Faktorer som tydligast framträder

Utifrån den insamlade datan framkommer kompetens hos förskollärare som en stark komponent i relation till barns språkutveckling. Kompetensen tolkas som en mer övergripande faktor än exempelvis antal barn i barngruppen (se figur 4). Kompetensen skulle kunna kopplas till hur engagerad förskolläraren är, vilket Norling och Lillvist (2016) diskuterar i relation till literacy-relaterade aktiviteter. Författarna menar att det är av stor vikt att i rollen som pedagog vara närvarande, bekräfta och utmana barnets språk (a.a.). I resultatet framkommer det att större delen av respondenterna i undersökningen anser att de som förskollärare har en central roll i barnets utveckling och uppfattar sig kunna påverka deras språkutveckling (se figur 13–14). Vetskapen om att respondenterna i rollen som förskollärare kan påverka barnets språkutveckling kan tolkas som att dem anser att deras kompetens påverkar barnets språkutveckling positivt. Svaren skilde sig i frågan om respondenterna ges möjlighet till kompetensutveckling för att kunna främja barnens språkutveckling (se figur 15). Det svar som tydligast framträder är att de delvis ges möjlighet till det. Enligt Brebner, Attrill, Marsh och Cole (2017) kan

kompetensutveckling ge förskollärare mer kunskaper om hur de kan vidareutveckla språkutvecklingsarbetet. Ett kunskapsutbyte mellan förskollärare och studenter kan ge upphov till nya strategier genom ett samarbete där emellan menar författarna. I

resultatet av vår studie ges inga djupgående svar på hur och i vilken omfattning kompetensutveckling sker, endast att det är en stor skillnad i om respondenterna ges möjlighet till det. En tolkning utifrån respondenternas svar är att det verkar finnas ett stort behov av ytterligare kompetensutveckling.

29

Resultatet visar även på att den pedagogiska miljön är ytterligare en faktor som respondenterna anser vara betydande i relation till barns språkutveckling (se figur 4).

Hur den pedagogiska miljön påverkar får vi dock inte fram ur svaren i

enkätundersökningen. Pramling-Samuelsson och Sheridan (2009) framhäver vikten av en stimulerande miljö och menar att barnet lär sig i kontexten den befinner sig i. Även Puteh och Ali (2013) menar att miljön ska vara språkrik med en variation av material, vilket också Bigras med flera (2016) lyfter genom att skriva om att miljön bör vara flexibel i förhållande till barns intressen. Genom att utforma en variationsrik miljö med olika material och redskap kan barnen ges möjlighet till mediering av nya kunskaper.

Om den pedagogiska miljön är variationsrik och flexibel kan vi inte utifrån vår studies resultat uttala oss om, endast att den är en viktig faktor i förhållande till

språkutvecklingsarbetet. Den pedagogiska miljön kan även innefatta materiella redskap.

Norling och Lillvist (2016) menar att barn ofta utforskar och prövar sina färdigheter med hjälp av exempelvis bilder och symboler. Författarna menar att det krävs att förskollärarna är med och bekräftar och utmanar barnet i sitt språk i relation till de materiella redskapen, vilket är avgörande för att främja barnets språkutveckling (a.a.). I frågan i vår undersökning om hur respondenterna upplever materiella redskap som hjälpsamt i utveckling av barns språk, menar majoriteten av respondenterna att de instämmer helt (se figur 5). Den andra delen av respondenterna instämmer delvis, vilket skulle kunna tolkas i förhållande till Norling och Lillvists (2016) ståndpunkt om

närvarande förskollärare. Det skulle kunna vara så att minoriteten som svarat

“instämmer till viss del” menar att materiella redskap kan vara till hjälp, men endast om en vuxen är med och bekräftar och utmanar. Det här går även att sätta i relation till den proximala utvecklingszonen som tidigare nämnts. Inom den proximala utvecklingszonen är det centralt att som vuxen vara närvarande i barnets utveckling.

En annan faktor som respondenterna anser vara betydelsefull i relation till barns språkutveckling är tidsbrist. Ungefär hälften av de responderade förskollärarna anger detta som något påverkande (se figur 4). Pramling-Samuelsson, Williams och Sheridan (2015) utgår i sin studie från Bronfenbrenners systemteori. Inom teorin ses

kommunikation och interaktion med varandra som viktigt. Inom systemteorin lyfts bland annat exosystemet. Exosystemet lyfts som ett system som handlar om miljön som individer inte står i direkt kontakt med men som påverkar, exempelvis riktlinjer i

kommunen och resursfördelningar i förskolan. Brist av resurser i förskolan skulle kunna kopplas till tidsbrist, vilket kan innebära att respondenterna känner att tiden inte räcker till för att exempelvis kunna planera språkutvecklande aktiviteter. Kommuners riktlinjer skulle kunna omfatta rekommenderat barnantal bland annat. Stora barngrupper lyfts fram i vår studies resultat som en faktor som skulle kunna påverka barns

språkutveckling (se figur 4).

Svaren skiljer sig angående hur stora eller små barngrupper är en faktor som påverkar arbetet i förskolan. Resultatet av vår undersökning har visat på att ett större antal av respondenterna anser att barngruppens storlek påverkar, ett mindre antal menar att det inte påverkar alls (se figur 6). Vi kan dock inte urskilja ur diagrammen om

respondenterna anser att barngruppens storlek har en positiv respektive negativ

påverkan. Pramling-Samuelsson m.fl. (2015) menar att det är svårt att definiera vad som faktiskt är en stor barngrupp. Williams, Sheridan och Pramling-Samuelsson (2018) framhäver att det mer handlar om själva organiseringen av barngruppen snarare än antalet barn. En tolkning blir att för att kunna organisera barngruppen krävs en

kompetens hos förskolläraren. Färre barn i gruppen kan ge upphov till större möjligheter

30

att nå det enskilda barnet och ett djupare lärandeinnehåll (a.a.). Resultatet i

enkätundersökningen visade på att de responderade förskollärarna generellt instämmer helt med att en indelning i mindre grupper kan stimulera det enskilda barnet (se figur 9).

Resultatet visade även att respondenterna anser att storlek på barngruppen kan påverka arbetet med läroplanen, vilket kan tolkas som att stora barngrupper komplicerar (se figur 7). Det skulle kunna kopplas till vad Williams m.fl. (2018) skriver om ökning av barn i barngruppen. Ökningen kan upplevas stressande vilket påverkar arbetet med dokumentation, utvärdering och vidareutveckling av aktiviteter, negativt. Det framgår dock av den tidigare forskningen att förskollärarna i Williams m.fl. (2018) studie menar att om ett arbetslag samarbetar och kommunicerar spelar inte antalet barn i barngruppen någon roll. I vårt resultat går det att synliggöra att det är skilda uppfattningar om

barnantalet är en betydelsefull faktor i relation till arbetet med barns språkutveckling.

Något annat som framkommer som en faktor i språkutvecklingsarbetet är interaktion.

Interaktion förekommer i frågan om barn lär av varandra och om interaktionen mellan barn och vuxen är något som respondenterna anser gynnar barnens språkutveckling (se figur 10 & 12). Resultatet visar att majoriteten av respondenterna anser att barn lär av varandra och att deras interaktion med barnen är gynnsamt för språkutvecklingen. Det är i enlighet med Wedins (2017) förklaring av det sociokulturella begreppet scaffolding.

Hagen (2018) styrker vikten av att förskollärare interagerar och engagerar sig i barnets utveckling och lärande. Pramling-Samuelsson och Sheridan (2009) menar att interaktion och engagemang är kännetecken på en god kvalitet i verksamheten. Respondenternas uppfattning om att interaktion är av vikt kan därför kopplas till Pramling-Samuelsson och Sheridan (2009) samt Hagens (2018) tankar om interaktion.

7.1.3 Arbetssätt

I relation till interaktion som är i fokus i vår studie talar Puteh och Ali (2013) om leken som något naturligt för barnen, och att lek och lärande går hand i hand. I vår

undersökning har vi tillfrågat respondenterna om vilka arbetssätt de använder sig av för att främja barns språkutveckling. Det som främst förekom i svaren var: Högläsning, planerade språkaktiviteter och barns fria lek (se figur 16). Högläsningen hade

majoriteten av respondenterna besvarat i frågan om arbetssätt. Hagen (2018) gjorde en studie vars resultat innebar att barn som gavs möjlighet till bokläsning varje dag hade bättre språkförståelse samt att de blir exponerade för stimulerande språk (a.a.). En tolkning är att respondenterna i vår undersökning anser att bokläsning är ett arbetssätt som ger upphov till utveckling av barns språk sett till vad resultatet visar. De planerade språkaktiviteterna kan se olika ut vilket vi i vår studie inte kan tolka då undersökningen inte ger möjlighet till djupare svar. Barns fria lek uppfattade även majoriteten av respondenterna som något de använder sig av i verksamheten i relation till

språkutvecklingen (se figur 16). Puteh och Ali (2013) framhäver i sin studie att barn ges möjlighet till att lära sig språk genom lekaktiviteter med sina kamrater, vilket också kan hänvisas till vårt resultat där majoriteten av förskollärarna instämmer helt med att barn lär av varandra (se figur 12). Lek ger upphov till interaktion mellan både barn och vuxna och vårt resultat har visat att förskollärarna använder sig av barns fria lek. Bigras m.fl. (2016) menar att barnet genom lek interagerar med världen runt omkring. Barn som får stöttning i sin lek får större möjligheter till att utveckla språket. En tolkning av vårt resultat är att de responderande förskollärarna stöttar barnen i den fria leken och på så vis främjar språkutvecklingen (se figur 10). Det går även att sätta i relation till

begreppet scaffolding, som handlar om att som vuxen stötta och vägleda barnet att ta sig framåt i sin utveckling.

31 7.1.4 Sammanfattning av resultatdiskussion

Sammanfattningsvis har föreliggande studies resultat gett respons på faktorer som kan påverka arbetet med språkutveckling samt arbetssätt som respondenterna anger att de använder sig av. Våra frågor har utgått från vår sammanställning av den tidigare forskningen vilket har gjort att respondenternas svar kunnat kopplas till resultat i andra tidigare gjorda studier. Ur vårt resultat har vi kunnat utläsa att kompetens hos pedagoger anses vara en central faktor i arbetet med barns språkutveckling. Vi tolkar att det finns en önskan hos respondenterna om ytterligare kompetensutveckling, då respondenterna menar att de till viss del ges möjlighet till kompetensutveckling. Ur vårt resultat kan vi även utläsa att respondenterna anser sig ha en central roll i barnets utveckling, vilket kan handla om att vara en närvarande pedagog som stöttar och ser barnet i sin proximala utvecklingszon (Säljö, 2005). Interaktionen mellan vuxna och barn anser även respondenterna är gynnsam för barns språkutveckling. Det går att koppla ihop med den proximala utvecklingszonen där interaktion ses som en av grundstenarna i barnets utveckling. När det kommer till den pedagogiska miljön så anser respondenterna att det är en faktor som påverkar barns språkutveckling. Det kan handla om materialet och de medierande redskapen som kan hjälpa barnen att förstå sin omvärld. Ur vårt resultat kan vi dock inte urskilja på vilket sätt respondenterna anser att den pedagogiska miljön påverkar. Majoriteten av respondenterna anser att materiella redskap är hjälpsamma verktyg i arbetet med språkutveckling. En annan faktor som vi utläser ur vårt resultat är tidsbristen, som kan innebära att respondenterna möjligtvis inte upplever att det finns tid att utveckla bland annat språkaktiviteter som gynnar barns språkutveckling. Vi kan även utläsa i vårt resultat att det är skilda meningar hos respondenterna om storlek på

barngruppen är något som påverkar arbetet med språkutvecklingen eller inte.

Avslutningsvis utläser vi ur vårt resultat att högläsning, språkaktiviteter och barns fria lek är de arbetssätt som respondenterna främst använder sig av i förskolan. Inom dessa tre arbetssätt är det centralt att förskolläraren är närvarande och stöttar barnet, vilket går att koppla till begreppet scaffolding.

Slutsatsen av föreliggande studies resultat är att kompetens hos pedagoger framkommer som en viktig del i förskolans verksamhet. Detta kan bero på att arbetet i verksamheten är komplext och kräver kompetenta pedagoger för att verksamheten och arbetet ska kunna utvecklas på bästa sätt. I arbetet med att stimulera och utmana varje enskilt barn krävs det också att skapa sig kunskap om barnets tidigare erfarenheter och utveckla lärandesituationer utifrån detta. Högläsning är en typ av lärandesituation som vi anser kräver kompetens och engagemang hos pedagogerna i verksamheten. Majoriteten av respondenterna säger sig använda just högläsning för att stimulera barns

språkutveckling. Vi drar därför slutsatsen att kompetens är en faktor som påverkar och genomsyrar i stort sett alla situationer i form av att främja barns språkutveckling.

Intressant är även att det hos våra respondenter var skilda mening om storleken på barngrupp påverkar arbetet i verksamheten. Kan det möjligen vara så att det snarare handlar om förskollärarens kompetens och organisering av arbetet?

32

7.2 Metoddiskussion