anses därav avvika från mängden med anledning av de svårigheter som barnet besitter, vilka ofta motiveras av psykologiska och neurologiska besvär. Diagnostisering är ett vanligt förekommande, där barnets problematik kartläggs och kategoriseras för att med hjälp av specialpedagogik kunna ge barnet den stöttning som krävs. Vanligtvis utgår skolsystem från ett kompensatoriskt perspektiv där
6.2 Det kritiska perspektivet
Till skillnad från det kompensatoriska perspektivet beskriver Nilholm (2007) att det kritiska perspektivet istället riktar fokus mot organisationen. Perspektivet belyser en stark kritik mot diagnostisering av barn och ställer sig frågande till skolsystemets uppbyggnad. Diagnostiseringar anses inte gynna det enskilda barnet, utan istället kan diagnosen användas som ett argument för ett misslyckat skolsystem. Det framträder därav att orsaker till misslyckanden inte är kopplat till individen, utan istället bör andra faktorer såsom resurser och arbetssätt ifrågasättas. Skolsystemet anses enligt det kritiska perspektivet alltså behöva anpassas efter de barn som ingår, och ställer sig därmed frågande till specialpedagogik som ett komplement till den ordinära pedagogiken. Nilholm (a.a.) påstår att det saknas forskning som visar på att en tillämpning av
specialpedagogik skulle vara mer gynnsamt, än att i allmänhet arbeta mer flexibelt och integrerat inom förskoleverksamheter.
6.3 Dilemmaperspektivet
Det spänningsfält som förekommer mellan det kompensatoriska och det kritiska perspektivet gällande förskolans ansvar och barns specifika behov kan sammanfattas i ett dilemmaperspektiv. Nilholm (2007) uttrycker att perspektivet lyfter olika
motsättningar och dilemman som förekommer med koppling till arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Exempelvis ska förskolan anpassa verksamheten utifrån barnets individuella behov och förutsättningar, samtidigt som gruppdynamiken måste tas i beaktande. Likväl ska förskolan enligt läroplanen (Skolverket 2018) se till att utbildningen bli likvärdig för alla barn samtidigt som tillgången av personal, ekonomiska, tidsmässiga och pedagogiska resurser är begränsade. Nilholm (2007) beskriver även att den stöttning som tillsätts för det enskilda barnet, är en konsekvens av hur förskollärare väljer att karakterisera barnets behov. Med koppling till ett
kompensatoriskt perspektiv föreligger svårigheterna barnet, medan det kritiska
perspektivet lyfter verksamhetens otillräcklighet, vilket leder till ett spänningsfält kring vilka barn som är i behov av särskilt stöd.
Enligt dilemmaperspektivet krävs ständiga överväganden och tillfälliga lösningar utifrån vad som i situationen anses vara mest lämpligt. Samhället är i ständig förändring, likaså barnens utveckling. Nilholm (2007) beskriver att det kräver att
förskollärare utvärderar och anpassar det stöd som ges, utifrån vad barnet för tillfället är i behov av. Komplexiteten inom olika spänningsfält leder till att det inte är möjligt att endast se dilemman utifrån en synvinkel. Förskollärare behöver ta barns specifika behov och verksamhetens utformning i beaktande, för att kunna avgöra vilka anpassningar som för tillfället anses vara mest gynnsamma. Komplexiteten gör däremot att det är omöjligt att tillgodose alla barns skilda behov inom en och samma förskoleverksamhet. Ständiga överväganden medför alltid att några barns behov i olika situationer prioriteras lägre än andras. På samma sätt kan enskilda barns behov hamna i skuggan av det stöd som barngruppen kräver (a.a.).
6.4 Studiens teoretiska och analytiska utgångspunkter
Det kompensatoriska perspektivet utgår från att behov uppmärksammas som en problematik föreliggande det enskilda barnet. Specialpedagogiken beskrivs enligt perspektivet tillsättas när den ordinära pedagogiken inte räcker till, för att kunna stötta de barn som är i behov av särskilt stöd (Nilholm 2007). Att utgå från ett
kompensatoriskt perspektiv möjliggör för studien att synliggöra förskollärares
yrkeskompetens i relation till de behov som föreligger barnet. Tidigare forskning visar att förskollärare upplever att barns varierande behov är olika svåra att bemöta. Barnens skilda behov beskrivs bidra till att förskollärarna stundtals inte anser sig besitta
tillräcklig yrkeskompetens, för att kunna stötta de specifika barnen i deras utveckling (Chhabra, Bose & Chadhac 2018; Lee et al. 2015 & Nislin et al. 2016). Vid studiens analys kommer det kompensatoriska perspektivet att användas för att belysa hur förskollärare resonerar kring diagnoser och barns särskilda behov. Vidare kommer perspektivet tillämpas för att synliggöra vilka behov som förskollärare upplever som mest utmanande, samt vilken kompetens som betraktas som viktig att besitta i arbetet med de specifika barnen.
Att utgå från ett kritiskt perspektiv tillåter istället studien att fokusera på förskollärares yrkeskompetens i relation till verksamhetens resurser och förutsättningar. Perspektivet syftar till att verksamhetens organisatoriska förutsättningar är väsentliga för att kunna tillgodose barnens behov (Nilholm 2007). Lundqvist, Westling och Siljehag (2015) påstår att personaltäthet och barngruppernas storlek påverkar förskollärares möjligheter att stötta de barn som är i behov av särskilt stöd. Vidare uttrycker Renblad och Brodin (2014) att specialpedagogernas tillgänglighet är väsentliga för förskollärares
yrkeskompetens. Det kritiska perspektivet kommer därmed att tillämpas för att analysera de förutsättningar som verksamheter erbjuder förskollärarna i deras arbete med de specifika barnen. Därefter kommer perspektivet att användas för att synliggöra vilka faktorer som förskollärarna anser påverkar deras yrkeskompetens.
Slutligen synliggör dilemmaperspektivet komplexiteten mellan det kompensatoriska och det kritiska perspektivet. Lundqvist, Westling och Siljehag (2015) lyfter exempelvis dilemmat mellan att stötta enskilda barns behov jämfört med att främja hela
barngruppens utveckling. Att utgå från ett dilemmaperspektiv möjliggör för studien att analysera de olika spänningsfält som kan uppstå för förskollärare i deras arbete med de specifika barnen. Spänningsfälten kommer i sin tur sättas i relation till hur de påverkar förskollärares yrkeskompetens.
7 Metod
I det här avsnittet presenteras till en början studiens val av metod, följt av en beskrivning av studiens forskningsverktyg. Därefter presenteras urvalet följt av datainsamlingens genomförande och bearbetning, för att vidare synliggöra de etiska ställningstagande som har tagits i beaktande. Slutligen förs en diskussion kring studiens tillförlitlighet och trovärdighet.
7.1 Val av metod
För att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar ansågs en kvalitativ metod vara mest lämplig. Med anledning av att studien vill synliggöra hur förskollärare
och Erikson (2017) förklarar att den kvalitativa metoden syftar till att framställa djupgående beskrivningar och rik empiri. Likväl värdesätter denna studie det
kontextuella sammanhanget där förskollärarnas resonemang kan synliggöras utifrån ett helhetsperspektiv. Genom att ta hänsyn till det kontextuella sammanhanget möjliggörs en bredare förståelse för hur förskollärare resonerar om arbetet med de specifika barnen, samt vilka faktorer som påverkar deras yrkeskompetens. Även Denscombe (2018) beskriver även att den kvalitativa metoden värdesätter helheten där kontexten blir betydelsefull för att kunna tolka och få en förståelse för den insamlade empiriska datan. Att använda en kvantitativ metod ansågs inte vara lämpligt då den strävar efter att synliggöra samband mellan olika faktorer. En kvantitativ metod begränsar därmed möjligheterna att på ett djupgående plan framställa informanternas personliga resonemang om deras yrkeskompetens, vilket inte hade kunnat besvara studiens frågeställningar. Avslutningsvis strävar den kvalitativa metoden efter att bidra med forskningsresultat som kan bli överförbara till liknande kontexter (a.a.). Förhoppningen är att andra förskolepedagogiska verksamheter ska kunna jämföra sig med och känna igen sig i det framkomna resultatet.
7.2 Forskningsverktyg
Med anledning av studiens begränsade tidsram samt att studien vill få tillgång till innehållsrika beskrivningar av förskollärarnas resonemang, ansågs semistrukturerade intervjuer vara ett lämpligt forskningsverktyg. Denscombe (2018) förklarar att
intervjuer är passade för småskalig forskning på grund av den rika empiri som kan bli tillgänglig med endast ett fåtal intervjuer. Vidare beskriver författaren att
semistrukturerade intervjuer baseras på redan färdigformulerade intervjufrågor men tillåter samtidigt en flexibilitet och öppenhet för att kunna följa informanternas
resonemang (a.a.). Eftersom valet av forskningsverktyg baserades på semistrukturerade intervjuer formulerades en intervjuguide innehållande 18 öppna frågor (se bilaga B). Intervjuguiden konstruerades utifrån studiens två frågeställningar. För att kunna besvara studiens första frågeställning som handlar om hur förskollärare resonerar om arbetet med barn i behov av särskilt stöd, utformades sex intervjufrågor med 10 tillhörande potentiella följdfrågor. För att vidare kunna besvara studiens andra frågeställning gällande vilka faktorer som förskollärare anser påverkar deras yrkeskompetens i arbetet med de specifika barnen, formulerades åtta intervjufrågor med 10 tillhörande potentiella följdfrågor. Det formulerades även tre uppvärmningsfrågor för att tidigt i intervjun skapa förutsättningar för ett lättsamt klimat mellan informant och intervjuare. För att vidare bidra med trygghet klargjordes det även i samband med uppvärmningsfrågorna att det inte fanns några rätta svar på de kommande intervjufrågorna. Intervjuerna avslutades även med ytterligare en öppen fråga, där informanterna gavs möjlighet att komplettera med information som de ansåg var viktig. Genom de öppna
intervjufrågorna fick informanterna möjlighet att utveckla sina resonemang likväl som intervjuaren genom följdfrågor gavs tillfälle att bringa klarhet i informanternas
beskrivningar.
7.3 Urval
även har utgått från ett bekvämlighetsurval då informanterna arbetar i södra Sverige, där vi forskare är bosatta. Denscombe (2018) beskriver att ett bekvämlighetsurval även möjliggör att det blir enklare att genomföra studien med anledning av att informanterna är mer lättåtkomliga. Förskollärarna som deltagit i studien arbetar alla på kommunala förskolor varav fyra av dem är centralt belägna. Hälften av dem återfinns i medelstora städer och den andra hälften i mindre städer. Den femte förskolan är istället belägen på landsbygden på en mindre ort. Förskollärarna som arbetar på de olika förskolorna har både en varierande ålder och har varit yrkesverksamma under olika långa perioder. De besitter även skilda erfarenheter av att arbeta med barn som är i behov av särskilt stöd, vilket anses vara väsentligt för att kunna besvara studiens frågeställningar. Urvalet har valts för att synliggöra en variation av enheter och arbetslivserfarenhet, i förhoppning om att bidra med ett rikt och varierat material, som kan bli överförbart till andra förskolepedagogiska kontexter. Nedan presenteras de sex förskollärarna som har medverkat i studien.
Anna är 26 år och arbetar på förskola 1. Förskolan är kommunal och är centralt belägen i en mindre stad i södra Sverige. Anna har arbetat som förskollärare under två års tid. Bianca är 44 år och arbetar på förskola 2. Förskolan är kommunal och är centralt belägen i en medelstor stad i södra Sverige. Bianca har arbetat som förskollärare i 23 år.
Cecilia är 55 år och arbetar på förskola 3. Förskolan är kommunal och är centralt
belägen i en medelstor stad i södra Sverige. Cecilia har arbetat som förskollärare i 34 år. Denise är 38 år och arbetar även hon på förskola 3. Förskolan är kommunal och är centralt belägen i en medelstor stad i södra Sverige. Denise har arbetat som förskollärare i 11 år.
Erika är 39 år och arbetar på förskola 4. Förskolan är kommunal och är belägen på landsbygden i en mindre ort i södra Sverige. Erika har arbetat som förskollärare i 15 år. Felicia är 45 år och arbetar på förskola 5. Förskolan är kommunal och är centralt
belägen i en mindre stad i södra Sverige. Felicia har arbetat som förskollärare i 22 år. Tabell 1: Sammanfattning av urval
Namn Ålder Förskola Geografiskt område Arbetat som förskollärare/år
7.4 Genomförande
Som förberedelse inför datainsamlingen utformades intervjufrågor, baserade på studiens syfte och frågeställningar (se bilaga B). Denscombe (2018) lyfter vikten av att tidigt informera informanterna om intervjuns syfte och etiska ställningstagande. Således kontaktades respondenterna via mail, där de genom ett missivbrev fick ta del av studiens syfte och de etiska överväganden som tagits i beaktande. Även förskolornas rektorer informerades om studien. När informanterna godkänt deras medverkan, bokades en tid in för intervju som med anledning av Covid 19 genomfördes via
videosamtal på Google Meet. En begränsning som återfanns med anledning av Covid 19 var informanternas höga arbetsbelastning, vilket gjorde att det blev svårt att finna tid för intervju. Det var även stundtals svårt att komma i kontakt med informanterna på grund av den höga sjukfrånvaron som pandemin har bidragit med. Ytterligare en begränsning återfanns i användningen av de digitala videosamtalen, där tekniken inför sista
intervjutillfället inte fungerade. Däremot kunde problemet lösas genom att byta till ett annat digitalt verktyg. Trots begränsningarna som beskrivits ovan anses inte studiens resultat ha påverkats av att inte ha kunnat genomföra några fysiska intervjuer.
Videosamtalen möjliggjorde att forskare och informanter kunde ha ögonkontakt med varandra och i lugn och ro genomföra intervjuerna, trots informanternas höga
arbetsbelastning. För att säkerställa studiens tillförlitlighet medverkade båda forskarna under intervjuerna. Däremot var endast den intervjuaren som haft tidigare kontakt med informanten aktiv under intervjun, för att möjliggöra en större trygghet under
intervjutillfället. Vid intervjutillfället ställdes öppna frågor samt följdfrågor. Denscombe (2018) förklarar att frågorna möjliggör ett synliggörande av informanternas
erfarenheter, samtidigt som de kan bringa klarhet i förekommande resonemang. Intervjuerna varade mellan 20–40 minuter och spelades in med hjälp av telefon och ipad, för att säkerställa att materialet fanns tillgänglig för vidare transkribering. Att anteckna för hand ansågs inte vara lika tillförlitligt, då anteckningarna lättare hade kunnat präglas av våra förutfattade meningar. Anteckningarna skulle även kunna ta fokus från intervjun och leda till att betydelsefulla uttalanden gick om intet.
7.5 Bearbetning av data
Allt inspelat intervjumaterial transkriberades för att göra materialet tillgängligt för vidare analys. Transkriberingen lästes grundligt igenom av oss forskare för att det skulle vara möjligt att jämföra och se mönster i den insamlade empirin. Därefter gjordes en innehållsanalys där empirin bröts ned och sorterades i förhållande till studiens frågeställningar. Med hjälp av färgkodning sorterades sedan den empiriska datan i mindre kategorier. Malmqvist (2007) beskriver att färgkodning lättare synliggör mönster i empirin, vilket kan vara betydelsefullt under arbetet med analysen. Efter att empirin hade kategoriserats efter det mest framträdande innehållet som skulle kunna besvara studiens frågeställningar, kunde fyra olika tematiseringar synliggöras: 1. Förskollärares arbete med barn i behov av särskilt stöd, 2. Erfarenheter som har
diskuteras vidare i relation till tidigare forskning samt teoretiska perspektiv under rubriken Analys och Diskussion
7.6 Etiska överväganden
För att kunna bedriva en vetenskaplig studie blir etiska övervägande nödvändiga
(Vetenskapsrådet 2011). Med anledning av att vår studie vill komma åt hur förskollärare resonerar över sin yrkeskompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd, behöver hänsyn tas till informanternas medverkan. Vetenskapsrådet (a.a.) förklarar att kunskapsintresset för studiens genomförande måste vägas mot följderna av
individens medverkan. Genom att ta etiska övervägande i beaktande gick det att säkerhetsställa att riskerna för att informanterna skulle ta skada minimerades.
Vetenskapsrådet (a.a.) beskriver att den viktigaste etiska aspekten att ta hänsyn till vid forskningsstudier kan sammanfattas i begreppet, individskyddskravet. Detta skydd innebär att hänsyn måste tas till individens integritet, där alla former av kränkningar är otillåtna. I vår studie har informanterna delgetts största möjliga anonymitet samtidigt som vi visat respekt för individens frihet och okränkbarhet.
Studien har även tagit hänsyn till Vetenskapsrådets (2011) fyra forskningsetiska principer: Informationskravet, samtyckeskravet, nyttjandekravet samt
konfidentialitetskravet. Informanterna har genom ett missivbrev informerats om studiens syfte samt de villkor som gäller för deras medverkan, i enlighet med informationskravet. Vetenskapsrådet (a.a.) beskriver att det är av vikt att informera individen om studiens syfte och villkor för att redovisa för eventuellt obehag eller risker med deltagandet. Därefter har informanterna utifrån samtyckeskravet fått besluta över sin egen medverkan, och under hela studiens gång haft möjlighet att avsäga sig sitt deltagande. Personliga uppgifter har därefter endast använts i forskningssyfte, vilket överensstämmer med det som Vetenskapsrådet (a.a.) kallar för nyttjandekravet. Nyttjandekravet värdesätts för att säkerställa att individers personuppgifter endast får användas till forskningsändamål (a.a.). Slutligen togs konfidentialitetskravet i beaktande genom att använda fiktiva namn. Dessutom har tillgängligheten av de personuppgifter som samlats in varit begränsade för utomstående. Vetenskapsrådet (a.a.) uttrycker att konfidentialiteten är av stor betydelse för att inte utsätta individen för kränkande behandling och därmed inte heller orsaka något obehag.
7.7 Studiens tillförlitlighet och trovärdighet
För att bidra med en trovärdig studie krävs det att alla de val som tagits i beaktande under studiens gång överensstämmer med föreliggande syfte och frågeställningar. Även Allwood och Erikson (2017) betonar vikten av studiens interna koherens, där
resonemang och slutsatser är förenliga med varandra. För att vi skulle kunna besvara studiens frågeställningar valdes därför semistrukturerade kvalitativa intervjuer som metod. Denscombe (2018) beskriver att kvalitativa intervjuer möjliggör för studien att få tillgång till en rik empiri, där respondenternas resonemang och tankar kan
synliggöras på ett djupgående plan. Att istället utgå från en kvantitativ metod ansåg inte vara relevant då det snarare hade belyst olika faktorers samband, vilket inte är studiens syfte. Denscombe (a.a.) påstår att valet av en relevant metod är väsentligt för att kunna svara på forskningsfrågor och öka studiens trovärdighet (a.a.). Utifrån valet av
Valet av respondenter baserades på sex förskollärare med tidigare erfarenheter av att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Kihlström (2007) påstår att en studies
trovärdighet ökar om det är möjligt att komma åt informanternas erfarenheter, samtidigt som svaren blir mer tillförlitliga om de grundas på individuella upplevelser. Eftersom att tiden för studien var begränsad, var det inte möjligt att intervjua ett större urval. Då studiens frågeställningar kräver djupgående beskrivningar av hur förskollärare resonerar om sin yrkeskompetens, ansågs sex förskollärare vara tillräckligt för att resultatet skulle bli överförbart till liknande kontexter.
För att kunna komma åt informanternas resonemang präglades intervjuerna av öppna frågor samt följdfrågor. Denscombe (2018) förklarar att öppna frågor möjliggör för informanterna att uttrycka sina tankar utan att påverkas av intervjuarens åsikter, vilket ökar svarens tillförlitlighet. Författaren uttrycker vidare att tillhörande följdfrågor kan klargöra svar och ge en mer rättvis bild av informanternas resonemang (a.a.). För att ytterligare öka studiens tillförlitlighet deltog båda forskarna i intervjuerna, vilket informanterna gett sitt godkännande till. Med anledning av Covid-19 var det inte möjligt att genomföra fysiska intervjuer, därav genomfördes intervjuerna via
videosamtal. Att båda forskarna deltog i intervjuerna möjliggjorde att en av forskarna kunde fokusera på de frågor som ställdes, samtidigt som den andra forskaren vid behov kunde komplettera intervjun med ytterligare frågor. Däremot anser Allwood och Erikson (2017) att asymmetriska maktförhållanden kan uppstå när fler forskare deltar, vilket innebär att forskarna hamnar i en överordnad position gentemot informanterna. För att minska asymmetrin var endast en forskare aktiv i samtalet. Det tydliggjordes även tidigt under intervjun att det inte fanns något rätt svar på de frågor som ställdes, vilket kan ha ökat tillförlitligheten i informanternas resonemang. Informanterna gjordes även medvetna om de etiska ställningstagande som har tagits i beaktande och den konfidentialitet som studien präglats av. Till sist har intervjuerna spelats in och transkriberats, vilket Denscombe (2018) påstår leder till att forskarna kan få fram ett rättvist och fullständigt resultat som besvarar frågeställningarna.
8 Resultat
I det här avsnittet kommer studiens resultat att presenteras. Resultatet baseras på de intervjuer som genomförts med förskollärarna för att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar. Citat från intervjuerna har nedan använts för att kunna synliggöra hur förskollärarnas resonerar om deras yrkeskompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd. För att bibehålla förskollärarnas anonymitet har de tilldelats fiktiva namn. Resultatet har tematiserats utifrån 4 huvudrubriker och medföljande underrubriker. De 4 huvudrubrikerna innefattar: Förskollärares arbete med barn i behov av särskilt stöd, Erfarenheter som har påverkat förskollärarnas specialpedagogiska kunskaper, Organisationens påverkan på förskollärarnas arbete med barn i behov av särskilt stöd och Relationers påverkan på förskollärarnas yrkeskompetens.
8.1 Förskollärarnas arbete med barn i behov av särskilt stöd
längst in i hennes hjärta vilket gör att hon känner sig väldigt känslomässigt engagerad kring dem. Hon förklarar att hon upplever en frustration över att inte ha möjligheten att ge de barn som är i behov av särskilt stöd den stöttning som hon skulle vilja. Denise förklarar vidare att arbetet med de barn som är i behov av särskilt stöd kan påverka den resterande barngruppen negativt, då det inte finns tillräckligt med tid för att kunna stötta samtliga barns behov. Flertalet av förskollärarna uttrycker även att de ofta kan vara kritiska mot sig själva och känna att de misslyckas vid tillfällen då de tappar tålamodet eller känner att de inte räcker till i sitt yrke. Cecilia upplever att arbetet med de specifika barnen kan ta väldigt mycket energi från henne. Hon förklarar att hon ibland kan vara så trött efter en arbetsdag att det påverkar hennes fritid, då hon inte orkar infinna sig i fler sociala sammanhang.
Man kan vara så trött så man nästan svimmar när man går från jobbet och tänker att, nu orkar jag inte träffa en enda människa ikväll och det kan ju bero på ett endaste barn (Cecilia).
Trots att arbetet många gånger kan beskrivas som utmanande och tungt anser både Cecilia och Bianca att upplevda misslyckanden i arbetet med de specifika barnen, vanligtvis leder till att de utvecklas i sin yrkesroll. De båda förskollärarna uttrycker att de med anledning av sina långa arbetslivserfarenheter vågar misslyckas i sitt arbete, vilket bidrar med nya kunskaper och lärdomar. Cecilia beskriver vidare att hon känner sig stolt vid de tillfällen då hon lyckas ge den stöttning som barnet är i behov av. Cecilia förklarar att hon vid de tillfällena brukar få positiv respons från både skola och
vårdnadshavare, vilket gör att hon känner sig extra kompetent.
Jag kan många gånger känna mig stolt när jag skickar iväg en 6-åring och jag tycker att vi har gjort ett väldigt bra jobb. Att man får respons från skola och föräldrar. Då känner jag att jag är rätt bra på det där. Och det är härligt! (Cecilia).
Även Bianca och Felicia förmedlar den positiva känsla de får när de känner att de har lyckats skapa de förutsättningar som krävs för att barnet ska utvecklas utifrån sina specifika behov. Felicia förklarar att den känsla som infinner sig när ett barn med särskilda behov lärt sig något nytt är mycket starkare än den känslan som uppstår när den övriga barngruppen gör framsteg. Felicia påstår att den starka känslan grundas i att det specifika barnet har lärt sig någonting som hon tar för givet att den resterande barngruppen redan kan.
Den känslan som man får där är ju tio gånger bättre, än det som man egentligen tar för givet av de andra barnen. Man blir ju glad när man ser att folk gör framsteg och får progression i sin utveckling. Det är ju det här lilla, det lever man ju på hur länge som helst (Felicia).
Förskollärarna beskriver arbetet med barn i behov av särskilt stöd som utmanande samtidigt som de belyser arbetets positiva aspekter. Att lyckas möjliggöra
8.1.1 Barns behov
Ur intervjuerna framkommer det att samtliga förskollärare upplever att det förekommer flest utmaningar i arbetet med utåtagerande barn. Att arbeta med barnen beskrivs av Cecilia medföra stress och maktlöshet. Hon uttrycker vidare att maktlösheten också kan infinna sig i mötet med den övriga barngruppens vårdnadshavare, vid de tillfällen där det utåtagerande barnet har utsatt ett annat barn för våld. Cecilia beskriver att
sekretessen skapar en frustration över att inte kunna förmedla en förståelse till det utsatta barnets vårdnadshavare. Vidare uttrycker Anna att de utåtagerande barnen upplevs som extra svåra att bemöta när utbrotten sker, för henne, oprovocerat. Hon påstår att det kan vara svårt att nå fram till barnen, och vid de tillfällen när barnet inte heller behärskar det verbala språket är utmaningen som störst. Att inte nå fram till barnen anser Anna medför en känsla av att “tappa kontrollen”, vilket leder till att hon lätt kan ta till strategier som hon egentligen inte står bakom.
Jag tycker att det är jobbigt när man känner att man inte har kontrollen, att man inte når fram. Det är så lätt att dra till med strategier som man egentligen inte står bakom. När det kommer till det här gamla, nästan bestraffning. Man vet ju egentligen att det inte är rätt väg att gå, men det är lätt att hamna där (Anna).
Även Erika beskriver att hon lätt kan ta till strategier som hon inte står bakom, men beskriver att det då istället kan handla om att behöva försvara sig själv eller andra barn från det utåtagerande barnet.
Man vill inte ta hårt i barnen samtidigt så i vissa lägen måste man försvara sig själv. Jag har knuffat barn jättehårt bakåt, för att jag blev attackerad, att där handlar man nästan instinktivt för att skydda sig själv, det är det allra svåraste. Likadant vissa barn är ganska stora och när de är våldsamma med så måste man ju någonstans skydda de andra barnen (Erika).
Även Cecilia påstår att det är svårt att finna strategier för arbetet med de barn som är utåtagerande. Hon upplever situationerna som krävande då det inte går att slappna av eftersom fokus alltid måste riktas mot det specifika barnets behov. Felicia uttrycker vidare att andra barn kan bli rädda vilket försvårar arbetssituationen. Denise beskriver däremot att utmaningen även kan grundas i att barnet skadar sig själv. Cecilia uttrycker att ett lugn vanligtvis infinner sig vid de tillfällen då ett utåtagerande barn överlämnas till skolan. Hon anser att det medför mer tid till att kunna stötta den övriga barngruppen. Både Cecilia och Anna påstår att tillgången av resurser påverkar hur arbetet med de barn som är i behov av särskilt stöd kan bedrivas och vilken stöttning som kan ges.
Nu när det här mer krävande barnet har börjat skolan, då känner man ett annat lugn och man kan mer tänka. Man kan fånga upp andra mer. Det handlar hela tiden om resurser, det har jättestor betydelse (Cecilia).
8.2 Erfarenheter som har påverkat förskollärarnas specialpedagogiska
kunskaper
Samtliga förskollärare förutom Denise har läst en kurs med specialpedagogik på
förskollärarutbildningen. Hälften av förskollärarna anser att kunskaperna de tillägnat sig på utbildningen har gett en grund för det arbetet som ska bedrivas med de specifika barnen. Däremot uttrycker Anna, som är den förskollärare med nyast utbildning, att kunskaperna inte är tillräckliga för att hon ska kunna fullfölja sitt uppdrag. Hon förklarar att det hade krävts mer kunskaper inom ämnet för att kunna bemöta barnen utifrån deras skilda förutsättningar. Denise som däremot inte har läst någon kurs inom specialpedagogik på förskollärarutbildningen ställer sig frågande till om kunskaperna hade varit användbara i hennes nuvarande arbete. Denise förklarar att hon förmodligen inte hade kommit ihåg de specialpedagogiska kunskaperna som hon kunde ha tillägnat sig för 15 år sedan, vilket även skulle kunna innebära att de inte hade varit applicerbara i dagens verksamhet.
Man kommer till situationer i arbetslivet och då kanske det inte hade spelat så jättestor roll om jag läste specialpedagogik på förskollärarutbildningen för 15 år sedan. För det kanske inte jag hade kommit ihåg och hade kunnat använda mig av här och nu när jag behöver det (Denise).
Cecilia uttrycker att dagens specialpedagogiska kunskaper riktar sig mer mot barns problematik som oftast baseras på föreliggande diagnoser. Hon påstår vidare att benämning av diagnoser egentligen inte bör användas, utan att fokus ska riktas mot barnets svårigheter för att försöka förstå de bakomliggande faktorer som bidrar till barnets behov. Cecilia anser att det är viktigt för att inte skuldbelägga barnet, vilket var vanligt förr.
Under de sista 20 åren har det blivit mer fokus på autism och olika
bokstavskombinationer, sen pratar man ju aldrig diagnos men just problematiken. Med facit i hand så tycker jag att det är jätteskönt att man inte skuldbelägger barnen på det sättet som man gjorde förr [...].Förr såg man det som allmänt stökiga barn och idag så ser man att det beror på något. Man lägger ingen skuld på barnet på samma sätt som man gjorde förr (Cecilia).
Hälften av förskollärarna anser även att deras personliga erfarenheter har påverkat deras yrkeskompetens inom specialpedagogik. Denise och Felicia har tidigare arbetat inom omsorgen där de har fått kunskaper om olika funktionsvariationer. Felicia har även tillägnat sig betydelsefulla kunskaper genom hennes väninnas barn som har
diagnostiserats med Down Syndrom. Vidare uttrycker Erika att hennes erfarenheter från att ha arbetat i skolan hjälper henne att förbereda barnen på vad de kommer att möta under sin skolgång.
8.3 Organisationens påverkan på förskollärarnas arbete med barn i
behov av särskilt stöd
8.3.1 Barngruppens storlek
Samtliga förskollärare anser att barngruppens storlek har betydelse för hur de upplever sin yrkeskompetens i arbetet med de barn som är i behov av särskilt stöd. Hälften av förskollärarna påstår att en mindre barngrupp möjliggör för dem att vara mer
tillgängliga för de barn som behöver extra stöttning. Anna uttrycker att en mindre barngrupp även gynnar de specifika barnens välmående.
Det är lättare att möta de här barnen om man har en mindre barngrupp. De barnen skulle också må bättre i en mindre barngrupp och man kan vara mer tillgänglig som pedagog. När man har en stor barngrupp, är det så många barn att ta hänsyn till, det är inte alltid det finns tid över åt de barnen som behöver mer stöttning (Anna).
Likt Annas uttalande som synliggör att barns välmående påverkas av barngruppens storlek, uttrycker även Denise att förskollärare mår bättre av en mindre barngrupp. Den rådande pandemin har gjort att barngruppen stundtals har minskat på grund av
sjukdomar, vilket Denise förklarar har lett till positiva konsekvenser för både barn och vuxna i verksamheten. Hon upplever sig mindre stressad och kan bemöta barnen på ett annat sätt. Denise påstår vidare att barnens välmående inte enbart står i relation till barngruppens storlek utan även påverkas av pedagogernas höga stressnivå.
Den här terminen har vi haft veckor där inte mycket mer än halva barngruppen har varit på plats. Vi har kunnat se att barn som är i behov mår mycket bättre, att mycket ligger på oss. Att vi är mycket mindre stressade och kan möta de här barnen på ett annat sätt. En del barn påverkas ju naturligtvis av en stor barngrupp men alla gör inte det. Det kanske mer är för att vi är stressade. Alltså antingen att barnet mår dåligt av en stor barngrupp, men också att vi mår dåligt av en stor barngrupp och blir sämre på att bemöta dem (Denise).
Barngruppens storlek är inte någonting som förskollärarna kan påverka. Bianca
förklarar att hon måste förhålla sig till sin tilldelade barngrupp, oavsett hur stor den är. Däremot framhåller Bianca vikten av att föra en dialog med sin rektor, om man
upplever att det inte finns tid för att ge de bästa förutsättningarna till barnet.
8.3.2 Personaltäthet
Ur intervjuerna framkommer det att personaltätheten påverkar förskollärarnas
möjligheter till att kunna stötta de barn som är i behov av särskilt stöd. Erika uttrycker att en omfattande sjukfrånvaro hos personalen inte ger några som helst möjligheter för henne att kunna stötta de specifika barnen. Å andra sidan förklarar Cecilia och Felicia att verksamheten inte alltid främjas av ett större arbetslag. Cecilia beskriver att mer personal inte alltid innebär att det finns mer tid att tillgå för att arbeta med de barn som är i behov av särskilt stöd. Felicia beskriver vidare att ett mindre arbetslag och en mindre barngrupp kan vara mer gynnsamt för att bibehålla ett lugn i barngruppen.
Det är ju bättre med en mindre barngrupp och färre personal än att trycka in mer personal i gruppen för det här lugna (Felicia).
Hon förklarar att resursen vanligtvis inte är kopplad till det enskilda barnet utan till hela barngruppen. Ofta är den extra pedagogen outbildad, vilket leder till att hon som
utbildad förskollärare får ta ett större ansvar då hon besitter den yrkeskompetens som krävs för att kunna stötta de specifika barnen.
Många gånger sätts det in en outbildad resurs. Vi hade en resurs kopplad till gruppen, inte till det enskilda barnet. Och sen var det ändå jag som var
ansvarspedagog tillsammans med de andra utbildade. Jag tänker att de barnen som har störst behov måste ha de mest kompetenta lärarna, där ska ju vi som har utbildningen vara (Denise).
Förskollärarnas uttalanden synliggör att det å ena sidan krävs mycket personal för att kunna stötta de specifika barnen i verksamheten samtidigt som förskolan å andra sidan inte alltid gynnas av en hög personaltäthet. Det med anledning av att det oftast krävs en utvecklad yrkeskompetens hos personalen för att kunna stötta de specifika barnen.
8.3.3 Rektorns roll
Samtliga förskollärare anser att rektorns roll har betydelse för att de ska kunna fullfölja sitt uppdrag. Flera förskollärare lyfter den ekonomiska aspekten av rektorns ansvar och förklarar att förskolans budget påverkar de resurser de får tillgång till. Hälften av förskollärarna beskriver att det är rektorn som kan se till att personalen får tillgång till den stöttning som krävs för att de ska kunna tillgodose de specifika barnens skilda behov. Erika berättar att rektorn har kunnat tilldela arbetslaget extra resurser för att underlätta deras arbete med de barn som är i behov av särskilt stöd. Hon uttrycker vidare att rektorn också har möjliggjort samarbeten med olika aktörer, vilket annars kan upplevas som ett tungt arbete för förskollärarna.
Som det är nu så tilldelar hon resurser och hon har faktiskt sett till att vi fått lite extra, och det är guld värt. [...] Hon har också hjälpt oss när man måste plocka in BHV, habilitering, specialpedagog, eller om man behöver ta in andra insatser såsom korttidsboende, socialen, eller en kurator. För att samla och ordna insatser gäller det att ha en drivande chef, för det är tungt, det är jättetungt (Erika).
Erika förklarar däremot att stöttningen från andra aktörer för närvarande endast är någonting tillfälligt, med anledning av den språksatsning som skett på förskolan där de fått ta del av projektpengar från specialpedagogiska skolmyndigheten. Vidare belyser Cecilia och Felicia vikten av att rektorn också ger personalen mer tid för att kunna stötta de barn som är i behov av särskilt stöd. Felicia uttrycker att arbetet med de specifika barnen är tidskrävande, vilket gör att hon i lugn och ro behöver få mer tid tillsammans med barnen. Dessutom beskriver Cecilia en motsättning mellan rektorns uppmaningar till att föra dokumentation och känslan av att inte hinna med det arbete som för henne anses vara mer betydelsefullt. Cecilia förklarar att dokumentationen stjäl planeringstid som hon istället hade behövt för att kunna planera en undervisning som kan främja de specifika barnens utveckling.
Denise anser även att rektorns kompetens inom specialpedagogik är betydelsefull för att de ska kunna stötta sina medarbetare. Hon uttrycker att rektorns engagemang och förståelse kan bidra till ett öppet samtalsklimat, vilket förenklar arbetet med de barn som är i behov av särskilt stöd.
8.3.4 Specialpedagogisk kompetensutveckling
Samtliga förskollärare beskriver att verksamheterna erbjuder möjligheter till
kompetensutveckling inom specialpedagogik. Å andra sidan är det inte alla som får ta del av utbildningarna. Anna uttrycker att kompetensutvecklingen vanligtvis tilldelas det arbetslag som har barn med diagnoser i sin barngrupp. Även Denise uttrycker att
möjligheten till specifik kompetensutveckling stundtals är beroende av att det ska finnas barn med särskilda behov på avdelningen. Anna påstår vidare att kompetensutveckling, i form av utbildning ofta innehåller kunskaper om olika diagnoser och hur verksamma pedagoger ska möta och arbeta med de specifika barnen. För att få förståelse för barns problematik anser Denise att kunskaper inom olika funktionsvariationer kan vara viktiga. Hon förklarar att det är betydelsefullt att vara uppdaterad på den forskning som bedrivs inom specifika diagnoser.
Jag tänker att du behöver kunna och veta så mycket som möjligt. Ha koll på forskning, vad säger den inom autismspektrumet, är det inom ADHD så får man ju läsa på om det (Denise).
Hälften av förskollärarna anser vidare att det skulle behövas mer kompetensutveckling inom specialpedagogik och beskriver att det inte bara skulle gynna de barn som är i behov av särskilt stöd, utan även den resterande barngruppen. Denise och Felicia beskriver vidare att de har fått tillgång till litteratur och föreläsningar för att kunna öka sitt yrkeskunnande inom specialpedagogik, vilket båda förskollärarna beskriver som värdefullt. Felicia uttrycker att det alltid finns något barn som kräver extra stöttning på förskolan och därav anses kompetensutveckling inom ämnet vara relevant.
Ja asså detta är ju någonting som alltid gynnar alla barn. På en förskola så finns det ju alltid någon avdelning som har något barn, så det är ju självklart att det är någonting som är jätteviktigt (Felicia).
Samtidigt som hälften av förskollärarna anser att vidare kompetensutveckling inom specialpedagogik är nödvändigt, värdesätter istället de andra förskollärarna samverkan med specialpedagogen för att förbättra sitt yrkeskunnande i arbetet med de specifika barnen.
8.4 Relationers påverkan på förskollärarnas upplevda yrkeskompetens
Ur intervjuerna framkommer det att förskollärarnas yrkeskompetens påverkas av olika relationer inom förskolans verksamhet. Förskollärarna uttrycker att goda relationer till specialpedagoger, kollegor och vårdnadshavare är av betydelse för att de ska uppleva sig kompetenta i arbetet med de specifika barnen.
8.4.1 Specialpedagoger
Denise anser att det är betydelsefullt med en närvarande specialpedagog i mötet med specifika barns vårdnadshavare. Det möjliggör för henne att fokusera på barnets positiva utveckling och egenskaper, samtidigt som specialpedagogen kan ta ansvar över att förmedla information som kan uppfattas som känslig. Felicia uttrycker även att specialpedagogen kan framföra till rektorn att arbetslaget är i behov av mer planeringstid eller kompetensutveckling för att kunna fullfölja sitt arbete. De två förskollärarna förklarar att närvarande och tillgängliga specialpedagoger är en förutsättning för att kunna få den typen av stöttning. Även Bianca beskriver just närheten till specialpedagoger som en fördel för arbetet. Hon uttrycker att hennes arbetsplats har tillgång till en specialpedagog som kontinuerligt kommer ut i verksamheten. Det anses vara värdefullt då personalen kan ställa frågor och få
handledning samtidigt som specialpedagogen blir till en naturlig del av verksamheten.
Vi har det rätt bra, som har det knutet till oss så nära. Dels så har man någon som kontinuerligt kommer ut i verksamheten, som blir som en naturlig del, nära pedagogerna och barnen. De kommer ut någon gång ibland och handleder personalen. Så närheten skulle jag vilja säga är en stor fördel (Bianca).
Närheten till specialpedagoger är däremot inte alltid ett vanligt förekommande och Erika uttrycker att det finns en osäkerhet kring vilken stöttning som arbetslaget har rätt till. Anna beskriver att arbetet kring barn i behov av särskilt stöd hade underlättats av en mer tillgänglig specialpedagog. För tillfället delar hennes arbetsplats på en
specialpedagog med hela kommunen, vilket har lett till att det är svårare att boka in möte och kunna ställa frågor. Även Denise berättar om sina erfarenheter av otillgängliga specialpedagoger där det krävdes tre sidors dokumentation för att få kontakt med dem. Cecilia har även upplevt att specialpedagogerna som varit otillgängliga inte heller har visat förståelse för deras utmanande arbete med barnen. De beskrivs inte ha lyssnat på personalens upplevelser eller tagit sig tid till att träffat barnen, vilket gör att de inte har kunnat få den stöttning som de har behövt i sitt arbete.
Vi har tidigare haft skitdåliga specialpedagoger som inte har lyssnat på vad man har att säga om det enskilda barnet, utan bara att man ska dela upp barnen. De vill inte ens se barnet och vill inte ens lyssna, utan de har liksom en mall som de utgå från (Cecilia).
Tillsättandet av en specialpedagog beskrivs bidra till att förskollärarna kan tillgodose de specifika barnens behov. Vid de tillfällen då förskollärarna uttrycker att de ha tillgång till en god samverkan med specialpedagogen får de betydelsefull handledning som möjliggör för dem att kunna stötta de barn som är i behov av särskilt stöd. Cecilia förtydligar detta då hon uttrycker att teoretiska kunskaper inte är lika viktiga som kvaliteten på det samarbete som sker i arbetslaget och med specialpedagogen. Att diskutera med varandra om barnets problematik anser hon bidrar till en utvecklad yrkeskompetens.
