Vilka faktorer kan ha spelat roll i deras syn på problemskapande beteende?

I skolans värld möts olika individer, både lärare och elever, som skall samspela och skapa relationer. Alla bär på sin egen ryggsäck och har olika bakgrund och skolhistoria. Mötet mellan individerna blir därför inte en fråga om här och nu utan allas bakgrund samt samhällets och skolans ramar spelar en betydande roll (Nordevall, 2011:43). Människor är olika och de erfarenheter vi har formar oss till de individer vi är. Därmed inte sagt att bara för att någon agerar på ett mindre bra sätt så kan hen inte ändra sig eller förbättras. Det synsättet kan kopplas till Greene som säger att barn med outvecklade förmågor kan lära sig dessa genom hjälp och stöttning. Dessutom måste lärare få samma hjälp och stöttning för att hitta strategier att ge eleverna de rätta förutsättningarna både gällande miljön, stöttning och verktyg. Vi kan se av resultatet på vår undersökning att problemskapande beteende är svårt att handskas med och många vet inte hur de ska hanteras. Dock kan vi tyda av resultatet att många försöker, tillämpar olika teorier eller beprövad erfarenhet. Trots detta finns problemen inom skolan kvar. I början av vårt analysarbete diskuterade vi om examensår kunde avgöra vilken syn man har på barn med problemskapande beteende. De som är utbildade på senare år kanske skulle vara mer insatta i den nya forskning som finns ute samt vara bekanta med begreppet “problemskapande beteende”. Men så var inte fallet och vi kunde inte dra några paralleller mellan examensår och synsätt. Därmed kan vi inte heller se kopplingar mellan erfarenhet i yrket och hur problemskapande beteende bemöts. Det tyder på att bemötande för problemskapande beteende är väldigt komplext och svårt. En annan intressant tanke vi hade var om åldern på läraren spelar någon roll för hur hen ser på problemskapande beteende och bemötandet? Vi har redogjort för de olika läroplanerna och ser hur de skiljer sig från varandra. När Lgr 62 var den rådande läroplanen så uttrycktes det att läraren hade största ansvaret för utbildningen och om det skulle uppstå problem för en av dennes elever så skulle man börja med att söka orsaken hos läraren då samspelet mellan lärare och elev har en stor påverkan på studieresultat (Skolöverstyrelsen, 1962:31). Redan 1962 lade man stor vikt på relationen och samspelet mellan lärare och elev, och man ansåg att läraren kunde vara delaktig i de problem som uppstår för eleverna. I Lgr 69 framhålls det att det kan finnas flera faktorer till misslyckanden i skolan vilket kan bero på läromedel, arbetssätt och för höga krav

(Skolöverstyrelsen, 1969:90–91), här lämnar vi synen på att problemet är både eleven och lärarens och börjar närma oss att det finns flera utomstående faktorer som spelar roll. I denna läroplan tar man också upp problem som orsakas från för höga krav. När vi går över till Lgr 80 så erkänns det att det inte längre är den enskilda läraren som har främsta ansvaret utan skolan som en helhet (Skolöverstyrelsen, 1980:16). De två läroplanerna som kommer efter Lgr 80 är Lpo 94 och den rådande läroplanen Lgr 11. Dessa utgår från nationella mål för att säkerställa en likvärdig utbildning i hela landet (Utbildningsdepartementet, 1994:4) (Skolverket, 2011:6).

Om vi jämför Lgr 62 och Lgr 69 ser vi att synen i den tidigare är att problemskapande beteende kan ligga på läraren, men det uttrycks inga andra faktorer. Men i Lgr 69 framförs det att utomliggande faktorer kan ligga till grund för svårigheter i skolan och en av dessa kan vara för höga krav från läraren. Dessa två läroplaner har olika syn på vad läraren och miljön spelar för roll i problemskapande beteende och vår tanke är då om de lärare som själva var elever under olika läroplaner har blivit undermedvetet påverkade av dessa normer som rådde under deras egen skoltid. Kan den synen som deras egna lärare haft ha påverkar hur dagens lärare ser på sina elever?

Från våra svar kan vi se att majoriteten av våra respondenter har synen på att elevernas beteende kommer från en vilja att störa andra, vilja förstöra, vilja orsaka problem för sig själv och andra och att det är lärarens uppgift att hjälpa barnet på “rätt bana” och lära sig att inte bete sig på detta vis. Henry Egidius skriver om att svag impulskontroll kan ha ett samband med att man har en obalans i serotoninsystemet, vilket gör att förmågan att kontrollera sina impulser senareläggs i livet eller uteblir till viss del (Egidius, 2019:1). Om vi utgår från att en obalans i serotoninsystemet inte synliggörs på något annat sätt än en bristande impulsförmåga, då kan inte heller lärarna i skolan veta att beteende som handlar om bristande förmåga att kunna reglera sina impulser och då undrar vi hur de kan utgå från att dessa beteenden är någonting som eleven gör med vilja. Detta tyder på att läraren inte ser att det kan vara andra faktorer, såsom psykologiska och fysiska, som får eleven att uppföra sig på ett visst sätt. Kan okunnighet om detta hos lärarna orsaka att de inte har en förståelse att det finns fysiska anledningar till att eleven känner ett behov av rörelse? Vi tror att okunnighet och olika kroppars fysiska behov och förmågor är en del i att lärare inte förstår deras elevers behov av rörelse. En bredare förståelse för

vad som gör att barn känner ett behov av att röra sig samt att få ut denna information tror vi skulle kunna generera mer förstående lärare.